Först av allt – varning för generaliseringar i den här texten. Jag sitter inte på magiska tricks hur det går till, men har däremot lärt mig en del genom egna misstag och det jag hör från klienter.
Det är slående hur många män som när kvinnan uttalar att hon vill avsluta relationen, plötsligt vaknar till och börjar med maximala ansträngningar. Det fungerar sällan – väldigt sällan! När det känslomässiga avslutet skett inom henne finns det ingen återvändo. Ett emotionellt uttömt hjärta vänder inte om.
Här ser jag hur en del män testar olika strategier, medvetet eller omedvetet: växlande mellan ”kärleksfulla” handlingar och maktstrategier: ”du klarar dig inte ekonomiskt utan mig” – till: ”jag älskar dig och gör allt för dig!”
Mitt råd: slå inte in på den vägen! Det knockar självrespekten – och framförallt: du vill inte vara tillsammans med någon som inte har rätt känslor för dig.
Det du kan göra och som är avgörande att hålla i tanken – bete dig värdigt upprätt. Inte bara för din före dettas skull utan främst för din egen. Jag vet hur det känns att dumpa priset på självrespekten.
Till nästa gång (vet att jag sagt det förut), men upprepning över tid förändrar:
- Sluta bygga luftslott: synkronicitet mellan ord och handling är A och O. Här kan vi behöva göra upp med behovet att glänsa. Acceptera spåren av osäkerhet i sinnet.
- Lyssna mer än du pratar. Försök aldrig vinna ett argument. Sträva istället mot att förstå.
- Allt är inte logiskt och begripligt. Känslor bara är. Din stabila respons oavsett stormar bygger trygghet.
- Fokus på kvinnan vid din sida – upphör med flackande sökande bekräftelseblickar. Om du bara visste hur många relationer som gått under p.g.a. jakten på sociala medier.
- Skaffa en skarp spegel där du kan se dig själv. Jag blundande med öppna ögon. Ett seende med skärpa gör att vi kan förändras till det bättre. Projicering är vår fiende.
- Vill du ha en partner med dina värderingar och beteenden? Skapa anledningar till att någon vill ha dig nära.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Nu ska jag inte heller generalisera men det är nog så många män fungerar.
Inte först kvinnan uttalar orden om avslut så fattar han att hon har menat allvar hela tiden, att han borde ha lyssnat på henne förut när hon har uttryckt sina behov och önskemål om det gemensamma livet. Han vaknar till liv och fattar vad han håller på att förlora, helt plötsligt kan han göra allt och lite till för att få behålla sin kvinna.
Men det är nog som du säger att det fungerar sällan. Då har det nog redan gått för långt.
Så kloka ord Michael: ”När det känslomässiga avslutet skett inom henne finns det ingen återvändo. Ett emotionellt uttömt hjärta vänder inte om.”
Det känns att män oftast är nöjda, alltför nöjda med SITT liv. De har en kvinna vid sin sida och vardagen flyter på. Många glömmer bort sin kvinna, tar för givet att hon är hans för evigt bara för att man är sambo/gift, kanske bara ligger där på soffan o glor på TV, går där hemma i mjukisbyxor utan att bry sig om sin kropp o sitt utseende, gör inget för att hon ska känna sig speciell, sedd o bekräftad.
Helt enkelt för bekväm och inte mottaglig för det som kvinnan försöker förmedla.
Och till slut får han höra orden: ”Jag vill separera.”
Ja, det hypnotiskt förrädiska i en slö attityd till vardagen – fint att du sätter det i siktet Josefina. Varma hälsningar.
Varma hälsningar till dig oxå Michael och tack för allt det kloka och tänkvärda som du förmedlar genom den här härliga bloggen.
Varje dag finns det något intressant att läsa.
Dina ord får människor att tänka till och reflektera över sina liv. Kanske t.o.m att fatta ett beslut som är rätt åt dom.
Många får nog styrka, mod och tröst genom det här.
Du gör skillnad! 🙂
Jag håller med om det du skriver, men det finns en sak som kanske skall läggas till. Vi män är väldigt tydliga i vårt sätt att kommunicera med varandra, medan en del kvinnor tar det för givet att vi kan läsa mellan raderna, förstå outtalade ord/önskemål, så var det i mitt äktenskap. Med det så vill inte jag påstå att det ena eller det andra är rätt eller fel, jag bara konstaterar att män och kvinnor ibland talar olika ”språk”. Jag har skrivit det här tidigare och det tåls nog att återkomma till, en bra kommunikation är A och O i ett förhållande, annars fungerar det inte i längden.
Tack Michael för denna sida, man lär sig saker varje dag!!
Tack för en viktig tanke MJ – vikten att förstå varandras sätt att kommunicera. Härligt höra!
Förstår vad du menar med att kvinnor och män ibland talar olika ”språk”.
Män är ju oftast väldigt tydliga med sitt språk, rakt och konkret.
Kvinnor kan vara riktiga specialister på ”hemligt” språk, outtalade ord och önskemål. Säger saker som mannen ska läsa mellan raderna.
Jag har en väninna som är precis så där. Jag förstår inte att hon gör det enkla så svårt.
Ja, det är inte alltid så lätt att vara man. 😉
Det är som du säger: ”Kommunikation är A och O.”
Jag har nog oxå kört lite med ”kvinnospråk” förut men blir bara frustrerad när den andra inte fattar nånting som är så självklart.
Jag tycker att jag nuförtiden är väldigt tydlig med vad jag tycker, tänker och känner.
Men vissa saker har jag sagt bara en gång och tänker inte säga det flera gånger.
Jag vill inte tigga om nånting. Det ska komma naturligt från den andra personen. Att ge och få kärlek o omtanke även när man är ifrån varandra tycker jag är viktigt.
Skicka ett gulligt sms eller ringa o prata några ord är att visa att man tänker på den andra fast man inte ses just då.
Särskilt behövs det lite extra omtanke om man ligger hemma och är sjuk.
Självklara saker för en annan men inte alltid så självklart för den andra.
Håller med dig Josefina, det är så det ska vara när man lever i ett hörhållande!
Det är superviktigt att inte krångla till det för varandra.
Det kanske inte enbart alltid behöver handla om kommunikation genom tal, fastän det naturligtvis är viktigt. Att hålla upp en dörr och låta kvinnan gå före igenom. Dra ut stolen för henne att sätta sig i. Små gammaldags, hederliga gentlemannamässiga gester som får en kvinna att känna sig speciell. Lärde mina söner detta och behöver jag säga att de hade en väldig framgång bland tjejerna.
😀
Helt klart läs värt å många borde läsa å förstå sen inte att glömma tro de eller ej vi män har också ett hjärta å sinne som behöver lite aktivering å uppmärksamhet titt som tätt iallafall lite lätt därför de blir tristess eller ekorre hjul av allt bara en fundering känns lite som att allt är männens fel jämt å ständigt låt din partner va den hon han den det är å pusha de istället å visa kärlek när tillfälle finns 🙂
Hej
Jag blir ibland förvirrad….Ta mig som jag är eller se mig gå. För att i nästa sekund, ändra ditt Jag och se mig stanna? Ibland växer man ifrån varandra så är det bara..trist, sorgligt och allt det där.
Vikten måste ligga i att leva sitt liv med människor som ger vad de får.
Tyvärr inser man det ganska sent i livet (50) elr när man får besked att livet är tidsbegränsat (som det är för alla) men på papper s.a.s
Läser din blogg dagligen, men saknar männen, mest kvinnor (vi tänker ju redan lika
UPS..där försvann halva inlägget
Stämmer bra. Mitt hjärta är snart tomt men det förstår nog inte min man. Han har fullt upp med att se allt negativt med mig och höra sin egen röst. Men hans syn på familj är tvetydig. Barn och fritidsintressen är sådant som består i livet och med den synen har jag svårt att hävda mig som kvinna av betydelse i relationen. När jag måste försöka anpassa undersökningar på lasarettet efter hans schema, för att utreda vissa saker som kan, vara allvarliga för min hälsa och mitt liv. Tömmer det hjärtat sakta men säkert. För mig ärendet viktigt att få göra undersökningarna så fort som möjligt, dag spelar ingen roll, men han jobbar 14 mil bort, övernattar och är ledig på fredagar så då kan han skjutsa utan att det inkräktar på hans jobb. Hans behov går före mina. Visst ett givande och tagande…men jag har en oro om ev allvarlig sjukdom. Om detta vore första gången, men det upprepar sig hela tiden. Hur många gånger ska man orka bli ledsen när jag annars är stark och skött familj med 6 barn, jobbat heltid och kämpat med ett barn med anorexi och självskadebeteende när han jobbat borta för han inte vill ha något annat jobb. Han suger effektivt ur all min kärlek som en gång funnits.
Hemskt att bli lämnad. Kommer som en chock för många av oss.
Tror att agerandet till delar inte går att styra. Man är i ett chocktillstånd. Och utifrån en själv hanterar man det hela olika.
Känslor är inte det minsta logiska. Och logiken förlorar alltid över känslor. Lätt att häva ur sig både det ena och det andra tror jag.
Får nog själv säga att jag oavsett utgång kommer kunna se mig i spegeln varje dag utan att behöva må dåligt eller skämmas för någonting.
Men då skall sägas att jag tog tag i mig själv på ett ganska omvälvande sätt och gjorde klart för mig att hur ont och jobbigt detta är skall jag fullfölja med rak rygg och högt huvud.
Därefter har min egen utveckling bara gått framåt. Och jag får hoppas att man inte tror att det är något annat än det är.
Kört på i samma stil i snart 4 månader utan att få något dumt utbrott.
Vill visa världen att mitt gamla liv är slut och jag inlett en ny era byggd på emotionella och kärleksfulla värderingar.
Kan bara önska jag kommit till sans tidigare. För detta är ett väldigt trevligt sätt att leva livet på. 🙂
ok…….men hur gör man då??när man ser sin partner göra ’fel’ (som ju inte denne upplever som fel?) kanske jag som behöver tänka igenom mig, mitt liv och mina värderingar som jag ju vill pracka på en annan människa? och jo jag förstår att här ska man kommunicera klart och tydligt och rakt och blablabla…haha…..men…det är hans liv att ta tag i inte mitt att knuffa honom till? stötta ja, men jobbet måste han ju göra själv, och viljan till det också? så hur gör jag för att stötta och hjälpa när inte orken finns där? varken min eller hans? hm…. tack för tankarna! <3
Ja, hur gör man ?
Ibland blir det bara så fel. Inte för att man inte vill. Inte för att ignorera. Inte för att man är dum och dryg, mm.
Det blir bara fel. I mitt fall på grund av en massa, massa eländigheter som fyllde upp mitt glas.
Men det är som du skriver bara en själv som kan ta sig ur det. Man måste vara mottaglig och förstå att man måste göra något.
Först då kan resan mot ett nytt bättre jag börja.
Då är det på ett sätt extra tungt att när man behöver stöttning som bäst. Då kan den vara borta………
Tack för att du är med å delar med dig av dina nya insikter å kloka tankar Peter ❤️
Vore jag i din situation Mia så skulle jag försöka berätta hur JAG känner och tycker, utan att anklaga den andra och utan att säga att han gör fel. Om han verkligen älskar dig så kommer han att ta till sig av vad du säger, om inte så är det tråkigt läge.
Hade jag fått veta vad mitt ex egentligen tyckte, hade saker sett annorlunda ut idag.
Är detta som är så underligt. I alla fall med mig.
Att inte vara mottaglig.
Någonting inom en ställer till det å det grövsta fast det inte är det som avses.
Du älskar personen av hela ditt hjärta. Men det skiter sig.
Hur får man någon mottaglig ?
Det är riktigt tråkigt att det går så långt som till en separation för att ett uppvaknande skall ske. Fruktansvärt.
Men jag vet inte själv vad som skulle fått mig att vakna tidigare
tack för era kommentarer, fina och tänkvärda allihop <3
Jag upptäckte den här fina sidan idag, och har suttit och läst en hel del om olika saker. Självklart känner jag igen väldigt mycket av det som skrivs här, men jag känner mig ganska ensam om mitt problem i min separation. Vi separerade (från ett 3-årigt distansförhållande) helt mot vår vilja. Båda har barn och ingen kunde flytta på många år. Till slut fanns ingen annan utväg än att avsluta, vilket var det svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Vi var de rätta för varandra och kärleken väldig djup och rätt. Jag har gått igenom två separationer innan detta (och är bara 38 år), så jag har faktiskt den erfarenheten också, när en vill fortsätta men inte den andra. Men det här är något nytt för mig, och jag vet ärligt talat inte hur man går vidare och mår bra igen efter detta, och hur jag någonsin ska kunna hitta någon ny i framtiden. Denna situation är inte så jätte vanlig, och det finns inte så mycket att läsa om just detta. Det är mest svek och att den ena ville fortsätta men inte den andra. Sorgen är enorm att tvingas ifrån varandra….
Vad sorgligt att behöva avstå från kärlek som känns rätt för båda två.
Det måste ha varit svårt att ta det beslutet och fullfölja det.
Förstår att sorgen och saknaden är stor.
Kram till dig!
Men jag förstår inte, vad
eller vem är det som tvingat er att skiljas åt? ❤️
Varför helt mot er bådas vilja Helene? Låter oerhört frustrerande.
Nej, det går förmodligen inte att vinna tillbaka någon som har lämnat dig och är helt dränerad och tömd på kärlek till dig hur det än gick till för att komma dit. Men det måste gå att vinna tillbaka självrespekten och mig själv. Den jag var tillsammans med henne finns inte mer. Den identiteten och den självbilden Blåste bort och iväg. Långsamt växer jag igen. Upp ur askan av det som en gång var vårt ”vi”. Vem är jag idag egentligen? Vad är arvet efter henne och oss? Vilka gåvor har jag fått med mig? Det går inte fort och det är inte lätt alltid. Ibland står det helt still men så tar det fart igen när JAG gör de rätta valen. Jag vill så gärna se mig själv igen i spegeln. Stolt och med självförtroende utan sprickor i glaset. ”Jag tog mig igenom det här, nu är resten av livet framför mig”. Tillförsikt och nyfikenhet, bit för bit… En egen identitet, ett nytt liv, en ny morgon…
Vilken vacker text Bo ❤️ Nya dagar föds å du med dem 😀
Tack! Så måste det vara.
Jag håller med. Din text påminner mig om vad jag måste göra….
Resan i ens nya liv sin nya identitet.
Önskar dig lycka till,
även om det kommer mörka stunder så vet vi att allt kommer bli bra och kanske till och med ännu bättre 🙂
Tack, det kommer bli bra:)
Tack för öppna och väldigt berörande ord Bo. Modigt!
Det är du som ska ha tack för dina ord Michael. Det finns oändligt mycket mod hos dig med:)
Intressant frågeställning.
Om man rannsakar sitt allra innersta. Är det då så att kärleken tagit slut. Eller är det avsaknaden av något som är orsaken ?
Är det något grönt färskt gräs som lockar ? Känner man att man inte själv fått leva ut sitt liv ?
Kan fundera över detta ibland (eller en hel del rättare sagt 🙂
Lite tillbaka till hur det en gång började. Gifte man sig av ren och skär kärlek eller för att man ”bara” ville vara gift ?
Mina barn frågar mig då och då ”Pappa, kan kärleken ta slut? Den gjorde det för Mamma”. Jag vet inte om de bär en rädsla för att det ska drabba dem men jag brukar svara ”nej, jag tror inte det. Däremot kan den förändras”. Jag tror att avsaknaden av något vi tappat längs vägen förändrar kärleken. Det som händer vid en separation/skilsmässa är att skydden höjs, överlevnadsinstinkt, förnekelse och projicering tar över. Vi blir några andra i våra olika processer. Jag vidhåller med en dåres envishet att det är så viktigt att komma ihåg att en gång älskade vi varandra så mycket att vi faktiskt beslöt att dela livet och skaffa barn med varandra. För de gemensamma barnens skull bör vi minnas det och behandla varandra med värdighet. Om gräset är grönare eller om man inte fått leva ut vet jag inte. Jag ser det jag ser och försöker låta bli att värdera det. Det är så jag rör mig framåt.
Väldigt bra formulerat.
Svårt dock att inte för egen del, än så länge, fundera över vissa frågor och saker jag nu märker av.
Däremot börjar jag kunna fokusera på annat när tankarna börjar gå för långt åt ena hållet.
Det tar tid. När man älskar på riktigt är det som en stor skogsbrand. Har du någonsin hört talas om att det gått att släcka hela branden samtidigt? Nej, delar av den, lite åt gången. Stoppa spridningen. Till slut så finns det inget kvar för branden att leva av. Den dör. Men det tar tid.
En fantastiskt bra liknelse Bo!
Det verkar finnas en hel del underbara men samtidigt ”trasiga” (eller har varit ”trasiga”) människor här inne. Jag blir riktigt imponerad av er samtliga som kommenterar. Livsöden, frustration, ilska, rädsla och massor av andra känslor som man känner igen sig i. Många gånger blir jag nyfiken på er historia, vad var det som hände… hur blev det så… när tog du tag i det osv….. Andras historier kan man ju lära sig en hel del om men denna sida hjäper åtminstone mig att hjälpa mig själv. (eller ja… jag försöker iallafall). Mikael: skulle du inte kunna bjuda in dina läsare till din blogg, be dem som orkar/kan/vill dela med sig sin historia en gång i månaden som en sorts gästkrönikör…. Jag hade mer än gärna fått höra kommentarer och förslag samt uppmuntran eller kritik i mitt livs pågående historia. Framför allt blir det hyffsat objektivt eftersom dem som läser bara utgår ifrån det dem läser och har inte tidigare information som kan påverka ens omdöme… Svårt att förklara – antar att ni förstår vad jag menar. En stor vårkram till alla er här inne på denna sida. Ta hand om er och kämpa på – det försöker jag göra.
Glömde: Och att få Mikaels kloka kommentarer/räd mm till krönikan.
Gillar dina tankar 🙂
Skulle väldigt gärna vilja läsa/höra om hela förloppet.
Men när du tänker på blogg. Är det inte detta som är bloggen ?
Annars så är det säkert så att den anonymitet som finns här gör underverk när det gäller att öppna sig.
Alla vi har först och främst lyckats hitta hit. Kan inte vara någon slump.
Här kan vi läsa om likasinnade. Vi kan skriva av oss. Och det utan att vi behöver bekymra oss över att någon skall känna igen oss.
Vi känner sorg, smärta och glädje och möts här med en värme och respekt (som vi faktiskt förtjänar oavsett vad vi har gjort för att hamna här)
Hej Peter. Jo – detta är bloggen – Absolut. Men en krönika kan ju vara helt anonym… Man utlämnar det man själv vill och vågar. Kanske skulle förtydligat det… Svårt att sätta tankar på pränt ibland. 🙂
Tycker denna sida är underbar….
Önskar vi hade gått till Dig medan tid fanns!
Tack för den dagliga dosen av tänkvärt o kloka ord!
Jag tänker på din rubrisering som en så typiskt manlig föreställning. Mannen och jakten, tävlingen, vinst och förlust. Slentrian så vida det inte finns andra män i omgivningen som hotar reviret.
Det är omöjligt att vinna mitt hjärta. Jag älskar dig från första ögonblicket. Trots dina fel och brister. Jag älskar dig lika starkt när du kommer hem full från en kväll med grabbarna trots att du vet hur orolig jag är när du dricker, som när du överraskar med middag och håller om mig tills jag somnar. Jag älskar dig lika starkt när du är arg och aggressiv som när du ödmjukt lyssnar och förstår mig.
Jag lämnar dig av kärlek till mig själv. För i Ditt sällskap kränker jag mina behov, i Ditt sällskap förlorar jag mitt värde, i Ditt sällskap slutar jag älska mig själv. Du kan inte vinna mig, för jag har alltid varit Din, Du har bara inte valt att förvalta den kärleken. I den stunden finns ingen återvändo, såvida Du försöker få mig att börja älska Dig igen och visa vilken bra man Du är. Män behöver så mycket bekräftelse på vilka bra och dugliga män de är att de ofta glömmer bort att GE kärlek. Det finns ett ögonblick av hopp om Du som man vill finnas kvar och hjälpa mig att börja älska Mig själv i din närhet. Men jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte sprungit på en enda man som kunnat stoppa undan sitt ego, sitt behov av beräftelse, och tålmodigt vara närvarande i kärlek. Så där håller jag med konsensus av ditt blogginlägg, ett emotionellt uttömt hjärta vänder inte om.