Vare sig du är den som blir lämnad eller lämnar, så gör det nästan alltid ont. Det förekommer en del romantiseringar gällande den lyckliga skilsmässan (och visst förekommer de), men för 90% ser det inte ut så, utan är istället en resa fylld med skuld, sorg, ångest, frustration, ensamhet, ilska…
När vi går skilda vägar, är det två olika områden där vi separerar: det praktiska och emotionella. Två delar som är intimt sammanflätade. Det fysiskt/ekonomiska är fulladdat med känslor och kan röra upp avgrundsdjup existentiell ångest. Finns det några genvägar kring detta? Nej. Vi behöver möta det som är.
Om vi kan börja acceptera sorgen över det som inte räckte hela vägen, utan att projicera och peka ut vår f.d. har vi en oändligt mycket stadigare plattform att verka ifrån. Att sörja sig igenom är en del av läkningsprocessen.
Jag vet att vi lever i en värld där snabba lösningar och andra quick fix nästan blivit likt religion som skall frälsa oss från det mesta. Att bearbeta det som varit och oron en framtid utan ett vi tar tid. Omtanken gällande vår egen sårbarhet, utan att för den sakens skull fastna i fosterställning under täcket, gör att vi gradvis kommer att kunna komma vidare med livet. Som sagt: resan dit är kantad av en rad utmaningar, men med rätt människor nära, en samtalspartner, fysiskt träning, hitta små oaser av mening, kommer vi sakta, sakta att resa oss upp igen.
Det är vad vi gör med erfarenheterna, som formar oss. Jag vet att det kan låta som en klen tröst om du är mitt uppe i det värsta; men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli glesare mellan tårarna och självanklagelserna. Nya mjuka, överraskande och kärleksfulla möten kommer att kliva in i ditt liv.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vet. Det blev och blir hela tiden bättre. Precis som du skriver, när vi är mitt uppe i bearbetningen och långt ner i avgrunden, så är det en klen tröst.
Jag var så säker på att jag aldrig skulle ta mig igenom eller upp ur avgrunden. Vi är så mycket starkare än vi tror.
Jag har lyckan att ha ett fåtal vänner som VERKLIGEN fanns och finns där för mig. Jag värdesätter det så oerhört mycket och känner en stor tacksamhet.
Jag är så glad för att jag ”trillade” över din blogg under min värsta period i livet.
Det inlägget träffade mig mitt i, jag har haft en lång process av chock, bearbetning, sorg …. Tror att jag nu är på väg att vända till något bättre, har verkligen varit nere i botten i flera år! Har tagit professionell hjälp & har fantastiska vänner runt mig som hjälpt till! Jag tror inte heller att det finns så många lyckliga skilsmässor men det finns grader i helvetet! Att som jag som haft ett ex som gjorde allt för att såra, förnedra & kränka mig , det är så nedbrytande & så behöver det inte vara! Vad är man för människa när man inte respekterar någon som man älskat? Hur kan man gå vidare & leva när man medvetet gjort så? Frågor som fastnat i mitt huvud men vet idag att jag aldrig får några svar, jag hoppas på karma Håller med Mari om att denna blogg hjälpt mig mycket
Jo, så är det. En skilsmässa är en helvetesresa. Men en resa som faktiskt leder mot ny himmel. Fast inte heller jag trodde det när jag var längst ner.
Idag sitter jag i min trädgård. Ensam. Med musik. En kopp kaffe. Har min son i mitt liv. Vänner. Men ingen man.
Det som har varit magiskt för mig i denna helvetesresa är att jag fått fatt i var mina relationsproblem har sina rötter. För mina relationsproblem har inte med min exman att göra. Eller de två tidigare männen.
Går i terapi, vilket jag önskar åt fler att få möjlighet att göra. Just idag fick jag fatt i de stora känslomässiga förluster jag blev utsatt för under åldrarna 1-5. Och hur min barndom präglades av att finnas till för andras behov.
Så jag valde män som gav mig min barndom om igen. Och jag kan fortfarande i förhållande till min exman gå från den starka kompetenta kvinna jag är, till en livrädd treåring.
Genom att ha fått fatt i detta och därmed kunna läka mig själv blir min skilsmässa min livsresa. För jävlig, ja. Extremt värdefull, ja.
Och med denna nya kunskap tänker jag att nästa relation ska kunna bli med en helt annan typ av man.
Dina rader om att du gick från fullvuxen kompetent kvinna till livrädd treåring, är så talande Marianne. Jag känner igen mig flera gånger om, och jag har så ofta (omedvetet) funderat över hur det kommer sig att jag upplevt denna nästan påtvingade känsla. Du beskriver det klockrent. Att vi väljer de omständigheter i livet som känns hemma och som ”hjälper” oss uppleva vår barndom. Ja, snarare stjälper med de nya insikterna.
Jag brottas just nu med alla insikter om hur det ligger till och vad jag måste förändra, och samtidigt en sorg över det som inte blev. Att låta det ta tid och boosta mig själv på bästa sätt. Tack för att du delar med dig och inspirerar.
Tack själv Helene! Genom att vi delar med oss blir vi mindre ensamma!
Och du har så rätt, det är en enorm sorg att hantera att det inte blev som man önskade, att det aldrig mer blir kärnfamiljen, i mitt fall. Så vi behöver tid att sörja och att läka. Vi behöver ge oss tid och utrymme att höra det. Inte fly även om det är extremt tungt att sörja sig igenom känslorna.
Ibland orkar man dock inte. Ibland flyr jag in i tillfälliga förströelser. Jag tänker att det är ok så länge jag är medveten om det och inte låter det pågå för länge.
Är själv den här helgen. Igår tog jag ett långt bad, körde mitt mindfulness pass, lyssnade på bra musik så rutorna vibrerade och gick igenom min dagbok som jag började med för ett år sedan. De första månaderna handlade nästan enbart om min fd fru. Vad hon sa, hur hon rörde sig, vem hon träffade. Hur jag påverkades av yttre omständigheter. Jag tyckte mig vara helt beroende av andra för att se någon mening. Mörkret var totalt. Jag var närmast utflippad, oförmögen att se något annat än djup skuld och misslyckande. Analyserade sönder mig själv och alla mina nära som fanns omkring mig.
Allt eftersom månaderna gick med terapi, fokus på mig själv, insikter från bla denna blogg så har anteckningarna handlat allt mer om mig. Idag handlar reflektionerna om hur min ”dikeskörning” i veckan där ett gammalt mönster gjorde sig synligt igen. Inget som kvinnan framför mig märkte, men jag kände det Var inte sann mot mig själv och nu rättar jag riktningen mot min mentala gps igen.
När man går tillbaka i dagboken så slås man av vilken sjujäkla resa det är. Och att det faktiskt går att förändra djupt sittande destruktiva mönster skapade av otrygg anknytning. Andra halvlek har precis blåst igång. Baseras på glädje, reflektion, genuin närvaro, värme och insikten att man växer genom att radera ut rädslor.
Jag blir oerhört glad av att läsa om din resa, då jag själv är mitt uppe i det och har förvånats av min exmans ointresse att växa och hitta verklig vilja till förändring. Jag har tyvärr tagit på mig en helt galen roll att analysera, förklara och försöka hitta tillbaka, vilket jag börjar förstå inte är min uppgift. Jag börjar inse att den enda jag har verkligt ansvar för är mig själv och mitt välmående, och att hitta kärnan i mig själv. Jag har under en längre tid gått till botten med våra anknytningsmönster och hur det påverkar våra liv, och det är så mycket som blir tydligt och självklart när man förstår sambanden. Jag blir extra glad och hoppfull av att läsa dina rader då det är få män som är tydliga och öppna med sin mentala resa.
Ja vilken resa man har gått igenom. Jag kan fortfarande spy galla och beklaga mig om mitt ex för mina vänner men det blir längre och längre mellan gångerna. Men min största förändring jag gjort är att när exet sticker in en liten tagg i mig, så bemöter jag inte längre det med samma mynt. Han ser säkert mitt ogillande, men jag låter det vara. På det viset känner jag mig så stark, och genom det, så rinner det av så mycket lättare. Han kommer liksom inte åt att göra mig arg, och ledsen på samma sätt. Den största förändringen är att nu vara själv i stora beslut ( ska ev köpa en ny borstad) . Det är bara jag som måste ta det där stora beslutet, och det skrämmer livet ur mig. Just nu är jag så stressad och har ångest på grund av det. Kommer jag att fixa det, ekonomiskt? Är man två så har man någon att bolla med. Det är som att slåss mot Goliat, fast det är min egen rädsla jag fajtas mot.
LA, det är just det…RÄDSLA som man fajtas mot!.
Du har fixat att inte låta taggen gå lika djupt , så då fixar du vad du vill.
Kram
Tack, jag kämpar på varje dag. Bara jag behåller lugnet så kommer jag växa och bli starkare. Inte alltid lätt men jag känner verkligen att det gör skillnad och det gör mig gott!
Kram
Å vad jag önskar att jag klarade det!!!…
Kram till er alla
När man läser detta vilket helvete det är o vilken avgrund ni befunnit er i, då vet i sjutton om jag fixar det!! Ååå vilken underbar weekend jag haft/har, gubben iväg på resa. Ingen som surar är irriterad eller exploderar om jag ställer ”fel” fråga…så lugnt o skönt…var iväg i Fjällen förra veckan, vad jag än frågade eller bad om hjälp sa han” DU fixa det””sluta göra problem, hur fn skulle du klara dig själv egentligen, jag har nig med 3 barn behöver inte ett 4.e” detta framför våra barn…jag säger inget för lugnet, sväljer lägger på ett smiley ute i backen…och hopas han är trevlig o lugnat sig när vi möter den andra familjen”. Håkan du skriver lika bra som Micael, jobbar du med mskor? Inte alltid jag skriver kommentarer men är inne varje dag o läser er alla
Anna, jag vill ge dig rådet att visa tydligt, så att även barnen förstår, att det inte är accepteabelt med den sortens kommentarer! Annars riskerar din man att bli värre, och barnen bära med sig en destruktiv bild av hur man kan behandla mamma – och andra människor! Min ex kunde t ex häva ur sig: ”Din jävla feta apa, det blir så skönt att bli av med dig!” när barnen var närvarande. Ja, jag sa ifrån, ”politiskt korrekt”, men helst hade jag ju velat skrika ut orden med samma volym som honom för att visa på allvaret! Hur går den ekvationen ihop när jag inte vill trappa upp bråket i barnens närvaro? Har inget bra svar…har ni?
Marianne o Celeste!!
Marianne:Har ställt en fråga till dig i förra inlägget hoppas du går in o läser o besvarar!
Celeste: ja hur gör Man mot män som speciellt vänder på sllt o ger mig all skuld inför barnen”det är er mammas frl” etc etc jag blir livrädd VARJE gång han säger så!!! Säger jag ifrån går jag ett ”Håll käften””lägg ner”. Alt kan han bara dra och förstöra kvällen eller vad det nu var vi planerade….
Anna! Har svarat på din fråga i förra inlägget.
Och jo, det är ett helvete att gå igenom en skilsmässa, men tänk så in i märgen stark du redan är som klarar en destruktiv vardag. Vi är alla långt långt starkare än vi anar.
Om man ska lämna en relation eller inte kan ingen annan säga. Men; det jag vill råda till är att söka upp en 12-stegsgrupp, oavsett om du lever eller har levt med missbruk eller inte, min erfarenhet är att det är ungefär samma att leva med en missbrukare som med en känslomässigt omogen parter.
I 12-stegsprogrammet får man hjälp att sätta fokus på dig, inte på partnern. Vi kan aldrig förändra någon annan än oss själva. Men det kan vi, och vi kan välja vilket liv vi vill leva.
Sen är allt svårare när man har barn. Det har jag också. Och jag kan inte längre ge mitt barn en mamma och pappa som lever tillsammans. Men jag jan ge honom en bra förebild. Jag kan visa hur det är att ta ansvar för sin egen lycka. Sätta gränser kring sig själv. Leva i kärlek till sig själv och sin omvärld.
Bra tankar att ta med sig, men just nu behöver jag sörja.
Det gör jag till tonerna av Ulf Lundells ”Låt inte ensamheten” rätt eller fel? Rätt för mig just nu.
Anna, finns viljan till förändring hos din man? Jag har en god vän, vars man kunde häva ur sig allt möjligt när han kände sig trängd i diskussioner, där hon var mer verbal. De fick hjälp att se, att han helt enkelt fick känslomässig blackout och aldrig hade lärt sig att agera på ett mer konstruktivt sätt. Idag ber han om time out och tid att samtala senare, när han fått lugna sig.
Mitt råd: Om inte viljan till förändring finns, efter att du klart och tydligt uttryckt dina behov, får du ta ställning till om du kan gilla läget, eller vill lämna. Om du ska kunna ställa ultimatum med kraft bakom, måste du ha tänkt igenom detta scenario innan, så att du är beredd på att gå vidare om du får ett nej. Precis det som jag INTE gjorde under mina 27 år med mitt ex…
Marianne, har du erfarenhet av 12-stegsprogrammet? Jag har nyligen insett att jag är medberoende! Har vuxit upp med en kroniskt sjuk pappa, och en mamma som inte såg mig som en självständig individ. Jag blev den duktiga flickan, lyhörd och välanpassad. Om jag mådde dåligt i en situation, gjorde jag allt för att försöka analysera och förändra andra – igår mina föräldrar, idag min ex. Jag känner mig lätt som ett offer och ser inte min egenmakt. Ja, det enda man kan göra är att förändra sig själv! Känna efter i sitt eget innersta, sätta sina egna gränser, och agera efter sin egen kompass!
Jo, jag har erfarenhet av 12-stegsprogrammet, som har hjälpt mig enormt mycket. Jag har också varit den duktiga flickan, oerhört lyhörd och välanpassad. Och har valt män som har behov av en lyhörd partner, som möter dem i deras behov, men inte ser till sina egna. Samtidigt har jag desperat skrikit efter att någon ska se mina behov och se mig som viktig och värdefull.
12-stegsprogrammet har hjälp mig att flytta fokus till mig själv. Att ta makten över mitt eget liv. Att inte vara ett offer för vad andra gör och inte gör. Det, och min terapi, har fått mig att långsamt börja visa mig själv respekt, att börja tala om för mig själv att jag är viktig och värdefull, och behandla mig själv därefter. Därmed har jag också börjat kunna bryta den makt som mitt ex har över mig. Långsamt börjar jag kunna sluta vara lyhörd för honom och istället vara lyhörd för mig.
Jag har också insett vilken typ av man jag inte ska leva med, inte med en känslomässigt omogen man som sopar saker under mattan och bara vill ha någon som finns där och älskar och uppfyller hans behov. Nästa relation ska vara med en jämlike. En man som också vill utvecklas och växa som människa. Som vill se mig, precis som jag ser honom. Som vill glädjas med mig och dela mina framgångar, som jag delar hans.
Idag vet jag att den enda jag kan förändra är mig själv. Och jag gör det. Men visst, det kostar på, det är ingen lätt resa. Men åh så den är värd varje tår, varje ångestattack och varje rädsla. För min resa förändrar mig för livet. Jag tror att jag äntligen kommer att bli mig själv, inifrån och ut, och kunna leva utifrån det.
Marianne, tack för ditt långa och utförliga svar! Jag känner igen mig i mycket. Jag ser att jag ofta attraherats av lite struliga män, där jag nog skulle blivit deras snälla och duktiga mamma, gudskelov har jag inte inlett långa relationer med dem.
Min ex däremot var ack så skötsam, med ett stort kontrollbehov, och arbetsnarkoman, lovordad på jobbet och i de flesta sammanhang, som denna typ av beroende är. Men så avstängd känslomässigt! Han blev sviken av sin far som barn, och mycket av den ilska jag får ta emot, bottnar nog i det. När jag började terapi och så småningom ställde andra krav på kommunikation blev konflikten ett faktum. Han bröt när jag blev för ”jobbig” och har nu stängt dörren helt, så trist när man har två barn ihop. Tyvärr bankar jag fortfarande huvudet i väggen, vill reda ut, bli sams, för alla familjemedlemmars skull, som om min lycka hängde på hans beteende… Och jag känner mig som världens offer. Ja, du känner nog igen det…
Finns något särskilt 12-stegsprogram för medberoende i dysfunktionella relationer, 😉 eller vad går man annars?
Ja, jag har nog precis börjat min resa mot mig själv. Vem är jag egentligen när jag inte är den duktiga, skötsamma, reserverade? Vad roligt att du kommit en bit på din väg! Det finns män IRL som gjort den resan också, imorgon ska jag till en av dem på terapi och healing! 🙂
Jag läser både ditt och Mariannes inlägg och känner igen näst intill allt. Det kunde handla om mig och mitt liv. Vilken resa och vilka insikter. Min exman vill inte föra en dialog, och jag vill inte annat än att prata och komma framåt. Men jag börjar förstå min terapeut – du kan inte tvinga någon som inte vill eller ha bett om att förstå och verkligen vill förändras. Men bilden av en man som är kompetent, driven, omtyckt och klok på så många plan havererar rejält när det gäller att se sina egna relationsmönster.
Jag är oerhört glad över att jag kommit till insikt och vad det innebär för mitt liv här och nu, och framåt.
Celeste; tänker att ditt ex använder sitt arbete och sitt kontrollerande som beroende för att kunna hantera de känslor som han gjorde allt för att stänga in. Har samma erfarenhet, men i mitt val använder exet träning som drog.
Den 12-stegsgrupp som har hjälpt mig allra mest är ACA. Har även gått i Alanon. ACA är för människor som växt upp med missbruk eller under andra dysfunktionella förhållanden. Det jag lär mig om beroende och medberoende gör att jag tänker att vi alla egentligen skulle gå i ACA, för det är i barndomen våra dysfunktionella mönster grundläggas, och jag tänker att alla vi som har lärt oss överlevnadsstrategier som leder antingen till missbruk eller medberoende har något dysfunktionellt under vår uppväxt. För mig är missbruk och medberoende bara två sidor av samma mynt, vi använder oss bara av olika strategier för att hantera en ohanterlig situation.
Mitt fall är lika ditt på så sätt att mitt ex också bröt när jag började ställa krav på kommunikation etc. Och sedan dess skyller han alla våra kommunikationsproblem på saker som jag ska hantera med min barndom och med mitt förhållande till människor. Inte någon gång säger han i alla fall något om att han skulle behöva hantera sin barndom och hur den skapar problem i hans liv idag.
Men som sagt; det är inte honom utan en helt annan typ av man jag ska leva med framöver. Det känns underbart att höra att de faktiskt finns IRL! Jag börjar ibland misströsta. Jag ser ju här på bloggen de män som har gjort resan, exempelvis Håkan, men misströstar ibland om de faktiskt finns IRL här nära mig. Så tack för hoppet! För även om jag lever ett gott liv på egen hand, och inte måste ha en man, så vill jag leva i relation i framtiden.
Tack Marianne och Helene för all igenkänning! Jag vill också träffa en ny man, och oj så kräsen jag kommer vara den här gången… 😉 Men först behöver jag rensa ut i mitt liv och ta ut riktningen på min egen kompass.
Apropå ACA för alla: Jag tycker man borde införa relationskunskap som obligatoriskt ämne i grundskolan och gymnasiet! Tänk så mycket ohälsa, stress och missbruk alla såriga relationer skapar! Mera kärlek och lycka åt alla människor, stora som små!