Varje dag blir ett oändligt antal personer lämnade (klen tröst för dig som är mitt uppe i kaoset), vilket rör upp känslor som kan vara så svårsmälta att vi inte tror vi skall orka.
Du har med stor sannolikhet fått varningssignalerna tidigare men tänkt att ”vi får kämpa oss igenom detta.” Eller så har tydliga uttalanden gjorts om hur illa ställt det är mellan er, men den så mänskligt förrädiska tanken tog vid: ”det ordnar sig säkert.” Uppvaknandets örfil.
När den som varit din närmaste nu är beslutsam och utåt sett iskall i att lämna, blir resan minst sagt svår. Hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda? Känslomässiga nervtrådar kapas och det gör ont. Hemskt ont! Flera års vanor bryts mitt itu.
Minns hur jag under mitt eget uppbrott gick runt i ett töcken av overklighetskänslor: ”detta händer inte!” Systemet kan behöva ta in chocken gradvis för att kunna bearbeta.
Det är nu jag serverar det som jag själv en gång upplevde som historiens största klyscha: det blir lättare! Insikter och kraft kommer att ta utrymme. Jag vet! Det hjälper dig inte i ett eländigt nu. Ledsen att säga det: genvägarna finns inte.
Var uppmärksam så att inte de primitivare delarna i hjärnan får dig börja reagera ut gentemot ditt ex. Känn vad du vill (finns inte så mycket val), men spela inte ut det tunga mörka mot en annan. Att markera integritet i stunder av djup orättvisa är en sak men att köra med manipulation och maktspel någoting helt annat. Lev upprätt oavsett vad.
Jävligheterna som jag själv gick igenom tvingade mig att se inåt och inte ständigt söka värdet utanför: ”snälla bekräfta mig så att jag kan vara någon.”
Diamanter skapades under högt tryck i mörkret.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Godmorgon! Du har rätt, det blir lättare att andas efter en tid . Som att vara nybörjare på löpning står man där i starten och orkar knappt fram till nästa träd.. Sedan blir livet givetvis annorlunda. Och vi måste sköta om vår ” inre konditon ” .
Så klokt Lin – ”inre kondition”.
Ja det är så klokt sagt, men det är så svårt när man står mitt i det. När hjärtat bara värker och man har gråten i halsen hela tiden.
Ja du va säkert en fin människa innan också Michael, men du blev verkligen en diamant efter det där!!! Sån himla tur du finns och vill hjälpa andra så mycket!!! 😀 TACK
Önskar jag kunde se en ljuspunkt från detta men tyvärr inte. Har ramlat ner i en djup grop som jag inte kan ta mig upp ifrån. Håller på att äta upp mig inifrån. Det ligger så mycket mer bakom – vet inte hur mycket mer jag orkar.
Camilla – hitta någon att prata med. Vårdcentralen där du bor, kan förmedla samtalskontakter. Du skall inte behöva ha det så här. Massor med varma hälsningar till dig.
Camilla jag var i samma grop för bara en månad sedan, jag vet hur det känns. Jag trodde verkligen inte att jag skulle överleva, det gjorde så ont i mig och sorgen och sveket åt upp mig inifrån. Men jag tog hjälp från en terapeut och det hjälpte. Jobbet gör jag själv men hon ger mig verktygen och hon har gett mig perspektiv på det hela.
Ta hjälp! Styrkekramar till dig!
jag är oxå där, (trodde det var mitt eget inlägg jag läste först) längst ner i en grop och ser inte hur jag ska orka. å jag skäms för att jag har misslyckats….vill inte folk ska veta att han lämnat mig….livet är slut för mig…
Carina … Vet hur du känner dig att känna sig misslyckad att skämmas inför andra men du har inte gjort något fel , det är ju han som ska skämmas som inte klarade av det utan var feg o lämnade dig istället för att stanna och kämpa ….
Hej Michael! Ja jag känner att det blir lättare men jag får mina dippar. Att få höra av vissa när man pratar om det är att de säger ” Men det har ju gått sån lång tid? Släpp det nu” Det är jobbigt att få höra av vänner. Mina barn säger att han är inte dig värdig. Mina 2 minsta saknar ju sin pappa. 16 åring hatar hans nya. 12 åringen saknar sin pappa. Men ingen av dom vill ju träffa hans nya. Han säger att våra barn gör ju sitt val. Men jag sa till honom att det är han som vuxen som gjorde det. Dom talade inte ens om för barnen att dom flyttade ihop. De stora barnen som är jämngamla med hans nya skäms nåt oerhört över sin pappa. Jag kommer klara det här. Kram och sköt om dig Michael.
Ja, Eva du kommer klara detta även om jag förstår att det gör hemskt ont. Det är bara du som vet när du är hel. Goda råd blir lätt så klumpiga. Kram till dig med.
å det är så hemskt när andra förminskar det man känner…har oxå hört sådant i stil med- ja men tiden läker alla sår, det är ju sånt som händer, er separation är ju knappast den första….jobbigt att höra sånt tycker jag
Så fint du skriver om det svåra vi hamnar i. Jag lämnade för att det inte gick att reparera det som hänt…den inre kompassen stämde inte överens längre…men vilken sorg det är.. och då menar jag för hela familjen att det man trott på inte blir som man tänkt .. jag hade tänkt mig till döden skiljer oss åt, det trodde barnen också.
Barnen och jag fick klara oss igenom tiden av smärta, sorg.. han gick vidare in i ett nytt förhållande så fort han såg att det inte fanns en fortsättning.
Här är det viktigt att inte barnen får bära förälderns fel och brister .. jag tror om föräldrarna pratar illa om varandra.. blir en skuld som barnen bär med sig som ett ok över axlarna.. de är ju trots allt en del av oss föräldrar. Mina barn är vuxna nu och det har gått fantastiskt bra för dem. . vilket jag inte är så säker på att det gjort om jag inte lyssnat på min inre kompass och valt att lämna. Men sorgen av familjen som inte blev har vi pratat om många gånger…Tack för denna fina blogg som hjälper mig att förstå och sätta ord på det jag gått igenom. Tack! 🙂
Tack själv Marie och för att delar med dig så generöst:-) Mycket igenkänning i det du skriver.
Jag fick oväntat en styrka mitt i allt det svåra. Delvis tack vare mina döttrar och andra uthålliga människor…..delvis från något okänt. Något inifrån mig själv, något som kanske funnits där under lång tid, jag vet inte…..Styrkan att faktiskt leva ”upprätt” är för mig att Inte smutskasta eller anklaga utan fokusera på att ta hand om mig själv, acceptera att någon annans vilja krossade min och se mitt ansvar för den fortsatta resan av mitt liv. Jag hittade denna blogg tidigt och den har varit till stor hjälp. Det är ju skönt i kaos att slippa känna sig ensam men jag tycker faktiskt också att det är sorgligt att relationer skapar så mycket smärta i våra liv…..Hoppas solen lyser på er idag, kram!
Känner tacksamhet över att du fått hjälp av bloggen maja. Hela poängen till varför jag skriver. Kram till dig med.
inga som helst varningssignaler, två dar innan han lämnade mig sa han att han älskade mig..
Fortfarande kvar i dippen å hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka…självrespekten finns inte kvar längre, bara en ond äcklig cirkel som ja sitter fast i. Bitter..? Väldigt!!
Men det går väl över i sinom tid hoppas jag…
Fruktansvärt när beskedet om att lämnar kommer på det sättet Stina. Finns det varningssignaler som du kan se idag, som du inte såg då?
Stina, jag var i samma situation för 5 månader sedan. Jag bytte fokus efter den värsta tiden. Såg till att hålla mig borta från honom, inte titta på honom när han var nära, behandla honom som en främling. Sedan lade jag allt mitt fokus på barnen. Att dom ska ha det bra. Nu börjar det lätta. Sköt om dig! Kram
Jag både känner med dig och känner igen mig i det du skriver. Nu är det åtta månader sedan som jag lämnade pga att han ljugit för mig länge. Nu är han gift och det har tagit hårt på min självkänsla. Under de här månaderna har jag gått igenom faser av hat, bitterhet och en otrolig känsla av sorg. Det som gjort att jag klarat mig igenom är att ta avstånd från honom. Genom att sonen är så pass gammal att de kan ha en egen kontakt så har jag kunnat, utan att det märkts allför mycket, ta ett ordentligt kliv tillbaka från deras relation och fokusera på mig själv och ta upp kontakten med goda vänner. Är på bra väg att bli hel igen men är inte framme ännu.
Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att bli lämnad. Men det är jätte jobbigt att vara den som lämnar det som man trodde skulle vara tills döden skiljde oss åt. Alla tvivel, skuldkänslor man har för barnen och den man engång älskat. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, men livet ville nått annat. Jag hoppas att både jag och min man finner lyckan till slut, även fast det känns långt borta ännu. Ha en trevlig söndag på er alla.
Håller med dig Åsa. Det är mycket värre att bli lämnad men det är jätte jobbigt att lämna också.
Jag har lämnat ett långt förhållande en gång förut och tankarna snurrar för fullt nu att lämna den här relationen som också har varit lång.
Jag har gått länge med mina tankar, vi har pratat mycket och gått på parterapi. Bra en stund efter varje försök men sen är man där igen. Nu är jag helt säker på att jag inte vill det här längre. Har inte dom rätta känslorna.
Och då kommer nästa fas, ”tycka synd om-fasen”. Har kommit på att varje gång jag tror att det finns nog lite känslor kvar, t.o.m kanske att jag älskar honom, ändå, har handlat om att jag tycker synd om honom (när han inte är sig lik, när han är i sina egna tankar) och känslorna handlar nog bara om omtanke, inte kärlek. Känslorna dyker upp bara i såna situationer.
Hur gör man slut med någon som fortfarande älskar och gör allt för en och kan inte tänka sig sitt liv utan mig? Vill inte såra men snart måste jag göra det. Jag önskar att det fanns ett smärtfritt sätt. För hans skull.
Det är verkligen jätte jobbigt + hela den andra biten. Barnen, huset, allt det praktiska…
Jag har nog en bit att vandra på den här vägen men en återvändsgränd är det allt. Framtidsvägen för oss två har tagit slut.
Ha en skön söndag du med!☀️
Som du säger Josefina: det går inte lämna någon utan att såra. Att stanna kvar av enbart skuld och medlidande är inte rätt väg. Personen berövas ju i så fall möjligheten att leva med någon som verkligen älskar honom. Tack för att du delar med dig.
Jag vet att det är så och därför känner jag att jag måste göra nånting, SNART, för både min och hans skull.
Tack!
Hej Josefina!
Nu pratar jag om något som jag inte har någon egen erfarenhet av men jag tänker utifrån ett mer generellt perspektiv hur man kan göra för att lämna svåra besked till någon, så du får ta det här mer som en tanke än som ett direkt råd.
Ofta så är just överraskningsmomentet det som gör svåra besked ännu svårare att hantera och för att undvika det kan man ta tid på sig när man måste ge ett svårt besked så att mottagaren hinner förbereda sig. Inom företagsvärlden så kanske en sådan förberedelseperiod handlar om några dagar eller veckor och ett välbekant exempel är att varsla om uppsägning, men i ett förhållande skulle man kunna försiktigt förbereda sin partner på ett annalkande uppbrott under betydligt längre tid där man efterhand blir tydligare och tydligare.
Jag tänker mig att man kan plantera frön som handlar om att man ser problem i relationen, att de rätta känslorna inte finns längre och att man är bekymrad över framtiden, utan att säga något definitivt, bara tydligt nog för att partnern ska förstå att det är allvar. Inga ultimatum, krav eller lösningsförlag utan bara tydligt bolla upp problemen i luften och låta dem hänga där. På det viset kanske partnern kan få en chans att ana vartåt det barkar, och man kan undvika känslan av att beskedet om uppbrott kommer från ingenstans när det väl kommer.
Kram
Charlotta
Bra skrivet!
Precis så där har jag gjort.
Vi har pratat, mycket. Gått på parterapi. Jag har varit helt ärlig med mina känslor och det som har gjort att känslorna har börjat svalna. Ju mer jag drar mig undan desto mer kärlek visar han. Därför försöker min hjärna övertala mitt hjärta hela tiden och det har funkat ett bra tag. Men inte längre, nu har hjärtat givit upp. Så här är det/så här känns det… bättre än så här blir det inte.
Och bättre vill jag ha det, bättre vill jag att det ska kännas.
Så han är ”förberedd” men det gör det inte enklare att komma med ett slutgiltigt beslut. Och så finns det andra människors mående (i familjen) som jag måste ta hänsyn till.
Men SNART så är vi där.
Kram
Tack Josefina! Du stärker mig med dina inlägg. Jag känner igen mig i det du skriver.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Åsa. Önskar dig detsamma!
Tack. Man tror man är ensam om känslor. Man känner sig ensam mitt i det. Kommer jag nånsin våga älska igen. Tankar som hör ont..
När vi är någorlunda hela vågar vi igen. En naturlag Sofie.
Ja att bli lämnad är inte lätt, sen när man upptäcker hur den andra betedde sig med att det var planerat i 2 år, med undanstoppade pengar o bankkonto som inte kom fram vid delningen av boet o en hel del annat oxå. Det tar år att sörja men tro mej man kommer tillbaka mycket starkare o till sist hittar man tron på sig själv o man hittar sin kärleken igen. Ta er en bra dag
Tack för att du delar med dig Janne. Hemskt smärtsamt att inte veta vad som pågår i partnern under så lång tid. Varm hälsningar.
Mycket fint därinne, vilken tur att det fick en chans att komma ut 🙂
Mitt i sorgen finns det ljuspunkter: vänner och bekanta, arbetskollegor och andra som ger stöd och kramar, en del av dem flyktigt bekanta. På min gamla arbetsplats hade ingen brytt sig, men nu ordnade en kollega snabbt en kuratortid åt mig för hon såg hur ledsen jag var. Andra har delat med sig av sina erfarenheter när de blev svikna och bedragna. Andra försöker peppa och talar om för mig att jag är värdefull och underbar. Jo, jag vet det, men vill att även puckot ska inse det.
Härligt att du har så många människor nära dig som bryr sig. Det behöver man.
Man kan nog lättare komma ur det jobbiga.
Kram till dig!
Jag hade nog totalkraschat och inte orkat. Men nu får jag hjälp runt omkring mig, även av personer som jag inte räknat med. Det tror jag inte att puckot hade väntat sig.
Så fint att du får sådan hjälp av din omgivning, det måste vara guld värt!
Hösten och vintern fylldes av att lösa så mycket praktiskt och det är nu allt kommer ikapp. Jag tillät mig att sörja även förut men nu börjar ältandet och analyserandet. Jag funderade själv på att vi skulle skiljas men han sade orden. Han har börjat dejta och jag håller på att läka. Känns orättvist att han kommit så långt på vägen. Jag längtar också efter kärlek men vet att jag först måste landa och må bra med mig själv. Jag övar på ensamheten som jag aldrig behövt öva på förut. Försöker vara med människor som gör mig gott och njuta av sånt jag mår bra av.Hur vet man när man vågar testa på nytt?
I mina ögon har du kommit längre än ditt ex. Du inser att man måste landa och ta hand om sig själv så att man mår bra med sig själv. Du övar på ensamheten och umgås med vänner som får dig att må gott.
Då har man kommit en bra bit på vägen.
Ditt ex har bara gått vidare, hoppat över den där fasen som är så viktig.
Det är så många män gör, bedövar det jobbiga med något nytt. Sällan blir det bra.
Din fråga: ”När vågar man testa på nytt?” skulle jag tro att när man är mogen för det så känner man det.
Lycka till!
Tack snälla för dina ord!
Tror du har helt rätt. Jag ser det som fem månader som har gått och han ser det dock som 2 år… Men jag tar verkligen till mig det du skriver! Tack igen!
Känner så väl igen känslan av att det känns så orättvist att den andre kan gå vidare så lätt och fort. Själv sitter jag trasig och bara försöker komma över ytan igen. Det du skriver, Josefina, känns skönt att läsa, att det är vi som landar och bearbetar som förmodligen har kommit längst. Tror att en del inte vågar känna smärta och dövar allt med en ny partner direkt. En del känner sig värdelösa om de inte är i ett förhållande. I mitt fall var det jag som inte ville fortsätta, eftersom han sårade mig hela tiden, (han var som ett stort barn) men det smärtar mig ändå att han har en ny direkt. Hann inte gå en vecka ens!! Därför hoppas jag nu att det inte kommer hålla mellan dem två, vilket känns sjukt att tänka så!! Vill hitta alla ”fel” jag kan med denna nya och när jag hör något negativt så mår jag bättre. Varför är det så?? Jag är egentligen väldigt snäll och omtänksam, men denna situationen får mig att känna mig elak. Jag vill bara inte vara den som det gick att byta ut så fort!! Han sa precis veckan innan att han älskade mig. Nu börjar jag ju ifrågasätta om jag verkligen var älskad eller om jag bara var en trygghet för honom. Gör ont att känna att jag inte var mer värd. Egentligen ska jag ju inte ha bekräftelsen från honom längre, men saknar det ändå och tänker mycket på att någon annan får det nu istället. Jag är bara utbytt… Kunde ju ändå inte fortsätta ihop, men jag har hoppats så länge att han skulle ändra på sig, men nu är han borta och det känns tomt. Tänker på vad de gör och hur dem har det… Att det är glatt och mysigt, så som jag ville ha det… Det känns mer ensamt när jag vet att de två har varandra nu…
Precis. Så känns det. Ensamheten blir extra påtaglig. Och känslan av att man var så lätt att byta ut. Som om tiden ihop inte betydde något. Som om man inte är ”värd att sörja”.
Det är nog många som känner igen sig i det du skriver.
Fast man var den som lämnade så känns det inte bra att den andra går vidare så fort.
Borde finnas ”en karenstid” innan man får träffa någon ny, för allas bästa. Oftast skulle nog den som går vidare så fort vinna nåt på det, få lite egen tid och ta hand om sig själv, sina känslor och tankar.
Jag hoppas att du snart kan släppa dina tankar om ditt ex och hans nya (lättare sagt än gjort). Du gör dig själv illa med det. Det gör ont att tänka såna tankar och de tar mycket energi. Det bästa är om man kan fokusera på sig själv och sitt liv. Det andra kan man ändå inte påverka.
Jag förstår din känsla att det känns mer ensamt när de två har varandra.
Men du får försöka tänka att du själv har det härliga framför dig. 🙂
Ta hand om dig själv!
Kram till dig Cicci
Tack! Du är så himla gullig!! Jag ska försöka lägga min energi på mig själv och mina två underbara döttrar. Vinner som sagt inget på att lägga energin på det jag inte kan påverka. Så sant! Kram till dig fina Josefina!!
Just att inte söka värdet utanför är ett ganska nytt begrepp för mig. Att få bekräftelse från någon annan är en fantastiskt behaglig känsla. Ett kvitto på att jag duger för den jag är. Och just nu tränar jag på att söka min egen inre lycka. Det är inte lätt. Vissa dagar går det bättre. Men jag har förstått att jag har en ganska lång resa framför mig. En dag i taget. Och för min del handlar det i nuläget inte ett uppbrott från en långvarig relation, utan om flera korta förhållande som har gått åt skogen. Men det gör minst lika ont och jag har blivit lika förtvivlat ledsen varje gång. Liksom förlamad och bara gråter, analyserar och känt att ”jaha, denna gången också. Är jag inte tillräcklig för någon levande varelse av det motsatta könet?”. Och när det blir en upprepning för varje gång jag inleder något med någon, så förstärks värdelöshetskänslan. Och faktum är att jag har alltid varit den som blir lämnad. Klart det sätter sina spår med frågor som: vad är det för fel på mig? Är jag inte tillräckligt bra, fin? Men nu vet jag att det handlar om ett anknytningsmönster. Tidigare har jag efter varje gång jag blivit lämnad – desperat – sökt efter bekräftelse. Vilket såklart inte blivit bra. Jag måste bli hel och trygg med mitt inre och min självkänsla. Mitt självförtroende är det inget fel på men det är en helt annan sak. Och du, Michael, känns väldigt annorlunda (ur positiv synvinkel) mot vad många män är. Jag upplever att män har svårare att jobba med sig själva. De jag har träffat har mer flytt från tidigare jobbiga känslor och separationer. Dränkt sig i jobb, alltid måste ha ett fullspäckat schema och kan inte bara tillåta sig att vara i sin känsla. Och då blir ju ekvationen ohållbar och när det börjar bli allvar – ja, då har de backat. Kvar har jag stått som ett levande frågetecken… Allvarligt talat känns allt detta som ett stort samhällsproblem. Människor är skadade av tidigare erfarenheter. Men jag är en obotlig romantiker och tror att en dag, då finns han bara här med mig. ❤️
Längtan, jag känner igen mig i det du skriver. Håller just nu på att ta mig igenom resan du beskriver och det är verkligen inte enkelt. Att bara kunna vara sig själv utan att anpassa sig har varit ett stort problem för mig. Nu har jag kommit en bit på vägen men det är långt kvar. Anpassningen, har jag insett, bottnar i en långt rotad rädsla för att bli övergiven. Strategin för att bota rädslan har varit att anpassa sig, vilket kanske funkade som barn men inte som vuxen. Nu har jag kommit så långt att jag inte anpassar mig, att jag faktiskt vågar vara mig själv, men jag känner mig som en fullständig nybörjare. Min senaste relation funkade tyvärr inte heller, men någonstans känns det fantastiskt tillfredsställande att jag faktiskt vågade vara mig själv och det har på något vis gjort mig starkare. Jag tänker som du, någonstans finns han och min resa har precis börjat. Lycka till!
Tack för dina ord, Katarina! Och vad härligt att du kommit så långt att du har kunnat börja praktisera ditt nya inre jag. Och det stämmer exakt på pricken in i min känsla – rädslan som sitter djupt rotad av att bli övergiven. Jag har aldrig förstått tidigare varför jag tappade bort mig själv i kärleksrelationer. Så än sålänge är jag bara tacksam att jag har kommit underfund med det och verkligen uttalat orden var det kommer ifrån. Jag hoppas att jag – vid nästa tillfälle jag träffar en man – klarar av att stanna upp och tänka efter så jag inte börjar foga mig, fjäska osv. Jag kan ju inget annat i den situationen. Och jag undrar fortfarande hur jag ska klara det. Men har fått lite verktyg till hur jag ska göra. Och jag SKA klara det i framtiden. Jag önskar dig och mig och alla andra lycka till i våra resor. Vi kommer att lyckas. ❤️
Kram!
Längtan, oj vad jag känner igen mig! Jag har precis som du påbörjat resan mot att finna min egen inre lycka, en inre harmoni bortom omvärldens etiketter och värderingar. Efter att jag själv var den som lämnade en 11-årig kärlekslös relation var jag så hungrig efter kärlek att jag kastade mig in i relation efter relation. Jag blev blixtförälskad i varje man som gav mig bekräftelse, passion och närhet men så fort jag antydde att jag ville något mer seriöst så lämnade de mig från en dag till en annan. Det var samma visa varje gång, de ville ha mig på sina villkor, när de passade dem men de kände ”inga djupare känslor” för mig. Framgångsrika, snygga män som på ytan har ”allt” men som bara såg mig som ett objekt, ett utseende och en kropp men jag dög inte på insidan. Istället för att lära mig något av det som hände fortsatte jag min jakt på bekräftelse och det intensiva behovet av att duga för någon annan tog över all min vakna tid. Jag offrade mitt egenvärde, min självkänsla och självrespekt. För varje gång jag blev lämnad så bröts jag ner bit för bit. Analyserade sönder både mig själv och dem medan jag sjönk längre och längre ner under isen. Jag försökte förstå vad jag gjorde för fel, det enda jag ville var ju att ge och få kärlek. Precis som du Längtan beskriver så förstärktes ”värdelöshetskänslan”, känslan av att ingen vill ha mig, att aldrig vara tillräcklig för någon man. Men så började jag gå i terapi. När jag mådde som sämst var mitt huvudsakliga fokus att bara hålla mig levande, försöka äta minst en gång om dagen och få hyfsat med sömn, vägde bara 46 kg när jag mådde som sämst. Trots att jag var i så dåligt skick så fortsatte jag dejta, terapin hade dock hjälpt mig att börja ”vakna upp”. Den senaste mannen jag träffade tog till och med initiativet till att vi skulle börja umgås med våra barn, men när även han började visa samma mönster och tendenser som de jag tidigare träffat då satte jag ner foten och valde att gå. Det fick vara nog och då kom också vändningen för mig. Jag insåg att jag själv var den som måste bryta mönstret, att jag är den enda som har makten att förändra min situation. Min terapi, att läsa om personlig utveckling, insikten om den inre styrkan vi människor besitter, att vi faktiskt kan göra andra val, bryta destruktiva beteenden som blivit till vanor och välja nya vägar har blivit min vägledning. Terapin har även hjälpt mig att förstå orsaken till mitt eget beteende som kan härledas till anknytningsteorier om relationsproblem tidigt i livet. Den här bloggen har också blivit ett stöd där du Michael sätter ord på alla tankar och känslor som flödar inuti. Idag är jag på god väg att bli fri från ett mycket destruktivt beteende, ett slags beroende som bottnat i ett djupt rotat bekräftelsebehov. Jag är liksom du Längtan är en obotlig romantiker som trots alla ärr jag har i mitt hjärta aldrig kommer sluta tro på kärleken.
Så sant det du skriver! Vi kämpade i över ett år men han valde att lämna. Otrohet och annat svek från hans sida men jag valde att stå kvar. Idag när jag ser tillbaka så undrar jag hur jag tänkte?!?
Idag har jag tagit av mig offerkoftan och valt att ta tag i livet, och leva MITT liv. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra för en månad sedan!
Det är verkligen inte det lättaste. Blev lämnad för ett år sedan, iskallt och ganska brutalt. Ett par månader senare upptäcktes min graviditet (sent), och har fått föda barn själv utan att han vill ha någon som helst kontakt med vare sig mig eller barnet. Sveket mot mig är kanske en sak, men mot barnet är det vidrigt. För en annan kvinnas skull. Han vill inte ens veta hur vi mår, så jag är långt ifrån att se ljuset.
Förstår att du inte kan se ljuset ViolaMarie!
Precis som du skriver så är sveket mot den vuxne en sak men att totalt välja bort sitt barn känns så kallt och hemskt.
Då är det nog lätt att man blir bitter men man får nog försöka släppa dom tankarna.
Man kan nog bara acceptera att det är så här och försöka skapa ett så bra liv som möjligt för sig själv och sitt barn. Lättare sagt än gjort.
Hoppas att du har människor som ställer upp för dig och bryr sig.
Styrkekramar
Att ena dagen få höra hur bra vi har det och att hon älskar mig, för att några dagar senare så säger hon att hon måste komma härifrån. Då är det bara svart och tomt. När jag aldrig hade ansett att jag själv var viktig utan hon och barnen var viktigast. Så fick man en bekräftelse på att man var värdelös när hon gick. Då ville jag inte leva mer. Efter några månader var jag på en föreläsning och fick en aha upplevelse, det han pratade om var mig. Där och då förstod jag att jag var viktig och hur jag hade varit tidigare. Jag har hittat mig själv och vet vad jag vill å kan. När jaget mår bra så finns jag för mina barn, mer glad och tillfreds med livet. Har kommit så långt att jag nu vågar dejta. Det tog mig nästa ett år att komma hit.
Tänk vad en föreläsning och några ord kan göra med en J. Måste ha varit extremt tufft med en sådan tvär vändning från din f.d. Tack för att du delar med dig.
Ja det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var tufft och jobbigt att bli lämnad. Men nu som 45+ och efter ett förhållande i nästa 30år och nästan 11år som gifta, så känns det nästan lite elakt mot f.d. Att säga att jag aldrig har mått bättre än nu, någonsin tidigare.
Underbart att du mår så bra och har funnit lyckan. 🙂
Det hoppas jag att fler här ute på bloggen gör, så småningom.
Njut av livet J!
Tack Josefina. Jag tänker njuta av livet och se vart det leder mig. Önskar dig Josefinaallt väl!
J
Ser lite konstigt skrivet ut. Jag är 45+ och blev lämnad efter ett förhållande i nästa 30år och 11 som gifta.
J
Får jag fråga vilken föreläsning det var?
Mvh J
Är det möjligt, jag hoppas jag kan komma att känna så.
Har blivit lämnad efter 27 år och 23 år som gifta. Det är bara för vidrigt mellan varven.
Har precis hittat hit och läst flera trådar. Så mycket lärorikt att läsa!
Det är 2 år sedan separationen nu. Jag visste att jag var på väg mot den och hade någonstans bestämt mig för att det skulle hända…sen, men inte just då….Sedan blev jag överrumplad över att han tog tag i det och inte heller ville längre. Blandade känslor men först nu inser jag att jag blev så sårad över att han ville lämna. Han hade ju investerat så lite och jag så mycket, jag gav ju upp allt t.o.m den jag var….Jag förstod inte då men nu. Barnen och han kom först i alla tio åren. Om jag gör för honom – gör han för mig var väl mitt koncept men som naturligtvis inte höll. Han tänkte inte att man behövde lägga ner tid alls. Han kände aldrig efter och vi hade problem tidigt.
Nu är jag här, rädd för att leva igen. Tio år av att sätta mig själv längst ner resulterade i att jag inte vågar, orkar ta tag i det. Jag jobbar hela tiden, när jag inte har barnen, och när barnen är här lever jag för dem fast jag känner mig otillräcklig och lat ändå. Skulle ju spelat spel med dem, vi skulle ju gått på utflykt, vi skulle träffa andra familjer. Jag orkar inte. Träffar inte så många vänner längre. De flesta orkade nog inte bära kontakten och jag är nog ärligt talat inte så kul att umgås med just nu. Sover, äter, läser och kollar film om jag inte jobbar eller har barnen.
Har svårt att ge mig själv en spark där bak. Varje kväll så hamnar man i ”i morgon börjar resten av mitt liv”. Jag sörjer nog fortfarande att livet inte blev som jag tänkt.
Han träffade ny tjej efter ett halvår, ett halvår till och de blev sambos och är nu förlovade. Jag kan fortfarande ha svårt att skaka av mig känslorna kring det; Hur kan någon vilja ha honom som var så passiv och känslolös? Hur kan…och så går jag in i analys av hela hans liv istället för att fokusera på mitt eget.
Jag flyr verkligheten. Gömmer mig. Har ofta en önskan av att helgen ska fortsätta där i soffan under en filt framför tv:n. Isolering. Orkar inte städa, orkar inte laga mat, orkar inte vara social. Längtan efter någon är ofta där, men vem skulle vilja se åt mig som är så…
Slår undan tankarna, tar inte tag i dem, går inte igenom dem, flyr hellre. Utåt trivs jag med mitt jobb och med ungarna – men då måste jag inte tänka på mig själv. Det egna livet är utan mål och känns ganska meningslöst.
Det är så mycket lättare att leva för andra, det kan jag och det är jag bra på. Men inte att se mig själv i spegeln…
De sista två raderna i bloggen träffade rakt in i hjärtat.
Jag läste ditt inlägg tidigare idag, gått och tänkt på dina ord. Din historia så lik min. Snart har det gått två år,vi var tillsammans i nio år. Han har en ny. Jag slåss också med denna kamp att kroppen orkar inte, den är trött. Jag jobbar mycket då jag inte är med mitt barn. Jag är inte längre pigg på att träffa folk. Jag lever upp då jag är med mitt barn. Men jag tycker det är läskigt med denna trötthet i kroppen. Det är precis som man blivit eftertrött. Den är svår att bemöta tycker jag.
Hej Jenny
Tack för dina ord. Precis så är det. Jag är trött hela tiden jag med och jag håller med, det är läskigt men samtidigt känner jag mig oförmögen att ta mig ur dvalan.
Tråkigt att det måste finnas fler som jag, men samtidigt bra för mig att läsa ditt igenkännande. Kanske är det någon sorts fas som man kommer ur trots allt eller?
Rädslan finns ju att det är över nu och att man alltid kommer ha det så här. Minns min farmor som var ensam resten av sitt liv efter sin mans (farfars) bortgång. Jag tänker att mitt omedvetna har bestämt sig för att det inte är lönt att försöka längre, men då jag är en som ändå vill leva, så blir det så här. Ensam, dvala, koma. Oförmögen att ens försöka. Det känns inte som att det är lönt ens.
Känner igen mej
Håller sakta på att ta mig upp ur gropen. Blivit lämnad väldigt känslokallt efter 15 år och 2 barn. För en yngre tjej på jobbet. Klassikern.
Sveket mot mig kommer väl aldrig helt att läka men jag har accepterat det. Men sveket mot barnen gör så förbaskat ont och det tror jag aldrig att jag kan förlåta honom för! Ifrån att ha varit en fantastisk pappa träffar han dem nu nån gång i veckan. Tar med dem på restaurang och köper lite leksaker och sen lämnar han tillbaka dem till mig. Hur kan man välja bort sina barn för en annan människas skull? Att se barnens besvikna ansikten då han gång på gång lämnar återbud till att träffa dem är det värsta jag någonsin upplevt. Vi bor i samma stad och han får självklart ha dem varannan vecka. Men han väljer hela tiden bort dem och lever hellre nått medelålders tonårsliv med sin nya än är med sina barn. Det smärtar och jag vet inte hur länge jag ska orka vara rakryggad, klok och inte smutskasta honom ( fast jag vet att jag måste) när han beter sig så själviskt, idiotiskt och elakt mot sina barn. De är 8 år och 4 år och väldigt förvirrade, ledsna och oroliga.
Det är ett och ett halvt år sedan jag blev lämnad efter 24 år. Den nya kvinnan är 18 år yngre.
Jag lever och mår rätt ok. Skulle inte vilja ha honom tillbaka. Det var inte första gången han var otrogen… Men när slutar man sörja? Blir man glad på riktigt igen?
Jag sörjer allt bra vi går miste om…nu när vi skulle ha det bra efter alla tuffa småbarnsår. Jag sörjer min bästa vän i livet…
Exakt så känner jag.
Blir jag någonsin glad igen?, blir jag någonsin lycklig?
Hela vår galna härliga familj är krossad.
Och min bästa vän är borta.
Jag vet inte om jag någonsin blir hel igen..
Känner igen mej i så många kommentarer långt förhållande vuxna barn. Så kommer den nya unga kvinnan och bara tar över, man tänker hämnd hoppas hennes små barn är jobbiga att det inte ska funka. För han tyckte småbarnstiden var jobbig fast jag tog allt ansvar så han kunde göra karriär. Hoppas han får dessa utbrott han haft mot mej då jag kommit på lögner som han inte kunnat trassla sig ur…..dåliga sådana
Blev lämnad efter 18 år,villa och två barn för en ensamkommande flyktingbarn i beroendeställning på hennes jobb och kan säga att det är inget man skakar av sig i första taget då det kom som en blixt från klar himmel.
I dessa tider får man då heller inte reagera på detta utan ska acceptera faktum att varken kommun som arbetsgivare eller Soc vill ta tag i sånt då det vore ett slag mot verksamheten även fast det blir vansinnigt förvirrande för barnen att mamma bor med nån som dottern benämner som ”en liten pojke från mammas jobb”
Kan säga att som arg,sviken och bitter Pappa är det bara att glömma sina möjligheter att påpeka det osunda i detta utan att få bli massakrerad av etablissemanget.
Tog ett år att överhuvudtaget kunna hitta en tro på livet och fundera på ett liv efter detta,,att ens tänka på en annan kvinna och fantisera om en relation tog två.
Hur kass man känner sig i det läget går nog inte att beskriva och vetskapen att man är så värdelös som pappa att man förtjänar bytas ut mot en pojkspoling är obeskrivbar.
Är helt övertygad om att hade jag inte haft barnen hade jag aldrig överlevt detta.
Lever med insikten att nåt inom mig gått i tusen bitar och är inte helt säker på att jag någonsin kommer läka då ärren är långa och djupa.
Lever man dessutom i en liten pytteby i en pyttekommun är situationen nästintill ohållbar,,att välja mellan att leva kvar för barnens skull med konstant smärta plågad av minnen varje dag eller släppa barnen för att rädda sitt eget liv och försöka starta en ny relation är inget val nån någonsin förtjänar att ställas inför.
Kämpar varannan vecka för att överleva när jag inte har barnen och allt bara känns helt meningslöst,,fördelen med att begrava sig i jobb är att man blir grymt effektiv.
Hör ett evigt tjat om att tiden läker alla sår men börjar tvivla..
Känner igen mig i mångas känslor här och kan lätt identifiera mig med många.
Jag känner igen mej i din känsla exakt. Blir lite nyfiken på att höra hut det går, då du skrev ditt inlägg för drygt ett år sedan. Känner du någon skillnad?, något hopp om liv?
Jag tvivlar så själv…
Väldigt bra skriven spalt… Står i situationen nu. Blivit lämnad,gravid i 8 månaden.
Försöker se vilken del i faserna jag är i. Pendlar verkligen mellan, ” jag har verkligen blivit lämnad, gravid… och vad nu.. hmm..” .. till att vara arg och förbannad och besviken. Nästan känna riktigt hat nu. Fast samtidigt en enorm glädje om man tänker på det positiva i situationen… hm.. ja livet kan verkligen ta sina vändningar abrupt.
Frågan är mer finns det en mening med allt som sker? Eller är det snarare än ”tröst” att man försöker se det så,just för att man vill gå vidare lättare? Islut ändan så kanske det inte spelar någon roll? … * En djuptänkare här som har så mycket frågor inom mig men … får man någonsin dem svar man vill ha :)” fina ord skrivit iaf..tänk vad man kan stöta på när man bara googlar runder lite. Mvh..
Hej!
Jag befinner mig just nu i chockfas och reaktionsfas tror jag pendlar mycket där emellan. Min man sa till mig efter vi hade spenderat 4 veckors semester i Spanien och skulle precis börja jobba igen att han ville skiljas efter 19 år. Det kom som en chock för mig. Jag frågade om det fanns någon annan då jag inte sett några tecken på att vi inte skulle ha det bra. Vi förnyade också våra löften förra året. Han sa att det inte fanns någon utan sa att han tyckte vi blivit som syskon…. två veckor senare ringer han mig och säger att det finns en ny kvinna och när han nämner hennes namn så kom det så oförberett till mig och jag tappade andan och det kändes som golvet under mig försvann. Hon är en vän till oss, hon är också lagledare i min sons och hennes sons fotbollslag och min ex man är tränare där. Jag har delat lagledar rollen med henne. Jag känner mig så otroligt sviken….
Så vidrigt, är i liknande situation.
Har du överlevt?
Överlever man?
Här är en kommentar från en som lämnat sin partner. I mitt fall handlar det inte om att jag träffat någon annan utan att jag tar ansvar över mitt och vårt gemensamma barns liv. Jag vill inte leva ett liv i ett förhållande där jag inte vill vara och jag vill inte utsätta vårt gemensamma barn för en hemmamiljö med tjafs och dålig energi. När sitt eget barn (5 år) går in och säger att vi ska sluta bråka har det gått för långt.
Det var ett sjukt tungt beslut att ta men jag har stått fast i att det är det bästa för alla inblandade på lång sikt.
Nu till min poäng gällande den primitiva reaktionen som nämns i texten. Till en början pratade vi väldigt resonlig kring hur vi skulle lösa det så bra som möjligt för vårt gemensamma barn men sen var det som att den där primitiva impulsen tog över min frus tankar helt och hon blev arg, aggressiv och beskyllande. Det är så pass tokigt att vi nu kommunicerar via advokat vilket inte var min intention alls utan det känns som att hon vill göra livet surt för mig nu när jag valt att lämna henne.
Så snälla ni som har blivit lämnade och läser detta, gå inte i fällan min fru fallit i utan håll huvudet kallt i denna situation för alla iblandades skull. Detta är självklart lättare sagt än gjort men med rätt ambition så kan det gå.