Skuldkänslor är för de flesta en enorm kraft som kan göra oss fullständigt handlingsförlamade.

Jag tänker inte på den inre gps:en som kommunicerar till oss när vi gått över gränser och agerat felaktigt, som vill få oss på rätt spår, utan skulden som gör att vi inte orkar följa hjärtats röst därför att omgivningens åsikter, budskap från uppväxten om att ”man inte bryter upp en familj” etc.

Det är få som lättvindigt och utan vånda lämnar ett förhållande. Det ligger i vår  natur att inte vilja såra, särskilt någon som vi levt och delat våra mest intima stunder tillsammans med.

Jag lyssnar till människor som kämpar med att försöka tvinga jaget att offra lycka, längtan och drömmar, framför att uttala orden:

”Jag kan och vill inte längre! Min önskan är att vi går skilda vägar.”

År av kvävande anpassning, försök till att övertala sig själv hur bra de bor, att barnen faktiskt har båda föräldrarna under samma tak, ekonomisk trygghet, att den egna personen ”kanske vill alldeles för mycket”…

Fråga dig själv:

Skulle du vilja att en partner stannade vid din sida p.g.a. skuld och konventioner som plågade henne/honom? Om kärleken till dig var borta och längtan till någonting annat ropade högt inombords?

Barnen återhämtar sig vid en separation om de vuxna behandlar varandra med respekt. Oändligt mycket bättre än att behöva växa upp i ett hem där kärleken för länge sedan gjort sorti.

Att till varje pris försöka upprätthålla självbilden av personen jag som en Mr/Mrs Nice, kan ta oss nerför en väg som gör oss till emotionella zombies, där sarkasm, offerkoftor, ständig irritation och sanningar som sänts i exil, är inte bara dumt, utan rent livsförnekande.

Jag vet att separationsångesten och skräcken över att såra någon kan vara oändligt mycket starkare än sanningen i hjärtat.

Vilken slags partner vill du vara? Och ha vid din sida?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se