”Nu har jag lyckats förstöra ytterligare ett förhållande trots att han var helt fantastisk mot mig!”
”Han kränker mig genom iskall tystnad, säger att jag är tjock och inte kan fostra barnen. Mitt självförtroende är i botten! Och jag blir kvar!”
”Jag vet att jag egentligen inte har någon anledning att vara svartsjuk, men ändå förstör jag genom att fråga ut henne och leta igenom hennes mobil. Jag kan bara inte låta bli.”
Två ytterligheter: bryta ner det som är fint, tryggt och kärleksfullt. Eller bli kvar i det som knäcker oss. Varför?
Föreställ dig två personer som möts och blir förälskade: en av dem har en svag självkänsla och lågt självförtroende. Den andre är en beskyddande och hjälpande personlighet och vill rädda den andre ur sin utsatthet. Några månader eller ett år in i relationen har det som först lockade ”hjälparen”, nu förbytts till avstånd. Det låga självförtroendet uppfattas nu som kvävande, kontrollerande och oattraktivt i partnerns ögon. Deras förhållande har blivit en arena för klängighet, anklagelser och medberoende. Ingen av dem ser vad som pågår och arbetar därför inte med sig själva, vilket har lett till självskadebeteenden. Vi skadar andra och oss själva genom att inte se och förändra det som är destruktivt.
Om vi t.ex. har en stark separationsångest kanske vi dras till någon som vi vet inte skulle lämna oss: någon som söker trygghet före allting annat. Även om det innebär ett kärlekslöst förhållande. Två som stannar för att inte röra upp trauman i sina liv: övergivenhet och rädsla för det okända. Två som känner att de har kontrollen – även om det saknas attraktion och kärlek. Det kan t.om. förekomma kränkningar, men vetskapen om vad man har går före allting annat.
Självskadebeteenden och relationssabotage går hand i hand. För en del människor kan livet kännas så fruktansvärt inrutat och grått att de startar drama för att få känna, även om det bryter ner. Andra försätter sig i strömsparläge för att inte känna.
Att få känna är en av de starkaste drivkrafterna inom oss och det är därför som vi lyssnar på musik, ser film, älskar, reser, tränar, lagar fantastiska middagar, blir förälskade… Det får oss att känna oss levande! Tyvärr kan även olika former av missbruk ge oss illusionen av att vara levande. Sinnena öppnas upp och vi tror att vi är kreativa och oövervinnerliga. Men vinsten är kortvarig och någonstans vet vi att vi skadat oss själva, vilket skapar ångest. Vi försöker dämpa ångesten genom nya rus, drama och kaos – självskadebeteende står i kö och flirtar med vår ångest.
Relationsförstörelse och åverkan på sitt jag, kommer i många olika skepnader: vi kan vara introverta, tystlåtna, konfliktskygga och anpassningsbara (vilket är ena ytterligheten). Eller så antar vi en helt annan ansiktsmask: extrovert, utåtagerande, högljutt aggressiv, iscensättare av konflikter…
Att bryta självdestruktiva beteenden är något av det viktigaste som vi kan företa oss. Med ökad medvetenhet om oss själva och hur vi blir i våra relationer, kan vi börja agera annorlunda. Vi behöver samla på oss nya erfarenheter som ger oss den djupa känslan av värdighet, att vi kan förändras genom våra val och att våra relationer och andra människor formas av våra handlingar.
Hur ser ett värdigt Du ut? Vilka val gör du? Hur ser vägen ut som du rör dig på? Vilket bråte på vägen behöver röjas bort? När börjar du förändringen?
Michael Larsen – relationscoach
Hur ser ett VÄRDIGT DU ut? Vilken bra formulerad fråga! Ja, det är ju när jag är stark nog att agera enligt det jag innerst inne vet är det bästa för mig! När jag tar hand om mig på det bästa sätt jag kan. Och är snäll mot mig själv. I huvudet och genom handlingar. När jag är min egen bästa vän. När jag tänker och gör saker som jag växer av. Som jag kan komma framåt av. Då kan jag känna mig nöjd och stolt över mig själv. Fast det handlar också om att inte döma sig själv alltför hårt för alla gånger då man inte har haft/har styrkan att agera efter sitt eget högsta bästa. Då man inte orkat/orkar eller kunnat välja att agera på ett sätt som ger en värdig känsla för sin egen person. Då man istället gör eller inte gör något som man på sikt vet eller alltför sent märker leder till det håll man INTE vill. Den delen i mig själv, den som saboterar av olika anledningar…ett värdigt JAG kan omfamna även den delen av sig själv med värme, förståelse och ömhet. För mig ligger värdet i att vara människa och att veta att det inte är så lätt att leva. Men att vi alltid kan ta oss framåt, ibland helt genom vår egen inneboende kraft och ibland med hjälp utifrån och ofta från varandra. Det viktiga är strävan efter att komma förbi våra egna inre och yttre hinder. Strävan efter att blomma. Eller efter att vara en larv som blir till en fjäril. Det är bilder som hjälper mig. Att alltid tro att det finns gömda skatter i svårigheter. Att det går att vända det som varit svårt till något som för mig vidare till något bättre. Jag vill se livet med alla dess utmaningar, som verktyget som slipar oss alla till diamanter. På det sättet får allt svårt ett mycket högre syfte. Det finns inga färdiga diamanter och något hårt måste bearbeta diamanten för att den ska skina i dess renaste form. Men att det är ditåt jag strävar. Alltid. Det glömmer jag ibland, och allt känns meningslöst. Men sen kommer jag ihåg det igen. Och även de svåraste stunderna blir meningsfulla när jag ser hela bilden.
Så klokt, insiktsfullt och fint skrivet, Petra!
Tack Sofia! ❤️ Ja, alltså det var iaf de tankar som kom till mig. Sen har jag hunnit vrida och vända på det där fler gånger efter att jag skrev det. Om att det mest kanske handlar om att påminna sig om att man är lika värdig hela tiden. Även när man inte känner sig stark och leder sig själv framåt på rätt väg. Att man är värdig även i de stunder man känner sig svag och behandlar sig själv ovärdigt av olika anledningar. Va fick du för tankar?
Lyssnade på din mycket bra webinar igår. Undrar om den finns inspelad så man kunde köpa? Har svårt att ta in allt så skulle vilja höra den igen. Mvh Niklas
Men hur ska man tänka ifall man inte klarar av att vara värdig när man är ensam? När man hela tiden strävar efter att vara i ett sammanhang för att det först är då som man blir bekräftad, känner ett värde och en mening. Hur ska man tänka då? När man tänker att en förestående separation är slutet på allt? Detta eftersom man vet att man aldrig i livet lyckats finna ett värde när man är ensam och inte i ett förhållande? När man växer och mår väl av interaktionen med andra och inte finner mening i att göra saker ensam.