Skammen över att inte ha orkat lämna partnern som är återkommande otrogen, manipulativ, ignorerar dina behov och får dig att känna den djupa värdelös/otillräckligheten är stark.
Skam är likt ett nervgift som förlamar!
Du vande dig gradvis. Hade det varit ett katastrofalt beteende hos din partner från början hade du troligen lämnat direkt. Men det var inte så det gick till, det kom krypandes och inleddes med charm och komplimanger. Du kände dig utvald! Äntligen hade dina drömmar infriats: mannen eller kvinnan som du alltid väntat på, som skulle fylla ditt liv med mening.
Du skäms att berätta för vänner och familj att du gått tillbaka: igen! Du tänker att de kanske inte orkar lyssna på samma repade LP-skiva längre. Du undrar vad som är så jä-la fel på dig som utsätter dig för den här relationen.
Hjärnan kidnappas av växlingarna mellan värme och kyla från partnern. Ena dagen eller timmen känner du dig unik och utvald, för att i nästa känna dig tillintetgjord av kränkande kommentarer. Dopaminhalterna åker upp och ned i hissen. Från källare till taklounge med underbar utsikt om vartannat, månad efter månad! År efter år! Du börjar tvivla på din egen verklighetsuppfattning och ditt omdöme.
För varje gång som du får höra de nedlåtande orden och minspelen åker självkänslan/självförtroendet ner ett par grader. Energin till att lämna den som trampar på dina gränser försvagas alltmer. Det osunda är den normala vardagen.
Jag hör personer som lägger skulden på sig själva för att partnern behandlar dem som de gör. Härskaren är skicklig på det för dig känslomässigt utarmande schackspelet. Ja, du är en pjäs i hans eller hennes föreställning.
Som jag sa under min föreläsning ”Så lämnar du en narcissist”:
- En kränkande partner älskar inte dig. Han eller hon har inte förmågan till det.
- Egentligen älskar inte du honom/henne, därför att äkta kärlek bygger på ömsesidig respekt. Vi förväxlar inte sällan rädsla med kärlek.
- Du behöver inte försvara och förklara varför du vill lämna det destruktiva förhållandet. En härskare älskar när du hamnar i förklaringsposition, eftersom det gör dig tveksam och osäker.
- Du behöver inte förstå allt! Han/hon är som de är! Punkt!
- Det är inte din uppgift att ”rädda” någon. Se upp för drogen: medberoende!
Jag vet att det inte ”bara är att lämna” – utan en lång process i att hitta tillbaka till din vilja. Ta all hjälp du bara kan: böcker, webinar, bloggar, terapeuter, vänner och familj.
Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Underbart att läsa men samtidigt skrämmande och igen kännande.
Jag vågade och lyckades till slut efter tiotal år lämna ett destruktivt äktenskap med en make som visade sig vara någon helt annan efter några år . Narccistiskt är det rätta ordet och det förstod man inte förrän efteråt , nu är det glasklart att han var N och jag E personer .
Men detta har satt djupa spår i både mig och våra barn där bla. min och deras självbild och självkänsla är otroligt skadad och förminska och jag tvivlar mycket på mig själv i vissa sammanhang , just på grund av alla ord och hot som sades …. men jag och barnen har kämpat på och är på väg upp.
Tack för alla blogg inlägg Michael dom är ärliga och nyttiga stt läsa .
Önskar dig en fin lördag /
Med varm hälsning 6 barns mor
Du beskriver mig…
Exakt så här är det för mig med. Lämnat men sviterna….
Tack att Du har lyft även det här ämnet Michael.
Det var en chock för kroppen att läsa Din beskrovning för några år sedan om N och E personen.
Jag kommer ihåg vilken kramp jag fick i hjärtat. Det var min relation Du beskrev.
Här och idag är jag fri från det mycket destruktiva och nedbrytande förhållandet.
Det kag läste den gången gjorde det solklart. Det tog 1,5 år innan jag kom helt loss.
Det är tungt ibland med självanklagelserna hur kunde jag… jag gick tillbaka flera ggr…
För att orka leva vidare med migsjälv tänker jag att ” jag lärde mig massor av hur jag fungerar, och att vara ytterst vaksam i framtiden”
Det är mest sorgligt att jag själv tillåtit mig o vara i ”skiten”
Att vara ute på andra sidan med dessa tankar o i känslan om sigsjälv det är bara snäppet bättre än att vara kvar i det hemska förhållandet.
Så är det just nu.
Jag tillät att bryta ner mig.
Det
Är tungt att leva med.
Kan bara tacka för detta och jag tror många inte ens VET att de lever I destruktiva förhållande……jag sparar dina genuina tecken på vad som pågår för ett stort mörkertal föreligger!!
Vänligen karin♡♡♡
Väldigt många år har gått till att tänka vad blir bäst! Jag är precis i början av processen att lämna, men vad jobbigt det är-i mina egna tankar!! Min man har sen några år bipolär diagnos men väldigt mycket narcsisstisk personlighetsstörning har förstört år av vårt äktenskap! Vi har barn, så jag har funderat extra med allt som innebär-vad blir bäst! Just nu vet jag svaret men, det är så jobbigt med ens egna tankar! Tack Michael för allt du skrivit och alla andra som lämnat kommentarer, det ger mig så mycket feedback!!! 🙂 /Sus
Kan man få kontakt med ngn av er via mail lr så?
vill inte skriva så att det ligger på nätet.
Att läsa det här får mig att gråta, allt stämmer in och jag har precis lämnat honom och det gör så ont allting.
Polis blev inblandad och jag har nu börjat bli mer och mer medveten om att det inte varit jag som varit orsaken till allt.
Nu kämpar jag med känslan av att jag vill tillbaka och att jag inte klarar mig utan honom
Jag har hjälp av släkt och vänner…..polis, psykolog och kvinnojouren.
Jag har en tuff tid framför mig och han lever sitt liv precis som innan allt, visar noll känslor och det gör så ont att höra med tanke på hur dåligt jag mår och det jag får kämpa med idag
Alexandra. När du tvivlar, försök tänka på det som fick dig att gå. Andas dig igenom de tunga stunderna. En timme, ibland en minut i taget. När du känner dig svag, fokusera då på den enorma styrka du faktiskt uppbringade genom att gå. Du har bara ett liv, och det har givits dig för att vara lycklig. Och du klarar dig utan honom och allt som tog ner dig. Som något jag läste: Personen du trodde dig inte kunna leva utan…. men se, du lever än! Beslutet du tog var inte enkelt, men du genomförde det. Andas, se framåt. En relation kantad av våld och hot är inget i närheten av ett alternativ, glöm aldrig det! En bättre framtid väntar på dig! Många varma kramar!
Hej suzie,
Bara att läsa d du skriver ger mig styrka
Jag har varit i en berg o dalbana nu i 3 år och förlorat tron helt på mig själv och jag som mamma. Känner mig totalt värdelös , ful , ensam…..
Jag som alla ser som en stark kvinna -kanske utåt men invändigt är jag totalt nerbruten ….
Varför gör jag så mot mig själv då jag egentligen ej kan älska en människa som om och om igen skadar mig …
Är det så att man saknar någon så mkt att man blundar eller accepterar detta sjuka beteende….
Jag var stark i 5 v tills han stod utanför igen o bedårande och sa att han ska göra allt….
Fast jag vet att det kommer aldrig ske så är jag igen den fina flickvännen ….
Jag blir så ledsen och skäms
All värme o styrka till dig Alexandra! Varm kram Sanna
All värme o styrka till dig Alexandra! Varm kram Sanna
All värme o styrka till dig Alexandra! Varm kram Sanna
Skönt att läsa. Min partner visade de fula sidorna redan efter 2 månader så jag hann lämna innan han brutit ner mig helt.
Men känner skammen över att ha gått på en lögn. Att jag gick tillbaka 3 ggr innan jag till slut bara, med hjälp av vänner, kunde ta ett slutgiltigt beslut.
Det är ett viktigt ämne!
Som att läsa om mig själv….
Detta är ju jag…
Ja jösses… På väg ur ett sådant. Idag krävde han förklaring. Jag kände mig precis så liten och osäker som det var meningen, men svarade att det nog inte finns någon förklaring som han kunde förstå. Blev då anklagad för att kasta bort X antal år och X barn…
Det är nästan lite skrämmande, din beskrivning är som att läsa om mig och relationen jag precis, för 23:e gången ungefär, lämnat. Lögner, otrohet, manipulation, kränkningar, skuldbeläggande, och rättfärdiganden av sina handlingar, har blivit vardag och normaliserat. Allt är mitt fel. Att han gör som han gör, beror på mig, osv.
Det är svårt. Det gör ont. Tvivlet på mig själv, och om det är jag som börjar bli galen, jagar mig. Skammen likaså. Är det jag som behöver få hjälp och gå i terapi? Är det jag som har orimliga krav på relationen (ärlighet, trohet, respekt, omtanke)?
Samtidigt styrkan i att jag äntligen börjar stå upp för mig själv, gör att jag kämpar varje dag. För min och mina barns skull (inte gemensamma barn).
@Elin, nyckeln är att sluta lägga värdering i vad han tycker och på riktigt lita på att det du känner är sant. Betrakta dig själv och försök verkligen förstå varför du hamnar där om och om igen. Svaren finns i dig själv, inte i någon annan.
Tyvärr hade jag inte styrkan att lämna första gången (efter 6 månaders relation)…. igen och igen, år ut år in. Jag visste att det hände, men orkade inte sätta emot och skaffa bevisen. 2 barn senare har jag äntligen insett vilket helvete jag levt och har fått jobba mig framtill vad som är MITT liv och MIN vilja. Jag har skämts för att jag stått ut med detta liv i 10 år och jag skämts över att ha tillåtit mig att leva i detta och jag skämts i för mina barn hur deras pappa behandlat mig som kvinna. Idag vet jag att det är Han som ska skämmas! Jag kommer aldrig förlåta, aldrig glömma men jag kan nu efter 2 år gå vidare.
Tack för era kommentarer. Det bekräftar min egen situation och den allt starkare insikten om omöjligheten att leva kvar i relationen med en bevarad självrespekt…Det finns ju grader i helvetet och det jag har problem med är att plusen varit många och bra och att svårigheterna mest bestått av tystnad och urskuldanden då jag velat tala allvar, om våra problem. Inte direkta påhopp men väldigt dränerande över tid. Läskigt att konstatera hur man(jag)sakterligen vaggats in i (o)vanan att inte bli sedd/förstådd och blivit mästare på att bära frustrationerna inom. Har beställt boken och hoppas att den ska ge mig en styrkeskjuts i rätt riktning.
Tack för era kommentarer. Det bekräftar min egen situation och den allt starkare insikten om omöjligheten att leva kvar i relationen med en bevarad självrespekt…Det finns ju grader i helvetet och det jag har problem med är att plusen varit många och bra och att svårigheterna mest bestått av tystnad och urskuldanden då jag velat tala allvar, om våra problem. Inte direkta påhopp men väldigt dränerande över tid. Läskigt att konstatera hur man(jag)sakterligen vaggats in i (o)vanan att inte bli sedd/förstådd och blivit mästare på att bära frustrationerna inom. Har beställt boken och hoppas att den ska ge mig en styrkeskjuts i rätt riktning.
Skammen och skulden över hur han betedde sig mot mig och att jag ändå stod kvar vid hans sida, gjorde att jag dolde vad som pågick år efter år. Inte ens mina närmaste fick veta, då jag skyddade honom och vår relation. När man aldrig vill sluta hoppas och tro på den fantastiskt fina och kärleksfulla man, som man valt att leva med. Den man som bakom den kärleksfulla sidan också visar den en självisk, kontrollerande, fysiskt och psykiskt kränkande och svekfull sidan. Den sida som man inte vill se, men som faktiskt också är en del av honom. Man bortförklarar det för sig själv genom att säga att han är så ångestfylld och rädd ibland, därför blir han svartsjuk och aggressiv. Man vill inte se att den där personen är fylld med avgrundsdjupa hål och har en störd personlighet. Han tror att det är min kärlek till honom som ska fylla igen hålen och rädda honom. Problemet är att ingen kärlek i världen är tillräckligt stor för att få honom att känna sig hel. Det blir som ett hån att ständigt få höra att jag inte älskar och åtrår honom tillräckligt mycket, när jag ständigt förlåtit och förringat hans grova överramp av ren kärlek till honom. En mer lojal och förstående partner kan han inte ha hittat. Efter år lögner, otrohet, svartsjuka, kontroll, våldsamheter och nedlåtande kommentarer så blir JAG till slut lämnad av honom..förbrukad! Mina hot om att bryta om han inte förändrades, iscensatte jag aldrig. Jag förmådde inte att ta mig loss från min ”kärleksfulla” förövare. Han manipulerade mig på ett sätt så att jag alltid backade, tyckte synd om honom och trodde på hans ord om att förändras. Han gick med mig i parterapi i flera år, vilket passade honom bra eftersom hans beteendeproblem orsakades av oss båda.. enligt honom. Vi pratade om hans otrohet och svartsjuka, men det förändrade ingenting. Terapin nådde liksom aldrig fram, hur mycket han än sade sig vara intresserad av att förändras. Det blev som att spela upp en pjäs, där reflektionerna och insikterna bara var ord och aldrig handling. Först ett halvår efter uppbrottet började mina insikter om den destruktiva relationen få utrymme, i takt med att jag släppte mina känslor för honom. Nu ett ytterligare år senare är jag mer harmonisk än på länge. Det har hjälpt mig att gå i terapi och häva ur mig all min smärta. Jag har sökt information på nätet och fastnat för sidor som denna, vilket har hjälpt mig att förstå hur jag kunde bli kvar i denna destruktiva relation år efter år. Att läsa om andras kunskap och erfarenheter är läkande!
Hej,
Känner igen mig i en del ovan. Har varit sambo med min kille i 10 år. Tyvärr har jag låtit mig själv förminskas, brytas ner o känna mig värdelös. Jag har under dessa år förlorat alla mina vänner, det blev att jag isolerade mig/ stötte bort dom o numera känner mig väldigt ensam. Min sambo säger alltid att de enda vi behöver är bara varandra. Jag har alltid haft uppe en fasad utåt allt är bra o att jag, vi mår jättebra. Alla dagar är inte dåliga o därav velar jag om jag ska stanna eller ej. Men när jag tänker på framtiden kan jag inte se han i den längre. Men när är rätt läge för o göra slut? De kommer bli kaos. Vi äger ett hus ihop men inga barn. (Han har tjatat om att vi ska skaffa barn i flera år, men jag vägrar att ta ett nytt liv till världen innan vi är lyckliga o har ett stabilt förhållande. Han säger att allt kommer förändras till det bättre när han blir pappa.)
Det är med skam i kroppen jag skriver detta. Har aldrig yttrat något till någon.
Låter väl helt patetiskt..
Mvh B
Hej
Hur hittar man styrkan att våga lämna? När de har varit bra i några dagar glömmer ja allt hemska som hänt. ja börjar leva som den psykiska manulaptiva sida han har aldrig ens funnits. Ja släpper allt å bara njuter å tänker att de här livet kan ja inte ta bort från barnen så farligt är de nog inte, ja stannar. Efter ngn dag kommer humöret hans att kraschsa å allt är mitt fel. att bli utskälld framför grannar å barn pga dörren inte stängdes ordentligt gör så att de vänder sig i magen av skam å ja undrar återigen, varför trodde ja de skulle bli bättre denna gång. Men ja stannar ändå. Hur vågar man ta steget är så rädd att falla ihop totalt å inte kunna va en bra mamma
Hej Stina och BL
Allt ni skriver känns igen för mig. BL, att skämmas för att man har det som man har det….Bra att du ändå skrivit det. Jag är mitt i en process efter mååånga års olycklig känsla av att det inte är rätt. Stina: att hitta styrkan att lämna…säkert har du yngre barn, kanske har ni det bra ekonomiskt, och då kommer tankarna av hur det blir att bli ensamstående, och missa hälften av tiden med barnen. Alla dessa tankar har jag haft i många år. Nu är dock barnen stora, och de vill inget hellre än att jag skiljer mig. Förstår också nu hur illa det gjort våra barn att ha en pappa med humörsvängningar, otroligt kort stubin och negativ attityd. Jag har tassat på tå, för att få allt att flyta på. Men inte sagt stopp och satt ner foten. Feg och rädd och skam över det.
Nu har jag gått i terapi, tagit kontakt med advokat, tiltat på lägenhet och berättat för mina nära & kära. Öppet och utan att skyla över det jobbiga. Nu ska vi på familjeterapi, inte för att jag tror/hoppas jag vill fortsätta, utan för att få prata i ett rum med en opartisk person. Där kommer jag säga allt jag inte vågat säga förut. Känner mig stark!
Hej jag är en kille som undrar om ett förhållande har gått så långt att tjejen ifråga skiter i dej vill ha sin vilja genom o visar ingen tacksamhet o respekt o samtidigt sårar dej utan o säga förlåt.
Det enda man sj gör är o blir förbannad o ledsen o försöker säga o förklara för henne att mina känslor är viktiga med men hon verkligen nekar dom hur ska jag göra
Kan man få skriva till ngn av er på mail?
skönt hitta denna text idag. När jag gjorde slut för tredje gången och det i en relation på bara några få månader. På bara nån vecka skenade mitt medberoende (kvinnan missbrukare) och sen upp och ner med fin närhet, svek, osynliggörande, och till slut även vetskapen om att hon haft kontakt med andra. Smärtan är djurisk. Hur det måste kännas för er med många år i bagaget kan jag bara drömma om.