Jag tror inte vi kan öppna hjärtat igen. Om vi inte sörjt det som varit. Känt nederlaget hela vägen in. Om inte tårarna fått skölja rent. Ilskans blickar mötts i oss själva.
Vi kan inte bygga upp det vi inte vill kännas vid. Det är som om vi måste uppleva något fullt ut för att sedan kunna släppa taget. Känslor skadar inte, men däremot låsningar och handlingar. Orka stå medvetet i sårbarheten trots darriga ben gör någonting bra med oss.
Att sätta ord på det som sker i en tillåtande och klok omgivning är läkande. En röst i luren, även om så bara för några minuter kan vara det som ger kraft för några timmar/dagar till. Att höra vår egen röst säga vissa saker kan vara den livsnödvändiga energipåfyllningen.
Vid vissa tillfällen behöver vi även en ass kicker (hade själv en sådan när jag tappat riktningen) som säger: ”vakna nu! Vad håller du på med!? Det är den här stigen som gäller. Du är mer än detta!” Någon som ser det vi inte själva ser.
Så hur öppnar vi hjärtat igen? Se oron i ögonen, rädslorna, känn kroppen som vill springa sin väg. Andas djupt. Stå kvar. Lite till. Oj, vad vi kan vinna styrka i den upprätta sårbarheten.
Livet bär inte på några eviga garantier och den som vill lämna kommer att göra det. Vi kan inte göra och vara mer än vårt bästa. Och var ligger gränsen för det? Jag vet inte men en sak känner jag till: det finns oändligt mycket större resurser på insidan än vi kan föreställa.
Vilka hinder behöver du ta dig förbi för att kunna se den generösa utsikten?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack för dagens ord. Just nu gör det så förbaskat ont, att ena dagen tro att allt är bra för nästa dag per telefon höra att det är slut gör så ont..
Hela jag längtar så efter honom, samtidigt som jag kan förstå honom när han säger att han inte har de riktiga känslorna så är det jätte svårt att förstå att dagen innan känna att det är vi, sitta och prata om några dagars sem ihop.det gör ont i hela min kropp. Nu rinner tårarna känner mig trött och sliten och blir ju inte bättre att det är tufft och svajigt på jobbet där jag har en känsla att jag räcker till.,
Men som du skrev att höra någon säga att jag hör att det är tufft jag förstår dig, någon att prata med gör så otroligt mycket för att orka en dag till.
För jag vet någonstans även om det just nu sitter långt inne att det kommer bli bra har rest mig och kommit vidare förr och kommer göra det igen hur ledsen och jobbigt det är just nu..
Ha en fin onsdag
Kerstin, vad tråkigt att höra. Jag förstår verkligen att du är ledsen. Faktiskt har jag själv glatt mig åt din beskrivning av att hitta kärleken igen, den har gett mig hopp i min egen sorg och ensamhet. Hoppas du har goda vänner att prata med och att du kan känna att det finns bra stunder trots allt. Kram
Tack fina Maria.
Ja just nu är det tufft. Jag är verkligen kär i denna fina man fortf och trodde vi höll på att lära känna varandra och att det var vi.
Men att ena dagen planera sem tillsammans för att nästa dag få höra i tel att han inte vill forts gör fruktansvärt ont.
Vet att det kommer bli bra.
Det jag i dag är oerhört glad över är att han aldrig träffat mina barn. Så de är inte indragna i detta.
Men just nu känner jag mig en stor sorg och längtan efter honom.
Kram Till dig Maria
Å. längtan. Jag vet alldeles för mycket om den känslan. Den sliter och river i bröstet. Jag var också så väldigt kär i mannen som lämnade mig, det kändes verkligen så rätt på alla sätt. Och som du skriver – ena dagen gjorde vi planer, ganska mycket på hans initiativ faktiskt, och nästa dag försvann han. Han sade aldrig att han inte hade rätt känslor för mig, men det måste ju ha varit det trots allt, och att han inte vågade vara så rak mot mig bara. Men konstigt är det, och smärtsamt. Visst kommer det att bli bättre. Styrkekram
Hej Kerstin! Så tråkigt att höra att det inte gått som du önskade, jag gladdes så åt att du hade hittat något bra. Ta hand om dig!
Tack Marianne..
Jag känner också att det gör så ont! Sååå ont! Fast att det är jag som lämnat. Jag saknar honom och tänker bara på det som var bra, men allt som fick mig att lämna finns ju kvar det också.
Då blir jag arg, varför kunde han inte ändrat sig? Så hade jag sluppit ta steget? Går jag tillbaka så kommer jag vara i samma situation igen när vi blivit mer trygga i vardagen igen och det går inte. Jag klarar inte det, och det var ju inte bara enstaka saker, utan värderingar och drömmar som var så olika. Man behövde alltid kompromissa, om precis allt. Och jag orkar inte det mer.
Nu hoppas jag att han finner sig själv under det kommande året. Och jag med, jag vill bli stark, jag tror att det går att förändras, men det går inte fort. Tills dess gråter jag, fulgråter, kramar kudden, känner mig ensammast i världen och mellan de gångerna stänger jag av. Går på autopilot. Kommer jag någonsin kunna andas utan att sakna?
När ska man sluta känna? 🙁
Vissa dagar är en kamp, i dag är en sån dag. Är så trött på alla dessa känslor, sorg, smärta, saknad ska jag känna så här resten av mitt liv? Jag önskar ibland att jag hade förmågan att stänga av alla känslor, rycka på axlarna och gå vidare…men jag kan inte det.
Slutkörd, jag tror det är bra att du inte kan stänga av känslorna. Det gör jätteont att känna som du gör. Man vill bara dra täcket över sig. Å var finns ljusningen? Men ta en stund i taget, en dag i taget. Titta inte för långt fram, du hittar ändå inget där just nu. Men tro mig det kommer att kännas bättre. Svårt att se det nu, men det är så. Kram till dig.
Tack Vilsen stor kram till dig för dom kloka orden.
Som jag skrivit tidigare, har jag lämnat honom. Gör så in i det ont vissa dagar. Men igår fick jag en lugnande känsla, som bara kom så där…åh vad det är skönt att slippa den här berg och dalbanan. Skönt att slippa bråken. Men jag har några hinder kvar. Saknaden, tomheten gör ont. Men jag får mer och mer hopp om att det kommer att kännas batter.
Jag har skrivit ett långt meddelande till honom, en förklaring från min sida. Men har inte skickat det. Är rädd att det kommer bara att dra igång allt igen. Jag har förklarat tusen gånger egentligen. Varför skulle han förstå bättre nu? Jag skulle också behöva en hel del förklaringar från honom…
Men jag ska kämpa på. Tomheten och saknaden måste försvinna så småningom…tårarna tar aldrig slut, men dem blir färre.
Jag har också velat förklara, även velat få svar från mitt ex. Men det krävs att båda vill det. När jag gick på Fam. Rådg. Så sa hon att varför tror du att det kommer kännas bättre om du får veta? Det kanske kommer göra dig ännu ledsnare om du får veta allt. Det kanske är bättre att låta det vara som det är för du vet att han inte vill längre. Sen det att jag vill förklara sa hon att, då krävs det att mottagaren vill det och genuint bryr sig. Annars kan du lika järna skriva av dig på ett papper.
Jag har alltid varit en sådan person som vill vara tydlig för att göra rätt för mig och inte bli missförstådd. Men jag har insett att det är rädslor som har gjort mig sådan. Vet jag med mig att jag har rent mjöl i påsen så räcker det för mig.
Jag tror han vet varför Vilsen❤️, och som du skriver så kan det starta något istället. Jag tror att OM det är jätteviktigt för dig att förklara så låt det ta ett tag. Det är inte så länge sedan du bröt upp. Det kanske bara skulle trigga er båda just nu? Låt dina känslor finnas och ta plats just nu, för dom behöver komma upp till ytan. Se till att du blir stark och ser ditt värde. Ensam kan vara stark, jag lovar❤️
Tack LA. Jag läser dina rader, och det är rätt. Jag tanker så varenda gang jag är på väg att trycka på knappen skicka. Denna gång ska jag låta tiden gå. Den dagen jag sa att jag vill inte mer, laddade jag ner en app. En nedräkning på 30 dagar. Lovade mig själv att innan den har räknat ner ska jag INTE ta kontakt med honom. Å det börjar kännas bättre och bättre. Men är inte helt enkelt. Som du skriver, han VET.
Ja det är manga känslor just nu, fram och tillbaka.
Känner igen mig i det du skriver, jag har också alltid velat vara tydlig för att jag vill göra rätt och inte bli missförstådd. Men det är nog min rädsla som gjort mig sådan helt enkelt..
TACK för dina rader LA. Det värmer gott när man blir förstådd. Jag ska härda ut!
Hej Vilsen! Förstår så väl din önskan om att nå fram. Bli förstådd. Jag har varit exakt likadan i förhållande både till min exman och andra män.
Men har insett att det är både en omöjlig uppgift och framförallt inte min uppgift. Förstår den andre inte så kan jag inte öppna hans ögon. Och mitt liv ska inte ägnas åt att försöka.
Nästa relation vill jag ska bli med en man som förstår mig utan en massa förklaringar.
Sååå sant, för mig. Kan inte förstå hur de flesta kastar sig in i nya förhållanden så snabbt efter ett uppbrott!! Vad har då relationen betytt för dem? Men har märkt att de flesta bara vill ha ”någpn”, så också mina ex, men det räcker inte för mig! Tror det är därför jag tröttnar… Går jag in i en relation med hela mitt hjärta, vill jag ju känna att det är MIG han vill ha. Klarar inte av förhållanden i längden som inte utvecklas och djupnar. Man lär sig hela tiden något om sig själv. Men det tar på krafterna att tänka och analysera så mycket. Men för mig är det viktigt att FÖRSTÅ, varför det blir som det blir. Tack Michael ❤
Kanske känns som att jag skriver under fel blogginlägg ledsen för det i så fall!
Jag är den som lämnat… efter nästan fem år och en son på 1 1/2 år tillsammans. och jag har en dotter på 10år sedan tidigare. Vi levde väldigt lyckligt som vänner och med kärlek på ett väldigt platoniskt vis.
men allt som skedde var ständigt på min partners premisser… allt som kom på mina initiativ dög endast om det passade där och då. Jag gick på tå för att bevara husfriden, jag kunde inte äta utan att lätet störde, min fritidssysslor var aldrig lika mycket värda, min dotters tid med sambon fick alltid lida pga av att hon valde alltid att jobba kväll de dagarna hon var hos oss (varannan vecka ) m.m. talade om för henne hur jag kände hon sa att hon förstod men inget hände osv. för många faktorer gjorde så att jag kände mig olycklig och inget värd… jag är inte ute efter att smutskasta henne för hon är en fantastisk människa i så mycket men inte tillsammans med mig. Jag kände mig inte lycklig. Jag var ständigt nervös att hon skulle störa sig på något jag gjorde fel.
Jag ser det som så att jag började processa vår separation 6+månader innan jag tog tag i det. Självklart Kom det som en chock för henne.
På grund av att jag redan processat så länge såg jag mig färdig, jag hade redan levt ensam och som singelpappa i min världsbild därför uppfatts det nog som att jag slängt mig in i något nytt för Nu på väldigt kort tid har jag ”redan börjat träffa en ny kvinna” vi har känt varandra ett tag men aldrig gjort eller uttalat något som påverkade mitt beslut. Ingen otrohet överhuvudtaget, även om andra säkert inte kommer tro på det… pga att det gått fort. Men som sagt har det gått väldigt fort då det visade sig att kemin alltid funnits där och vi delar så mycket mer än jag trodde var möjligt med en partner.
Mina största frågeställningar i det här är att:
1, När ska man introducera barnen? Jag tänker att det ska göras när man känner att det kan bli något seriöst. Men hur kan jag veta att det är seriöst utan att se hur det funkar tillsammans med barnen? Blir liksom motsägelsefullt.
2, Samt hur snart ska man tala om det för respektive barns mamma? De är ju lika delaktiga fortfarande med tanke på att de är mina underbara barns mammor.
3, mina vänner talar om åldersskillnaden mellan mig och den jag träffar nu. (15år) vilket är det sista av de få problem jag kan se skulle kunna dyka upp. Känner man kvinnan jag pratar om så skulle de inte heller se något problem med den saken.
Styrka och kram till alla!
Dennis, ser vad du skriver och så är det manga gånger, den ena har ju hunnit bearbeta under tiden, innan hen berättar för sin partner. Själv tycker jag ett havlår är ganska kort tid, men det är så olika från person till person. Att du träffar någon som är 15 år yngre eller äldre ska ju inte spela ngn roll överhuvudtaget. Men är det 15 år yngre, kan jag tänka mig att det kan reageras på att det var därför det gick fort. Smickrande med en yngre kvinna… Men det spelar ingen som helst roll! Det viktiga är ju att ni trvis med varandra.
Att blanda in barnen…ja med min erfarenhet kan en 10-åring vara ganska känslig. Man får nog ta det i små steg och inte rusa på. Din nya kvinna är helt enkelt en vän som du tycker väldigt mycket om. 1,5 åringen är nog faktiskt enklare. Han är så liten och ”gillar läget” ganska snabbt. Det viktiga tycker jag är nog att du som sagt tar det med ro. Barnen har redan genomgått en stor förändring, och det är ju inte så väldigt längesedan. Lycka till!
Jag håller med Vilsen, att ta det lugnt med att introducera barnen. Om du har barnen vv så har du all möjlighet att träffa din nya på den barnfria veckan. Kom ihåg att allt känns ju så bra i början och ni båda svävar på små kärleksmoln, så ” vardagen” har inte infunnit sig ännu. Det är då man ser varandra som vi är, med våra små skavanker. Din yngsta tror jag ” bara” hänger med, medans 10 åringen bär på så mycket känslor och funderingar. Var vaksam där! Var smart och låt inte dina känslor rusa iväg för snabbt för att du så gärna vill att hon ska få träffa dina barn för ” smidighetens skull” eller för att ni inte kan låta bli att ses. Barnen är alltid viktigast och dom vill vi ju skydda och låta dem få ta den tid dom behöver.
När det väl är dax, så ta korta besök, gärna på ett fik eller så. Hoppa inte i säng mitt framför ögonen på barnen första introduktionen bara ( har tyvärr fått erfara det av exet) .
Lycka till med kärleken❤️
Tack och åter tack! Vilka fina och kloka svar! Har ju tänkt i samma banor men det är ändå skönt att få sina funderingar mer eller mindre bekräftade.
Tack igen och kram till er
Så böljande sorgen är. Och så motsägelsefull. Min exman har, efter att mina ögon öppnats, visat så många sidor som inte stämmer överens med vad jag vill leva med, ändå känns det bittert att han väljer andra kvinnor framför mig och ändå funderar jag kring om vi verkligen var i samma relation eftersom jag ägnat det senaste året åt att sörja ett äktenskap och en kärlek som tog slut, medan han menar att anledningen till att hans varit så trött det senaste året är att det kommit ikapp honom hur jag behandlat honom under tio år. Jag tror verkligen inte att jag varit en sådan skitstövel, men det känns liksom bittert att han inte sörjer vår kärlek. Fanns det ens någon kärlek från hans sida? Vem är det egentligen jag tillbringat tolv år av mitt liv med? Finns den person han målade upp?
Som sagt, sorgen böljar fram och tillbaka. Det är två steg fram och ett tillbaka. Även om jag verkligen kan se hur långt jag kommit på ett år. Men hur ett år samtidigt inte är tillräckligt med tid för att ha sörjt färdigt en lång relation.
Min väg har hela tiden varit rakt in i smärtan. Och nu när jag på ett förnuftsmässigt plan kan tycka att ”nu borde jag ha släppt honom, herregud, jag vill ju verkligen inte ha tillbaka honom”, så inser jag också att det är en process.
Och just processen är mäktig. Det är kraftfullt att lära känna sig själv mitt i smärtan och ångesten. Att verkligen få veta vilket virke jag är gjort av. Det gör livet enormt mäktigt.
De hinder som skymt min utskick gör jag mig av med ett i taget. Det senaste är insikten om att aldrig någonsin mer låta mig förminskas, i någon relation. Jag har av min resa börjat förstå hur stor jag verkligen är, och aldrig att någon man någon gång igen ska få mig att bli mindre än så.
Makalös insikt just det.
Några månader har nu gått, jag trodde att jag kommit längre än vad jag hade. Men det räckte med att höra lite om hur hon hade det i sitt liv så knöt det sig i magen. Jag är inte redo för att öppna mig. Kommer att satsa fullt ut på mig själv och jobba med mina brister. Använda sommaren till att tanka energi och fundera ut vem jag egentligen är och vem som jag egentligen vill bjuda in i min värld. Det enda jag vet är att jag bär på en stor kärlek inom mig, som jag vill dela med någon som är villig att ta i mot på ett genuint och äkta sätt.
Först och främst skall jag jobba på självkänslan och bli av med paniken jag har inom mig. En dag skall även jag bli världens bästa sambo och pappa.
Hej Mats! Vill bara kommentera att har det bara gått några månader så är det helt normalt att det knyter sig hos dig. Sorg tar tid! Och att du fokuserar på att jobba med dig själv kommer absolut att leda till det du vill ha! Ta hand om dig.
Jag fick precis samma reaktion här…
Trodde jag kommit längre för jag är så himla på det klara med att han inte är vad jag vill ha. Finns inte de känslorna kvar för honom. Men att sedan springa på varandra för första gången på månader och vara som främlingar för varandra när man delat ett liv, ja då brast det för mig. Inte där och då men nu några dagar senare så har jag legat en hel dag helt golvad i soffan och bara gråtit, gråtit och gråtit. Blev nästan rädd för den oerhörda sorg som kom upp igen… orken bara tog slut. Och fått inse att jag nog är över känslorna för honom, de där kärlekskänslorna finns inte där, men det betyder inte att jag har läkt. Inte kommit över de såren jag fått av den här relationen… behöver också ta ett steg tillbaka och ägna sommaren och ledigheten att ta hand om mig själv, vara i nuet och andas. Vila. Göra sånt som bygger på mig själv. Tänka snälla tankar och fundera på vad jag vill framåt. Hur jag inte ska hamna i en sån här relation igen. För precis som du Mats känner jag också att det finns så mycket kärlek inom mig so vill hitta rätt…
Åkte rakt ned i källaren för en vecka sedan. Fick en sådan där käftsmäll så att man åker ned för räkning. Hela kroppen skriker och magen knyter sig. Hjärnan spinner igång på högvarv och ältandet kör igång. Ångest. Den berömda känslan som jag tidigare inte kunnat definiera.
En av döttrarna, tonåring, ringer mig på jobbet och gråter, uppgiven och märkbart arg. Jag har uppenbart inte hanterat kommunikation och det nya liv som jag nu lever efter separationen på ett bra sätt mot mina barn. Gamla mönster har smugit sig fram och jag har reagerat för sent. Total helomvändning. Ställer in allt planerat, umgås under ett par dagar endast med barnen. Prioriterar det som är mig mest kärt här i livet.
Min dotter berättar naket, rakt och med tårarna sprutande hur hon uppfattar vår separation, hur hon mår, hur andra kring oss upplever det som skett och sker. Jag förbluffas över hur fantastiskt klok hon är, hur mycket faktiskt barn ser av vad vi vuxna gör eller inte gör i en separation. Vilken slutledningsförmåga som finns trots sin ringa ålder. Mina tårar börjar också rulla och vi pratar och hulkar i timmar. Under den kvällen kom vi närmare varandra än de senaste 17 åren. Inser vilken gåva det är att kunna få visa sig sårbar och icke perfekt. Och att kunna få en ny chans att visa sitt rätta jag. Min dotter ropade på hjälp, hon ville inte att sin pappa skulle åka in på mörka, slingriga vägar igen.
Har insett att separationen är så ofantligt mycket mer än två personer som går skilda vägar. Det är svågrar, svägerskor, kusinbröllop, födslar, semester planer, svårt sjuka svärföräldrar…..Man separerar från ett liv. Och att det är så lätt att köra ned i diket igen. Var rädd om era barn i separationen! De uppfattar så otroligt mycket mer än man kan tro. Och de ska sen ta med sig anknytning, relationsmönster och erfarenheter in i egna relationer. Helg plötsligt står man där själv som morfar och en ny familj bildas kring en…
Det knyter sig även i min mage emellanåt. Som förra helgen, när det var pappahelg. Dom skulle åka till svärföräldrarnas stuga fredag-söndag. Exets nya skulle följa med och det var även första gången barnen skulle få träffa henne. Barnen har inte vetat om henne så länge alls. Dom själva har sagt att det är pappas kompis.
Jag tänkte att jag kan ju inte göra något åt det, utan bara finna mig i att en annan har tagit platsen vid bordet där svärfar har dukat upp med grillat kött och gott i glasen. Det gör förbaskat ont, det gör det!
Det som gör ännu ondare är när barnen sedan berättar att pappa och H sov i samma säng, och dom hade dörren stängd! Barnen hade fått sova på en annan plats. När jag var med i bilden så tog vi alltid varsitt barn och sov tillsammans med då sängarna är lite trånga för 2 vuxna. Klart H inte kunde sova med ett utav barnen, men det fanns andra alternativ OM dom ville. Så barnens första möte med H varade i 2 dagar och så sov dom dessutom tillsammans mitt framför ögonen på barnen ( 10, 12 år).
Dom måste ju ha hur många funderingar som helst. Det gör ont eftersom mitt ex inte har den fingertoppskänslan alls och bara sopar under mattan. Barnen pratar inte gärna med mig om det heller märker jag. Frågar jag något så blir det spänt och dom undrar varför jag bryr mig om det? Dom vet inte hur dom ska tackla det hela och jag vill inte tvinga dom säga något som dom inte känner sig bekväma med. Tror även att dom kanske vill skydda mig. Men det känns skit, rent ut sagt!
sist jag träffa mitt ex var på barnens skolavslutning. Han morsa med huvudet, sedan gick han bara förbi mig. Vi har verkligen lång väg kvar att gå. Kommer det alltid att vara så här kyligt och krystat? Hade det varit gamla jag, så hade jag tagit steget och försökt sträcka ut en hand för att få det bästa för barnens skull. Men jag varken orkar eller vill inte. Jag är trött på att försöka rädda allt.
Det gör ont både en och två gånger. Varje gång som passerar lär jag mig något nytt, om mig själv.
Jag faller och jag reser mig❤️
Vilsen, oerhört starkt av dig att inte ha skickat! Jag känner igen mig så väl i allt du skriver. Även den där lugnande känslan och ibland även lyckorus… min teori är att det är hjärnans sätt att återhämta sig när den väl får vila från en negativitet i vardagen. Den tar chansen att signalera att man är på rätt väg…låter kanske lite flummigt.
Jag vågade aldrig skriva meddelande i mobil eller dator, istället skrev jag i en anteckningsbok. Det kom och gick i perioder under 3 år. Tillslut gjorde jag en liten ceremoni där jag eldade upp boken och gjorde ett avslut till den gamla relationen, sedan kände jag mig fri, fri från mina egna tankar. I boken skrev jag av mig all längtan, saknad, bitterhet, hat, förtvivlan, ensamhet, sorg och andra negativa tankar. Så smått efter ca 1 år förde jag även anteckningar över mål jag ville nå i min framtid. Både stora visionär mål och små lätt nåbara mål. För ibland som du skriver Vilsen kunde man vissa dagar känna ett lugn och jag även ett lyckorus och då passade jag på att skriva ned mina positiva tankar… Det var jättebra att ta fram dem när det var nattsvart och se hur jag lyckats ta mig vidare i livet.
…jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut, usch, de kom överallt. Ibland räckte det att se ett äldre par på stan som hållit ihop hela livet så var det kört. Mycket bra med solglasögon och hörlurar med passande musik för att kunna gömma sig från verkligheten då och då.
Vilsen, vilken bra strategi att ladda ned en app som hjälper dig… men försök kanske att tänka ut en ny strategi att när de 30 dagarna gått så ska du klara av att inte höra av dig till honom. Annars kanske risken är att du faller tillbaka igen. Glöm inte att du är värd något mycket bättre!
…Håkan, jag vet vad du pratar om, men attans vad stark du är som dels är så handlingskraftig gentemot dina barn och dels att du låter dem se dina känslor!
Vi har alla varit på mörka slingriga vägar, jag och barnen och deras far, till och från under drygt tre år efter separationen. Vi har hjälpt varandra i omgångar med alla möjliga slags känslor, både upprörande eller nedstämda. Mina barns far, även om han lämnade, är nog den som haft svårast att ta sig vidare (skuld, skam, ny kvinna direkt). Han har haft svårt för att hantera våra unga vuxna barns stormande känslor kring den splittrade familjen med allt vad det innebar. Han har satt på skygglapparna för att rädda sig själv och istället börjat arbeta mer på sitt jobb. Han slits mellan sin nya kvinna som är svartsjuka på våra (vuxna barn) barn och barnens uppslitande kriser över separationen, samt hans föräldrars reaktioner över separationen. Jag vet att han har ett helvete.
Jag träffade en man för ett år sedan som bjöd sin sjuttonåring på middag en gång per vecka för att de skulle få ha en egen stund, för att visa att han längtar efter sin son och att han tycker om honom. Sådana vardagliga prioriteringar finns inte i tankarna hos mina barns far. Och jag vet nu varför, han är inte så stark som person, utan bollar nog rätt så mycket med egna inre demoner. Försöker lära mina barn att hitta ett förhållande till sin far, att jag inte kan lägga mig i och att de är vuxna och måste tala med honom om vad de känner. Till fadern säger jag bara en enda sak, förlora inte kontakten med dina barn!
Sorgen av en separation är värre än att sörja döda, för man måste förhålla sig till den andre personen. Men det går, jag lovar, visserligen tog det nästan fyra år för mig, men tillslut läker alla sår, och man finner ett förhållningssätt där alla vill varandra väl, även om det varit tufft. – Man måste- Det finns inget annat val-
Och tillslut får man svar på alla sina frågor, fast kanske inte de svar man trodde i början efter separationen. I början ville jag veta när, var och hur träffade han den andra kvinnan? Vad gjorde jag för fel? Varför berättade han aldrig för mig att han var kär i en annan kvinna så jag hade fått en chans att förändra mig om det var felet? Efter ett tag började frågorna få en allvarligare karaktär. Hur kunde jag vara så dum att jag inte såg vad som hände? Varför blev vi tillsammans över huvud taget? Jag har spillt många år av mitt liv till ingen nytta? Vad ska jag ta mig till i framtiden? Ska jag bli en ensam mormor/farmor i framtiden? Vad händer om jag råkar ut för en olycka och dör imorgon – jag har ju spillt bort min dyrbara tid till en idiot som bara sticker med en annan kvinna! Dödsångest och identitetskris. Här står jag nu och tänk om jag inte hinner och leva mitt liv lite till! Men tillslut tröttnar man på sina frågor och tänkta svar i huvudet och börjar se framåt. Det är sant att tiden läker alla sår, ge dig tid och tillslut finner man meningen med allt, både sitt tidigare liv, där man är nu, och att man har stor tillit till att framtiden kommer att bli ljus.
Allt ordnar sig tillslut… oj, vad jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag är så tacksam att jag inte lät någon ny partner kliva in i mitt liv i början efter separationen så jag kunde reparera mig själv. Och faktum är att jag är en bättre människa mot min omgivning nu än när jag var tillsammans med min före detta, och det gör mig lyckligare och friare som person.
Så hoppfullt och fint skrivet, tack för att du delar med dig!
Nej Anna tiden läker inte alla sår det gör bara mindre ont och man lär sig att man överlever med sina ärr. Man accepterar att den stora kärlek inte blev mer än så här och sen hoppas man att man det finns tid för att träffa någon bättre, vilket känns som en utopi när man precis har fyllt femtio och ser alla lyckliga par i ens omgivning. Man accepterar även att man var dum nog att välja att satsa på fel person, och inser att det stor säker kommer hända igen eftersom man är mänsklig. Sen ger man upp den stora drömmen om den lycklig kärlek och nöjer sig med att leva som singel.
Vilka fina tankar och goda råd ni ger varandra. Har själv separerat i juli och nu är det ett år sedan jag lämnade min sambo efter 23 år. Detta år har inneburit både glädje och styrka men också mycket ältande, funderat kring hur jag valde att stänga in mina känslor mer och mer under åren. Känner mig stolt över att jag vågat separera. Han är fortfarande en fin pappa och det är viktigare att våra barn får fortsätta respektera och älska båda sina föräldrar. Jag känner att detta år har stärkt oss båda och jag upplever att även han är mer nöjd i sitt liv nu än i relationen. Nu kommer det galna i kråksången. Anmälde mig på en datesida. Då kommer det upp i mig vad jag saknar i livet. Bekräftelse för den som är jag både att få komplimanger fysik närhet men blir samtidigt medveten om bra sidor han hade. Men i detta så lär jag känna mig själv ska välja vad som är viktigt egenskaper och vilka känslor personen som jag kan möta väcker i mig. Tänker så jag inte sover dessa vackra sommarnätter. Att ha haft helt underbart sex och total bekräftelse av mig som kvinna kändes fint men nu vill jag inte träffa den mannen för hur han beter sig.
Tack för era fina och kloka ord både Marianne och Anna K. Det är så rätt så det ni skriver!
Idag är en tuff dag känner jag. Min partner var långt ifrån ett monster. Väldigt kärleksfull. Men det har kostat mycket av mig för att han skulle nå dit där han är idag. Just idag känner jag liten klump I magen. Jag har bara väntat på den. Är det så mycket batter att leva utan tvåsamheten, utan honom? Om jag inte hör av mig nu kommer han att rusa vidare I livet med ngn annan utan att höra vad jag har att saga. Men samtidigt VET jag ju att, den där berg och dalbanan vill jag inte åka igen. Fäller hellre mina tårar i ensamhet än i tvåsamhet.
Jag behöver tid och läka, tid att komma fram till vem är jag? Var är jag? Vad vill jag? Är det menat att det ska vara han och jag i en sund relation, kommer tiden att utvisa det.
” Det kanske tar ett år, det kanske tar en dag, men det som är menat att vara, kommer alltid att hitta sin väg”.
Fredagskram till er alla!
Jag träffade en kille (rena slumpen) för lite över två månader sedan. Vi bara klickade, allt kändes så fantastiskt och underbart. Distansförhållande, men kändes ändå som att det funkade rätt bra. Han har vallat runt mig överallt. Träffat sonen, hela släckten och de flesta vännerna. Sedan började han helt plötsligt vackla, det gick för fort hette det. Han var rädd för allt. Orolig eftersom jag varit tydlig med att jag vill ha barn i framtiden osv. Men tyckte ändå att vi hade rett ut det, att vi var på banan igen. Så i fredags skulle han äntligen komma till mig. Jag hade längtat massor. Han kommer, säger ungefär att det inte känns rätt och åker efter någon timma. Kvar satt jag på golvet som en våt fläck. Innan han lämnar säger han ”jag kommer säkert ångra der här”. Jag bara gråter och gråter och känner mig helt tom. Kan inte förstå hur det kan göra så ont efter ett par månader bara. Samtidigt så finns ju hoppet om att han kanske ångrarar sig.. Semestern är på gång, och helt plötsligt har jag fått en massa ledig tid jag inte vill ha. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Hur jag ska orka ta mig för något. Hur jag ska kunna låta bli att skriva till honom.
Min partner gjorde slut precis innan planerat semester………han sa till mig att känslorna som han hade för mig slocknade bara, att han tycker om mig men det fattas det sista delen……..Gud! Vad gjorde det ont! Gör ont i hela kroppen inte bara hjärtat……..han sa att han vill vara min vän för att jag e så bra människa och just nu känner jag att jag kan gå på vad som helst bara om jag kan vara nära han….gråter flod med tårar varje gång, snart ta dom slut känns det som…….han ringer varje dag och frågar hur jag mår och jag vet inte om det e så bra för mig….jag kanske måste ta avstånd från honom? Tack och lov att jag bor ensam, att barnen e stora så att dom ser inte mig i detta tillstånd……….
Tror ni på att kan man bli vän med nån som precis bröt förhållandet?
Jag är så ledsen för din skull. Det är verkligen hemskt när känslorna inte synkar jag har också blivit lämnad med ungefär de orden… och han sa också att han gärna ville att vi skulle vara vänner för att han trivdes så bra i mitt sällskap….
Jag tror enligt egen erfarenhet bara att man behöver tid att läka. Tid att smälta det man fått höra. Tid att anpassa sig till den nya verkligheten som är att man inte känner likadant. Sen kanske det kan gå att vara vänner vem vet men jag tror en rejäl paus från varandra är nödvändigt för att kunna gå vidare.
Tänker på vilken relation jag har till mina andra vänner, vi pratar om våra relationer, ensamhet, deras och mina upplevelser på dejter och annat, gläds när de har positiva upplever och delar tårar när det inte går som man vill… är det så du kan vara med ditt ex? Hur kommer det kännas att stå bredvid och ev se honom träffa nån annan? Gör inte det mot dig själv bara för att det är svårt att släppa taget… det är mitt svar i alla fall.
Ta hand om dig!