relationer och gränser

Var tillsammans med en kvinna som ungefär vid tredje dejten svarade på en fråga jag ställde: ”vad attraheras du av i en man?” Svaret blev: ”framgångsrika män.” Tyckte svaret lät kyligt, men tänkte inte närmare på det i stunden. Lite senare kände jag mig lite fundersam eftersom svaret jag egentligen velat höra: ”en man som du.” Ja, skulle kunna säga att jag hade bekräftelsebehov (vem har inte det förresten) och ego här. Meningen hon uttalade signalerade för mig utbytbarhet (inte man, utan ”män.”)

Saken var den att min djupare tanke kommunicerade (även om jag inte var medveten om det då): ”se aldrig till att hamna i en svacka om du vill behålla henne.” Eftersom jag har en pappa som är en internationellt erkänd möbeldesigner, har jag lärt mig att framgång inte serveras på fat. Aldrig. Det är inte någonting givet och konstant, utan kräver sena nätter och hårt arbete. Frågan är dessutom: vad är framgång egentligen? Vad mäter vi den i? Allt fysiskt i det här livet är enbart till låns.

Det gick en månad och sökte hennes hand under en tur på stan, då den snabbt gled ur min och med kommentaren: ”har ju sagt att jag inte är bekväm i detta. Kommer från en familj där vi inte var fysiska med varandra.” Med facit i hand hade jag svarat: ”är det inte dags att bryta traditionen?” Ensamheten i tvåsamheten började ta grepp. Hade börjat förhandla bort mig själv.

Det jag vill komma till, är att varningssignalerna oftast presenterar sig redan från början. Kruxet är att känslorna lägger ut dimslöjor. Vi stänger inne och resonerar: ”det är nog bara jag som är känslig och överdriver. Det ordnar sig.”

Det jag lärt mig är att fråga direkt: ”hur tänker du kring det? Vad menar du? När du säger så, känner jag så här.”

Som tidigare nämnt: iaktta hur hon eller han behandlar andra – serveringspersonalen, personen i kassan, barn och äldre. Attityder och karaktär sipprar alltid igenom. Tycker du om det du ser?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare