Jag tror inte vi kan öppna hjärtat igen. Om vi inte sörjt det som varit. Känt nederlaget hela vägen in. Om inte tårarna fått skölja rent. Ilskans blickar mötts i oss själva.

Vi kan inte bygga upp det vi inte vill kännas vid. Det är som om vi måste uppleva något fullt ut för att sedan kunna släppa taget. Känslor skadar inte, men däremot låsningar och handlingar. Orka stå medvetet i sårbarheten trots darriga ben gör någonting bra med oss.

Att sätta ord på det som sker i en tillåtande och klok omgivning är läkande. En röst i luren, även om så bara för några minuter kan vara det som ger kraft för några timmar/dagar till. Att höra vår egen röst säga vissa saker kan vara den livsnödvändiga energipåfyllningen.

Vid vissa tillfällen behöver vi även en ass kicker (hade själv en sådan när jag tappat riktningen) som säger: ”vakna nu! Vad håller du på med!? Det är den här stigen som gäller. Du är mer än detta!” Någon som ser det vi inte själva ser.

Så hur öppnar vi hjärtat igen? Se oron i ögonen, rädslorna, känn kroppen som vill springa sin väg. Andas djupt. Stå kvar. Lite till. Oj, vad vi kan vinna styrka i den upprätta sårbarheten.

Livet bär inte på några eviga garantier och den som vill lämna kommer att göra det. Vi kan inte göra och vara mer än vårt bästa. Och var ligger gränsen för det? Jag vet inte men en sak känner jag till: det finns oändligt mycket större resurser på insidan än vi kan föreställa.

Vilka hinder behöver du ta dig förbi för att kunna se den generösa utsikten?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se