”Börjar inse att jag kämpar för att det skall vara vi därför att jag inte vill vara ensam igen. Det är så grått att vara själv! Egentligen är han inte bra för mig.”
Vi är sociala varelser i behov av närhet, kärlek och vetskapen om att vi lever i någons hjärta. Det slår mig när jag sitter här på landet hos mina föräldrar och skriver: tänk att leva ett liv där det inte finns någon, någonstans som sitter och tänker på en med saknad. Vi vill känna oss betydelsefulla för någon. Det enormt mänskliga i att vilja skapa band.
Desperation är ingen bra ledstjärna.
Jag ser dem som går från förhållande till förhållande och undrar: ”är det verkligen möjligt att känna den kärleken till någon ny så tätt inpå?”
Min kärlekskälla ser annorlunda ut och därför dessa frågetecken. Den mer professionella delen av min hjärna kan dock förstå människors olikheter och att en del närs av kemin, liksom den enorma drivkraften att att inte vilja vara ensamma.
Men shit vad ensamt att leva i ett förhållande där djupet saknas…där ögon inte kommunicerar förundran. Där magi anses orealistiskt. Där otillräckligheten ständigt har sin hand på vår axel.
Atticus skriver:
”I don´t belive in magic.”
The young boy said.
The old man smiled.
”You will, when you see her.”
Vet att jag återkommer till det gång på gång, men säger det ändå: vi behöver bli bättre på att stanna upp. Tillåta oss att sakna ett förhållande utan att konstant reagera på impulsen att ha någon, bara för att vi inte orkar med en stunds tystnad. Ensamhetsstress och oro/rädsla gör att vi inte ser klart.
Att sänka rytmen i pulsen och känna det som är verkligt betydelsefullt. Där panik och bråttomsyndromet får träda tillbaka för det verkligt rymliga inom oss. En plats där möten bortom det vanliga kan ta form.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hej Michael,
och först ett stort tack för din blogg. Den har varit och är en viktig del av mitt eget läkande och nyorientering efter min separation.
Dagens text träffar mitt i prick! Att ensamhetsstress och oro präglade mig tidigt efter separationen. Både för att sorgen påverkade mig starkt, och rädslan att vara ensam med mig själv. För tänk om jag inte blir del av någon annans liv…bekräftelse behovet…
Idag har jag landat i mig själv ochdet har varit en lång resa som ff pågår. En resa för att lära mig att älska mig själv igen. För det är nog så, att först när jag älskar mig själv kan någon annan göra det. Inget lätt resa men värd varenda minut. Att livet efter min separation kunde bli bättre än innan, det trodde jag inte den dagen för 3 år sedan då mattan drogs bort under mina fötter.
Mvh Maria
Berörande att läsa dina ord Maria och att det jag skriver hjälpt dig. Precis vad hela poängen med bloggen är. Tack för att du berättar! Önskar dig en skön dag.
Tack Michael!
För allt de kloka och tänkvärda du skriver som ger hopp och gör att man orkar fortsätta på den väg som är främmande, skrämmande men ändå så rätt!
Skickar en varm kram till alla som kämpar där ute…❤️
Våra liv handlar om att inspirera varandra Mallan! Att kunna ge och ta emot kärlek. Önskar dig en skön helg!
Underbar kommentar. Ge och ta… Öppna upp för andra och finnas och ta emot. Frid.
Underbart att någon annan beskriver känslan av det magiska. Att andra människor känt stressen av att hitta någon ny. Men även påminnelsen om att det är inte farligt att vara själv. Det är kanske både nödvändigt och en förutsättning för att kunna uppleva det magiska igen.
Det magiska slutar att vara magiskt om det allt för lätt kan ersättas! Vänta på magin! Den kommer. Och är värd att väntas på medan du själv blir en ännu mer magisk människa i dig själv!
Om jag inte är ensam om dessa känslor och tankar bör det betyda att det jag känner kan stämma. Eller så är vi fler som är lika knasiga. Och då kan vi luta oss mot varandra och känna den där gemenskapen som vi saknar!
Tack för ett lugn som infann sig. Det är inte bara jag!
Väldigt fina ord du ger ut Caijsa! Tack!
Hej! Så klockrent beskrivet av mitt liv just nu.
Jag är inne i för mig en ganska destruktiv relation kantat med väldigt mycket osäkerhet.
Jag har aldrig känt mig så lycklig förr, aldrig känt den saknaden till en man som jag gör när vi inte ses..
Vi har träffats som par i 3 månader men har redan haft av/på förhållande kanske 4 gånger. Alltid tillbaka till varann.. kärlek från mitt håll och även från hans enligt honom.. Han är vän med mitt ex och vi började träffas någon vecka efter att det tog Slut. Jag som gjorde Slut, inga känslor kvar. Hamnade i en psykisk kris och var sårbar, han fanns där, den nya, stöttade och vet så mycket..
Men hemlig och tyst som en mussla om sitt eget privatliv, släpper inte riktigt in mig känslomässigt.. vågar inte..
mår så jäkla dåligt..
Går det här att jobba på och få ut något bra, livslångt utav, eller är han just det du beskriver, en ”rebound”?
Jag håller med dej. Så här är det. Men jag hatar ensamhet så jag blir kvar
Jag sitter nu här ensam och de känns så fantastiskt skönt att kampen är över! Det har tagit lång tid för mig att lämna trots att det var längesen jag var lycklig med denna man, antar att jag ändå är lyckligt lottad för detta är förstå gången i mitt 46-åriga liv som jag har varit rädd för att bli ensam, samtidigt som jag struntar i om jag är ensam , bara jag får må bra igen! Har lärt mig oerhört mycket av denna relation och vill tro att om det kommer in en man igen så gör jag inte om samma misstag. Och när rädsla kommer för att aldrig träffa nån igen så försöker jag tänka på ; HÄR OCH NU…
Men att kasta mig in i en relation igen vore verkligen att svika mig själv igen, trots att julen närnar sig och jag kanske kommer sitta här själv eftersom jag inte har någon familj….men jag kan bara inte! Och så skönt det är att läsa er andras kommerntarer, det stärker mig!
Så fint och bra skrivet Caijsa!
Jag känner precis som du..
Den där magin är värd att väntas på och blir förmodligen ännu mer magisk ju mer vi landar i oss själva..
Måste bara få berätta om något fint jag fått uppleva och som ger mig hopp…
Jag var tillsammans med en kille och vi var båda runt 20 års åldern då, han nåt år yngre än mig.
Jag var så vilsen och långt borta från mig själv som man kan vara (fast jag visste inte om det själv då).
Han var lugn, glad, omtänksam, kärleksfull och nästan för bra för att vara sann!?
Jag testade honom ”järnet”på alla sätt för å se om han stod kvar..
Mina tidigare erfarenheter var att ”dom” inte gjorde det!
Min mamma sa till mig en gång: Han måste verkligen älska dig med tanke på hur ”krävande” du är..
Jag mådde inte särskilt bra, hade självskade beteende som jag försökte dölja så gott det gick och var deprimerad i perioder..
Men han stod kvar, hur jobbig jag än var så stod han där!
Jag gjorde slut flera gånger ”åt honom” för jag tänkte att han kommer inte att stå ut, jag stod inte ut med mig själv!
Men då sa han, du kan inte göra slut åt mig..om jag känner att jag inte vill vara med dig längre så säger jag det!
MEN, sa han…det är skit jobbigt när du mår dåligt, för jag vet inte alltid vad jag ska göra, men när du är du, finns det ingen bättre, så jag kan ta det!!
Det är det finaste någon har sagt till mig nån gång och då visste jag att han såg hela MIG!!
Bakom alla murar och allt försvar som jag byggt upp…
Det var första gången jag kände att någon gjorde de…
Efter det så kunde jag slappna av och bli mera ”mig”och vi hade det fantastiskt tillsammans…
Vi fick fyra fantastiska år men sen rycktes han hastigt bort i en bilolycka…
Men även om åren efter det här har varit en otroligt tuff och jobbig resa på många sätt Så har det lett till att jag är den jag är idag…och jag vet hur äkta magi kan vara!
Jag måste bara tycka att jag förtjänar det, igen…
Men, jag jobbat på det!
Härligt! Att få uppleva att någon står kvar och verkligen ser och inte tar ens beteende personligt. Fint att läsa 🙂
Jag gjorde sådär mellan relation till relation fram tills jag började tänka till vad som blev fel. Och vips var jag själv i tre år och fann mig själv och vilken krävande kvinna jag vart i tidigare relationer. Sedan fann jag han med stort H och var öppen med min sårbarhet och vem jag var och försökte anpassa mig och göra rätt. Tyvärr var inte han sådan och jag blev psykiskt misshandlad och inte respekterad under tre år. Nu är jag själv sedan ett halvår tillbaka igen och återigen har jag massor av erfarenheter av hurdan jag blir i motvind men jag vet ändå att jag kan anpassa mig och vilja vara bra och att kunna göra allt för att vara en bra partner. Hoppas att jag någon gång möter kärleken igen. Nu lever jag mitt liv och umgås med min son och syskonbarn så mycket jag bara kan….det är villkorslös kärlek det❤️❤️❤️
Tack för att du delar med dig. Verkar som att du har lärt något av det som hänt. Vad tar du med som gör dig starkare? Önskar dig en fin lördag.
Åh tack… Blev tipsad av en vän igår om den här bloggen… Och dina ord berör direkt….
Har tänkt o känt de senaste veckorna att jag förlorat något väsentligt i mig själv men inte hittat vad det är… Men det känns som ett svart hål…något som hela tiden finns där fast jag med logik försöker intala mig att allt är bra… Det har med en trasig relation att göra… Såklart… Men ändå … Hur kan en människa få en att känna så?
Det är ju magin…. Jag har slutat tro på den…. Tack för påminnelsen… Jag vill inte ge upp tron pAden jag vill tro att den finnsoich att den är möjlig …… Önskar en fin o magisk lördag
Varmt välkommen hit Camilla! Magin finns! Med rätt person.
Vill bara tillägga att det är nu18 år sedan olyckan och mycket har hänt sedan dess men det ledde bla till att jag började ta itu med min tunga ”ryggsäck” som jag hade redan innan vi träffades…
Många år av terapi, svett och tårar…och är fortfarande, men nu mer på egen hand och med hjälp av den här bloggen och alla som skriver!
Så tack för det!!
Att känna ensamhet i tvåsamhet är fruktansvärt! Jag bröt upp för ett år sedan efter ett 23 år långt förhållande. Jag trivs otrologt bra med mig själv och mitt liv nu. En dag kanske jag träffar en bra man, hade varit kul med lite ömhet, men blir det inte så är det ingen katastrof.
Hellre ensam, utan relation än ensam i ett förhållande. Det är den värsta formen av ensamhet!
Tänker.
Det finns ingenting som är så grundläggande och primärt som att känna sig älskad och behövd, bekräftad och sedd. Ensamheten gör ont till en början, stressar upp, jagar. Just där, i min enskildhet, har jag tappat fotfästet, fumlat men också funnit mig själv och kunnat se klart det mönstret jag skapat i mitt liv samt kunnat ställa den viktiga frågan – vad vill jag av mitt liv?
Tack.
Har precis fått uppleva djupet och förundras av det oändliga. Trodde att detta aldrig skulle inträffa. Trodde att detta bara var en myt. Ser i backspegeln alla tårar för de relationer jag trodde på och där djupet inte fanns och vi gick på grund. Men kanske fanns ett högre syfte med de relationerna också. Trots alla våndor och ångest så utvecklades jag. Och utan denna utveckling hade jag kanske inte förstått och kännt detta djup i min nya relation.
Mycket bra inlägg. Jag tar med mig tanken kring att våga stanna upp, inte agera på första impuls. Jag har upplevt att jag ofta har lurat mig själv att agera i tron om att det är rätt för mig, när det snarare har handlat om en rädsla för ensamhet. Jag har övat och övat, och jag inser nu att den oro som dyker upp faktiskt inte ÄR jag, utan något som bara passerar. Att vara i känslan, titta på den och sedan inse att den försvinner och jag kan gå vidare. Även om det i stunden känns jobbigt så är det numera inte ångestladdat. Det har även hänt att jag kan känna en nyfikenhet på vad som kommer efter, vad händer när jag väljer att vara passiv…
Du beskriver tecken på stor personlig mognad. Att kunna se och känna det som är utan att dras in i dramat. En fin helg till dig Helene.
Detsamma till dig Michael!
så klockrent!! Stämmer in 100% på mitt ex, han har gått från den ena till den andra från 19 års ålder idag är han över 50 år. Inte nog med de för han har också varit / är notoriskt otrogen under relationerna. Har till flera sagt orden ” jag älskar dig” till den han lever med för att nästa dag, veckan därpå gått in i en NY relation! De måste bero på att han är totalt känslolös tror jag! Tack Michael för din blogg känner igen mig i alla inga inlägg❤️
Då vet du vad och vem du inte vill ha i ditt liv Eva. Nu är fokus på det som gör dig lycklig. Värme.
Åh vad bra skrivet!!!! Igen 🙂 Precis vad jag känner. Det verkar dock vara ovanligt att människor är så, när man ser de flesta kasta sig in i nya förhållanden direkt. Vilket jag aldrig kunnat förstå… Kram till dig för att du ger hopp!
Tack Maria H – det äkta hjärtat är inte dussinvara:-)
Din blogg känns som en livräddare just nu! Blev så glad när jag såg att detta va postat av dig idag och inte för några år sen, gav liksom hopp om att få hjälp i min kris som jag just nu går igenom. Kommer förmodligen titta in här varje dag i hopp om något nytt att läsa.
Har valt att bryta upp med min kille efter 3-4 år. Inga barn. Är snart 30.
Kände inget djup i relationen, det va emellanåt kärlekslöst och när jag gjorde min prognos för framtiden insåg ja att jag inte kommer kunna bli lycklig till 100% om jag fortsätter. Men det är inte enkelt, han är en person som ALLA älskar, som folk ser som världens snällaste men jag är av en annan uppfattning. Tvivlen kommer, överdriver jag våra problem? Är jag bara en högkänslig person? Mina nära vänner som vet allt tycker dock inte alls det.
Är i den åldern när alla gifter sig och skaffar barn. Även om jag inte har någon barnlängtan eller stress just nu så kommer ju tankarna; tänk om jag inte hittar någon bättre?hur länge kommer jag vara singel? Hur ska jag överleva skulden och ångesten mot min partner som anser att jag är hans livs kärlek och nu har jag krossat hans hjärta.
Tack o lov finns det så många människor som går igenom samma sak. En tröst!
Vad gör man då när man bott själv i 7 år och varit singel i snart 3? Vad gör man när hjärtat värker efter någon som tycker att just JAG är den bästa i världen och som jag inte vill vara utan?
Jag funderar på varför jag fortfarande är singel. Jag ser hyfsat bra ut. Är trevlig, rolig och ganska välsvarvad.
Jag vet att jag varit rädd, för jag sårade mej själv enormt mycket i min senaste relation. I två år var jag tillsammans med någon som inte ville ge. Jag åsidosatte mej själv, mina känslor och behov och det har tagit tid att förlåta mej för det.
Men nu är jag underbar för mej själv! Därför gör det extra ont att ingen annan verkar tycka samma sak. Jag minns inte hur det känns att vara älskad av en man. Mina barn, föräldrar och vänner – absolut, men tyvärr fyller dom inte alla tomrum.
Jag ÄR tacksam för det jag har. Jag ÄR inte desperat. Men jag längtar efter att vara viktig för någon som är viktig för mej. Någon att få skynda sej hem till! Jag längtar efter att få dela, att få älska!
Alla dessa idiotiska ”råd” (oftast från folk i relationer såklart) – han kommer när du minst anar det. -Sluta leta så kommer det. -Du måste göra något själv för att det ska hända. Jag mår illa!
Jag letar inte, jag LÄNGTAR! Varför får man inte sakna kärlek och tvåsamhet? Varför är det så jäkla lätt att döma ut mej som att jag får ”skylla mej själv” som längtar – för det är ju tydligen det som hindrar någon från att upptäcka just mej???
Jag vet inte vad jag skulle kunna göra, eller inte göra, för att träffa någon. Jag VILL inte nätdejta. Jag vill inte gå ut på krogen varje helg. Jag vill inte spela några svåra komplicerade spel för att någon ska tycka jag är spännande nog för att lära känna. Jag vill vara jag – och jag vill att någon tycker att det räcker för att kallas underbar.
Vad gör man?
Jag längtar också till en sund tvåsamhet. Har bara varit ensam i 6 mån nu, så ingen panik på långa vägar. Jag kan känna en skön bekräftelse bara genom att få ögonkontakt med en man på ICA. Ögonkontakt som hänger kvar någon sekund extra. Det tycker jag känns härligt när jag sedan sätter mig i bilen och åker hem. Jag har en del krav på min nästa relation. Jag vill inte ha fler barn, så det underlättar om han har egna eller så får han avstå från egna biologiska. Jag kommer att skynda långsamt och inte släppa in honom i mitt OCH barnens liv förens jag är säker. Vi kan träffas barnfria veckan, sedan är mina barn prio 1. Jag vet vad jag saknade i 18 år så där kommer jag vara stenhård. Men jag ser ljuset i tunneln, jag känner mig fri och vacker, jag vet att jag kan leva ensam och tycker just nu att det är skönt faktiskt. Jag gör som jag vill! Däremot skulle jag vilja gå ut och dansa, för det älskar jag, är ingen bar råtta alls. Men ingen av mina vänner är singlar och vill således inte gå ut tyvärr.
Ha en skön lördagkväll allihopa!
Åh, vad jag behövde läsa detta i dag. Har precis kommit fram till att det inte finns någon framtid för mig och den jag älskar eftersom han inte är bra för mig. Ensamhetsångesten kom som ett brev på posten och nu måsta jag vara stark så jag inte backar bara för att ensamheten är för tung.
Jag är precis där du är Agneta.
Jag har bestämt mig för att den man jag älskar inte är bra för mig.
Men det är snart jul och usch vilken svår och jobbig helg att vara ensam på. Men det är egentligen ingen ursäkt. Det här fungerar helt enkelt inte och har egentligen aldrig gjort. Men jag har inte någon erfarenhet utav andra män. Han var min första och enda man jag har haft så jag vet inget annan eller något bättre. Men nu när han börjat se något i en annan kvinna orkar jag inte vara med och önska att han helt plötsligt skall inse att det han gör är fel. Vi drar åt olika håll
Och han förväntar sig att bara jag skall anpassa mig efter honom och acceptera hans snedsteg. Han brukar säga att det finns män som misshandlar sina kvinnor varje dag eller har haft flera älskarinnor och ändå inte blivit lämnade av sin fru.
Så jag skall bara inte gnälla utan inse vilket fantastiskt kap han är.
Det får mig att känna mig osäker i det jag egentligen känner är rätt.
Den här bloggen får mig sakta men säkert på rätt spår igen. Tack så mycket alla för era inlägg.
Lina! Lämna! Du är värd bättre än så. Stå på dig, du klarar det! Han är inte guds gåva till dig, inte till någon heller verkar det som. Vem tror han att han är? Nej du, det finns bara ett alternativ Lina, och det är att gå, gå med din värdighet och håll huvudet högt. Han älskar uppenbarligen inte dig såsom du älskar honom.
All styrka och mod till dig <3
Du fixar det!
Håller med LA! Lämna! Det du skriver säger lämna med en gång!
Han är otrogen och lägger sedan över skulden på dig att du inte är lika bra som andra kvinnor som står ut med värre saker!! Absurt!
Lämna.
Ta hand om dig och det finns en annan framtid!
KRAM!
Det är tufft att ta steget att lämna ett förhållande när man fortfarande har känslor och älskar den man ska lämna. Det är tufft att vara den som måste våndas och grubbla om man gör rätt och kanske känna ånger efteråt – var det rätt eller fel beslut? Jag tog efter flera års våndor och försök att vända ett äktenskap till slut detta steget. Allt mer går det upp för mig att jag inte fått känna närhet och kärlek från honom under flera år. Vi blev Väldigt förälskade båda till en början och hade massor av drömmar och planer för framtiden. Men något hände och istället fick jag ständigt sarkastiska och förlöjligande kommentarer och när jag försökte kramas blev jag bortstött. Efter att jag nu varit ensam i tre månader sörjer jag fortfarande och saknar både honom, det livet vi hade och det livet som inte blev. Jag är 46 år och har två spruckna äktenskap i bagaget, kommer jag att kunna träffa någon? Vågar jag?. Men jag har känt ensamheten i tvåsamheten i båda dessa så trots min sorg nu och saknad av den som jag ändå älskade hela tiden så tror jag på att jag kommer att må bättre ensam så småningom. Och det får jag stöd av här på bloggen. Min fd man tog snabbt klivet in i en ny relation, bara veckor efter beslutet innan vi hade flyttat från varandra. Det är en del i det som är svårt att bearbeta, att känna sig snabbt och lätt utbytt. Jag kan inte ens tänka tanken ännu att träffa någon, även om jag så småningom vill göra det. Men då långsamt och försiktigt. Kram till er alla som kämpar, det hjälper lite att skriva och är tröst att inte vara ensam även om man ”bara” läser andras erfarenheter och Michels ord som öppnar upp sinnet.
Tack!