Det nyförälskade paret står mitt emot varandra. Nära. Deras ögon strålar av passion, välvilja, allt är möjligt inställning, närvaro, kärlek… De vidrör och känner den andres hjärtslag. De ser! Allt är så självklart och de är fyllda av hemkomst.
Kvinnan och mannen ser även fantastiska versioner av sig själva. Ett absolut bästa jag som stretchat sig ut till oanade höjder på insidan. Som att vara förälskad i sig själv och samtidigt förlorad i en annan. Omkomna från sina egon. Badande i mjuka omtänksamma gester och ord.
Det har gått ett antal månader och de har sitt första rejäla bråk. Höjda röster, anklagelser, försök till övertalning, gråt och rädsla.
Han med en bakgrund där han växte upp tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Tog redan som 8 – 9 åring vuxenansvar och lärde sig att sätta känslorna åt sidan för att överleva. Off – knappen nära till hands.
Hon hade en pappa som var frånvarande, kylig och fanatiskt rationell. Som 12 -åring längtade hon efter att få bli sedd av honom. Det hände aldrig. Uppmärksamheten och bekräftelsen fick sökas på annat håll.
Nu står de där mitt emot varandra med sina sår som länge legat i skuggläge . De har inte orkat och/eller kunnat se. När hon ber honom stanna, känner han paniken och ilskan. Trängd av det förgångnas mörker.
Hon ser i detta nu, mannen hon älskar, men samtidigt pappan som lever avstängt. ”Den här gången ska jag väl lyckas nå fram!?” kommunicerar hennes omedvetna. Paniken skruvas upp då hon återupplever det gamla. Trångt att andas.
Han orkar inte se flickvännens hjälplöshet – det han kände som barn när mamman hade olika män hemma. Sovande bland tomflaskorna. Han känner invasionen i hjärttrakten. Kvinnans han älskar som utropstecken för de egna känslorna.
När vi ser såren i en partner konfronteras vi med det vi själva inte vill eller mäktar kännas vid. I den egna personen. Ljuset hamnar skoningslöst på det egna ansiktet.
En tid senare drömmer mannen om hur han återupplever scenariot igen – i slow motion. Befriad från tidigare anknytningsmönster. Ett mer klarsynt jag sitter bredvid honom och förklarar vad som händer i scenen med flickvännen – en följeslagare som strör dyrbara och insiktsfulla gåvor.
Växande och befrielse kan inledningsvis kännas som någonting skoningslöst. Men de vill oss det bästa. Att möta våra rädslor och stå kvar ger ett enormt vidgat livsutrymme.
Michael Larsen – relationscoach
Ser fram emot detta!
Han lämnade mig igår. Jag uppskattades aldrig. Jag räcktes ledig till. Han älskade aldrig mig för min egen skull. Han hade narcesistiska personlighetsdrag och kvar står jag relativt förkrossad av hans empatilösa framförhållning. Men hellre ensam i ensamheten än känslan av att vara ensam i tvåsamheten.
Jag växt upp med en sjuk mamma, fick ta ansvar tidigt för henne, ta ”vuxenansvar2 över mitt liv som barn redan. Jag är jätteduktig på att ”stänga av”, utåt sett om någon skriker åt mig i ilska eller börjar tala om för mig hur jag borde agera, då går jag, då måste jag fly bort och tänka igenom vad jag hade velat svara för det låser sig när jag bara ser någon som skriker, är arg eller upprörd, Jag gillar inte mitt beteende men fixar inte att stå kvar. Försökt jobba på det att ta konflikten där och då. Går mindre bra Det är frustrerande då det känns som jag är feg men det är jag egentligen inte, bara väldigt konflikträdd… .