När jag läser era kommentarer från igår, ser jag hur olika våra emotionella världar kan se ut. För någon som varit känslomässigt färdig i relationen under lång tid, kan det från sidolinjen verka som om hon/han har enormt bråttom att komma vidare. Det hela upplevs som iskallt ur den lämnades perspektiv.
Kvinnan eller mannen som avslutar tycker att försäljningen av den gemensamma bostaden går plågsamt långsamt. Den andre att allt sker i en rasande fart. Helt olika tidstolkningar!
Det är en enormt tuff utmaning att försöka hämta in det som partnern gått runt och känt på i månader eller år. Ett berg av känslor att bestiga. En är nedstämd/ledsen över att behöva såra. Den andre över att tvingas se en distanserad ”främling” i ögonen. Lättnad och förkrossad på varsin sida. I den här brytpunkten uppstår ofta konflikter.
Motiven till varför människor går ”snabbt” in i nya förhållanden varierar: för några är det bekvämlighet, trygghet, krockkuddar mot ensamhet, eller förälskelse och kärlek.
Kvinnan berättar: ”jag ser det inte som att jag gått in i min nya relation för snabbt. Ytligt sett kan det se ut så, men jag hade redan lämnat min f.d. man på ett känslomässigt plan redan för fyra år sedan.”
En man berättar: ”jag erkänner: står inte ut med ensamhet. Måste få känna mig älskad och behövd av någon. Hon tycker att jag är ett svin som gick in i det nya så tidigt. Mina känslor är som de är. Önskar att jag kunde bättre!”
Smärta försvinner inte bara för att vi har den förnuftsmässiga förståelsen av det som sker. Intryck, tankar och känslor behöver sorteras och ältas innan vi vända om och ta stegen som för oss vidare mot nya värmande uppåtvindar. Det är få av oss som har en magisk on/off knapp.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hur undviker man att hamna i dessa två olika världsbilder?
Kommunikation är svaret…. den dagen kommunikation avtar i paret så har resan mot skilda världar börjat. Om vi inte kan berätta för vår partner att vi inte känner oss tillfreds så är det allvarligt fel.
Min erfarenhet säger mig att kvinnan ofta har bestämt sig när hon väl tar upp frågan… en man tar upp det för att gemensamt komma fram till lösning.
Att känna sig älskad och respekterad är tecken på att det fungerar i relationen.
Kommunikation är en framgångsfaktor.
Tja det är lite att generalisera, jag tror oxå som du att kvinnor är övertygade när de väl tar upp det och har bestämt sig. Men många män är tysta, och väntar tills det är för sent. Jag har pratat med många män som önskat att de tog upp problem i relationen tidigare, men att de valde att tiga.
Jag håller med dig fullständigt utom i fallet att kvinnan ofta bestämts dig då hon tar upp problemen. Åtminstone fungerar inte jag så.
Hej
Ja, den smärtan är obeskrivlig när man ser att den man älskar är lycklig och glad över att vara fri och få gå vidare och själv har man precis hamnat i chockfasen. Händer det något med den empatiska förmågan hos den som lämnar eller vad beror det på att den personen har så svårt för att förstå den lämnades känslotillstånd?
Intressant fråga, Veronica! Har också funderat mycket och länge över det. Det gör ju extra ont för den som blir lämnad, att den som lämnar går runt med ett stort lyckligt leende på läpparna.
Ja att den andre är så totalt likgiltig inför det faktumet att man är helt krossad gör så ont….när han inte visar någon empati alls blir man dubbelt sårad…
man är ju trots allt fortfarande en människa med känslor och man brukar ju försöka undvika att såra andra
Jag tror att mycket beror på att den lämnade prijicerAr sin ilska och sårbarhet mot sin fd. Många gånger är det så att vi vägrar ta till oss och börja sörja, det är lätt att tycka att den som har lämnat och t.om träffat en ny kärlek är känslokall. Givetvis ska man ändå behandla med respekt..
Vad bottnar ilskan i?
Jag kände sorg över att det blev som det blev, han kände ilska…
Varför kände inte han sorg?
Var det vi hade så lite värt?
Vilken bra frågeställning Veronica: ja, vad händer med den empatiska förmågan hos den som lämnar? Tror de flesta som lämnar har mått dåligt ett tag innan de uttalar orden om att vilja gå skilda vägar. Den lämnade uppfattar partnern som kall, även om så inte behöver vara fallet. Det är underläges perspektivet som gör att det känns som empatibrist. Varma hälsningar till dig.
Jag var den som lämnade, och det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Fortfarande efter 2.5 år vill jag ha svar från mitt ex, varför såg han inte mig…vi är goda vänner men jag skulle så gärna vilja ha hans kärlek..se mig och inte bara detta du skriver om; att männen ”gör”. Jag har svårt att släppa taget även om det var jag som lämnade..
Känner igen mig i att inte kunna släppa taget om att vilja bli sedd och älskad av den jag lämnade i somras. Känner att han nog borde lära sig att kunna visa närhet och kärlek,kommunikation och bekräfta mig. Jag vet dock att man inte kan ändra en annan person. Acceptera eller förstå. Eller Let go. Är nog något av en extrem fighter och positivist mitt i all ångest. Det är dock en styrka och en kraft…som ibland kan få människor att tro att man är övermänsklig…om ni fattar vad jag menar. Försöker lära mig ta hjälp av andra och inse att andra inte har samma sett att vända på myntet när det krävs… När man separerar och genomgår en livskris märker man att en del av ens vänner inte har en aningom hur de ska bete sig och lyser med sin frånvaro. Hur bemöter man det? Jag har dock lätt att lära känna nya människor och genom livet fått nära vänner i omgångar. Det känns dock bistert när de gamla vännerna mest frågar om hur man kan klara sig utan bil och om man kommit i ordning i sin lägenhet? Då vet man vem man ska och inte ska vända sig till när det gungar under fötterna. Har ni upplevt samma sak och hur hanterar ni det? Har jobbigt just nu med en vän som verkar försvinna och aldrig hinna ses. Sorgligt.
Har det precis så där också! Upplever min situation nu precis som du beskriver att det var för dig. Vore ju underbart att få lufta sådant här över en kopp kaffe haha.
Håller med! Så obegripligt att förstå hur den man ”kunde utan och innan” helt plötsligt agerar så att det gör så ont så man nästan inte klarar smärtan. Vart tog hans goda egenskaper vägen? Varför anser han det vara ok att agera hänsynslöst mot mig….
Det har jag undrat så många gånger…
Jag har velat kunna läsa hans tankar…
Vilket bra helikopterperspektiv på vad som händer! Å att man kan leva nära å ändå på skilda håll på insidan. Kram
🙂
😀 Du e go du Michael 😀
Michael! Detta måste vara bland det mest insiktsfulla jag läst i ämnet någonsin! Så klokt och sant.
Har själv varit på båda sidor och det smärtar oerhört, oavsett om jag lämnat någon som ville mer eller själv stog kvar ensam…det gör ont på lite olika vis bara. Idag är jag stark, vet vad jag behöver, vill och mår bra av. Först fick jag lämna och sedan blev jag lämnad. Otroligt livsutvecklande händelser som gör så ont men som gett så mycket bra i slutändan ändå.
Det är som så, har jag kommit på;
”Vissa saker kommer man aldrig över, man lär sig helt enkelt leva med dem”
En gav mig mina fantastiska barn, en annan visade mig hur jag kan älska en annan människa med hela mitt väsen och en tredje ger mig i skrivande stund allt jag behöver och tar gärna emot allt jag vill ge. Något jag helt klart aldrig hade kunnat uppleva utan allt lämna och lämnas.
Önskar er alla en härlig vårdag!
TACK, vilken grymt härlig text att läsa 😀
Tack själv
Tack för att du delade dina tankar! Fick mig att se på mina erfarenheter på ett annat sätt
Tack själv. Bara skönt om mina erfarenheter och tankar kan hjälpa någon annan.
Tack snälla Liten blev stor! Vilka uppmuntrande ord! Det märks att du växt genom smärta. Önskar även dig en fantastisk vårdag!
Lite uppmuntran tillbaka är det lilla. Inser när jag läser dina texter hur mycket jag växt genom allt som varit. Om inte annat så vilken bra människa jag faktiskt är. För att jag numera känner och tycker om mig själv. Jag ler och mår bra helt enkelt.
Åh, men tack för det inlägget. Ska försöka lära mig tänka så…
Så mycket det finns att lära av bloggen och alla er okända, fina människor som skriver här.
Kram till er
Tack, hoppas du lyckas med dina tankar. Det är såå värt ett försök. Kram tbx.
Klok du är
Tack. Det är det många som är här. Intressant, insiktsfullt och lärorikt att läsa om olika infallsvinklar.
Tänkt mycket på inlägget som du skrev igår….det stämmer verkligen väldigt bra på mig och mitt ex. jag hade tänkt, ältat att göra slut flera månader men vågade inte ta steget av rädsla för att jag inte visste vad som väntade. Min självkänsla var så låg så jag kände väl att lämnar jag detta kommer jag aldrig få något igen. Men när hon tog tag i saken så kände jag en enorm lättnad den första tiden, det var så skönt och befriande… men när hon då träffar en ny redan efter 2 månader så blev det tufft väldigt tufft för då blev det verkligt på något sett och jag tror mycket handlar om känslan av att jag ”misslyckats” jag klarade inte att hålla ihop det eller ”leverera” även om jag också ville lämna .För att jag har under hela tiden tänkt väldigt lite på att jag ville ha tillbaka henne då jag vet att vi var för olika och det var rätt beslut men just själva känslan att man misslyckats tog väldigt hårt för en person som mig och den kan jag känna än idag. Men det dryga året som gått har jag jobbat väldigt mycket med mig själv för att ge så bra förutsättningar som möjligt till nästa förhållande och jag känner mig nog starkare och mer trygg än på väldigt länge.
Har tackat dig förr och gör det igen, din blogg gör väldigt mycket gott.
Ha en bra torsdag.
Tack för att du delar med dig mattias! Förstår precis vad du menar: känslan av misslyckande. Att inte ha levererat tillräckligt. Vet att det är det många som känner igen sig i detta. Önskar dig en fin dag!
Varför kan då inte förnuftet bara övertala känslorna att sluta ställa till det i skallen för huvudet är ju ändå förnuftets hemmaplan? Jag får helt enkelt låta förnuftet ”gå på gymmet” så det kan ta alla jobbiga komplexa känslor en gång för alla i en brottningsmatch mano a mano…:-)
Vilken härlig beskrivning Bo – det emotionella gymmet.
😀
Tack Michael för att du synliggör att det finns två sidor av samma mynt.
Det är stärkande att läsa alla kommentarer, men som den som avslutat känslomässigt för mer än sju år sedan men som av olika anledningar ännu inte kommit iväg, blir det lätt att känna sig som en iskall och beräknande bov, när man hör och förstår smärtan hos de som blir lämnade till synes abrupt.
Det mest humana vore ju såklart att lämna direkt och omgående när känslorna är puts väck… men finns det barn med i bilden så blir det så oerhört mycket svårare..(och kanske skyller man på det också)
Hur som helst; tack för att du låter oss alla känna igen sig i det du skriver…att alla aspekter får ljus på sig!
Ha en fin och solig dag!
/Em
Tack för att du delar med dig Em. Det är helt säkert väldigt många som känner igen sig i det du beskriver. Önskar även dig en härlig dag!
Kan inte undgå att jag känner en otrolig lättnad och lugn när jag läser dina inlägg. Du skriver om det som jag nu är mitt uppe i. Mitt ex och jag är verkligen i olika tidszoner. Har nu insett hur länge vårat förhållande känslomässigt har varit över. Har inlett en ny relation med en man som vetkligen har visat vad kärlek och ett jämlikt förhållande ska vara. Mitt ex anser att jag ”kastar” mig in i något nytt. Har aldrig känt mig lyckligare än nu. Önskar nu bara att exet ska sluta ändra och krångla med saker som vi har varit överens om och släppa taget helt.
När han ser din lycka provoceras han till att ”krångla” – vilket är ett sätt att försöka förskjuta smärtan utanför sig själv.
Hur ska jag få honom att inse att krångel inte leder någon vart? Har valt att inte hamna på samma ”sandlådenivå”, håller mig kort och saklig.
Åh, vad många gånger jag har önskat att jag skulle kunna stänga av mina känslor och min sorg, en ”on/off”-knapp hade varit underbart att ha. Men nu fungerar det inte så och vissa behöver längre tid på sig att försöka släppa taget och gå vidare.
Känslorna gör oss mänskliga – att växa sig igenom smärtan tar tid. Varma hälsningar till dig cj.
Som jag sökt/söker den knappen…
Hej CJ
Visst är det fruktansvärt jobbigt! Jag är där nu mitt i all sorg och förtvivlan.Önskar man kunde ta semester från alla känslor till den dag då man känner sig glad igen.Men vi kämpar på eller hur, så en dag är vi där med.
Tack för dina kloka och givande inlägg Michael. Samt för många kloka och stärkande kommentarer.
Jag känner igen mig helt i att vara i olika tidszoner. Är mitt i en separation efter ett 20 årigt förhållande, där min man nu lämnat mig för en annan. Han har varvat mig flera gånger känns det som… Efter att en otrohetsaffär uppdagats, har jag gett honom en chans att komma tillbaka. Trodde det berodde på att vi haft en tuff höst med bortfall och sjukdom i släkten. Han säger att han avslutar direkt med den andra kvinnan… Säger att han älskar mig, att jag är hans stora kärlek och kommer alltid vara det. Jag betyder allt för honom och våra barn… Vi har alltid haft ett öppet, ärligt och bra förhållande, stöttat varandra i allt, visat varandra respekt och kärlek. Såg oss som ett mycket lyckligt och stabilt par.
Två månader senare visar det sig att han fortsatt förhållandet. Vill nu skiljas för att han blivit kär och måste följa sitt hjärta? Jag chockad, förkrossad och oerhört besviken. Vad betydde då orden han sagt till mig flera gånger under denna tid? Efter att gemensamt berättat för våra barn som reagerar starkt, precis som våra nära och kära som inte fattar någonting av vad han gör – ångrar han sig och vill nu ge mig och barnen en ärlig chans. Här försöker jag tänka på hur vi ska lyckas med det efter alla svek? Han får flytta ut så att jag får landa i allt. Förklarar att det är det rätta om vi ska bygga upp vårt förhållande igen så att det håller för livet. Barnen vet inget om att han ångrat sig och brutit med den andra kvinnan. Det går några veckor. Han säger att han nu enbart fokuserar på mig och barnen. Någon dag senare får jag ett meddelande att han vill skiljas och nu är det definitivt även från min sida efter alla svek. Efter hur han behandlar mig känns allt förstört.
Känslomässigt är han så långt före mig. Jag är kvar på botten och försöker bara andas. Sörjer allt som går förlorat. Jag fokuserar på barnens bästa. Han är redan vidare och dessutom förälskad i en annan kvinna.
Önskar bara att jag kommit längre…. Fick slippa all ångest och alla tårar. Tappat all självkänsla och tillit. Att jag kunde förstå varför han gjort på detta sätt mot mig? Vilket jag troligtvis aldrig får svar på.
//Lilla k
Förstår att det gör ont, jätte ont Lilla k!
Att behandlas på det där viset, att han bollar dig fram o tillbaka, är respektlöst.
Varma styrkekramar till dig!
Lilla K,
någon sa till mig ”han gör inte detta MOT dig, han känner bara att han inte kan göra på något annat sätt”. Det har jag försökt ta till mig för att inte totalt rasera min egna självkänsla. Att det handlar inte om MIG. Det handlar om honom, hans känslor och hans sätt att hantera dessa (mkt dåligt sätt enligt mig men det är ju en annan sak).
Lilla k: gamla vanor och nostalgi gör att vi lätt idealiserar. Det gör ont, men det är dags att släppa taget om honom. Minnas de fina stunderna, men se även nuet för vad det är. Det är SÅ lätt att börja analysera och vända ut och in på sig själv: ”om jag bara..” Tårarna kommer att rensa ur. Smärtan är verklig och sann, men så småningom även din styrka. Varma tankar till dig.
Tack snälla för ditt svar. Jag hoppas verkligen att jag kan gå styrkt ur detta.
Åh vad jag lider med dig <3
Förstår hur sviken du måste känna dig…
Det kanske inte känns så nu men du kommer klokare ut ur detta! För ett år sen satt jag i samma chock som du men idag ser jag en möjlighet att starta ett liv som jag vill ha och är redo för. Jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen men jag gjorde det. Man lär sig mycket om sig själv under en sån här kris.
Du kommer få fotfäste så småningom jag lovar <3
Under tiden låt varje känsla komma och gå och försök inte dölja dem med annat utan guppa i dem så bearbetar du dem dag för dag.
Skickar massor av kramar
Tack snälla för alla fina svar.
Mimmi: med dina varma ord ger du mig hopp om att klara detta. Kram tillbaka
Du fixar detta <3
Hej Lilla K. Vet inte om han kommit så mycket längre än dig.. Du står kvar o försöker ta smärtan, han flyr o vill inte känna sorgen o allt ni lämnar bakom er. Tror du kommer att lära dig mer om dig själv o dina behov o att du också är värd att älskas som den du är så småningom! Jag blev lämnad i höstas efter 16 år o mitt ex ville ha ett nytt passionerat kärleksliv med någon annan. Det gör ont men hoppas att det blir bra för oss som stod kvar också en dag! Kram på dig!!
Tack Anna. Man tror man är helt själv om att gå igenom ett stort svek i samband med en separation. Denna blogg ger en både tröst o stöd i allt elände.
Vi som blir lämnade i stor sorg är absolut värd att få känna glädje o kärlek igen. För mig känns vägen dit lång… Måste först hitta mig själv igen.
Kram Lilla k
Skickar kraft och kärlek till dig
Å det gör jag med!!!! ❤️ Fy, va jag lider med dig!!! Men som alla här skriver…även du kommer klara detta å hitta tillbaka till din styrka tillslut. Den finns inom dig. Kraaaam Lilla k…❤️
Jag känner/tycker att det är ganska fult, eller åtminstone egoistiskt att i månader eller t.o.m år (!) gå omkring och känna att det inte fungerar och att känslorna svalnat eller dött. Under tiden den personen i förhållandet går omkring och samlar mod, summerar och funderar över framtiden och vad hen vill ha ut av den, går den andre ovetandes! Utan att ha kommunicerat om det och försökt att med gemensamma krafter att lösa vad det kan vara som känns otillfredsställande, utsätter man sin partner för en chock! Denne har inte haft samma chans att fundera, summera och känna efter! Jag tycker det är fegt, respektlöst och hjärtlöst att så gå in i sig själv att man kan utsätta den man levt med för detta. När jag lämnat har det aldrig kommit som en överraskning! Jag har också summerat skälen i ett brev eller mail för den andre att kunna läsa igen.
För den lämnade att bli lämnad på detta sätt är det ett svek som går långt längre än att ”bara” bli lämnad.
Precis så känner jag också!
Man har en skyldighet att berätta att något inte känns bra för varför ska den andre parten gå ovetande om det?
Nej det är inte ok!
Håller helt med dig, jag var helt ovetandes att exet hade gått och funderat på detta någon månad.
Håller helt med dig.
Vad är rätt och vad är fel, vem kan döma någon. Kan det finnas något hos den personen som gör att man inte klarar av att lyfta frågan.
Visst kan det finnas personer och personligheter som gör det svårt. Men i allt för många fall är det egoismen och/eller oförmågan till empati m.m som gör att man enbart ser till den egna situationen och de egna känslorna. Jag förstår inte hur man kan vara så ovillig att ta upp när något känns svårt. Är det för att man inte vill ha en konflikt eller inte vet hur man ska uttrycka sig? I så fall kommer inte heller nästa förhållande att fungera! Det existerar inga förhållanden där man inte behöver kommunicera och lösa problem. Det är en utopi. I stället bör vi ta oss i kragen och säga som det är! Många är ”bra på” att pika eller visa ointresse men att tala och visa vad man känner och tycker, det är nästan oöverstigligt för vissa människor. Beakta dock som sagt, att utan att ta tag i den biten kommer inget framtida förhållande överleva heller. Enbart genom att man i så fall accepterar att gå bredvid varandra parallellt och inte MED varandra.
Jag anser att det är fel att inte säga till sin partner att nåt inte känns bra. Att istället gå till sängs med någon annan i ett års tid och låtsas att allt är bra inför sin fru är och kommer aldrig att vara ok.
Man måste vara man nog och stå för att man inte trivs längre och göra valet att kämpa eller gå.
Som fru vill man ju få chansen att jobba på det eller att gå…varför ska jag sitta i en lögn medan han förlustar sig? Jag förtjänar ju att ha någon i mitt liv som värderar mig bättre än så.
Jag förstår vad du menar Mamma. Det kan vara så att man är så nedtryckt och svag att man helt enkelt inte orkar eller vågar prata om det.
Hur ska man veta när man har släppt taget om sitt ex o när man är redo att börja dejta igen? Vissa dagar känner jag mig stark o självständig andra saknar jag min gamla familj o gråter i kudden. Det går så mycket fram o tillbaka..
När du är redo så undrar du inte längre. 🙂
Charlotta
Då är jag inte ens på väg
Du kommer bli redo så småningom <3 ingen brådska
Jag träffade en man och även om jag trivs mycket bra med honom så sörjer jag än.
Inte mitt ex för jag har fått många insikter om hur han är som person och jag vill inte dela mitt liv med en sån person. Däremot sörjer jag ibland fortfarandevår familj, vår framtid och planer som vi hade.
Från att ha haft en livskarta med planer blev jag satt i en liten jolle på öppet stormande hav utan karta och kompass och ingen riktning vart jag skulle. Det var skitläskigt!
Idag har jag börjat skissa så smått på en ny livskarta och den innehåller en del insikter om mig själv och en del små stigar fram till vad som kommer bli min framtid.
Jag har numera en styrpulpet och ett sjökort och jag vet vart jag ska och det känns bra. Men ibland faller jag i gråt och undrar hur det kunde bli så här men jag kommer upp igen fortare och fortare för varje gång.
Låt din sorg ta den tid det tar <3 snart är du redo för nya äventyr
Kram
Det har gått 4 månader sen han lämnade mig. Och jag har fortfarande svårt att förstå och acceptera att han lämnade mig utan förvarning.
Där stod jag chockad och ledsen och fattade ingenting.
Det där stämmer så väl in på mig.. Efter 19, för mig lyckliga och ibland stormiga år, blev jag lämnad för en annan.. Jag hade verkligen hela livskartan färdig då vi hela tiden kämpat med renovering och ekonomi.. Men när allt stod färdigt så blev jag lämnade.. Jag tappade hela min identitet kändes det som.. Det är tre år sedan nu i maj och jag letar fortfarande efter en ny skiss. Mitt ex är nu förlovad med en av mina fd bästa vänner och dom åker runt och vinkar där jag bor. Han terroriserar oss på fb med en massa spydigheter och beter sig jätteilla mot barnen. Han tycker dom är vuxna nu och borde tagit hand om honom efter separationen. Dom var 17, 22 och 25 år när det hände. Men dom var lika chockade som jag och har ändå varit jätteduktiga och jobbat vidare med sina liv. Sorgligt att han inte kan lämna oss ifred om han nu är lycklig. Jag mår absolut bättre nu än för tre år sedan men det är fortfarande väldigt jobbigt emellanåt. Jättebra blogg, man lär sig mycket och får hopp i hjärtat.
Ska kanske tillägga att han varit otrogen när han bad mig gå.. Han sa att han behövde leva ensam ett tag för att hitta sig själv.. Men det visade sig att det redan fanns en annan kvinna och hon flyttade ganska omgående in på våran gård.. Det tog däremot slut efter ett år och så träffade han min kompis istället..
En vän till mig råkade ut för just detta. Hennes man kom hem en dag och ville skiljas. Han hade tänkt på att det inte fungerade i ETT ÅR. Jag har all förståelse för att känslor svalnar och förhållanden dör, men att känna att det inte fungerar och inte säga något förrän man har bearbetat hela processen på egen hand? Förstår inte hur man kan göra så mot någon man känt så länge? Någon man älskat. Min man och jag har det lite rocky road, vem vet om vi löser det eller inte, men vi pratar om det. Vi har också börjat gå hos en terapeut. Jag hoppas att vi hittar tillbaka, men om vi skiljs åt kommer vi känna att vi försökte. Att vi delade på processen. Vi kommer säkert inte vara i samma fas av den, men en utav oss kommer inte stå där på mållinjen innan den andra ens har startat.
Så gjorde mitt ex. Han funderade i över 2 månader när han sen skickade ett sms och skrev att det inte funkade.
Precis vad jag menade i mitt inlägg. Det blir som ett svek, som en otrohet. Man visar att den andres värde inte är något att beakta!
All heder och lycka till med ert eget förhållningssätt! 🙂
Skrev du åt mig nu Sofie?
Tack Sofie!
Vet ni, jag har tänkt på en sak ganska mycket idag. Glömmer vi bort att ha roligt tillsammans i våra relationer? Har vi det lekfullt ihop eller försöker vi bara vara duktiga, ansvarstagande, vuxna människor? Jag tror det är jäkligt viktigt att kunna leka med varandra även som vuxna!!! Så man är glada med varandra så ofta som möjligt. 😀
Allt du skrev känner jag igen så jag blev så emotionellt rörd o det kom tårar
Är precis inne i en seperationsfas där jag till slut har vågat säga att jag vill lämna. Vi har två barn tillsammans och det är för dem jag har tvekat så länge. Vi var tillsammans i 17 år träffades väldigt tidigt, han blev ganska fort min ”pappa” han vill ha det på sitt sätt och berättar oxå hur det ska vara. Detta har gjort att jag backat mer och mer och han har gjort allt, på slutet kände jag mig mer som en tonåring i familjen. Jag har alltid känt att han är över mig och han kan trycka ner ganska bra när han anser att han har rätt. I ett års tid har jag inte velat gått hem från jobbet, haft en klump i halsen varje fredag inför helgen. En klump som jag på riktigt kollade upp två ggr hos läkare utan att nämna att jag var ledsen. Jag har nämligen mycket svårt att be om hjälp. Till slut bröt jag ihop och berättade och nu känns det som första gången någonsin som vi pratar på riktigt och jag tvekar i mitt beslut fastän jag vet att det är det rätta. Jag tror att hjärnan försöker ta den lätta vägen igen (att stanna kvar och slippa krossa mina barns hjärta) men den här gången är det inte den lätta vägen som är den rätta. Men det gör så sjukt ont.
Det jag vill säga är att det gör väldigt ont att såra oxå..
Det gör ondare att bli sårad.
Lycka till
Du är STARK som kommit så här långt Mamma! Stå upp för ditt egenvärde och följ den väg som känns rätt i hjärtat. Det är klart att det blir jobbigt för barnen, men de klarar det, och finns det någon bättre gåva du kan ge dem än en välmående mamma? Kram och lycka till
Fy idag mår jag verkligen skit. Fick reda på samma grejer från exet idag. Han har inte sagt sanningen tycker jag om varför det tog slut och att han hade funderat ett på att göra slut. Känner mig lurad och ledsen.