Det är få saker som gör att vi känner sådan otillräcklighet som när det kommer till våra barn. Vi vill ge dem det bästa av allt: en trygg och utvecklande tid på dagis/skolan, en aktiv fritid, kärlek och lyckliga föräldrar. Vi vill uppmuntra utan att vara pushiga. Kärleksfulla utan att vara curlande.
Minns hur jag i början av min skilsmässa kände mig precis allt annat det ovan nämnda. Runt omkring såg jag en massa lyckliga familjer och skulden bodde i huvudet. Jag var den misslyckade pappan med mörka ringar runt ögonen.
VI LÄGGER ETT ENORMT ANSVAR PÅ OSS SJÄLVA ATT VARA DEN LYCKADE FÖRÄLDERN. Försök inte reparera trasigheten från din egen uppväxt genom att ditt barn måste tilldelas det ”perfekta” livet.
Våra liv är INTE bilder från en Tommy Hilfiger eller Lexington reklam där lyckan och harmonin konstant strålar.
Vi får vara ledsna, känna oss värdelösa och stressade – det kommer INTE att sabotera din son eller dotters psyke. Avstängdhet och kyla är värre. Mycket värre.
Lita på hennes/hans förmåga till ett intakt inre – när du tror på barnets inneboende resurser ger du plats för självtilliten att slå rot.
Vi visar de små i våra liv att vi tar ansvar genom att inte nedvärdera den egna personen, jämföra sönder oss själva, tar hand om känslomässiga sår och har en upprätt hållning.
Vi tar oss uppför trapporna – hur tufft det än känns och utvecklar den emotionella intelligensen så att den växande människan bredvid kan ta efter.
Vad behöver du en dag som denna min kära bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
En axel att gråta ut mot!! Är så ensam i att allt runt mina barn…ekonomi, ansvar, känslor och problem…ja allt eftersom pappan flyr/struntar från allt. Har vänt mig till myndigheter för att få hjälp då vi har barnen 50/50…men nej. Jag går på knäna men får allt skit..då barnen ej pratar med sin far av anledningar jag förstår…men det belastar mig bara mer. Sliter ont för att få ekonomin att funka…men får hela tiden prioritera bort mig själv. Vet inte hur jag ska gå orken stt räcka till allt…o framförallt att va en förstående o glad mamma!!?? Har heller ingen familj här som stöttar mig så är helt ensam!!! Uppgiven, orkeslös, tom…you name it 🙁
Gj: Det du beskriver är inte något man bara ”terapeutar” bort, utan är resultatet av bristen på samarbete. Du tvingas dra allt ansvar vilket är utmattande. Förstår att du känner dig förtvivlad och maktlös. Du behöver någon som avlastar dig med det praktiska, så att du kan få huvudet ovanför vattenytan. Önskar att du skall få lite lugn och ro. Alla varmaste tankar till dig.
Förstår dig precis Gj. Men var rädd om dig! Har du ingen samtalskontakt. Skaffa det NU! Du måste ta hand om DIG för att orka. Mindfullness är ett fantastiskt redskap.
Är i en liknande situation som din. Det gäller lära sig förstå sig själv och hela tiden arbeta med sig och sina känslor. Det är ett tufft jobb. Men vi kommer fixa det, både du och jag, för våra barn!
Allt gott till dig!!
Jo jag har haft en samtalskontakt på brottsofferjouren i 8 år…men avslutade den förra veckan få jag ej orkar prata om denne mannen mer. Ville få ett slut där!! Men allt det praktiska är ”too much” när man ej har fast kobb o ej heft nån semester på 4 år. Orken både fysiskt och psykiskt har dränerst mig totalt. Vet ju att han aldrig kommer samarbeta och mår bäst av att varjen se eller prata med honom alls. Trots alla försök hos myndigheter att få nån sorts hjälp – har jag fått kalla handen helt. Han har talets gåva…och lyckas med det jämt. Jag går med förlust -alltid!! Bara skönt att skriva av sig ibland och mottar varmt era fina ord. Jag vet att vi kommer fixa detta ”Mamma”…för våra barn ♡ Men kostnaden längs vägen är mer än skäligt tyvärr…o att dessa män ”kommer undan” med sitt ansvar bara för att… Det är sorgligt!!
Oj vad alltför väl jag känner igen det… Tänkte mer en samtalskontakt för att fokusera på dig. Prata om vad som helst. Spy ur sig. Få må liiiite bra i själen. För orken räcker inte hur långt som helst.
Var rädd om dig!! <3
Jag bär fn mina tonåringars väldiga ledsamhet över att vi nu säljer vårt hem/deras barndomshem. Det är så jobbigt. Jag hade precis kommit med huvudet över ytan men så blir det såhär. Jag vill vara stark för mina barn så att de kan vara ledsna utan dåligt samvete men vill bara gråta själv. Vet att jag inte ”behöver” vara stark jämt men vill inte ge dem min börda. Jag bär hellre den OCH barnens men är bara ledsen och inte stark alls.
Förstår dig GJ, en axel och en famn att bara få vara liten i, samla kraft och få en stund att andas.
Vilken kämpe du är, vilken jävla idiot till x, vilket pucko!!!!!!!
Du har en TUFF tid just nu o det är jäkligt svårt att lägga i femmansväxel när den inte längre finns .
Jag har en dotter på 19år henne hade jag själv i många år o många strider med pappan, han hade resurser o kontakter aldrig att han la det på henne men ofta för att strida mot mig, MÅNGA gånger var jag så trött att jag inte visste om jag verkligen skulle orka.
Idag har jag o min dotter en relation så stark o unik som jag är så otroligt tacksam för, hon har även en mycket bättre relation till sin pappa vilket är jätte härligt , MEN de band som finns mellan henne o mig kommer han aldrig nära o kan aldrig förstöra!
Det jag försöker säga är att efter år av kamp med min dotters pappa har ”vinsten” varit en unik o stark relation till min dotter,
Önskar jag kunde säga något som ger tröst o styrka , har du kommit så här långt kommer du ta dig hela vägen fram
Stor kram ❤️
Ja Susanne..exakt den belöningen vet jag att jag kommer få i slutändan. Självklart är allt slit värt allt i världen för mina 2 flickor…men det kostar på deras mammas hälsa nåt oerhört. Hsr vstit o nosat på ”väggen” några ggr nu…blivit tiktigt rädd. O inte ens då har han avlastat med nåt. Gråtitåså mycket för för mina barn om hur dom upplever sin far – känner igen allt…o upplever det igen genom dom. Han är en narcissist !! Han har ärrat o förstört min själ helt.
Tack alla för fina ord o Susanne jag är glad för din skull o din dotters – skönt att det blev bra i slutändan.