”Börjar inse att jag kämpar för att det skall vara vi därför att jag inte vill vara ensam igen. Det är så grått att vara själv! Egentligen är han inte bra för mig.”

Vi är sociala varelser i behov av närhet, kärlek och vetskapen om att vi lever i någons hjärta. Det slår mig när jag sitter här på landet hos mina föräldrar och skriver: tänk att leva ett liv där det inte finns någon, någonstans som sitter och tänker på en med saknad. Vi vill känna oss betydelsefulla för någon. Det enormt mänskliga i att vilja skapa band.

Desperation är ingen bra ledstjärna.

Jag ser dem som går från förhållande till förhållande och undrar: ”är det verkligen möjligt att känna den kärleken till någon ny så tätt inpå?”

Min kärlekskälla ser annorlunda ut och därför dessa frågetecken. Den mer professionella delen av min hjärna kan dock förstå människors olikheter och att en del närs av kemin, liksom den enorma drivkraften att att inte vilja vara ensamma.

Men shit vad ensamt att leva i ett förhållande där djupet saknas…där ögon inte kommunicerar förundran. Där magi anses orealistiskt. Där otillräckligheten ständigt har sin hand på vår axel.

Atticus skriver:

”I don´t belive in magic.”

The young boy said.

The old man smiled.

”You will, when you see her.”

Vet att jag återkommer till det gång på gång, men säger det ändå: vi behöver bli bättre på att stanna upp. Tillåta oss att sakna ett förhållande utan att konstant reagera på impulsen att ha någon, bara för att vi inte orkar med en stunds tystnad. Ensamhetsstress och oro/rädsla gör att vi inte ser klart.

Att sänka rytmen i pulsen och känna det som är verkligt betydelsefullt. Där panik och bråttomsyndromet får träda tillbaka för det verkligt rymliga inom oss. En plats där möten bortom det vanliga kan ta form.

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare