För någon som varit känslomässigt färdig i relationen under lång tid, kan det från sidolinjen verka som om hon/han har enormt bråttom att komma vidare. Det hela upplevs som iskallt ur den lämnades perspektiv.
Kvinnan eller mannen som avslutar tycker att försäljningen av den gemensamma bostaden går plågsamt långsamt. Den andre att allt sker i en rasande fart. Helt olika tidstolkningar!
Det är en enormt tuff utmaning att försöka hämta in det som partnern gått runt och känt på i månader eller år. Ett berg av känslor att bestiga. En är nedstämd/ledsen över att behöva såra. Den andre över att tvingas se en distanserad ”främling” i ögonen. Lättnad och förkrossad på varsin sida. I den här brytpunkten uppstår ofta konflikter.
Motiven till varför människor går ”snabbt” in i nya förhållanden varierar: för några är det bekvämlighet, trygghet, krockkuddar mot ensamhet, eller förälskelse och kärlek.
Kvinnan berättar: ”jag ser det inte som att jag gått in i min nya relation för snabbt. Ytligt sett kan det se ut så, men jag hade redan lämnat min f.d. man på ett känslomässigt plan redan för fyra år sedan.”
En man berättar: ”jag erkänner: står inte ut med ensamhet. Måste få känna mig älskad och behövd av någon. Hon tycker att jag är ett svin som gick in i det nya så tidigt. Mina känslor är som de är. Önskar att jag kunde bättre!”
Smärta försvinner inte bara för att vi har den förnuftsmässiga förståelsen av det som sker. Intryck, tankar och känslor behöver sorteras och ältas innan vi vända om och ta stegen som för oss vidare mot nya värmande uppåtvindar. Det är få av oss som har en magisk on/off knapp.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har varit separerad sedan nyår. Om vi bortser från allt förnedrande frun gjort mot mig så har det också varit väldigt tufft – mitt nya ensamma liv så att säga. Jag känner att det går åt rätt håll. Jag har varit på botten och är på väg upp, men det tar sin tid att ”klättra tillbaka upp”.
Ibland undrar jag hur lång tid tar det innan man känner sig ”klar” med sitt gamla liv.
En vän sa till mig att man behöver nog i alla fall låta det går ett år så att man upplevt högtiderna, födelsedagar osv i den nya livssituationen.
Förstår ni vad jag menar?
Kan det vara så?
Daniel!
Så kan det vara..har själv varit på botten och kravlat, famlat i mörker och vaknat med ett ständigt ”gnag” och känsla av hopplöshet…
Men nu, 10 mån efter uppbrottet börjar det äntligen kännas lättare, friare och ljusare…kan glädjas över det ”lilla” och att vara i mitt eget sällskap…
Frihet är att kunna göra något av det som gjorts mot dig….
Lycka till!
Det blir bättre….
Tack Mallan.
Fokus ligger nu på mig och barnen, som är hos mig varannan vecka.
Som sagt, vardagen är mycket lättare idag än vad den har varit men man längtar ibland tills man är helt ”fri” från det gamla livet.
Har gått på date men känt det varit alldeles för tidigt.
Tack Michael
Dina ord kom just i rätt stund. Håller just på att gå igenom en skilsmässa och en hel del av vad du skrev upplevs just nu!
Tungt men ändå befriande….
Jag har varit mentalt färdig med vårt förhållande länge även om det bara varit slut någon månad. För sambon kom det nog som en chock även om det inte varit bra på länge,länge. Vi har varit på familjerådgivning i två omgångar, ett antal gånger varje gång, jag har påpekat att det varit dåligt länge men han har nog aldrig tagit det riktigt på allvar förrän jag sa att jag hade fått nog. Dock har jag oerhört svårt att se mig själv gå in i ett nytt förhållande. Saknar inte honom det minsta, finns faktiskt inte en enda grej jag saknar med honom,tragiskt nog, men att våga lita på en annan människa igen?? Han var – och är när han möter nya människor- väldigt trevlig. Han sanna jag kom inte förrän ”allt var stabilt”. Hur ska jag våga ge mig in i något nytt? Känns som jag kommer att vara på min vakt och inte släppa in någon ny för jag kommer vara så misstänksam. Varken vill eller orkar gå igenom samma sak igen. Tron att jag hittat en bra härlig man som visar sig vara någon helt annan när allt är på det torra. Även om jag förhållandemässigt inte har några problem att gå vidare så har jag det tillitsmässigt. Saknar att ”tillhöra” någon , att man är ett ”vi”. Dock var han oerhört dålig på att hjälpa till att skapa en samhörighet men utifrån sett var det ju vi. Nu är jag själv igen, i och för sig med en dotter numera men ändå, känslan att tillhöra en man är rätt härlig. Har inga problem att vara själv ibland men att alltid vara det är inte så kul.
Har en fråga, hur gjorde ni när ni berättade för barnen att ni skulle separera? Vi står i detta nu, han söker nytt boende o vi har valt att inte berätta förrän han har fått lägenhet.. Har så dåligt samvete gentemot vår dotter,, men samtidigt mår hon ju inte bra att ha föräldrar som aldrig pratar, aldrig rör varandra som umgås bara när de är tvunget mm….
Ett barn behöver se kärlek mellan föräldrarna, annars är det någonting annat hon tvingas se – att stanna kvar i en relation av skuldkänslor blir aldrig bra. Värme till dig!
Millan, vi sa nog inte så mycket först men hon märkte ju såklart att det var dålig stämning hemma, (hon är 3 år).Jag sa till henne att jag förstår om hon tycker att det är jobbigt nu men lita på mig så kommer det bli bra. Sen när han flyttade vilket han gjorde rätt hastigt så sa han att han skulle åka iväg. Jag har förklarat för henne att det är som kompisarna på förskolan, vissa tycker man mycket om och vissa vill man inte leka så mycket med och vara kompisar med. Så är det med mamma och pappa. Vi är inte så bra kompisar nu men vi tycker om dig jättemycket. Vet inte hur pedagogiskt riktigt det är men svårt att förklara för en 3åring.
Att vara på helt olika plan känns igen. Att jag inte ville dela sovrum med honom längre kom som en chock för honom. Jag kunde inte tänka tanken att behöva klä av mig, blotta mig, och lägga mig bredvid honom som sagt att han inte ville leva med mig längre. Han ville väl att jag skulle känna som honom, no big deal, liksom. Dagen efter hade han ringt både bank och mäklare och några dagar senare var karusellen i full gång med värdering och fotografering av huset. Jag kunde knappt stå på benen. Sov inte en blund, tog hand om barnen på morgonen, sedan fosterställning i sängen tills barnen kom hem från skolan igen.
Det har nu gått drygt 1 år sedan. Jag lever, och då menar jag LEVER! Gud vad denna resa har fått mig att växa. Jag har blivit mycket starkare, men ännu ödmjukare inför livet. Jag känner mig levande och sprallig. Jag är så lycklig som jag kan vara just nu och det är inte fy skam, för jag väljer att vara det! Har inga problem med att vara ensam, inte ens en fredag och lördag kväll. Sover länge på morgonen(som jag inte gjort på 12 år). Jag har börjat att skapa mig ett nytt liv efter vad jag vill göra.
Jag tror att det är viktigt att inte fly, fly in i en ny relation, fly in i arbete, alkohol, eller andra saker. Utan andas, va i det svarta hålet tills tårarna är slut. Sedan måste man bestämma sig för att klättra upp. Det tar tid och det är ok. Huvudsaken att du känner att det går åt rätt håll. 2 steg fram, 1 tillbaka och tillslut ser man allt det vackra runt omkring sig igen.
En stor Styrkekram till er som kämpar därute. Ge inte upp, det blir bättre. Du väljer❤️
LA,
Du är en stor inspirationskälla för mig. Dina rader under dessa månader jag varit här har gett mig styrka fler än en gång. ❤️
Kram på dig
Väldigt fint skrivet LA – du inspirerar de andra bloggvännerna genom dina ord. Tack!
Vilka fantastiska rader! Denna text ger många styrka ❤️
Åååå, tack ska ni ha❤️. Det kom en liten tår av era fina ord. Jag är glad att Ni också finns. Om jag inte hittat hit vet jag att jag aldrig hade kommit dit där jag är idag. Jag jobbar varje dag med att bli den jag vill vara. Kommer aldrig att lämna denna sida då Ni alla hjälper till på vägen. Ni ger mig styrka!
Kram
Till Daniel..du kommer att fixa det…men låt allt ta sin tid. Låt inga nya kvinnor kliva in i dina barns liv försen du hittat tillbaka till dig själv. Samtidigt som du inte får såra de kvinnor du möter. Så lev själv, ät ordentligt, motionera, vila och sov ordentligt och bli social kanske med nya vänner i någon aktivitet, ex en kurs i cykelreparationer, lär känna både nya män och kvinnor på ett vänskapligt plan.
Det är nu fyra år sedan jag skildes, vi hade vuxna barn i 20 års åldern, men ack vad de har mått dåligt. Pappan sade att han hade varit känslomässigt färdig med mig sedan ca 6-7 år tillbaka i vårt förhållande…
…nu när fyra år har gått och jag kan se tillbaka på allt är jag glad att jag lever, att jag har en otroligt fin relation till mina barn, att jag klarade av att behålla huset och att jag har förståndet i behåll.
Att skiljas genom att bli helt utan förvarning lämnad för en annan kvinna, var för mig en enorm sorgeprocess. Det var som att han dog för mig, fast värre, för jag var tvungen att förhålla mig till honom. Det är sorgen utan blommor… och sorgen som innehåller flera olika dimensioner. Sorgen att förlora sin livskamrat, sorgen att inte längre planera framtiden tillsammans, sorgen över att ens barn ska få leva med skilda föräldrar, sorgen över att man inte dög, sorgen över att man själv då på något sätt måste ha bidragit till det här -kunde jag har gjort något annorlunda!! Sorgen över att förlora det sociala umgänget på exet släktsida, sorgen över vänner som tar parti…Om någon dör så ställer släkt och vänner upp med att laga mat, ser till att man har det bra etc. Men när man skiljs så säger i stället släkten -nu har det gått 1 å,r nu får du se till och träffa någon annan.Det blir inga problem för dig… Så enkelt är det inte…
…och idag i skrivandets stund vet jag varför vi skildes och jag är glad över den tiden vi fick tillsammans och de barn vi fick.
…med min erfarenhet vill jag säga till er som nyss fått ett chockbesked eller fortfarande inte känner er färdiga med allt kring era skilsmässor, även om det gått flera år…
…den, som Michael skriver, säger att hen varit känslomässig färdig i flera år i relationen är den som är svagast och den som mest behöver rannsaka sig själv! Jag kan låta som en besserwisser när jag säger detta…men jag skulle aldrig med mitt hjärta, kunna stanna kvar i ett förhållande som var känslomässigt dött, det skulle jag anse vara att utnyttja den andre partnerns som är kär i mig, och då skulle jag inte kunna somna gott om kvällarna. Och jag är inte ensam om att tänka så.
Du som stannar upp och finner lugnet i dig själv innan du kliver in i något nytt kommer att få leva ett härligt liv med mycket glädje, skratt, kärlek, lust, värme och trygghet. Om du behöver kanske 6 år av ditt ca 85 åriga liv så är det ingen lång tid, men att hoppa mellan olika kvinnor och aldrig känna sig trygg i sig själv kanske förbrukar 30 år av din tid…
Vi blir alltid starkare tillsammans och tack Michael!
Anna, du sätter fingret på något som gnagt i mig under lång tid. Så jag har ältat, funderat, grubblat och vridit ut och in av mig själv för att försöka förstå. Exakt som du uttrycker det ” jag skulle aldrig kunna vara kvar i ett känslolöst förhållande”. Jag har verkligen rannsakat mig själv och inser min del av äktenskapshaveriet. Samtidigt så har jag nu insett att jag gjorde jag så gott jag kunde med den kunskap och insikt som jag hade tillgängligt då. Älskade min fru och det liv vi levde. Hon lämnade mig med orden som fortfarande ekar i mig ”det var längesedan jag slutade älska dig”.
Jag har rest mig och mår bättre än någonsin. Men någonstans därinne snubblar jag ibland över smärtan att vi inte kunde bättre. Att nå varandra i tid. Och ja, lurad på något sätt. Och du har rätt Anna – även den som lämnar kommer någon gång att få göra sin resa.
Tack så mycket Anna för att du delar med dig.
Tänk vad mycket hjälp och stöd jag fått från er här.
All lycka till er!
Anna, är helt med dig hur du menar men förstår inte detta ”den, som Michael skriver, säger att hen varit känslomässig färdig i flera år i relationen är den som är svagast och den som mest behöver rannsaka sig själv! ” menar du att den som väljer att gå är den som är den svagaste? Har som jag skrev nyss separerat och är många frågetecken och funderingar så all hjälp på vägen mottages tacksamt!
Tack Caroliina för att du ifrågasätter! Jag kände efter jag skickat iväg mailet att jag formulerat mig lite för dåligt!
Nej, jag menar inte att den som lämnar är den ”svagaste” tvärtom hen kan vara den starkast.
Så här tänker jag, om den som lämnar säger till sin partner orden – jag har inte älskat dig de senaste 7 åren eller jag har känslomässigt varit frånvarande från dig de senaste 7 åren så tycker jag att den personen inte varit ärlig mot sin livskamrat under den tiden, om det den säger är sant.
Känslor kan ta slut av flera olika anledningar men ärligast enligt min uppfostran är att i så fall säga det till partner så fort som möjligt och börja föra en dialog. Gör man inte det utan kanske istället väntar i sju år så tror jag att det handlar om en själv. Istället kanske de där sju åren handlade om en egen inre resa och till slut är man stark nog att klara av och lämna, men jag tycker inte man lämnar och säger så till den som blir lämnad. Alla har vi våra svagheter, jag med, men för min del skulle jag inte vilja utnyttja någon annan människas tid som min älskade partern om kag inte hade känslor till honom, jag skulle inte kunna sova bredvid honom. Och om jag mot förmodan ändå skulle göra det, så hade jag frågat mig själv hur jag själv mår, varför ligger jag bredvid någon som jag inte älskar? Han älskar mig och är världens bästa man men jag älskar inte honom? Jag hade ställt mig frågan varför jag inte vågar ta klivet och berätta för honom. Det kan vara förödande att ligga så i sju år och sedan säga till honom – det är sju år sedan jag slutade älska dig. Den personen som uttryckligen säger så och ofta har en ny som väntar runt hörnet tror jag är den som i det långa loppet efter skilsmässan mår sämst. Ofta tar det slut med den nya partnern efter 3-5 år och först då börjar den inre resan för den dom lämnade.
Nu tror jag att jag fick fram det bättre.
Om ni är påväg att länna er partner efter 25 åt eller så, och det känns svårt att våga börja prata med partnern, gå och prata med någon annan som ni har förtroende för innan ni gör något förhastat, och snälla säg inte till den ni lämnar att känslorna varit döda i sju år, det är tufft nog att bli lämnad.
Han som lämnade mig, är en bra och mycket fin man, han föll för frestelsen när en annan kvinna flirtade. Han sade till mig för några veckor sedan att någon arbetskamrat till honom hade sagt vid tiden nära efter skilsmässan – nu har du ett par jobbiga år framför dig! Men nu har det gått fyra år och det känns fortfarande lika jobbig, sade han sedan. Han lever fortfarande ihop med den kvinnan men känner det jobbigt att ha separerat från mig. Kanske man kan säga att han ångrat sig, eller så handlar det om att han är så vilsen och klarar inte att göra den inte resan, det är åndå jäkligt tufft att göra den.
Jag är glad att han har henne nu även om mitt hjärta gick i kras.
Men det finns en mening med allt, bara man försöker gå ”vuxet” genom separationen och tänker sig för vad man säger till varandra efteråt. Handlingar och ord efter skillsmässan formar den långsiktiga relationen du måste ha med exet vilket kan påverka din relation till era gemensamma barn.
Alla är vi alltid värdefulla och betydelsefulla för någon!
Anna, ok nu är jag med dig! Håller med dig helt. Har alltid sagt till min sambo att man har ett ansvar gentemot varandra, hur man beter sig och vad man säger.Mitt numera ex har varit väldigt klumpig och sagt många sårande elaka saker under de åren vi var tillsammans. De gjorde att jag istället för att älska honom mer och mer istället började förakta honom. Dels för att han sa så dumma saker men också för att han sårade mig. Tyvärr tror jag inte han är medveten om varför det tagit slut. Tror också tyvärr att han inte är så förändringsbenägen att han kan rannsaka sig själv och göra en inre resa. Det gör så stor skillnad VAD man säger och HUR man säger det, små saker som kan vända dagen till något bra men kan om man säger fel saker på fel sätt göra dagen katastrofal.
Tycker det ar väldigt onödigt av din man att säga så, han hade kunnat vara smidig och varit tyst istället. Det hade nog sparat dig mycket tårar. Även om det är ledsamt med en separation så får man ju tänka på hur man uttrycker sig.. Ni kanske hade separerat ändå men ni hade kunnat göra det på ett bättre sätt, speciellt från hans sida då.
Usch det är så svårt, funderar hela tiden på HUR kunde det bli så här och VARFÖR??? Har så många gånger försökt få exet att tänka till, att få honom att förstå att det ÄR viktigt att göra snälla gulliga saker mot varandra och att man säger snälla saker till varandra men han ville aldrig ta det till sig. Tänker också mycket på om jag kunde gjort det annorlunda, kanske skulle ”stått ut” ett tag till så kanske det skulle ändrat sig? Troligtvis inte men nu känns det som en mardröm. Inte att vara av med honom, det är bara skönt men allt krångel runt dottern se hur dåligt hon mår, att han ska krångla med huset, att jag nu ska vara ensam och inte planera saker ihop med någon. Någon som i och för sig alltid sa nej och satte sig på tvären och var sur men ändå. Känns som jag är tillbaka på ruta ett igen i livet. Och det suger. Verkligen. Men det blir kanske lättare allt eftersom och tror också det blir lättare när allt är klart med papper,hus, vårdnad mm.
Oj, Carolina! Du har det verkligen inte lätt nu. Förstår all din vånda kring bodelning, din dotter, dina känslor ifall det skulle kunnat bli bra igen ifall du väntade ett tag till och kanske det värsta av allt – hur kunde det bli så hät? Försök att klara av att vara ensam och ta hand främst hand dig för då mår även din dotter bra. Kanske det inte är ensamheten egentligen som är det värst utan den lång avsaknaden av ömsesidig respekt och få mjuk fin kärlek tillbaka på samma sätt dom du kan ge tull någon. Ensamheten kanske också kommer ur att du inte kunde få honom till insikt om hans egna bekymmer. Men det är väldigt svårt att ändra på andra människor istället kan man ändra på sig själv och ta de steg man behöver göra för att själv mp bra. Du verkar ha gjort det men måste nu först ordna upp med allt praktiskt och det är aldrig lätt när den andra partnern krånglar i bodelningen. Ha tålamod och fall inte tillbaka nu när du varit modig och tagit klivet.
flera av mina bekanta har sagt till mig om jag känner mig ensam. De som frågar lever ofta i par och kan snällt sätta sig in i hur jobbigt det skulle vara att sköta hus, bil mm själv. Men jag gör inte det, förhoppningsvis kanske du som jag kommer att känna en skön frihet i att vara själv, det kan bli skönt för dig att slippa vara ”mamm” åt honom och tala om för honom Hur han borde vara och Vad han borde säga för att visa sin kärlek, åtrå och vänskap till dig. En man som är trygg och kärleksfull i sig själv vet vilka signaler han ska sända ut till sin kvinna och en sådan man skulle även om han kommer in i en livskris aldrig bli rationelll och såra sin kvinna. Istället skulle han våga visa sina känslor och innersta tankar för den han älskar, och då hjälps man åt tills krisen är över för hans del.
Både min far, mina två bröder och min farbror är sådana män. De avgudar oss kvinnor utan att vara mesar/toffel istället blir de så förbannade att de måste ibland stänga av TVn när de ser hur illa andra män gör kvinnor i världen.
Mycket tror jag har med uppfostran att göra samt genetiskt arv.
Vill bara säga att du är inte ensam om din situation och du verkar inte ha förhastat ditt beslut och är du bara ärlig mot dig själv, mån om din hälsa (sov, ät ordentligt, motionera var social och ha roligt) så kommer allt att lösa sih till slut, var sak har sin tid.
Lycka till och du är värdefull, bara så du vet.
Anna, tack! Vad fint du skriver! Det är nog faktiskt mycket så att något som är väldigt jobbigt nu är att jag kan titta tillbaka på flera år och inse hur dåligt han behandlat mig. Och att jag någonstans tillåtit det. Han har aldrig varit fysiskt elak men känslokall och aldrig omhändertagande. Fick ofta dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt. Med middag,tvätt,städ mm. Han sa aldrig någonting men han skulle heller aldrig säga typ” sätt dig du älskling som tagit hand om hus,hem,barn,hundar mm hela dagen så fixar jag middag mm” Ofta suckar och surhet och det ger känslan att jag inte gjort tillräckligt. Börjar också nu inse att riktigt kärlek så som det kan vara i ett förhållande, det är ljusår ifrån vad detta var. Och det gör väldigt ont att inse det.
Jag kommer aldrig någonsin gå tillbaka. Never ever. Jag kan tycka om att vara ensam men i längden kan ju det bli lite, just ensamt. Håller med dig angående uppfostran och ev genetsikt arv. Mitt ex hade verkligen inte klippt navelsträngen från sin mor. Han bor för övrigt där nu med istället för att fixa något eget.
Jag tänker också så att ta hand om sig själv, sova,äta bra, se till att få vitaminer mm är det bästa men ibland ramlar jag ner i ett det svarta hålet och allt känns tomt, jobbigt och de jobbiga känslorna gräver sig in under huden. Är säker på att det kommer bli bra när allt blir klart. Ångrar mig inte en sekund att jag tog steget men tycker ändå att det är tragiskt när vi hade alla förutsättningar men det krävs ju lite engagemang från bägges håll för att det ska bli bra i ett förhållande.
Efter en bekantskap som började för 6 år sedan, ett förhållande som startade för 4 år sedan, där vi aldrig bråkat, aldrig höjt rösten mot varann, aldrig försökt övertyga den andra att den hade fel i tanke eller handling, haft framtidsplaner in i det sista, haft oändliga sms där dom författatades och sändes absolut samtidigt nästan telepatiskt, där vi planerade semestrar och framtid, ekonomiska åtaganden och vardagsmatematik kommer jag hem från jobb, hon levererar ett kort meddelande om att hon flyttar från gemensamt hus till inneboende, i kollonihus med sin mamma och denes pojkvän, genast..20 minuter tog det, från ord till snabb packad väska. .
Min värld har rasat, min framtid raderad, Kämpar med tomhet och en övermäktig känsla av nakenhet, grundlurad, förnedrad och hånad..(får veta att hon hånar mig redan dagen efter)…hon.inga känslor kvar helt kall, hotar, ljuger om sanningar för att få sympati och rättfärdighet i sina handlingar hos vänner, arbetskamrater och släkt, skickar sms till mig fulla av fantasifulla felaktigheter och uppvisar en person som jag överhuvudtaget inte känner igen.
Vad har JAG missat? Vad har jag inte sett? Jag bara gråter..livsluten är borta. Jag tänker på ni andra här som skrivit och delat så fantastiskt av era livshistorier..att känna så här ett helt år..eller 45 dagar..eller..det orkar inte jag..
Ensamheten kan jag klara. Men inte hur hon bara förintade mig med sitt sätt.
Klart att hon gjort upp med sig själv under en längre tid..klart att hon pratat med sin mamma bakom min rygg om sina beslut..och samtidigt visar det sig, låtit sig påverkas då mamman saknar väninnor och se sig ha nytta av sina vuxna döttrar…
Vill ha upprättelse..så mycket orätt känner jag, att jag börjar skaka och vill spy…och så här ska jag må i en lång tid framöver???
Snälla ni här, alla ni som lever i liknande situation..hur orkar ni? Jag är desperat för råd..