En av mina lärare i psykosyntes, Massimo Rosselli sa under en föreläsning med sin underbara italiensk/engelska brytning: ”the body never lies.” Kommer att tänka på det när jag skriver om ämnet en regnig junimorgon som denna.
Om kroppen inte ljuger är den i så fall en bra temperaturmätare på måendet i relationen. Finns det något område som när vi inte mår bra visar sig så tydligt som när det kommer till den sexuella närheten, eller rättare sagt – avståndet?
I förälskelsen, när ett förhållande är dynamisk, stabilt(utan att för den sakens skull vara tråkigt), finns det passion, attraktion och en lekfullhet som gör sexet till något som BARA ÄR på ett enastående sätt.
Motsatsen känner många alltför väl: frustrerade diskussioner, dåligt självförtroende, tjat, ilska, ambivalens och ensamheten i tvåsamheten. Murar byggs upp.
Kan inte minnas någon klient som berättat att de perioden (som kan ha pågått i år) innan separationen/ skilsmässan har haft fantastisk sex. De har inte rört vid varandra på länge och om det förkommit sex, har det varit med inställningen att få det ”avklarat.” Behöver jag säga att det alltid, nästan helt utan undantag är kvinnan som önskar avståndet?
Så här tänker jag: kvinnokroppen är väldigt ärlig och tyvärr lyssnar vi sällan i tid.
Tankar?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Min erfarenhet från mig själv och mina vänner och klienter är att kvinnan vet, den naturliga också kraftfulla moders energin, kvinnan försöker hitta ett uttryck men ofta så hör mannen det försent, men då är kvinnan klar. Ja Michael kvinnokroppen är väldigt ärlig och det feminina uttrycket en stor gåva för mycket. Männen som har en större kontakt med sin egen feminina sida men även sin naturliga vilda jag och vågar eller lärt sig bejaka det, kan uppskatta kvinnor i sin djupaste moderliga sig – har det lite enklare i min syn. Vi är olika, vi lever idag för att vara mer jämlika vilket är bra på många plan men i djupet av vår natur är vi olika i det sexuellt behöver vi förstå och lyssna, vad som händer, för där är mötet i det djupaste … Sa till en man om han ville ha kvar sin kvinna var det dags se sig själv för sin egen skull och om han vill leva med en kvinna förstå att det är en ocean ibland stora vågor ibland små vågor ibland helt stilla, kvinnans natur är flöde. Mannen har det också men hans naturliga rytm är mer direkt och tydlig. .Ständig utveckling 🙂 i en härlig dans med livet, härligt vara människa …Bra du tar upp detta!! Kram
Håller med dig Mari att vi måste se och erkänna att det finns skillnad i det kvinnliga och manliga. Tack för ditt inlägg-)
Ursäkta om jag är för frispråkig nu…och du väljer om du vill publicera eller ta bort.
Sen seperationen har jag återfått min lust som jag länge trott var borta för alltid. Jag är en annan kvinna idag än för 20-25 år sedan. Jag har öppnat ögonen och ser och känner idag saker som jag av många anledningar inte sett under så många år. T ex mig själv som sexuell. Jag känner mig naiv och min tro på evig kärlek har falnat. Jag har tyvärr upptäckt att där finns mängder av otillfredsställda runt omkring mig och framförallt män, men självklart säkerligen lika många kvinnor. Tänk om man kunde hjälpa alla dessa förhållanden med att finna varandra igen. Jag har dock slutat tro på det livslånga förhållandet. Vem avgör vad som är rätt eller fel. Mitt eget förhållande kännetecknades av brist på passion i ett långt led av händelser som nånstans hade kunnat tagit en bättre vändning. Jag är också som ni skriver övertygad om att våra fysiska kroppar ger oss budskap om hur vi mår på alla plan, och då också i förhållandet till andra.
Intressant och känner återigen tilltro till min självinsikt och intiution.
Du är inte ett dugg ”för frispråkig” Christina – tycker det är härligt att du delar med dig. Själv väljer jag att tro på att livslånga förhållanden är möjliga. Förstår samtidigt att vi har olika erfarenheter som formar vår syn på relationer. Häftigt att du lever i din kraft som människa.
Om den distansen en gång skapats, går det att hitta tillbaka då, till lusten och passionen? Jag upplevde sista tiden innan separationen att min fru inte hittade dom rätta känslorna för intimiteten, det blev på mitt initiativ och det var jag som slog knut på mig själv för att hon skulle njuta och känna lust. Såhär två månader efter separationen så har jag inte släppt hoppet om att hon ska ”ångra sig” och komma tillbaka. Realistiskt sett så ser jag ju vilket lång väg det skulle vara att hitta tillbaka och jag vill ju innerst inne inte leva med någon som inte har rätt känslor. Men hjärtat och känslorna är inte redo att släppa hoppet än, även om hjärnan vet att jag borde.