Skuldkänslor är för de flesta en enorm kraft som kan göra oss fullständigt handlingsförlamade.
Jag tänker inte på den inre gps:en som kommunicerar till oss när vi gått över gränser och agerat felaktigt, som vill få oss på rätt spår, utan skulden som gör att vi inte orkar följa hjärtats röst därför att omgivningens åsikter, budskap från uppväxten om att ”man inte bryter upp en familj” etc.
Det är få som lättvindigt och utan vånda lämnar ett förhållande. Det ligger i vår natur att inte vilja såra, särskilt någon som vi levt och delat våra mest intima stunder tillsammans med.
Jag lyssnar till människor som kämpar med att försöka tvinga jaget att offra lycka, längtan och drömmar, framför att uttala orden:
”Jag kan och vill inte längre! Min önskan är att vi går skilda vägar.”
År av kvävande anpassning, försök till att övertala sig själv hur bra de bor, att barnen faktiskt har båda föräldrarna under samma tak, ekonomisk trygghet, att den egna personen ”kanske vill alldeles för mycket”…
Fråga dig själv:
Skulle du vilja att en partner stannade vid din sida p.g.a. skuld och konventioner som plågade henne/honom? Om kärleken till dig var borta och längtan till någonting annat ropade högt inombords?
Barnen återhämtar sig vid en separation om de vuxna behandlar varandra med respekt. Oändligt mycket bättre än att behöva växa upp i ett hem där kärleken för länge sedan gjort sorti.
Att till varje pris försöka upprätthålla självbilden av personen jag som en Mr/Mrs Nice, kan ta oss nerför en väg som gör oss till emotionella zombies, där sarkasm, offerkoftor, ständig irritation och sanningar som sänts i exil, är inte bara dumt, utan rent livsförnekande.
Jag vet att separationsångesten och skräcken över att såra någon kan vara oändligt mycket starkare än sanningen i hjärtat.
Vilken slags partner vill du vara? Och ha vid din sida?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack bästa du för dessa ord!
Livets dagar är för få för att slösas bort.
M
Tack Michael för dina som vanligt kloka och viktiga samtal!
Själv har jag under många år levt i anpassning till ett äktenskap som i grunden bara var en praktisk/ ekonomisk överenskommelse. Och som du skrev i ett tidigare inlägg Michael, alla dessa måsten som vi gör för att känna oss lyckliga, att leva i en illusion om att man har så mycket gemensamt, är i grunden bara ett sätt att undvika varandra, eller ett sätt att undvika sina egna känslor.
Så levde jag, under många år, ända tills jag blev handlöst och passionerat förälskad i en annan man och tvingades att se sant på mig själv. Som en chock för många valde jag att avsluta äktenskapet. Det nya förhållandet höll inte och jag har under en period varit mycket ledsen för det. Men denna ledsamhet som jag varit tvungen att möta är ingenting emot åren av självförnekelse, förminskande och känslomässig stympning som blev följden av mitt äktenskap i stället för att jag var sann och ärlig mot mig själv.
Stanna aldrig kvar i det som känns fel i grunden och glöm aldrig att lyssna på den inre kompassen. Den ljuger aldrig!
E-55
”Stanna aldrig kvar i det som känns fel i grunden och glöm aldrig att lyssna på den inre kompassen. Den ljuger aldrig!”
Så jäkla klokt! I mitt förra förhållande kände jag den lycka jag aldrig tidigare känt, men jag googlade också ofta på psykisk misshandel, manipulation osv och hamnade in på sidan varningstecken.n.nu…
Efter att det tog slut tatuerade jag in ”listen within” på min handled. Jag hoppas jag ALLTID i fortsättningen tror på min magkänsla..och lyssnar efter hur jag mår.
Det här känns lite aktuellt för mig just nu. Jag har sedan drygt ett halvår haft kontakt med en upptagen man. Vi har inte träffats efter den allra första gången vi sågs. Jag respekterar det att han inte vågar ses trots att han nog vill. Jag är inte ute efter att förstöra eller sätta honom på pottan. MEN…hans sambo och han gör oftast saker på olika håll. Han jagar och bor och fixar på sommarstugan alla helger och längre ledigheter. Hon är mest i stan. Han har sagt att han är lika svältfödd på sex som jag är (som är jättesingel). I mina öron låter det inte som ett bra förhållande….och sex är ju jätteviktigt.
Ingen av oss vet vad vi tycker om varandra irl om vi ses igen. Har vi under detta halvår fått rätt bild av varandra eller har vi målat upp och triggat igång någonting som inte stämmer? Ingenting säger att det skulle vara ”farligt” att ses. Vänner är ju inte farliga att träffa.
…och vad är han rädd för? Är han rädd för att han ska ”trilla dit” och det får konsekvenser i hans lugna men tråkiga sexlösa tillvaro? Är han rädd för skuldkänslorna det skulle medföra om han ”trillade dit”? Konsekvenserna det skulle få för hans (inte hennes) ganska stora barn? För hans boende? För släkten? …men han själv då? Ska han leva i ett sexlöst tråkigt förhållande resten av sitt liv – bara för att han är rädd – rädd för skuldkänslor. Han vill fortsätta kontakten, men jag fattar inte varför egentligen.
Efter att jag hade fått min familj var bilden av den så oändligt stark så jag kunde inte ens förmå mig att tänka tanken att vilja lämna förhållandet. Trots att jag tänkte att ”när mitt barn är 18 är jag inte lastgammal, så jag kan hitta kärlek när hen flyttar hemifrån”. Fullständigt vansinnigt!
Så här efteråt vet jag att det är långt bättre för mitt barn att leva med föräldrar på olika håll än att leva i ett kärlekslöst hem. Idag får mitt barn se mig skratta, dansa, leva, hen får se mig klara av saker, växa och frodas. Hen får se mig älska hen till döds, och kommer att en dag få se mig vara älskad till döds av en man. Nu visar jag mitt barn vad livet handlar om. Jag visar alla känslor, glädje, sorg, ilska, frustration. Visst, jag är bara med mitt barn halva tiden nu, men det är en levande tid, till skillnad från tidigare när all tid var död tid.
Så om du tvekar för dina barns skull, gör inte det. Vi vill ju att våra barn ska växa upp till människor som själva har fantastiska relationer, hur ska vi visa dem hur det ser ut om vi inte själva ser till att ha det?
Vill tro att det du säger kan vara rätt för mig med, men med små barn och delad vårdnad, kan man komma över att förlora halva deras liv? Ett år efter separation på mitt initiativ ( men efter att min man inte orkat med vår relation känslomässigt-närhetsmässigt sedan tidigt i vårt förhållande och med mig slitandes tills hjärtat blödde att få det att fungera, terapi mm) så känner jag fortfarande massiv sorg och panik över detta. Och vacklar, famlar ibland efter en väg tillbaka, ibland framåt till framtiden. Finns det någon med delad vårdnad och små barn som kan ge mig lite hopp i att det går att vänja sig och bli lyckliga i detta? Oändligt tacksam…
Så bra du skriver, Marianne!
Jag instämmer till fullo (känner igen mig själv i allt du skriver)
Tänkte oxå i flera år: när barnen blir 18…
Tack och lov att jag inte väntade så länge
Tack!
Vad skönt att du inte väntade så länge! Vi har ett ansvar att visa både oss själva och våra barn vad lycka är. Idag lever jag ensam, men kan ärligt säga att jag är lycklig. Det var jag inte i mitt äktenskap.
En så givande blogg, både alla kloka inlägg från Michael och alla inlägg från er underbart kloka läsare… Läser alla inlägg sedan lång tid men kommenterar inte så ofta.
Då jag var den som lämnade (en fin person) har jag saknat inlägg som detta. Det behöver inte alltid handla om att bli illa behandlad, eller att ha levt med en person med narcissistiska drag. Bara en stark känsla av att det nog aldrig var rätt… Det kan fungera ett antal (för oss över 20 år) år men till slut så saknas för många viktiga delar… En sådan sorg och så mycket skuldkänslor som fullständigt kan bli handlingsförlamande. Samtidigt som det var precis som för dig E-55, en stor passion till någon annan som inte blev varaktig. Också det en stor sorg. Vilket gjorde att jag/vi blev tvungna att göra ett val.
Så oerhört svårt, men i efterhand rätt för oss båda. Vi är vänner (oerhört tacksam för det) och vår dotter har hanterat allt väldigt bra.
Vil säga med det här att jag inte heller tror på att stanna i en relation som inte är bra för barnens skull. Vet att jag är lyckligt lottad att allt fungerat bra. Men i sak så tror jag att barn mår bra av välfungerande föräldrar och relationer. Oavsett om föräldrar är är sammanboende, med någon annan eller själva. Vi har ett ansvar att försöka ge dem den grunden också.
Kramar till er fantastiska människor där ute.
Marianne, så kloka ord. I fredags fick jag ett mörkt svar på att jag borde ha lämnat mitt förhållande första gången jag gjorde slut, efter 2 år. Facit är att jag i fredags fick reda på att ett av mina barn tar droger. Chocken var enorm…
Skulden över hur jag lät mig leva i ett förhållande som förminskade mig på flera sätt är enorm. Hade jag lämnat förhållandet redan när barnen var 2-3 år, hade jag kanske träffat en man som kunnat vara en riktigt bra förebild för mina barn….skulden är enorm.
Just nu tar jag det väldigt lugnt, imorgon ska hen få veta att vi föräldrar vet. Gör fadern ett misstag…så reser jag mig och går. Så tar jag hand om mitt barn själv….han får icke en chans till att förminska någon annan. Det har jag lovat mig själv!
Oj Anna K…önskar dig all styrka i denna situation…och kom ihåg att du gjort ditt bästa hela tiden. Och att du har samlat på dig enorma erfarenheter och insikter under tiden. Sånt som är resurser du kan använda för att hjälpa ditt barn idag. Kram ❤️
Tack för dessa ord
Haft en relation som jag lämnade pga att jag ej klarade att hålla ihop det, fått en form av utmattning depression säger läkare , jag har försökt förklara att jag ej orkar, att jag måste ta hand om mig o min lilla dotter som inte har nån annan, han är arg och besviken, skickar sms om hur hemsk jag är osv, jag har tidigare gptt igenom en relation med övergrepp och hot och har svårt med vissa bitar och har börjat få hjälp men tar tid, känt mig elak o hemsk som tvingats ta beslut men känt i hela kroppen att panik bara växte över att vara i relationen, jag försökte anpassa mig men när de rasa gick de fort och då vart han såklart ledsen
Försöker hålla linje men känner mig så dålug emellanåt att jag ej klarar o kämpa på i förhållandet,
Men orden i bloggen var bra å höraför kroopen vet och det blir tydligt
Tack
Hej Mikael,
Har läst dina inlägg. Både nuvarande och äldre. Jag har efter många om och men, inre diskussioner med mig själv äntligen tagit steget och berättat för min sambo att jag vill separera.
Med god marginal det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. På ett sätt mår jag mycket bättre då jag lättat på mitt hjärta. Samtidigt mår jag så fruktansvärt dåligt över hur mycket jag sårat den andra personen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Hon vill fortfarande och gör allt för att jag ska tänka om. Det går bara inte. Hur gör jag för att må bättre? Eller är det rentav så att jag kommer må såhär till dess att hon återhämtat sig och mår bra igen? Tacksam för svar.