Den en gång så artige, förstående, självständige, inkännande, vackra, omtänksamma, kärleksfulla och attraktiva mannen eller kvinnan, förvandlas inte sällan till någonting helt annat när förhållandet avslutats. Den som stod oss så nära blir till en fullständig främling.
Fastklamrande, anklagelser, högljuddljudhet, aggressivitet och skuldbeläggande står inte sällan på avslutningsmenyn. Vem var det som vi egentligen levde tillsammans med?
När vi känner oss sedda, utvalda, bekräftade och förälskade är det relativt enkelt att vara en fin människa. Men hur blir vi när det stormar runt omkring? När självbilden åkt på en av sina värsta smällar?
I förtvivlans landskap är det oerhört lätt att släppa på spärrarna. Jag ser dem som inte tycker att de har någonting att förlora när de fått höra orden: ”Jag vill inte längre! Det är slut! Jag har inte de rätta känslorna för dig.” Det är som om de under dessa omständigheter anser sig har rätten att låta demonerna få komma ut i det fria, och riktas mot den andre.
Vår sanna styrka – eller brister visar sig när förhållandet avlutats. Vill vi ge igen? Kontrollera den andres val? Manipulera genom ekonomiska utpressning? Vända barnen mot deras mamma eller pappa?
Att köra med härskartekniker är att ge kvitto till den f.d. partnern där hon/han kan säga till sig själv: ”Detta är anledningen till varför jag lämnar dig!”
Det är under motgångar och nederlag som maskerna faller och vi visar hela spektrat av vår natur. Det välregisserade får inte sällan se sig besegrat. Men även storheten i en person kan ta plats. Här har vi ett val gällande vilken väg vi ska slå in på. Det är naturligtvis inte ingen enkel match, men det fråntar oss inte rösträtten gällande vilken del av den egna personligheten som ska få kliva fram.
Jag har all förståelse till varför människor känner sig emotionellt överkörda och lurade på kärleken. Men det ursäktar inte att vi spelar ut vilka kort som helst mot den som vi en gång delade tid och upplevelser med.
En kvinna berättade: ”När jag gjorde slut trodde jag att jag var helt färdig med honom. Men hans storsinthet fick mig att omvärdera och se honom i ett helt annat ljus.”
Hur vill du en dag se på din egen person?
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 6/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael! Jag läser det du skriver. Så klokt allting….. Men…. Alltså jag är så irriterad på ordet HEN. Har inte fattat dess värde. Tills nu… Skärp dig! Det du skriver är alltid ur en kvinnas perspektiv. Män känner, män mår skit av precis samma anledningar.
Kalle; läs artikeln en gång till.
HELA artikeln.
Kanske Din irritation då får vingar o flyger sin väg !!
Jag träffade en kille i 2 månader. Vi var inget par tyvärr men när han efter 2 månaders kontakt med mig valde att leta efter en annan tjej att dejta pga att han tyckte att jag var för på??!!
Då vet jag inte vad som hände med mig. Blev så ledsen, arg och besviken på honom att han inte valde mig så började göra dumma saker. Gick utanför hans lägenhet för att kolla om han var hemma, lyssna utanför hans dörr, ringde dolt nummer för han hade blockerat mitt vanliga, skickade sms till honom.
Skickar fortfarande sms till honom varje dag.
Jag är så himla glad och stolt över mig själv hur jag hanterade vårt break-up. Han betedde sig som en självisk, iskall främling och jag försökte förstå, prata och nå fram. Tänkte att det var viktigt hur vi skiljdes åt med tanke på gemensamma vänner att vi inte kommer undan varandra i framtiden… men han brydde sig uppenbarligen inte, eller har inte förmåga att tänka så… Han träffade en ny två veckor senare…
Men jag har hela tiden känt att jag kan gå med huvudet högt när vi ses. Det var han som betedde sig som en självisk barnunge och det känns så skönt att jag inte sänkte mig till hans nivå.
Nu har jag precis fått höra att han gjort slut med den nya tjejen också. Och dejtar nån ny… Kanske var det den sista pusselbiten för mig för jag kände sån befrielse på nåt vis att höra det. Han kommer aldrig förändras, inte ha djupare relationer än så, att han kan gå vidare nån vecka senare… och det är så långt ifrån vad jag vill ha i mitt liv och är så glad att han inte är en del av det längre.
Känner mig för egen del hoppfull. Varit på en dejt som fick mig att känna nåt det var länge sen jag kände. Ingen aning om vad det blir av det men jag känner mig glad, glad att känna och inse att det finns fina genuina killar där ute…
Du skriver om att den som bli lämnad blir den som beter sig illa, vill hämnas, jävlas mm. I mitt fall är det precis tvärt om. Han ville skiljas. Han skaffade ny kvinna 4 mån efter. Nu snart 2 år senare så kör han ff med härskarfasoner. Barnens byxor har gått sönder hemma hos honom, och han skriver ett sms till mig och undrar hur det kommer sig, och om jag har något vasst hemma eller i bilen som gjort att dom gått sönder. Medans jag skulle slänga byxorna och köpa nya, för ja, barns byxor slits och går sönder ibland.
Jag håller på att söka nytt jobb, för att tjäna lite bättre. Jag frågade om han hade några invändningar på OM jag skulle vara tvungen att byta helg med honom? ( jobbar varannan helg) och får ta det schema som tjänsten är på. Men det gick inte för sig, för då är han inte barnledig på helgen med sin nya. Jag frågade då om han tyckte det var rimligt att jag skulle tacka nej till nya jobbet för att det inte är ” rätt helg för dem” ! Då sa han bara, tyvärr det passar inte mig.
Jag frågade om han kunde tänka sig att gå till fam, rådgivningen då jag tycker att samarbetet mellan oss och dessa små härskartaktiker behöver lösas för allas skull. Det finns givet vis mer änn detta, men dessa saker har varit bara under denna månad. Så om 2 v har vid tid där.
Jag känner mig som den som har ” gått vidare” mentalt och känslomässigt och på ett moget sätt och det är tack vare denna sida. Jag ger inte igen på hans fula spel. Jag är så mycket större änn så. Han ska inte få mig dit där vi kastar paj på varandra. När jag inte reagerar på hans fulspel så blir han obekväm, för hade det varit för 2 år sedan hade jag agerat annorlunda och nu vet han inte hur han ska bete sig när jag inte går samma väg som han. Dessutom har jag inte fått träffa den nya kvinnan heller, trots att dom varit tillsammans i över 1 år. Hon satt på övervåningen en gång när jag hämtade barnen. Barnen pratar om henne och hennes barn och jag hör ju på dem att det funkar bra, och det känns bra såklart.
Så nog är det en helt ny person att förhålla sig till mot den jag var gift med. Jag är ju inte heller densamma. Jag har valt den goda vägen och kommer att fortsätta välja den, men jag måste också markera när jag tycker att det gått över styr.
Gjorde slut pga hans bristande engagemang i familjen, gräsrökande som gjorde honom totalt passiv. Jag gav upp att vara ”blåslampan” här hemma som skulle hålla liv i allt.
När jag väl gjort slut, visade det sig att han hade tydligen enormt MYCKET energi. Den använder han flitigt till att jävlas med mig på alla plan. Det var som att jag drev upp djävulen ur helvetet, och främlingen jag hade att göra med numera är mitt kvitto, på att alla diffusa tecken på vad som var fel i förhållandet var inte min inbillning.
Min erfarenhet är attt ens både svaga och starka sidor förstärks i en traumatisk förändrad livssituation. Rådet jag fick av nära och kära de första dagarna efter chockbeskedet ’ det är något jag måste berätta’ var att välj noga vilka ord du nu säger och att ’ det är som om hen dött för dig’ fast värre för dy måste förhålla dig till hen’.
När värsta chocken lagt sig och man började kunna ta in verkligheten kom mycket destruktiva tankar om exet upp genom att gamla dolda rädslor och slitningar åter kom upp i dagsljuset.
Det var mycket nära att jag skulle ha åkt hem till exets nya kvinna och säga både det ena och det andra, jag var så nära att hoppa av bussen på deras hållplats…men tänkte hur kommer det att gynna mig i långa loppet. Istället skrev jag av mig all ångest och bitterhet. Då och då under första året dök bitterheten upp och jag skrev. Sedan klingade hatet/besvikelsen/rädslorna/övergivenheten av…och då gjorde jag en liten ceremoni där jag brände upp anteckningsboken (inga vackra ord stod i den). Jag ville försöka lämna de grå tankarna. Det hjälpte verkligen att göra så här. Men visst så dyker man ändå då och då. Men försök att inte säga något du ångrar det skadar i slutänden bara dig själv och era barn.
Fick rådet att bära huvudet högt och att inte vara fördömande…för det kan vara värre att lämna än att bli lämnad.
Varma kramar
Bra gjort Anna K!
Det jag har försökt att hålla fast i, även om jag inte alltid lyckats, är att oavsett hur mitt ex har betett sig så ska jag gå ur den här processen med värdighet. Det är den jag vill vara. Under den här processen har ett par tankar blivit så viktiga för mig att jag har de uppsatta hemma:
Vi äger ingenting – förutom värdigheten och kärleken. (Och då menar jag att vi alltid äger kärleken till oss själva)
Jag är inte min historia – jag är mitt nu och min framtid. (Jag väljer själv hur jag vill agera oavsett omständigheter)
Det är ett hästjobb att låta bli att hämnas. Men jag återkommer ändå till: vilken avtryck vill jag sätta på denna jord, vill jag sprida hämnd eller värdighet i världen?
Jag tror att det finns en gråskala.. visst, att hämnas och vara riktigt jävlig gör bara större skada och oftast ångrar man sig djupt i ett senare skede. Men, jag tror inte heller på att alltid vara så himla ”god”, ibland behöver man ryta ifrån ordentligt! Visa den andre att du kan inte trampa på mig längre. Särskilt om man har blivit lämnad på ett hänsynslöst sätt, tex genom svek och lögnerna. Ilska är en sund känsla som vi behöver få uttrycka. Att svälja den för att vara god eller av hänsyn kan leda till att ilskan växer och tar sig ohälsosamma uttryck, tex i form av missbruk eller psykosomatiska besvär.
Så fint Marianne och jag förstår Yaszmunaz tankar om att man måste få ur sig ilskan också. Något jag haft problem med och sim också mycket riktigt orsakat psykosomatiska besvär.
Jag förvånade både mig själv och min sambo med mina kraftfulla reaktioner då han träffat en annan kvinna och ville lämna vårt förhållande efter 27år.
Vilka starka krafter som släpptes loss. Jag skrek och kastade saker. Jag som alltid varit lugnet själv. Vid ett tillfälle till och med sparkade jag mot honom och det har aldrig någonsin tidigare förekommit något våld mellan oss. Det var innan han flyttat hemifrån och han lämnade mig vid detta tillfälle en hel natt för att vara tillsammans med den nya kvinnan. Jag ville helst dö den natten för att komma ifrån mina känslor. I efterhand önskar jag att jag kunnat hålla mig mer samlad i den situationen men jag har förlåtit mig själv. Jag var inte så stark att jag kunde vara storsint och värdig just då. Jag tror som du Yaszmina att man måste få ur sig sin ilska och frustration och på något sätt förmedla att här har du passerat min gräns (fast givetvis inte genom handgripligheter).
Värdigheten ligger kanske i att inte fastna i det destruktiva utan så småningom släppa och komma vidare.
Marianne, jag minns så väl dina ord som jag läste på bloggen när jag hade det som svårast ” Vi äger ingenting-förutom värdigheten och kärleken-och i just dessa storheter vill jag vara”.
Någon annan skrev om ”att vila i ovissheten, i tystnaden, i frånvaron av svar”.
Och ytterligare någon ”Fortsätt leva tills du blir levande igen”
Dessa ord och många andra kloka tankar på detta forum hjälpte mig framåt. Tack!.
Manna….så sant! Det är lustigt vad lika männen och vi kvinnor är i mångt och mycket.
En vecka efter chockbeskedet så frågade han om det var okey att han åkte hem till den nya kvinnan över natten, fre – lör, för åter bo hemma dagen efter. Just då han frågade var jag hemma hos en vännina och var så superstressad och trasig som man aldrig trodde att man någonsin skulle kunna bli så jag sade ja. Åkte hem sov ensam i huset och vid 11 tiden på lördagen kommer ett sms om att han är påväg hem….då gick ilskan upp i kroppen. När han klev in i hallen fick han nog en chock, dels pga min ilska och dels pga av att jag väckte upp honom med vad han höll på med. Vi var fortfarande gifta, en vecka hade bara gått, och detta var vänsterprassel rakt unför våra vuxna barn….
så här fem år efter så var nog detta det värsta ögonblicket ur flera olika perspektiv med resultatet att jag fullständigt klippte av allt inom mig som hade med han att göra. Där skrek jag till honom att han och hans f…a till kvinna får aldrig mer träffas så länge han bor kvar hemma då detta kommer att skada våra barn. Han sade, du kallar inte henne så, jag sade att jag kallar henne precis för vad jag vill då hon tar emot min man jag är gift med en fredag kväll och att han måste flytta ut innan nästa vecka är slut.
Därefter sade jag till honom, jag har känt dig i så många år och även kvinnan han blev förälskad i, ni har varit för mig fina människor, högutbildade, höginkomsttagare, högintellektuella men just nu är ni ute på mycket svag is och håller på att äventyra hela era liv. Vid detta tillfällle kom min dåliga sida fram IOM att jag skrek och sade hemskt ord om kvinnan jag kände (svårt för att förlåta mig för det idag. men exet säger att det gör inget) men också fanns den bra sidan, förmågan att kunna ta vida perspektiv och andras perspektiv. Och styrkan att i det läget ’rädda’ mig själv och säga nu släpper du aldrig in han i ditt liv igen, fjärde ggn gillt.
Där i det ögonblicket började en vardag med olika strategier för att överleva på flera olika plan, ekonomiskt, praktiskt, barnen, vännerna, släkterna och känslomässigt.
Vi älskade varandra men kunde inte leva ihop, ena dagen satt han och grät vid datorn då han skrev bodelningen, vem som skulle få vad, nästa dag grät jag, och han skrev så fina ord till mig som han aldrig skrivit förr då jag skulle fortsätta läsa.
Vi gick en promenad på kvällen han fick smärta i bröstet i en uppförsbacke, vi fick stanna, (ett år senare trodde de på en undersökning att han haft en hjärtinfarkt) jag fick stålsätta mig och försöka hjälpa honom som vilken annan människa som helst….sömnen rubbades fullständigt då dagarnas händelser löpte amok, jag vägde mig varje dag för att kanske hinna gå ned 15 kg på en dag så hann inte lämnade mig….
Han sade vi kan väl sova jämte varandra tillls jag flyttar om tre dagar, vi har ju sovit jämte varandra i 25 år. En natt till sov jag, sedan klarade jag inte att känna den välbekanta lukten av honom. Han sade sista kvällen att han var rädd då han tyckte att han gav sig ut på okänt vatten och hade ingen aning om hur det skulle gå. Jag sade men du älskar henne så det kommer nog att gå bra. När han somnade så gick jag och lade mig i ett annat rum.
Varför jag fortfarande efter fem år söker stöd på ex denna fantastiska blogg och underbara vänner tror jag beror på att jag dels hade förminskat mig själv så länge i förhållandet och dels på att jag kom i en sådan ekonomisk kris.
Jag har en bra ekonomi nu och intressant jobb. Oroar mig mindre för framtiden, mina barn har hösten som varit äntligen landat i allt och häromdagen kunde barnet som kom i dåligt sällskap och började droga lugnt och bestämt kräva respekt av sin far och inte vika och buga sig för att han jämt ska känna sig sedd och att hon ska dansa för han Han insåg äntligen vad han behövde göra och tog rätt beslut som stärker banden mellan han och barnet. Hans börjar agera som en rakryggad man! Då kan jag släpppa den sista lilla tråden oss emellan, nu har barnen och deras barn en bra kontakt igen efter all skit som separationen innebar.
En del kanske tycker att jag gör mig till ett offer, men jag känner att det varit min plikt att se till att våra barn får en god relation till sin far igen.
Den smärtsammaste delen i separationsprocessen har varit mitt sorgearbete att förlora min stora kärlek. Han dog. De mest arbetssamma delarna har varit ekonomin och att försöka reparera barnens relation till sin far som gick i spillror
Den mörkaste delen i processen har varit att gå in i sig själv och se hur jag själv fungerar som människa och fälla gamla rädslor.
Det finns saker man ångrar i livet, men det gör vi alla. Det viktiga är att försöka vara i nuet och uppskatta det man har. Små vardagliga saker har alltid gjort mig lycklig ex. att få ta en kopp the med katten spinnande bredvid mig en lördag morgon med sinnet i harmoni. Långpromenad i solskenet, ringa mina barn och småprata med dem, gå på bio med en vännina….det är lycka!
Tack mina kära bloggvänner och framförallt Michael❤❤
Så sant och något jag verkligen tänkt mycket på efter att ha blivit lämnad. Det är ibland så lockande att bli arg, att spela spel etc. Men för det mesta kommer insikten rätt snabbt, dels för att jag själv bara skulle förlora på att bete mig på samma sätt, dels för att barn garanterat mår bättre i fred än krig.
Fick tidigt ett råd jag tagit med mig: Ju mer skit du upplever att du får, desto mer kärlek/omtanke ska du ge.
Eget tillägg: Undvik att bygga förväntningar i det. Och gör inte våld på dig själv, sätt gränser.