”Han har egentligen ingen aning om vad jag känner och vem jag innerst inne är. Nu när jag börjat lära känna mig själv bättre, så ser jag saker i vår relation som fullständigt går emot allt det som jag värderar högst. Under flera år har jag levt tillsammans med en som kör med alla möjliga härskartekniker. Jag såg det inte förut! Jag trodde att var så det skulle vara.”
Kvinnan har börjat se konturerna av sitt förhållande och inser att hon inte är lycklig i tvåsamheten: ”Jag har fram tills nu inte ens vetat om att jag hade känslomässiga behov. Jag växte upp med föräldrar som aldrig gav varandra kärlek. De bråkade aldrig, men avståndet kändes ständigt i luften. Så vilka förebilder har jag haft?”
När vi börjar se de egna djupare behoven, förändras hela strukturen i parförhållandet. Det som en gång var omedvetet, lyfts nu upp till ytan och vi börjar vilja mer. Mycket mer!
Du har mycket att ge men vad gör du om det inte finns någon mottagare? En person som inte visar nyfikenhet, uppskattning och som inte kan det emotionella språket. Jo, vi gör oss själva bleka för att passa in mot bakgrunden. Vi tillåter inte jaget att synas alltför mycket i landskapet. Kamouflage för att få det att fungera. Vi domnar sakta av inombords!
Jag frågar en man: ”Ser du vad hon behöver?”
Han svarar: ”Jag jobbar hårt så att vi kan bo bra. Vi gör utlandsresor två gånger om året. Vi tränar ofta tillsammans. Går ut och äter emellanåt…”
Mannen stannar upp som om han fått en insikt: ”Nej, vi bara rusar omkring och bockar av to do listor. Så lätt att köra på med tunnelseende! Så trött jag blir!”
Hur kan vi se vad relationen och partnern behöver om vi inte stannar upp och känner? Vad händer när vi lyfter av kamouflagedräkten och blir synliga? Om vi inför oss själva uttalar: ”Detta är vad jag behöver? Det här kan jag inte längre kompromissa med? Så här ser färgerna på mina drömmar ut!”
Till synes små steg kan förändra hela atmosfären.
Behöver du/ni någon att prata med? Boka en telefonkonsultation så har du/ni en tid inom 24 timmar.
Michael Larsen – relationscoach
Så var det för mig. Jag såg aldrig mina föräldrar krama varandra och de kramade aldrig mig. Jag såg heller inte att de kramade min bror, mitt enda syskon. Närhet fanns inte hos oss fastän vi hade det bra ändå. Inga hårda ord och vi fick uppmuntran och stöttning/uppskattning ändå.
Däremot var min farmor kramvänlig och gav oss gärna kramar när vi sågs vilket tyvärr inte var så ofta.
När jag sedan blev vuxen gifte jag mig med en man som visade sig ha väldigt lite behov av fysisk närhet medan jag har stora behov av det. Att be om kramar och närhet känns inte bra. Min kärlekstank har sinat. Jag får kärlek och jag har alltid gett samt visat min kärlek till honom men jag har tröttnat på det.
Nästa år blir ett nytt liv för mig och för honom. Han får finna sig i en förändring.
Önskar dig, Michael, en glad och trevlig helg.