separation, relationer, kärlek

Vi tänker: ”om jag sänder meddelande och berättar hur stark min kärlek är. Om jag skulle skicka blommor? Föreslå att vi går och pratar med någon? Eller varför inte slå till med en resa? Lite nya kläder och styla håret?”

Idéerna ovan kan vara fantastiskt fina gester om det inte vore för en sak: den vi vill skall se och känna vår kärlek, bryr sig egentligen inte. Hon eller han har avslutat och berättat att de rätta känslorna inte existerar. För en del gör det fruktansvärt ont, men de biter i det sura äpplet och inser att det är över. Sorgeprocessen tar vid och ett bearbetande av att gå vidare påbörjas.

För andra (väldigt många) är det betydligt mer komplicerat, eftersom maktlösheten triggar igång ett pärlband av reaktioner: ångest, avgrundsdjup ensamhet, svek, skuld, otillräcklighet, ilska, svartsjuka, missbruk m.m. Och det är inte alls konstigt att vi kan känna som vi gör. Vi är människor med ett enormt komplext nätverk av minnen, erfarenheter och biologi som drar i oss.

Hur många har inte tänkt (kanske omedvetet): ”om jag bara får tillfälle att visa den här sidan av mig själv. Om hon/han ser mitt nya bättre jag så… Min generositet går inte att blunda för.”

När vi trots goda intentioner möts av polarkyla, kan t.ex. depression eller ilska ta vid: ”Jag som gör allt!”

Att försöka göra ”allt”, är inte alltid rätt mot Jaget.

Det är enormt svårt att känna sig maktlös och bortvald. Vad är vi inte beredda att göra för en liten injektion av kontroll och värme?

MEN, vi kan bara bli fria när vi orkar bottna i frustrationen av att inte kunna påverka en annans val. Istället för att rusa in i alla möjliga strategier – stå ut med känslan av det outhärdliga. Att orka en timme, en dag åt gången. Människor nära att prata med, gråta, trötta kroppen genom träning, skriva av sig etc. Hitta din väg att läka.

Att kanske hitta kraft i meningarna som tar tid att läsa och sjunka in:

“Be helpless, dumbfounded,

Unable to say yes or no.

Then a stretcher will come from grace

to gather us up.

 

We are too dull-eyed to see that beauty.

If we say we can, we’re lying.

If we say No, we don’t see it,

That No will behead us

 

And shut tight our window onto spirit.

So let us rather not be sure of anything,

Beside ourselves, and only that, so

Miraculous beings come running to help.

 

Crazed, lying in a zero circle, mute,

We shall be saying finally,

With tremendous eloquence, Lead us.

When we have totally surrendered to that beauty,

We shall be a mighty kindness.”

― Rumi

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare