Igår fick jag en kommentar från bloggvännen Anna som beskrev hur hon och hennes f.d. umgicks som vänner, vilket i sin tur haft positiv inverkan på deras gemensamma dotter. Det är en sådan här feel good historia som jag hoppas når fram till alla skilda med barn. Menar inte att det nödvändigtvis måste vara vår ambition att vara bästa vänner och umgås med vår f.d.
Budskapet jag fångar upp från Anna är nödvändigheten av respekt för den andra föräldern. Våra barn är ju faktiskt 50 % av den andre och vilka signaler skickar vi till barnen om vi beter oss respektlöst mot hennes/hans Mamma eller Pappa?
Visst låter det idealiskt med en bra kontakt med ditt barns Mamma/Pappa? Det är det också och för att nå dit finns det saker vi behöver jobba igenom inom oss själva. Svartsjuka, osunt kontrollbehov, sarkasm, otålighet etc. behöver läggas åt sidan vilket är en process som tar tid.
Vi fattade alla en gång beslutet att skaffa barn med den andra personen vilket gör oss ansvariga att ta oss igenom vilka utmaningar som än kommer upp gällande barnen. Brukar säga till mig själv: ”Vem är jag att döma?” Den frågan har hjälpt mig många gånger.
Har du några exempel på hur du gör för att ha en bra relation till ditt ex? Dela gärna:-)
P.S. Vill poängtera att det finns så pass störda människor som inte borde få vara föräldrar och som det inte går att ha kontakt med över huvud taget. Men det är en helt annan story.
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar