Vissa möten jag har med par är mer dramatiska än andra. Följande är ett sådant:
Hon: ”Du, jag vill att vi går skilda vägar!”
Han med en min av fullständig förvåning: ”Men åtta år…”
Hon: ”Jag har äntligen lärt känna dig. Och framförallt mig själv!”
Han: ”Vad menar du?”
Kvinnan tittar på mig och frågar om det är ok att hon tar fram sin smartphone – jag nickar.
Hon: ”känner du igen de här sajterna?(för personer som vill ha en affär vid sidan av.)
Behöver jag säga mer om stämningen?
Han i chockad tystnad tills: ”men jag älskar dig!”
”Är detta kärlek för dig?” säger hon med lugn stämma. Nu kommer killer kommentaren:
”Jag har vetat det länge. Min brist på självförtroende/självkänsla höll mig tillbaka från att gå. Hittade på en massa ursäkter. Jag levde med illusionen att jag kände dig. Övertalade mig under de mörka nätterna: sådana är män bara! Så svaret på varför jag vill skiljas är att jag hittat mitt självvärde. Och jag upptäckte vem du är. Inte vem jag önskade att du skulle vara. Gud, vad bra det kändes att säga detta!” avslutar hon.
Tänk vad insikter om självbilden kan leda till. Ögon som ser tydligt. Har upptäckt att många skiljer sig av just den anledningen – inre växande. Mentala barriärer som rivs ned till grunden. Utsikter förändrar oss.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Genomgår själv en separation just nu. Men där han kom och talade om för mig att han behöver ”hitta sig själv” men det handlar mest om att komma undan. Slippa stå för sina handlingar mm. Tyvärr. Det är en man som har många kvalifikationer och han har hela sitt liv smitit när relationerna blivit lite för djupa. T o m stuckit från sina barn..
När han sa det så hamnade jag i chock. Visste inte alls hur jag skulle gå vidare. Nu gäller det att hitta mitt eget värde och gå vidare. Ibland känner jag mig lika stark som kvinnan i berättelsen och ser med glädje framåt vad detta ska leda till.. Ibland vill jag bara hålla kvar honom, hårt.
”Hitta sig själv” är som du själv säger ett sätt att komma undan. En klyscha jag alltför ofta hör. Istället för att vilja ”hålla kvar honom hårt” – håll om dig själv. Styrka kommer alltid längs med vägen Miia. Värme till dig.
Hej Michael.
Har följt din blogg ett tag nu. Upptäckte den av en slump. Vill tacka dig för dina kloka ord och tankar som är som honung för en känslomässigt svulten själ. Jag har gått igenom en separation, lämnade en man för 6 år sedan och det handlade om att hålla om mig själv efter år av förnekelse. Jag insåg till slut att det är jag som måste förändras. Nu, ett antal år senare är jag rädd. Livrädd för att springa på ytterligare en självupptagen karl. Men när jag läser dina inlägg och tar del av dina reflektioner och vad dina klienter sagt och fått insikt om så händer något. Jag är inte ensam om att vara rädd. Vi människor styrs ofta av rädsla, framförallt i relationer och jag håller fast vid tanken att jag inte behöver vara rädd längre. Jag var ju modig som gick.
Tack för dina varma generösa ord Agneta! Allt det bästa till dig.
Det är jag som är tacksam:)
Jag känner igen det där med ”hitta sig själv”. Så sa mitt ex när han flyttade. Men han sa samtidigt att vi ändå skulle vara tillsammans, som särbor. Behöver jag säga att det inte tog lång tid innan han hade gått vidare till någon annan? Men han ”glömde” säga det till mig.
cj, behöver jag säga att det plingar i hans telefon på nätterna och att han är borta hela helgerna.. 😛 Och att han säger hela tiden att han är helt ärlig.
Jag vet att han inte klarar sig utan att ha någon att hänga upp sitt liv på. Jag är för obekväm eftersom jag vill att han dealar med sina demoner.. Det gör ont i hjärtat. But it´s time to move on!
Ja, Miia – det är verkligen dags att gå vidare!
Hej Miiia. Har exakt samma situation. Åker upp och ner i svaga och starka stunder om vart annat. När jag är nere så sker det med en smäll och när jag är uppe är jag speedad. Ibland vill jag bli fri, ibland vill jag ligga vid hans fötter och be honom komma tillbaks…
Vi ligger väldigt lika till Carina! 😉
Tack Michael för stöttning! Varje gång jag tvekar ska jag gå in här och läsa..
Ibland undrar jag varför det gör så ont när det egentligen är så rätt med separationen. Ensamheten är en stor bit eller är det ju ”bli lämnad”.. Känslomänniska som jag är tär tankarna på mig när det gnager för mycket. Fast det är bättre än att vara så avstängde som mitt X.
Ha en bra helg!
HUR tänker de män och kvinnor som tycker sig ha rätten att dubbelköra, vare sig det är fysiskt eller virtuellt, och som-när de blir påkomna med handen i burken- inte har mer att komma med än ”me-men jag älskar ju dig” och blir ytterst häpna, ja nästan lite kränkta av att de tvingas ta konsekvenserna av sitt handlande.
Tack för att du skriver män och kvinnor
blev något fnurr på svaret 🙂
Tack för att du skriver män och kvinnor.
Själv blivit väldigt frustrerad och ledsen över det som jag tycker smygande med vissa saker. Oavsett hur oskyldiga de är och oavsett orden att det inte finns något att oroa sig för.
Det känns mycket värre än vad ens partner föreställer sig.
Kan till delar även förlika mig med ordet kränkt, när det påpekas.
Känslan inombords är så fruktansvärt tung och gör så ont att det är svårt att förstå att det inte betyder något. Och att man faktiskt har rätt att umgås med andra (och då är det inte någon värre umgängesform som avses utan på kompisstadiet)
Efter 20 år och många barn ställde jag ett ultimatum till mitt ex; antingen söker vi hjälp och försöker fixa detta eller så blir det separation. Jag hade alltid känt att jag varit bättre än inget, vilket är fruktansvärt att man ska känna i en relation. Vad jag vet förekom ingen otrohet i alla fall men jag var en person som jag kände enbart dög som hushållerska, mamma och sängkamrat. Jag insåg där och då att jag var så stark och att jag dög till mer så jag vågade ställa det där ultimatumet, jag hade insett mitt egenvärde (lite studier i bl a psykologi hjälpte väl till). Separationen var nödvändig ser jag idag, vår relation va inget att längre bygga på, den var för skadad. Men trots att jag idag inser mitt eget värde och exets försök att återigen säg saker som sårar men som inte biter så känner jag mig emellanåt som den där ensamma och osäkra person jag en gång varit. Har svårt att tro att någon man överhuvudtaget skulle kunna älska mig fullt ut för den jag är och framförallt så vet jag inte ens om jag skulle kunna hantera det. Drömmen om den stora kärleken finns där men jag är rädd att jag numer bygger upp drömmar om hur den stora kärleken är och känns. För vad är kärlek egentligen? Är man singel riskerar man inte att bli bränd i alla fall.
Är väl det som är mänskligt.
Har man några som helst känslor är det, oavsett vad man kan skaka av sig eller inte, fruktansvärt hemskt att höra elakheter och spydigheter.
Sitter liksom djupt rotat i själen.
Någonstans i sitt inre har finns allt den där sista lilla styrkan som sakta men säkert kan bygga upp någonting nytt.
Trots allt finns inget härligare än kärlek, ömhet och närhet.
Gäller att ta tillvara den fullt ut och se till att man själv har ett rent ”garage”
Kommer gå bra skall du se
Sååå fantastiskt skönt det där måste ha varit för henne att få säga rakt ut!!! POWER ❤️
Vilken härlig och stärkande bild, på min födelsedag och allt..! Jag tar den till mig.. : )
Det ligger otroligt mycket i det om självkänsla . Klockrent förklarat. Stämmer precis.
Tack Pernilla!
Kan känna igen mig i att ha en illusion av sin partner, jag önskade och ville så gärna att vårt förhållande skulle hålla så jag ville inte se hur han egentligen var. Nu ser jag det så tydligt och undrar varför jag stannade så länge, kanske en rädsla att vara själv…
Det är dina val här och nu som räknas Kerstin – det du gjorde då, var vad du förmådde.
Tack! Jag vet att det är så jag gjorde det jag förmådde just då. Försöker verkligen se framåt men ibland fastnar jag i tänkarna: om jag jag gjort så eller så, hur hade det blivit då..
Alldeles rätt. Jag lämnade min man för snart fem år sedan. Vår relation höll oss båda fångar och jag insåg att det inte var rätt mot någon av oss. Jag kände honom inte, älskade min illusion av en man, illusionen blev allt viktigare att hålla fast vid när verkligheten kom smygande. Han förstod inte, var så nöjd med jobba-jobba-jobba och trots kommunikation hittade vi aldrig ett gemensamt synsätt. Idag har vi båda växt, han har möjlighet att vara en riktigt bra pappa till sina barn, för nu måste han ju arbeta mindre förstanamn vecka, och han älskar tiden med barnen. Jag är i en relation med samma värderingar, kan arbeta och frodas, intellektuellt och känslomässigt. Jag och barnens pappa samarbetar väl, och förra sommaren sa han att han nu förstod hur jag menade då, men han var då fast i hur han upplevde en familj skulle vara….jag tycker mycket om den msn han blivit, en man han inte blivit om vi levt ihop idag
Efter massor med år tillsammans, så inser jag att jag inte känner honom överhuvudtaget. .
Skrämmande!
Han känner inte mig heller, det är han inte intresserad av.
Efter vi gift oss blev allt värre.
Då tyckte han väl att han är safe, då behöver man inte jobba varken med sig själv eller relationen.
Då kan man bete sig i princip hursomhelst.
Vi ska inte glömma att världen är full av sjuka människor, som inte har samma synsätt som en frisk.
Det är aldrig ok att trycka ner en annan människa!
Respekt på ALLA områden är A & O!
Som det känns nu, så vill jag aldrig mer släppa in en man i mitt liv när detta är över!
Jag var stark och glad en gång..
Rätt person förtjänar plats i ditt liv Jessica – när du är redo för det. Värme.
Det jag undrar är vad det är som händer med oss när det tar många många år innan man inser att man inte känner sin partner??
Förställer vi oss när vi blir kära och tappar bort oss själva, för att sedan säga att vi inte känner henne/honom?
Mitt ex ville skiljas för några år sedan, jag var med på det då jag också insåg att vår framtid låg bakom oss, så allt var frid och fröjd.
Hon hade träffat en ny innan vi ens var skilda har jag fått reda på nyligen, och det kan jag leva med, men hon blir så kär så att hon totalt kör över våra barn!?
Hon träffar sina barn otroligt sällan, hon förstår inte att dom blev otroligt sårade/svikna när hon endast ser den nya kärleken och totalt glömmer bort sin mammaroll.
Efter mycket bråk, terapi, sömnlösa nätter så har jag genomgått en resa som jag på sätt och vis är glad för, har insett mina egna tillkortakommanden, och framför allt är jag med i nuet på ett annat sätt än tidigare.
Men frågan är varför ska det gå så många år innan man inser att den man har haft ett långt liv med är någon annan än man trodde?
Hur kan man bli så förälskad att man glömmer sina barn?
Hur kan en människa på 50+ börja bete sig som en tonåring?
Många frågor, vore intressant att höra Era tankar om det!
Hej!
Förstår att du känner dig besviken och frustrerad.
Att bli förälskad är verkligen så underbart och häftigt men det är ingen ”ursäkt” att glömma bort sina barn.
Hur kär man än blir så är ändå kärleken till barnen det starkaste. Barnen ska alltid gå i första hand, de ska alltid känna sig älskade. De ska aldrig behöva tvivla på föräldrarnas kärlek.
Förstår att era barn känner sig sårade/svikna.
När jag skilde mig för tio år sen så var jag noga med att poängtera att mamma och pappa inte var kära längre.
Använde aldrig ordet ”älska”.
Tänkte att om jag säger att jag inte älskar pappa längre kan de få för sig att ”om mamma slutade älska pappa så kanske hon kan sluta älska oss oxå”.
Tyckte att det var en enkel förklaring när barnen var mindre. De vet ju att pojkar och flickor blir kära. Och att man älskar sina barn.
När jag sen träffade en ny man så visade jag tydligt att de var lika viktiga som förut.
De kände aldrig att den nya mannen tog deras mamma, visade aldrig någon svartsjuka mot honom utan fick en väldigt fin kontakt från första början och det var nog tack vare att de fick behålla sin plats som de viktigaste människorna i mitt/vårt liv.
Lycka till med livet MJ!
Att överge sina barn är ett lågvattenmärke utan dess like. Hoppas du kan känna lyckan av att de får vara med dig och att även dem gör det.
Skulle själv aldrig kunna överge mina barn för en förälskelse.
Och det är väl någonting som drar. Förvekliga sig själv. Personlighetskris. Gräset är alltid……… o s v.
Kunde ni prata med varandra ? Nyfiken fråga…..
Finns saker som skulle ha sagts men som gömdes undan i mörkret som kan ligga till grund ?
Kanske enda sättet att få reda på det att fråga vid ett lämpligt tillfälle.
Ja Peter och Josefina, jag håller med er fullständigt, men jag blir förbryllad över hur en del beter sig.
Jag inser att mitt ex och jag inte har pratat samma språk under många år, men så här i efterhand så spelar det ingen roll. Jag kommer aldrig att försöka påverka henne åt något håll, eller på någotvis lägga mig i hennes liv. Att avståndet mellan henne och barnen ökar undan för undan är sorgligt, men det är inte mitt problem.
Jag och mina barn har ett underbart liv tillsammans, och det är det viktigaste för mig, nu går livet vidare och jag har inte på något sätt gett upp hoppet att hitta kärleken.
När man minst anar så står det en underbar kvinna framför en, och då är jag redo.
Ha en underbar helg allihop
Rätt tänkt MJ!
Ingen ide att lägga energi på henne. Det är inte lätt att påverka en annan människa.
Hon kommer nog att ångra sig en dag. Och då är det nog för sent.
Härligt att du och barnen har ett bra liv tillsammans.
Och rätt inställning inför framtiden:
”När man minst anar så står det en underbar kvinna framför dig.”
Härligt! 😉
Ha en underbar helg du med.
Har man något som helst samvete lär det komma ikapp en, en dag.
Den känslan skulle då inte jag vilja uppleva.
Lyckan är att få vara med sina barn. Resten kommer lösa sig på bästa sätt 🙂
Känner också för varje dag som går att jag blir mer & mer säker på att det är helt rätt beslut att flytta. Jag vet hur jag INTE vill bli behandlad & flyttar jag inte så kommer han att fortsätta behandla mig på detta sättet resten av mitt liv. Längtar tills min lägenhet blir ledig i juni & jag kan flytta in, men månaderna fram till dess känns extremt jobbiga.
Nu kommer våren och snart är det juni , förstår hur du känner inte lätt att vara kvar i väntan när man bestämt sig för att lämna..
Men snart är tiden din styrke kramar till dig
Förstår hur du känner…
Det är fruktansvärt att leva sida vid sida när man är ”klar”.
För mig är varje minut en plåga, och det som en gång var kärlek växer för varje dag till avsky och avsmak.
Men i sommar, då börjar livet!
Skulle behöva råd. Min man har en tendens just när saker är lite jobbiga i livet att distrahera sig med uppmärksamhet mot andra kvinnor. Jag tror att om bara han vände sig till mig med sin sårbarhet skulle vi ha det perfekta förhållandet. Jag behåller mitt lugn och ber honom vända sig till mig, visar honom total närhet och sårbarhet själv som inspiration (svårt eftersom jag tidigare blivit bedragen och lämnad under liknande omständigheter av mitt ex, såna jag dras till tydligen). Han vill nog öppna sig men det blir aldrig så. Vad ska jag göra? Fortsätta mitt kärleksbudskap eller vara mer konfronterande? Har någon erfarenhet av denna sorts beteende? Eller ligger detta hos mig, att jag också borde utveckla strategier? Jag tror att när jag öppnar mig så känner han närhet mellan oss och genast slutar han känna att han själv behöver ge närhet… Alla tankar välkomna!
Prata är väl vägen ut.
I lugn och ro utan störande moment eller stress.
Berätta utan omsvep hur du känner och oron utifrån tidigare erfarenheter.
Förhoppningsvis berättar han också. Annars blir det svårt.
Tycker det verkar som du gör detta redan nu. Han måste också inse att det är detta man har sin älskade till. Stöd och hjälp även när det är riktigt tungt.
Men det kan vara en tuff början för honom att öppna upp.
Vi män har ju en liten annan syn på det hela i normalfallet 🙁
Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och tar din hjälp på allvar för att hjälpa sig själv. Nu och i framtiden
du måste kanske vara tydlig med vad du vill? vad vill du ha av relationen, du är ju klok nog att se mönstret, så finns det en väg att nå fram där?
Tack Peter!
Jo jag pratar och förklarar. Han säger att han förstår och att han ska prata också. Men han gör bara inte det sen eller då i dessa tre år… Nästa gång jag säger något säger han att han inte förstod vad han skulle göra och/eller att han tyckte att han gjorde det… Vi går bara runt runt där utan någon riktig äkta sänkning av garden. Menar han verkligen att han inte behöver ta ansvar för detta? Bara gå omkring passiv så? Vad är vägen ut?
Vad menar du med vi män har ju en lite annan syn i normalfallet?
men jag är inte perfekt? ska jag då kräva av någon annan att de ska vara det? och vad som är fel för mig kanske är helt ok för en annan och en tredje skriker polis? så vad är det som säger att just mina värderingar ska gälla i ett förhållande med mig? Jag kan väl ha ’fel’ lika gärna som andra kan det och om jag vill bli förlåten och jobba med mig själv så måste väl jag bemöta andra så också? eller?
Handlar inte om perfektion..att älska någon innebär även att vilja leva med hennes/hans brister. Vi är människor.