För de allra flesta är det en självklarhet att vi måste tycka om oss själva för att kunna ha sunda relationer och att självvärdet är en av de absolut viktigaste beståndsdelarna. Men det är nödvändigt att förstå mer än via huvudet – hjärtat behöver känna: ”det är ok att vara jag!”
Det är i vår värld väldigt lätt att bygga upp en falskt konstruerad självbild/självvärde genom sociala medier. Hur många har sett smutstvätten, depressionerna och sjukdomarna på Facebook? Nej, där är det snygga bilder på fredagsmiddagen och vinet, resorna, kläderna och de andra accessoarerna som gäller. Det är förståeligt och mänskligt att vilja visa upp det goda lyckade livet.
Det ligger som sagt nära till hands att koppla självvärdet till godkännande och applåder från omgivningen, men det ligger djupare än antalet likes, utan hur vi känner i mörkret innan vi går till sängs, när distraktionerna och stimmet lagt sig. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN? Om allt försvann och det bara var jag som stod här?
Det finns några saker som inte går sortera bort när vi pratar om att se och känna värdet i den egna personen: bilden vi har av oss själva (självbilden), förmågan till empati och kunna vara förlåtande gällande egna misstag, de uppbyggande vanorna som gör att vi kan tycka om livet vi lever. Det går inte att le mot personen i spegeln om vanorna är destruktiva (om vi inte lever i fullständig förnekelse förstås).
Självvärdet är inte något man hittar genom magisk upplysning på en bergstopp och sen är allt klart, utan en färskvara som är beroende av attityd till allt levande omkring oss. Vi behöver kunna se, erkänna och acceptera, ja, t.o.m. omfamna det som inte är alltför smickrande inombords: såren, ärren, bristningarna, tvivlen etc.
Vad säger du min bloggvän? Vad är självvärde för dig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Håller helt och hållet med dig.
Försökt med nya relationer efter en tuff skilsmässa från alkoholiserad make.
Men hittade efter ett tag bara fel på de två männen jag träffat och inlett en relation med efter skilsmässan.
Nu har jag beslutat att koncentrera mig på mig själv och mitt liv. Vill hitta känslan att jag är bra, jag är trevlig att vara med, att jag trivs med att leva mitt liv med eller utan man. Skön känsla och faktiskt helt ok att vara jag.
Min oförmåga att se mitt eget värde i relationer är, tror jag, en stor del i varför jag tappar bort mig i det som jag tror är kärlek…
Jag förhandlar bort mig och det som är viktigt för mig, det som är jag.
Till slut står jag där- ledsen, vilsen och mentalt helt slut efter att försökt forma mig efter en partner som inte riktigt är nöjd med mitt jag. En urvriden, blek spillra av en kvinna som ensam ska hitta kraften igen.
Tycker mycket om din blogg och de fina människor som delar med sig här. Tack❤️
känner igen mig… <3
Din beskrivning är så otroligt träffande! Skulle kunna varit jag som skrivit dina ord! Den där känslan av att behöva förhandla bort sitt självvärde för att försöka passa in och duga för en annan människa. Kompromissa bort sina grundläggande värderingar om relationer och bemötande bara för kanske få honom att stanna kvar. Men till slut kommer man till en gräns! Dagen då man slutar leta efter fel på sig själv och försöka förstå varför man inte duger. Svaren kommer man aldrig hitta hos sig själv, de finns inte där. Svaren ligger hos den andra personen, mannen som har en förlegad bild av kvinnor, saknar empati och som tycker att det är helt okej att leka med andra människors liv och känslor. Förbruka människor längs livets stig totalt likgiltig inför hur djupa sår och spår han lämnar längs vägen.
Självvärde! Stort ämne
Det första Jag kommer att tänka på är att sätta gränser för sin omgivning.
Vare sig det handlar om chefen, vänner, partner eller påstridiga försäljare. Att sätta jag i första rummet. I min inre kompas är det ok eller inte ok.
Handlar även att kunna somna med vetskapen att jag har gjort det bästa under rådande omständigheter mot mig själv och min omgivning.
ett bra svar tycker jag så tänker jag också! kram
Vet inte riktigt än men ska försöka ta reda på det. Mycket kvar att lära och är en mästare på att anpassa mig och känna in vad andra behöver och önskar. Tack Michael!
Minns första gången jag mådde riktigt dåligt över känslan att inte räcka till. Jag var 7 år och det var min första skoldag. Min mamma hade flätat mitt långa röda hår och jag hade fått nya kläder dagen till ära. En främmande tjej sträckte sig fram emot mig i bänken och väste: glasögonorm!……Jag kom från ett hyggligt hem och jag visste vad som var rätt o fel. Jag hade aldrig kunnat drömma om att nån skulle göra så mot mig. Tänk att jag minns det så tydligt fortfarande trots att jag stött på liknande många andra gånger. Det var dags att bygga pansar, skydda sig. Nog har jag älskat mig själv, är stolt över att jag i de flesta fall är mitt bästa jag. Men vi formas av våra erfarenheter och det är inte alltid så lätt att se sitt eget värde om andra gör en hel del öför att slå sönder det.
så är det nog också maja, jag har jobbat hårt på att bygga upp mig efter alla attacker och dom fortsätter…..ibland måste man försöka göra sina medvetna val att inte bygga för hårt pansar, utan försvara sig mer intellektuellt, inte sjunka till deras nivå. Men enkelt är det inte. Jag jobbar hårt på att inte ta allting personligt, att kunna säga att det inte är ok att attackera mig eller vara elak mot mig elr ngn i min närhet……på ett vänligt men bestämt sätt. Jag kan visst kompromissa, men då ska det vara klart och tydligt att det är en kompromiss och inte bara en eftergift. Kram på Er och glad vår!!
Vi är alla människor med känslor. Känslor är inte så lätta att styra. Även om jag inte lämnar över mitt egna värde så gör det ont. Förbaskat ont, när nån försöker punktera mig. Utifrån det förändras jag, det är jag övertygad om.
Vi kan inte (helt) styra vad som händer oss men vi kan styra hur vi reagerar på det som händer, andra människor kan bara skada dig om du tillåter det.
Är man van vid att vara som en svamp som suger åt sig allting, i synnerhet negativa saker, så är det inte gjort i en handvändning att ändra inställning, men med träning går det. Människors agerande och kommentarer behöver inte göra så ont och påverka dig så mycket som det gjort hittills. Kram!
Charlotta
Jag är absolut ingen svamp. Tvärtom nästan. Men jag menar att just vårt arbete med att stötta upp oss själv ändrar oss. Vi är inte de vi kunde vara. Ni får inte missförstå mig, jag har inte haft det särskilt svårt. Men jag är ändå övertygad om att ”ta ansvar” inte räcker, vi formar vår omgivning precis som den formar oss.På gott och ont. Sen är ju upplevelsen av sorg en förutsättning för glädje osv
Ordet svamp var nog ett klumpigt valt uttryckt av mig, jag menade inte det som något negativt, bara som en beskrivning på hur man tar till sig allt man utsätts för och låter det bli en del av den egna personen. Något som dessutom är väldigt vanligt och mänskligt, men inte alltid fördelaktigt.
Charlotta
Hej Charlotta! Jag tog det inte negativt, jag förstår nog vad du menar. Fast jag kanske inte riktigt har samma åsikt som dig. Jag tror att allt påverkar oss hur vi än försöker att arbeta och ta hand om det. Jag har gått igenom 3 tuffa resor i mitt liv, den senaste var min skilsmässa. Tack vare mina tidigare resor klarade jag denna bättre men hur det än är så ändrar den mig, både positivt och negativt. Det spelar ingen roll att jag inte bryter ihop fullständigt och inte klarar mig själv, det har en enorm effekt på mig som människa och min framtid, på alla sätt. I framtiden vill jag nog känna mer,bli mer ledsen över någons nedsättande ord, för då vet jag att jag ska sluta kämpa. Vi kanske säger samma sak men med olika ord. Jag önskar dig i alla fall en fin dag, kram.
Andra kan bara skada dig om du tillåter….på ett sätt ja på ett annat sätt inte-jag känner alltid nypen, om jag sen väljer att ignorera dem tycker inte jag det är detsamma som att inte bli skadad av elakheter? vissa strider orkar man inte ta direkt av olika anledningar och andra vet jag att jag inte vinner, can’t fix stupid’…… så då kan jag ge mig innan jag börjar, det är när jag är stark och i balans som jag kan tillåta mig bli arg och orka ta upp orättvisorna! 😉
Jag har alltid varit dålig på att se mitt eget värde, aldrig tyckt att jag varit bra nog. Jag är min egen värsta fiende.
Det du skriver om ”hur vi känner i mörkret innan vi går till sängs, när distraktionerna och stimmet lagt sig. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN? Om allt försvann och det bara var jag som stod här?” det träffar som ett slag i magen, en tår trillar och än en gång inser jag att jag måste börja ta hand om mig själv och vara snäll mot mig själv.
Tack för ännu ett träffande blogginlägg!
En tanke jag fick är att självvärde är att ta ansvar för att inte ta med sig värdet andra satt på en, speciellt då om man varit i dåliga relationer eller en tuff uppväxt, utan sätta ett nytt värde på sig själv!
Idag är min självbild bra. Jag har jobbat hårt med den och har mycket kvar. Men för bara några månader sen tyckte jag inte att jag var värt någonting. Jag flyttade mina gränser, stannade kvar i en relation fylld av lögner, otrohet, fysisk och psykisk misshandel. Allt jag sagt att jag aldrig skulle acceptera. Varför? För jag ville inte vara ensam.
Idag är det helt okej att vara ensam med mig själv. Visst saknar jag en partner men jag trivs med att vara med mig. De veckor jag inte har barnen brukar jag fråga mig själv: Vad vill JAG göra idag? Det har jag aldrig gjort förut. Tidigare tassade jag på tå för alla andra.
Jag är bra och jag gillar mig för jag är en rolig, omtänksam och kärleksfull person!
😀
Varmt grattis Emma, vilken resa du gjort! 🙂
Charlotta
det är mänskligt att inte vilja vara ensam! styrkekram!
Tack Michael för ett tänkvärt inlägg. Det här är något jag kämpat och jobbat med och kanske har jag hittat det som jag behöver för att tycka att jag är ok att vara jag. Att någonstans acceptera mina brister och svårigheter och omfamna dem och inse att de är en bit av mig som gör att jag är jag istället för att motarbeta dem..(nu menar jag inte att jag att jag ska bli egocentrisk och inte kunna förändra mig)..
Tack för ännu ett bra inlägg och ta för att ni delar med er av era tankar. Jag tar lätt åt mig och får jobba med att se mitt egenvärde. Efter separationen får jag ofta skuldkänslor över hur barnen ska må. Speciellt idag när barnen har åkt till sin pappa. Jag känner mig konturlös, ostabilt och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Är bortbjuden ikväll till gemensamma vänner för första gången sedan separationen. Lite nervös. Utan barnen dessutom. Är det någon som liknande erfarenheter? Kram på er❤️
Önskar dig en trevlig kväll. Ibland tycker jag det känns bra, ibland känns det lite vilset o ensamt i den nya ”rollen” för mig…..Lycka till!!
❤️Tack
det är bra med nya tankar och erfarenheter! ha kul!
En ständigt kamp för att hålla kvar känslan av att vara värt något. Vet inte hur ofta jag viskat till mig själv ”Jag hatar mig själv”. Det blir dock allt mer sällan.
Övar mig varje dag på att prioritera mig själv och inse värdet i mig själv och inte endast i det jag gör.
❤️❤️❤️
jag tycker inte heller om mig……..men jag hatar mig inte. Men det finns många ’fel’ som jag jobbar med och ofta är det mest i mitt eget huvud, min attityd och synsätt. Om ngn frågar mig så får jag ofta tänka efter om det var en känsla hos mig eller vad som verkligen hände/sades för ofta har jag omtolkat det som sagts och hänt innan jag skickar ut det igen när jag pratar om händelsen…….kom ihåg att vara snäll mot dig!
Självvärde tror jag är min inre bild av mig själv som jag ser när jag blundar:) Funderar lite på det här med hur självvärdet hänger ihop med prestationen vi utför eller själva insatsen vi gör i det dagliga livet.Jag kan känna att mitt självlärde ökar när jag gjort någon glad,stöttat någon eller känt mycket empati för någon !!! Gör jag något bara för mig själv är jag rädd att upplevas som egoistisk.Självvärde är väl min inre bild av hur värdefull jag tycker SJÄLV att jag är? Mitt självvärde kan väl ingen annan värdera utom jag själv ? Vad innefattas i självvärde ? Hmmm många funderingar !! Tacksam för era tankar kring detta 🙂
Är drygt 50 år & anser att jag alltid haft en bra självbild & bra självkänsla. Hade de även i mitt 8 åriga förhållande med vad jag trodde ”mannen i mitt liv”. Efter att allt uppdagas, en massa otroheter som jag förlät, gick tillbaka, hans lögner, förnedring….så har jag totalt tappat allt. Jag som bara älskat villkorslöst, de är jag som mår skit, han som gjort allt detta går direkt in i nytt förhållande & är såå ”lycklig”, hu fan kan de vara så?
olika världar och icke samsyn…..styrkekram
Självvärde är det jag just nu gått/går igenom. Jag kan stå med huvudet högt, se mig i spegeln och le.
Har hela tiden i och under separationen strävat efter att vad som än händer behålla mitt – som du kallar det – självvärde.
Förändrade till 100% min inställning till allt och alla. Privat liksom i jobbet. Rannsakade mig själv till fullo. Och kanske framför allt. Dömde aldrig någonsin min älskade för att hon gjorde som hon gjorde.
Vad än framtiden skulle före med sig, fanns/finns jag där för henne. I nöd och i lust som vi än gång lovade varandra.
Tog hjälp av duktiga terapeuter och böcker för att få hjälp att komma tillrätta med mig själv och få verktyg att kunna bearbeta alla tunga känslor.
Satte väldigt stor vikt av just självvärdet. Processen var fruktansvärd många gånger. Men vetskapen om att jag en morgondag skulle stå där vid rannsakandes port och få förklara mig gjorde att valet i sig var lätt.
Jag skulle inte på något som helst sätt oavsett smärtan få minsta lilla chans till bortförklaring varför jag inte gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa henne.
Jag gjorde allt – och mer därtill. Jag står nu här som den lyckligaste människan på jorden. Vi är återigen ett Vi. Våra hjärtan har talat om för oss båda att dem inte tänker låta någon av oss gå en annan väg.
Det finns en sagolikt och fantastiskt djup rotad genuin kärlek mellan oss som efter många, många månader inte gick att stänga ute hos någon av oss.
Men det gäller att kämpa och vi har på var sitt håll gjort en resa i vårt inre.
Wow, grattis Peter! Vilken fin historia 😀 Bra jobbat 😀
Tusen, tusen tack Petra
Får hoppas det går vägen för många, många fler.
Grattis till er.
Har du lust att berätta mer vilka böcker och sånt som hjälpte dig att höja ditt självvärder? Jag har dålig självkänsla och självförtroende och det blev ännu sämre när den jag älskar mest lämnade mig för 5 månader sen. Tyvärr älskar inte han mig längre så det kan aldrig bli vi igen. 🙁
Tog främst lärdom från ”Munken som sålde sin Ferrari” och ”De Hemliga breven” och så har jag börjat utforska Mindfulness
samt tagit hjälp från terapeuter.
Små, små steg i taget som hjälpte mig börja fokusera på rätt saker. Varit tungt stundtals. Men jag tror benhårt på att det fungerar. Och för mig gjorde det, det.
Flera saker jag började med gjorde att jag började få positiv feedback från olika människor, vilket var ett bevis på att det verkligen fungerade och gav mig en starkare självkänsla.
Vissa saker kanske verkar lite flummiga. Till delar är vi väl inne på meditationens område. Men jag gav mig in i det med 100% öppet sinne. Och för en sådan som mig, som jag var, har det vänt upp och ner på mig totalt. Det har gjort mig lugn och harmonisk med det mesta.
Och jag är övertygad om att det bara kommer bli bättre ju mer jag jobbar med mig själv
Säker på att du kommer fixa det du också. Kan ta ett tag. Det kommer bakslag. Men låt dig inte nedslås. Det värsta som kan hända är att du börjar om.
Du grejar det !
Jag saknar mitt ex bara så att jag håller på att gå sönder. Önskar så att han skulle ändra sig
Låter osannolikt Peter att detta händer efter allt du skrivit om vad du tyckte om henne och dig.
Tror du blandar ihop med mitt första x.
Där har du en mardrömshistoria.
Jag läser ofta här. Tack för bra inlägg o kommentarer.
Jag har så svårt att acceptera resonemanget om det viktiga i att ha en bra självbild. Typ: Det är först när du älskar dig själv som du kan älska/bli älskad. Jag har kraschat. Legat på psyk, tagit medicin och går i terapi. Jag vill inte landa i att trivas ensam med mig själv. I mitt bekräftelsesökande har jag exponerat mig mycket. Träffat många kvinnor. Levt mig in extremt mycket genom samtal och sex. Jag har varit en bra partner. Alltid gett mer än vad jag tagit. Alltid sökt min livspartner. Kvinnorna har njutit av mig. Tagit för sig. Väldigt bevakande, kräsna. Älskat sig själva och vetat sitt värde. Gjort hemläxan. Läst de här bloggarna. De har konstaterat att jag inte ”landat” och dragit öronen åt sig eftersom de är värda en helare människa. Men först har de njutit av min känslighet och min vilja att tillfredsställa. Jag vill inte landa på det sättet. Hela jag protesterar mot älska dig själv pratet som jag tycker är lika mycket fb-klyschor som det andra som det refereras till i inlägget. Jag vill vara hel tillsammans med någon jag älskar. Och inte vara hel när jag är ensam.