”We are healed of a suffering only by experiencing it to the full.” ― Marcel Proust
Hade med ovanstående mening i gårdagens blogginlägg och som alla bra citat får det en att tänka till. Vad betyder det att läka sig själv genom att känna och uppleva smärta fullt ut?
Så här tror jag att det är: vi lever under en period (vilket jag ofta återkommer till), där allt förväntas gå att åtgärda – och det skall ske snabbt, här och nu. ”Need for speed!” Vi peppas till att leva ut all vår kraft och potentialer. Livet är kort – kör så att det rycker. Behovet av kickar är SÅ starkt hos många och det kallas livsnjutning.
På många sätt är det fantastiskt att vi förstår värdet i att söka upplevelserna och utmaningarna, så att vi kan flytta fram gränserna för vad vi trodde var möjligt.
MEN (och här kommer mitt men igen) det kan också lätt skapa en känsla av otillfredsställelse, att aldrig vara riktigt nöjd: ”det finns kanske något ännu bättre där ute.” En exklusivare designmöbel, ett lite bättre resmål och hotell, ett jobb med några förmåner extra, en partner där det känns ännu lite mer rätt…
Jag säger det igen: det är bra att vi vill leva det största livet vi bara kan men balansen är hårfin.
VI JÄMFÖR OSS STÄNDIGT MED ANDRA OCH DET ÄR LÄTT ATT KÄNNA SIG OTILLRÄCKLIG.
När vi hamnar i situationer som leder till en personlig kris, vilket vi förr eller senare alltid gör eftersom det är en av livsingredienserna, vill vi ha nära till nödutgångarna som snabbt tar oss upp till den soliga takterrassen. Det är mänskligt.
När vi inte omedelbart lyckas med detta känner vi oss misslyckade och nedslagna. Vissa delar av den moderna positiva psykologin säger att lyckan är helt upp till oss, vilket må vara sant (med stor modifikation), men det kan också dumpa ett redan sargat självförtroende. Lycka är inte isolerad till det egna jaget – vi är i symbios med omgivningen och behöver andra.
MÅSTE VI VARA SÅ HIMLA KONSTANT BALANSERAT SJÄLVSTÄNDIGA?
Hur kan lyckan vara helt upp till mig om jag aldrig lärt mig relatera till den egna personen och andra? Om jag inte vågar vara sårbar? Ibland behöver få trilla igenom nätet för att hitta den äkta styrkan.
Det finns inga snabba smarta genvägar till att bli hel och leva autentiskt.
Vilka är dina erfarenheter kära bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
jag har tänkt en del på det här för folk säger att man skall vara en hel person och skapa sin egen lycka sedan kan man skapa mer lycka tillsammans med någon annan. Men det känns fel i min mage självklart är jag ansvarig för vad som gör mig lycklig men att säga att i en tvåsamhet så har jag inget ansvar för min partners lycka känns skumt. Det känns inte rätt.
Visst är det så att vi måste få stanna upp och verkligen känna och inte bara rusa vidare. För min egen del så känner jag att jag verkligen behöver lång tid på mig att komma vidare och det har jag inga problem med. MEN, jag upplever så starkt att omgivningen inte har någon förståelse för det alls. Jag får så ofta höra kommentarer om att det verkligen är dags att lägga det jobbiga bakom mig, att jag måste gå vidare, att jag inte ska fastna i ältande. DETTA gör att jag känner mig misslyckad, inte det faktum att jag behöver tid att läka. Det är svårt att försöka förklara att jag faktiskt inte är klar med sorgen och bearbetningen och då håller jag det inom mig istället och det känns inte alls bra att gå omkring och låtsas må bra när jag i själva verket håller på att gå sönder.
Håller med dig fullkomligt cj! Är så trött på att höra att jag bara ska skita i det och tänka på annat…
Kram
Ja, det är så lätt för andra att komma med ”goda” råd!