Den en gång så artige, förstående, självständige, inkännande, vackra, omtänksamma, kärleksfulla och attraktiva mannen eller kvinnan, förvandlas inte sällan till någonting helt annat när förhållandet avslutats. Den som stod oss så nära blir till en fullständig främling.
Fastklamrande, anklagelser, högljuddljudhet, aggressivitet och skuldbeläggande står inte sällan på avslutningsmenyn. Vem var det som vi egentligen levde tillsammans med?
När vi känner oss sedda, utvalda, bekräftade och förälskade är det relativt enkelt att vara en fin människa. Men hur blir vi när det stormar runt omkring? När självbilden åkt på en av sina värsta smällar?
I förtvivlans landskap är det oerhört lätt att släppa på spärrarna. Jag ser dem som inte tycker att de har någonting att förlora när de fått höra orden: ”Jag vill inte längre! Det är slut! Jag har inte de rätta känslorna för dig.” Det är som om de under dessa omständigheter anser sig har rätten att låta demonerna få komma ut i det fria, och riktas mot den andre.
Vår sanna styrka – eller brister visar sig när förhållandet avlutats. Vill vi ge igen? Kontrollera den andres val? Manipulera genom ekonomiska utpressning? Vända barnen mot deras mamma eller pappa?
Att köra med härskartekniker är att ge kvitto till den f.d. partnern där hon/han kan säga till sig själv: ”Detta är anledningen till varför jag lämnar dig!”
Det är under motgångar och nederlag som maskerna faller och vi visar hela spektrat av vår natur. Det välregisserade får inte sällan se sig besegrat. Men även storheten i en person kan ta plats. Här har vi ett val gällande vilken väg vi ska slå in på. Det är naturligtvis inte ingen enkel match, men det fråntar oss inte rösträtten gällande vilken del av den egna personligheten som ska få kliva fram.
Jag har all förståelse till varför människor känner sig emotionellt överkörda och lurade på kärleken. Men det ursäktar inte att vi spelar ut vilka kort som helst mot den som vi en gång delade tid och upplevelser med.
En kvinna berättade: ”När jag gjorde slut trodde jag att jag var helt färdig med honom. Men hans storsinthet fick mig att omvärdera och se honom i ett helt annat ljus.”
Hur vill du en dag se på din egen person?
Michael Larsen – relationscoach
Beställ boken ”Skiljas utan att förlora sig själv” här
Klokt och håller med. Det är inte en enkel match som sagt. Det är ett trauma med separation, gamla sår kan komma fram och överrumpla både den som blir lämnad och den som lämnar. Och det tar tid att separera de relationstrådar som byggts upp under flera år där gränser kan bli flytande från båda parter, vilket blir konfliktgrunder och kanske? nödvändigt för att etablera en ny form av relation när man har barn tillsammans. Och även om man på ett intellektuellt plan förstår det goda och rätta, så tar det tid att acceptera den nya verkligheten och börja bottna även emotionellt. Man kanske kan likna det vid en dans som oftast är i otakt från separationsstarten, både med den före detta och även med sig själv. Den som lämnar är förmodligen mer i takt med sig själv. Impulskontroll från båda parter är viktigt, likaså förståelse, det är ingen enkel match, men det går. Ibland är det nödvändigt med professionell hjälp, ta den!
Önskar er alla som kämpar där ute allt gott, ett liv med sinnesro och kärlek.
Så bra skrivet Michael!
Det kan vara oerhört smärtsamt att separera och i den krisen skulle jag säga att personernas starka och svaga sidor blottas. Så var det för mig i vart fall. Inom vissa områden var jag oerhört stark och inom andra svag. Men jag skulle inte säga att jag på ett förnuftigt sätt kände att jag gjorde val. Det är så enkelt att säga att man som människa står inför möjligheten att göra val i olika sammanhang, ex hen väljer att röka, hen väljer att vara överviktig mm.
Skulle också vilja ge en fundering kring att det är så lätt att döma den som är utåtagerande och säger saker om sitt ex. som personen senare ångrar. Och så lätt att lyssna på den som är tyst och hela tiden säger goda saker om sitt ex. Det kan finnas orsaker till att exet, i olika sammanhang säger att min före detta partner var perfekt på alla sätt..men vi växte ifrån varandra. Bakom det kan det finnas problem som otrohet, svek och förminskning, men att personen ifråga är ”smart” nog att dölja de sidor genom att alltid vara säga gott.
I en pressad emotionell turbulens som en separation kan innebära kan precis vem som helst (tror jag) bete sig illa då känslorna är svåra att bemästra. Och partnern kan säkert känna, vilken tur att jag lämnade den personen. Men när det fått gå tillräckligt lång tid så kan rollerna bli omvända, allra helst om den som lämnar har en ny partner redan innan. Ofta tar sådan förhållanden slut efter 3-4 år och då är det den som lämnade som blir blottad. Då kan partnern som blev ratad för en ny kvinna/man ha stärkt sig och sansat sig och åter igen bli kärleksfull, inkännande mm.
Bara några vinklar till dagens inlägg som i sig är oerhört intressant.
Håller med att det är svårt. Jesper Juul har skrivit en bok som tangerar ämnet: ”Aggression- ett nytt och farligt tabu”.
Ibland är ilska positivt, för att markera gräns och stå upp för sig själv. För att bli tydlig för sig själv och den andre. Givetvis inte acceptabelt med hot och våld. Viktigt att poängtera att det inte är samma sak som att bli heligt förbannad!
Helt sant. Finns massor av sätt att bli förbannad på med all rätt. Men att kränka och förminska en annan människa är aldrig ok, hur arg man än blir. Martin Luther King sa ”The ultimate measure of a man is not where he stands in moments of comfort and convenience, but where he stands at times of challenge and controversy.
Att tiga ihjäl en relation är det ingen som ser eller hör…Och den som tiger och nonchalerar ignorerar sin partner får sällan skulden.
Jag tror på att rent ursinne fyller sin funktion…att visa att gränser finns…det här med att vara så himla hänsynstagande och gullig när man är vansinnigt besviken på sin livspartner som aldrig fanns där..som trampade på dig som teg ihjäl då niger inte jag längre.
Kraft och självrespekt är också viktigt
Jag fick (och tog) mycket av skulden för problem och konflikter i förhållandet. Jag blev arg, jag fräste, jag gnällde, jag svor, jag sa hårda ord. I ren frustration över att inte nå fram när jag kommunicerade på ett mer konstruktivt sätt. Han hade andra sätt att bete sig illa på, som inte var lika lätta att sätta fingret på.
Som att:
– Aldrig höja rösten eller svära, men dra sig undan och köra silent treatment i dagar om jag inte betedde mig på ett för honom oacceptabelt sätt.
– Satte mig på plats för min gnällighet, i stället för att ta till sig av det jag ville diskutera och förändra.
– Brast i de överenskommelser vi gjorde, och påpekade mer än gärna att jag inte höll samma överenskommelser.
– Anklagade mig för att ha kontrollbehov, alternativt för att inte ha koll på någonting, allt i en salig blandning.
– Visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att trigga igång mig så att jag exploderade, och sedan anklaga mig för att bara vara ute efter att bråka.
Allt detta gjorde att jag tog på mig skulden, och dessutom tog på mig att lösa allt detta. På ett sätt har det gett mig väldigt mycket positivt. Jag har blivit mer självmedveten och jobbat mycket på att hantera mina egna känslor bättre, och på att uttrycka mina behov tydligare. Tyvärr hjälper ju inte det när man lever med någon som inte ser sin egen roll i det hela, och som inte är beredd att göra samma förändringar för egen del. Jag har svårt att tro att jag kommer att falla i samma fälla i framtiden. Nu vet jag mycket bättre vad en bra relation ska innebära. Den där harmonin och kraften som bottnar i kärlek, det var den som saknades, och det är den jag ska ha, om en relation ska vara aktuell. Annars får det vara. Jag har det så jäkla bra nu så jag tror jag skiter i det där med relationer…
Ilskan jag kände och uttryckte var ju bara en självklar följd av att jag blev nedtryckt och inte blev respekterad. När jag sa det till honom, att ilska kan vara kraft, blev han mycket upprörd, och berättade att det var fel. När jag sa till honom att hans silent treatment (som jag då inte hade något ord för) var fel, och hur det fick mig att må, så sa han att det bara var en naturlig reaktion på hur jag betedde mig.
När vi separerade, och fortfarande kunde prata med varandra, gick han i terapi ett tag. Efter en sådan terapisession hade han kommit till insikt. Han hade äntligen förstått vad han gjort fel i vår, och i alla sina, relationer. Äntligen, tänkte jag. Tills han sa: Det jag gjort fel är att jag valt fel tjejer. Jag har alltid varit ihop med tjejer som är gnälliga, griniga och arga.
Och då, just då, trillade polletten ner för mig. En sån människa går inte att leva med. Inte om man vill må bra och utvecklas.
Huvudet på spiken. Jag kan inte förstå hur f.d. par son delar ett föräldraskap kan sänka sig till nivåer när man inte pratar med varandra eller ägnar kommunikationen åt hårda ord. Oavsett hur man känner. För gemensamma barn är en gemensam uppgift och den kan aldrig gynnas av att man inte kan samarbeta. Många borde skämmas.
Visst kommer det kriser under resans gång och då är det rimligt att man tar steg tillbaka. Men ur kriserna borde en än starkare plattform födas.
För oss tror jag nyckeln varit att det trots allt som sagt och gjorts har funnits en ömsesidig respekt för den andre som förälder och en gemensam bild av vad föräldraskapet innebär. Från det har vi utvecklat även respekt och omtanke för varandra som individer. Ibland övergår detta i värme. Jag är fast besluten att det är så det ska fortsätta.
Pappa Till, känner igen mig i det du skriver, vi har samma slags tankar kring varandra efter separationen. Att respektera varandra för de individer vi är och att samarbeta på ett tryggt och bra sätt de gånger vi måste.
Flera av mina vänner säger att jag är stark då jag visar honom sådan stor respekt, med tanke på hur vår separation gick tillväga. Men jag vill inte vara den som kastar första stenen…varje människa har sin battle.
Min fd misshndlar mig psykiskt även slagit på föremål runt mig, stängt en bildörr på mig när han var arg,barnen såg det.varför gör han detta mot mig? Jag blev lämnad utan förvarning. Har en mycket ung kärlek som jobbar på hans jobb, därför han lämnade oss. Vad är det som gör att han behandlar mig utan respekt?