En kvinna berättar: ”När jag verkligen insåg vad han utsatt mig för kunde jag börja förlåta mig själv!”
Hon fortsätter: ”Skammen över att inte kunna avsluta fick mig att undra om det som hände verkligen hände. Berättade först för några få vänner om hur han manipulerade och tryckte ner mig, och de sa att jag måste lämna. När jag senare gick tillbaka till honom hemlighöll jag det för mina närmaste och skammen växte ytterligare! Vem kan vara så dum i huvudet?!”
En fantastisk semesterresa känns ofta ännu mer underbar när vi senare återspelar den i våra dagdrömmar. Det är som om det inte helt går att ta in alla intrycken när vi befinner oss på resande fot, utan behöver tid för att smälta allt. Detsamma gäller smärta: vi behöver en backspegel för att verkligen kunna förstå vad som drabbat oss. Det finns så mycket i nuet som måste processas, vilket i kombination med psykologiska försvar som försöker skydda oss från att ta in allt i en enda kväljande munsbit.
Vi föds inte som medberoende, utan det är en destruktiv dynamik som uppstår i relationen med en missbrukare, härskare och/eller narcissist. Tillvänjningen kommer i etapper, och ofta är det som sker en sådan chock för oss att vi inte förmår att lita på våra sinnen. Alla kan drabbas av den emotionella och kognitiva färgblindheten!
En härskare/narcissist har ofta en enastående förmåga att vara inkännande (inte detsamma som medkännande) och de säger och gör saker med perfekt tajming och ”känsla.” I våra mest sårbara ögonblick kan de säga det som vi längtar allra mest efter att få höra. Eller såra för att utöva makt!
En semester från relationen som skapar medberoende inom oss, gör att våra ögon kan öppnas. Vi kan gradvis börja se verkligheten som den är och inte hur vi önskar att den vore. På vägen behöver vi en klarsynt och genuint empatisk resekamprat, fram till dess att vi kan vara det åt vår egen person.
När vi lär känna var våra egna gränser går, kan vi börja skydda jaget från attackerna utifrån; oavsett om de är tydliga eller subtila.
Så lämnar du en narcissist – webinar ikväll den 28/10.
Michael Larsen – relationscoach
Ja precis så. Det är så svårt att ta in realiteten för mig inser jag nu för jag är alltid rädd för att jag ska ha råkat missförstå det som hände, att jag varit för hård i min bedömning, att jag krävt mer av andra än vad jag kräver av mig själv och att jag satt mig på höga hästar.
Men sakta ser jag det som andra sett, det som fina Eva såg och som hon på ett ömsint sätt försökte förmedla till mig när jag grät förtvivlat tills jag kräktes och ångesten låg som ett stenblock över lungorna så jag knappt kunde andas.
Det finns glimtar då det hela känns overkligt fortfarande, att man kan vara skrattande hand i hand och sitta i badkaret tillsammans med sitt barn och leka och prata om att skaffa fler barn till att i nästa sekund vara behandlad av samma person som en fiende som undviks till varje pris och som man inte visar varken omtanke, respekt eller vänskap.
Skulle inte kalla det här året för semester men det har varit ett skitjobbigt helvete, ett avgrundshål att kravla sig upp ifrån, men nu börjar jag i alla fall komma upp så pass att jag kan se det svarta hålet på lite distans. Det är som du säger, man behöver hjälp längs vägen. Jag är glad för de vänner och familj som stöttat mig, annars hade jag nog tappat förståndet helt.
Ha en bra halloween!
Precis som du skriver Anneli – rädslan för att man krävt för mycket, missförstått, satt sig själv på höga hästar (för det är ju typ den värsta synden i världen – att se sig själv som den som har rätt, eller är viktig………..).
Har lämnat. Efter alldeles för många år. Men hur ska man veta om det är ens egen version eller hans version som är den sanna? Är fortfarande i det tillståndet – ena stunden är jag helt på det klara med vad jag tycker, tänker, känner, upplevt. Nästa stund är allt som var vitt svart och allt som var svart är vitt. Och jag måste nog vara lite galen, behöver nog faktiskt hjälp!
Och hopplöshetskänslan. Hur ska jag göra för att inte låta den ta över? Jag har ju lämnat. Varför kan det inte bara få kännas bra… vem är jag, vad vill jag, vart ska jag? Den här tomheten inuti, hur ska jag läka den?
Dåliga dagar just nu, sorry…. det kommer en annan dag då det känns ljusare, det vet jag. Men inte idag.