Hela relationer grundar sig på två individer som valt varandra och fortsätter att välja. Som tar hand om och tar ansvar för sina gamla automatiska relationskoder och byter ut dem som inte längre fungerar. Liksom att hämta in sina projektioner.
Alla projicerar! Både sådant som vi inte vill kännas vid i oss själva, liksom idealiseringar vi tilldelar en annan (t.ex. gurutänkande och kändisdyrkan). När vi lägger ut den egna kraften på en annan person och tilldelar henne/honom en upphöjd status, är det oerhört lätt att tappa bort sig själv.
När vi älskar från en djupare plats inombords är vi väl förankrade i jaget. Det är ingen ”please kärlek” som gör oss till emotionella tiggare. Äkta kärlek gör oss uppfyllda – inte tömda. Den tar fram de bästa sidorna av våra personligheter. Men även mörker och sår så att läkning kan ta vid. Det är inte partnerna som är ”läkaren” utan mötet som gör att du kan se dig själv i ett klarare ljus. Du har en naturlig kirurg på insidan som vet vad som behöver göras.
Piedestaltänkandet lockar oss in i självförminskandets korridorer. Labyrinter av osäkerhet och tvivel. Våra personligheter har sina stökiga garderober som vi behöver tömma och vädra ut för att kunna leva sant.
För visst är ni två som skall gå jämsides? Det börjar med att vi rör oss på ett sätt som gör att vi är i takt med personen som vi aldrig kan skiljas ifrån.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Den kändes. Ja, jag har förminskat mig själv åt det grövsta. Jag har även tillåtit andra dra nytta av det. Jag inser det nu. Jag är på väg upp och känner att JAG bestämmer hur mitt liv ska vara, jag tänker inte leva som ”man borde” för andras skull. Jag har valt att klippa helt från vissa personer i min omgivning. Det här att när livet krisar rejält så ser man vilka som finns där för dig, stämmer så bra. En del skyller på att dom inte visste vad dom skulle säga, eller skämdes. Nu ser jag fram emot att bygga upp mitt liv och vilka personer som vill finnas runt mig. Jag är även nyfiken på att lära känna nya människor. Det här kommer att gå bra!
Lyssna till ditt hjärta, men se även till att hjärnan är med 🙂
Jag känner så väl igen mig! Jag har förlagt makten över mitt liv hos andra, och sen har jag lagt all min energi på att de ska ändra sig. Istället för att inse att makten den har jag själv! Jag ska bara fokusera på min egen förändring om jag vill förändra mitt liv, inte stanna kvar och tjata på någon som inte vill lyssna.
I separationens kölvatten har jag också erfarit, att det är många vänner som bara försvunnit, som inte erbjudit en hjälpande hand eller ett lyssnande öra, eller som haft förutfattade meningar om hur just vi ska lösa vår kris.
Det är så mitt i prick. Det skulle kunna vara mina egna tankar och formuleringar.
Jag har verkligen tappat mig själv. Jag trivs inte i den relation jag lever i. Jag är ofta arg på honom, känner mig lite osäker, känner mig inte trygg. Jag säger ändå ofta att jag älskar honom, skriver ofta fina meddelanden. Men ändå längtar jag efter ett annat sätt o leva. Känner mig fast! Känns som att min uppgift är att göra honom lycklig för då gör han mig lycklig. Vem är jag om jag inte har honom? Jätteensam! Han gör ngt med mig omedvetet , att jag känner att jag liksom anpassar mig ganska mycket så det blir lite enligt hans tänk. Detta e egentligen inte likt mig men ngt har hänt…
Hej Vilsen! Jag känner precis som du. Jag är otrygg rent av rädd ibland, men ändå gör jag allt för hans lycka. Han kommer aldrig bli nöjd. Det är som om han sakta suger livsglädjen ur mig.
Det är precis som att jag gått in i en roll när jag e med honom. Jag kan inte bryta mönstret. Vi har varit tillsammans i mer än fyra år o han har aldrig träffat mina vänner. Nä det e ju inte så konstigt. Jag tror inte att jag vill han ska träffa de för jag e ju inte riktigt mig själv m honom. Det kommer ju vännerna lätt att märka.
Jag delar inte allt med honom, jag berättar liksom inte allt. Ja detta e jättekonstigt nu när man sätter ord på det.
känner också igen mig vilsen! Ibland är det skönt när någon annan sätter ord på saker och ting. Sådär var det i mitt senaste förhållande. Grejen är att det inte var så från början, utan mest i slutet. Och det var inte så roligt…
Kära Vilsen! Om du inte känner att du kan vara dig själv med din partner eller vill vara tillsammans med honom inför dina närmaste vänner, då är han troligtvis inte rätt!! Precis så kände jag med min man i början. Jag förminskade mig själv, och till slut, när jag närmade mig egen självutplåning, lämnade han mig. Blomstrar du med din man? Vad händer om du står kvar i din fulla kraft? Vem ser du då vid din sida? Matchar han dig fortfarande? Vill han du ska växa till din fulla potential, eller blir du ett hot mot honom? Var helt sann i ditt val! Kramar C.
Tänker på min nya relation och inser att det där ljuset och även mörkret får komma fram när vi ses.
Är ovan vid att känna så här och det tar tid att vänja sig.
När du skriver är det som att hitta fram till mig själv.
Tack Michael för att du delar dina tankar.
Levde i en relation som tömde mig. Medberoendets kraft är stor. Jag förnekade, förskönade och anpassade mig. Isolering, kontroll, svartsjuka, ironi.. Det tog lång tid att respektera mitt inre som sa; vill inte vara här, mår inte bra här, det här är inte jag. Men nu flyttar jag snart in i min egna lägenhet. Det känns bra!