relationerDe var i mångas ögon det lyckade paret: i senare 40–års åldern, fantastiskt fina barn, bodde extremt vackert, karriärer med flyt, sociala liv, reste ofta etc. Träffarna i deras hem var välplanerade, glada och maten smakade alltid enastående.

Mina vänner hade varit tillsammans i hela sina vuxna liv. Det slog mig att de alltid renoverade och byggde till på huset. De gjorde allting själva och alla var imponerade av deras ständiga ”järn i elden.” Det verkade aldrig vilja ta slut.

Såg att de rörde sällan vid varandra, enbart pratade om det praktiska och blickarna som gick förbi… Tanken dök upp inom mig: ”De renoverar för att slippa mötas.” Två år senare var mina vänner skilda.

Menar inte att praktiska projekt är lika med undvikande av emotionell intimitet. Det går självklart att kombinera, men frågorna blir viktiga: ”varför gör vi det vi gör? Hur har vi det egentligen tillsammans? Drar vi åt samma håll? Vad binder oss samman?”

Det är inte ovanligt att vi kan se på ett par långt innan de går skilda vägar, åt vilken riktning det är på väg. Men inte alltid; ibland vet inte ens de iblandade själva att det är någonting som saknas. Utåt sätt verkar det mesta lugnt. Tills någon vaknar…

Kvinnor är generellt sätt betydligt bättre än män på att känna av relationstemperaturen. Genom att dyka ned i arbetet, fritidsintressen, renoveringar, leta logiska lösningar vid konflikter, hoppas vi män på att kunna köpa tid: ”det löser sig säkert. Det är bara en tillfällig svacka. Kvinnor är impulsiva och ojämna i humöret.” Behöver jag poängtera hur förödande dessa tankegångarna är?

Sprickorna i relationen är inte självreparerande. Vilka steg behöver du ta? Vad är relationsavgörande att lyssna till? Vad känner personen vid din sida?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare