Det gick inte att undvika de tre kvinnornas samtal: ”om han var otrogen skulle jag krascha hans älskade dator och se till att han aldrig mer kunde kontakta mig. Han hade varit helt körd! Ett sådant svek är oförlåtligt!”
Så säger en av kvinnorna: ”men om jag struntat i och inte låtit honom komma nära under lång tid… om jag inte var snäll mot honom… som att lägga bollen i friläge.”
Gissa om känslorna kokade och tror du att jag lyssnade nyfiket?
Som jag ser det är det här med otrohet ett enormt svek, något som skadar tilliten så djupt att det kanske aldrig går att reparera. För mig är det en superröd varningsflagga. Samtidigt kan jag förstå att det förekommer (hmm… sa förstå, inte ursäktar).
Tillbaka till varför jag kan förstå förekomsten av otrohet: alla människor vill känna sig sedda, betydelsefulla, vara med någon som är hemma i vårt hjärta och vi i deras, som vi har intellektuellt och känslomässigt utbyte utav, en relation med fantastisk sex (kommer som ett naturligt resultat när The connection finns). När detta inte existerar…
Då är min invändning, liksom de flesta andras: ”men lämna ett dåligt förhållande innan du utsätter din partner för förnedringen. Prata med varandra.”
OM VI KÄNNER ATT FÖRHÅLLANDET INTE MÅR BRA ÄR DET VÅRT EGET ANSVAR ATT KOMMUNICERA. EFTERKONSTRUERADE BORTFÖRKLARINGAR KLINGAR BARA TOMT.
Otrohet går att komma över, men det krävs två personers fullständiga hängivenhet och strävan för att kunna fortsätta leva sida vid sida.
Så kommer ett avslutande men:
Det finns de som har otrohet i personligheten: de dras till risker och det otillåtna även om de lever med en enastående, emotionellt mogen och tillgänglig partner. Inget i världen räcker till för att fylla det gigantiska tomrum de bär på insidan. I dessa fall gäller bara en sak: lämna och se dig inte om.
Michael Larsen – relationscoach och författare
Min man lämnade mig för en annan kvinna, vi hade det inte jättebra lite halvtråkigt, men vårt sexliv har alltid varit fantastiskt och fungerat bra så bara det att han gick till en annan blev lite av en chock…..(han vill fortsätta ligga)
Så bra det du skriver Michael, känner precis det du beskriver, har precis samma känsla att varför utsätta någon för otrohet, när man kan avsluta förhållandet & göra vad man vill! De svek jag vart utsatt för har jag fortfarande känningar av även om det är 2 1/2 år sen sista gången jag vart utsatt! Då gick jag för sista gången , har sen dess ingen kontakt. Jag tror som du skriver att vissa män ( mitt ex, absolut) aldrig slutar med att vara otrogen om man inte får proffesionell hjälp, men idag är det inte jag som blir utsatt!
Tänker som du Petra, vad är otrohet? Otrohet är ett stort svek. Det går inte att förneka. Men den ”mentala otroheten” att någon går omkring och tänker på en annan människa? Eller det som du beskriver att vara emotionellt intim. Dela innersta tankar och känslor med någon annan, välja att prata med någon annan istället för den man lever med. Det skulle kännas tusen gånger värre än en fysisk natt med en annan än den man lever med.
Ja hur definierar vi otrohet? Jag levde länge med en man som jag skulle säga var otrogen mot mig/oss genom att han satsade sin själ och valde att lägga sin tid och energi på dataspel.
Jag håller med Petra och Karin om att den ”emotionella otroheten” är otrohet och det gör minst lika stor skada som den fysiska. Det stämmer som du skriver Petra att känslor kan man inte kontrollera eller säga är fel men jag menar att man sedan inte behöver agera på känslan. Ger man den ingen näring så bleknar den och jag tänker att det är det ansvaret vi har när vi väljer att leva i en relation med en partner.
Jag håller med dig! Och att agera på känslan kan ju vara så mycket oxå, men det gör man ju när man väljer att inte backa utan fördjupar en relation med någon man känner något mer än vänskapskänslor för. Det behöver inte alls handla om fysisk otrohet. Den gränsen är ju ganska lätt att hålla sig bakom genom att aldrig träffas själva utan andra människor. Men visst…att fortsätta smsa eller ringa någon är oxå ett felsteg i det läget. Relationen fördjupas för varje gång. Även om man kallar det vänskap. Finns andra känslor så måste gränsen dras och backen läggas i så fort man blir medveten om att de finns där.
Asså det är iaf det jag kommit fram till 😀 Lät som jag skrev utifrån någon absolut sanning…det här menar jag har blivit min sanning.
Jag är på den andra sidan… Den som gjorde fel och var emotionellt otrogen… Så fel såklart! Och alla dessa skuld- och skamkänslor och hur kunde det bli såhär…
Hur fel det än är och hur lätt det är att säga ”man har alltid ett val” – det finns så många aspekter av de fel man gör.
Ett uppvaknande. Frågor som ställs på sin spets. Bakgrunder till hur det kunde ske. Och varför, varför varför. Hur kunde jag göra så?
Hela livet vänds upp och ner. Ångest. Och sorg över hur man skadat någon annan…
Ville bara dela med mig av min syn. Och att det inte alltid är så lätt och svart o vitt. Även om det är så totalt fel gjort.
Jag vill bara du ska veta att jag inte dömer någon ❤ För det är INTE lätt, oavsett vilken situation man befinner sig i…det är verkligen sant.
Så är det absolut! ❤️
Och att fela är mänskligt – har jag lärt mig hos min terapeut. Även om det inte känns så alla gånger…
Blir lite provocerad av frågan kring otrohet…. Ja, det är ett svek, men jag har tidigare dragit paralleller till mitt ex som på många vis betedde sig som en komplett narcissistisk galning i över ett decennium. Han bröt ner mig, förnedrade mig, kränkte mig… Varför man gör det ena eller andra kan bara respektive människa svara på. Varför stannade jag? För att jag var tillsammans med någon som på ett traumatiskt sätt band mig till honom. Behöver han stå till svars för det idag? Svar nej. Om jag däremot hade varit otrogen, då hade det varit ”det största” sveket, det värsta man kan utsätta någon för… Men mäns våld mot kvinnor kan fortsätta att förringas på grund av de normer vi har i vårt samhälle (där även kärnfamilj och tvåsamhet ingår). Min erfarenhet är att många som har en åsikt om otrohet inte har varit där själva, man tror att man ska reagera på det ena eller andra sättet, precis som med våld i en nära relation. Men GÅ då om det är så svårt? Eller lämna din man innan du är otrogen!
Jag tror många kan befinna sig i en destruktivitet på olika sätt, som nödvändigtvis inte behöver vara våld men som endast kan se den destruktiviteten när man speglar sig i en annan människa som vill en väl. Det är högst mänskligt att söka sig till kärlek och förstående.
Slutligen vill jag säga att min exman tyckte själv han var fantastisk, han tyckte ha gav mig allt, älskade mig högre än något annat. Vi hade en underbar relation i hans ögon. Om jag hade varit otrogen hade han ALDRIG rannsakat sig själv eller sett sin del av vad som pågick i vår relation under många år. Det hade däremot gett honom en eld att nära i evighet där han skulle kunna känna sig kränkt och förnedrad, alla hans goda intentioner till trots. Och alla omkring oss hade också gett mig skulden till att förhållandet inte höll för jag hade då begått det ultimata sveket, det som underminerar allt annat.
Allas liv ser olika ut, alla har olika avsikter. Om det är något jag lärt mig är att ingenting blir som man tänkt sig. Ibland hamnar vi i situationer där vi aldrig trodde att vi skulle hamna. Det viktiga är att vi lär oss, går vidare, gör det vi kan och förmår. Alla lever inte med en partner som möjliggör öppen kommunikation och välvilja och där kommer hjärtat och hjärnan göra det som krävs för att föra individen vidare. Men vad det är kan aldrig någon annan, utomstående, svara på. Även om det gör ont…
Tack för din text Eva ❤️
Någonstans känner jag då väl igen mig i delar. Tack för att du gav mig nya sätt att tänka på varför jag är där jag är i dag, och varför det blev som det blev…
Jag håller helt med dig om att ingen någonsin kan förstå någon annans sätt eller beteende om denne själv inte varit i samma situation. Lätt att gömma utan hela verkligheten…
Ta hand om dig!
Inte gömma – *dömma
Det är LIVET, det händer och drabbar oss. Jag läste i helgen att det är livets kamp, att förhålla sig mellan förnuftet och känslorna. <3
Bra skrivet!!
Tack för att du delar Eva…. så mycket känslor du förmedlar och vilket bra talesätt det sista du sade.
Hur mår du idag då? Hur har du gjort för att bli så stark?
Snart har det gått fem år för mig å först nu börjar jag känna igen mig själv. Kunde önska exet grattis på hans födelsedag och önskar att vi en dag ska kunna prata om gamla minnen som om vi vore gamla vänner.
Men fortfarande kan jag emellanåt sakna allt och då kommer sorgen som om jag sörjer han som han vore död… men det lättar ändå… sakta men säkert….
Samtidigt skulle vi aldrig kunna bli ihop igen…jag skulle bara förminska mig själv igen…
Nu har jag en stark längtan att träffa en ny man. En med koll på sig själv och med likadan grundvärderingar som jag.
Nu äntligen har barnen kommit till ro och börjar så smått efter fem år få en relativt bra relation igen med sin far.
Tack för denna blogg, en räddare i nöden när ångesten kryper på…så lättande att få veta att andra har det för jäkligt också och att det tar tid att få tillbaka självkänslan igen…
Varma kramar
@Anna K, jag känner mig inte särskilt stark…. Jag tänkte på skilsmässa dagligen, i vissa perioder nästan konstant, i över fyra år. Jag gick i enskild terapi i två år för att bygga upp tron på mig själv. Räddningen blev när jag slutade projicera min olycka på min man och istället tog ansvar för mitt eget liv och lycka, Det fanns bara en anledning till att han behandlade mig som han gjorde, och det var för att jag tillät honom att göra det. Jag var styrd av rädslor och fast i ett dagdrömmeri om ett nytt liv. Det är fortfarande tungt känslomässigt då jag, troligtvis på grund av dynamiken i vårt förhållande, fortfarande har starka känslor kvar för honom. Jag saknar också att vara tillsammans med barnen jämt, att få dela alla små stunder med dem. Men jag sörjer inte längre, det hade jag gjort redan under många år.
Det jag har lärt mig är att se saker i ett större perspektiv och jag jobbar ständigt med att vara snäll mot mig själv, att inte fastna i skulden över att jag nu faktiskt är lyckligare ensam. Jag behövde också minimera kontakten med honom under en ganska lång period för att klippa loss det känslomässiga trasslet som jag satt fast i. Barnen var och är min stora styrka och stolthet. Jag vill ge dem förmågan till kommunikation, ordens nyanser och sunda känslomässiga register. Det kunde jag inte ge dem tillsammans med mitt ex. Jag läste den här texten som förändrade mig
”Jag är splittrad och trasig. Barnen skär sina fötter på mina vassa kanter när de går på tambursgolvet. De ser min ångest. De ser mitt tysta kroppsspråk och förstår mer än de borde. Jag känner mig skyldig för att jag har fött dem till denna söndriga konstruktion. Därför bestämmer jag mig för att slita sönder den här familjen. Jag är inte till någon nytta för dem om jag inte själv orkar.”
Och nu orkar jag mer, framför allt orkar jag med mig själv…
Känner igen så mycket i din text. Du berör Eva, mycket. Jag slits fortfarande i känslan av skuld till barnen, att vi har satt dem i en situation som dem inte valt själva. Mot det talar vårat känslomässigt döda äktenskap som var totalt förlorat bortom räddning.
Allt gott till dig!
Tack Eva! …men jag rycker ändå att du är väldans stark IOM att du ser dina egna brister.
Jag känner igen mig i allt du skriver och jag har gjort samma insikter som du. Det var en hemsk upplevelse då man insåg hur många år man förlorat pga att man tillät sig själv vissa saker…men allt är mitt eget fel. Nu står jag för vad jag själv vill men är fortfarande väldigt trött och behöver fortsatt jobba ett tag till med att vara förlåtande mot mig själv. Att kunna få ut lite ilska hade inte heller varit dumt, men vet inte hur!!
Tusen tack för ditt citat…man behöver sådana!
Jag har lärt mig massor om mig själv genom den djupa livskris jag gått igenom samt om hur ett bra förhållande ska vara. Jag är inte reserverad mot min omgivning men jag väljer noga vilka som ska få påverka min energi.
Vet inte om du känner samma Eva…men jag minns så lite av det vi hade tillsammans.
Vet inte om någon annan upplever samma som jag. Det kan bero på att han hade redan en annan, att jag fick kasta mig ut i jobb då vi skildes pga att jag studerade, att jag fick jobba mer än 100% för att klara av ekonomin, att mina barn, unga vuxna, båda två kom indjupa kriser. Den ena arbetade inte såg bara på tv serier hemma och kunde inte företa sig någonting… den andra hamnade i dåligt sällskap och började droga. De behövde mig mer än någonsin, men jag var splittrad, arbetade enormt och utbildade mig sov kanske 4-45 tim per natt och däremellan tränade jag som en idiot…flyktbeteendet var enormt.
Vad gjorde han? Jo, arbetade med sittt arbete han älskade över allt annat och reste med sin nya fru och var borta i förälskelse i 2 år. Ja, jag vet borde inte ägna energi åt honom fortfarande men jag är förbannad, heligt förbannad över hans beteende! Jag hade velat rikta ilskan till honom då han fortsatt gör dumm saker men det är ju meningslöst! De dumma sakerna handlar om att barnen är så besvikna , jag har beslutat att säga nej till barnen…jag vill inte höra mer och är ni missnöjda med eran fars beslut så låt han veta det då!!! De är ju för fnasiken vuxna….usch vilka ringar på vattnet en skilsmässa där man går direkt över till en Anna orsakar. Det värsta är ändock att se barnen lida. Och blir jag stark så blir väl de starka!
Fy att man ibland ändå dyker tillbaka i ångesten….
Anna och Eva tack för att ni delar. Tårarna rinner. Styrkekramar till er alla här på forumet❤️❤️❤️
Instämmer verkligen med föregående inlägg! Ni är fantastiska kvinnor!! Sluta aldrig kämpa för det ni tror på och som är rätt för er innerst inne. Men glöm inte att bitterhet föder bara ont i en själv……även om det är svårt.
Jessica…tack, du har så rätt. Bitter är det sista jag vill bli, den värsta förgöraren man kan skaffa sig, jag erkänner att jag är bitter. Bitter över att han inte tar rätt beslut. Samtidigt är jag fullt medveten om att kärlek med varma ord och handlingar föder värme. Som tur är går det numera mycket långt mellan dessa dippar och jag pratar inte med honom eller barnen om detta, utan det är ni vänner här på forumet som får ta smällen då bitterheten/ångesten slår till….tack.
Hur har du hanterat din bitterhet för att radera ut det sista? Själv tänker jag att det fortfarande handlar om acceptans och att försöka hitta en sista oupptäckt självförnekelse eller kanske ännu mer empati och förlåtande till sig själv.
Marianne… tack! Tänk vad du är stark. vilka är dina tips för att sudda bort bitterhet
Idag fick jag hem Michaels nya bok på posten. Ska bli så intressant.
Varma kramar
Anna K, vet inte om det var dig du menade, men jag vill dela med mig av mina tankar.
Jag har faktiskt kommit så långt nu att jag var hemma hus exet och hans nya kvinna kom. Och jag diskuterade olika saker med henne helt obehindrat och utan jobbiga känslor. När jag gick såg jag dem pussas och kramas – och det kändes inget!
Någonstans insåg jag att min bitterhet bara gjorde mig själv illa. Men det var verkligen en process att släppa. Just det är viktigt; att det är en process. Jag tror att man måste ha stor förståelse och medkänsla med sig själv.
Det jag tänkte på är att du skrev att du är bitter över att han inte tar rätt beslut.
Jag har till slut kommit till att jag tycker att han tog rätt beslut som lämnade mig. Efter ett år i terapi insåg jag nämligen varför han beter sig som han gör. Han är inte elak. Inte alls. Han har dock inte förmåga till er. Och där någonstans släppte min bitterhet. Han kan nämligen inte annat. Så utifrån att jag samtidigt insåg vad jag verkligen behöver så insåg jag att det är en fullkomlig omöjlighet att vi lever tillsammans.
Så visst, jag kan inte ge mitt barn hens kärnfamilj. Det är en sorg. Men det är fullkomligt i omöjligt att leva med exet och samtidigt må bra.
Och jag har till slut accepterat det som inte går att förändra
Varmaste kramarna till er alla här!
Amen, där fångade du precis vad det handlar om – att se mönstren och acceptera. Det här att känna en stor sorg, bitterhet och frustration över att ens tidigare partner fattat fel beslut är även hos mig ett starkt återkommande tema. Att i gemensamma samtal, även nu fyra år efter själva separationen, faktiskt se vad vi behöver förändra men ändå väljer att backa och säga att man inte har förmågan. Jag har hela tiden haft tillit till att vi kan mötas, att det måste göra ont och vara jobbigt, men att det finns en vits med allt när vi kommer ut på andra sidan. Att insikten om förändringens nödvändighet liksom är så självklar för mig – men inte för honom. Det är kanske så Marianne, som du beskriver, att han inte kan mer. Inte kan hitta viljan till motivation. Jag har landat i tankar kring kortsiktiga och långsiktiga vinster i och med de val vi gör, och jag tror tyvärr att vi ofta väljer de kortsiktiga just pga de ofta jobbiga känslor och förändring vi måste igenom, för att nå en långsiktig vinst som håller över tid.
Helene; jag har såklart inte svar åt någon annan, och var och en har sin resa, men det jag tänker när jag läser din text är trots allt – hur många fler år ska du ägna åt att försöka förändra en annan?
Visst är det så att många väljer de kortsiktiga vinsterna framför de långsiktiga. Kanske för att de inte kan annat. Kanske för att de inte vill annat. Jag kan också klart se vad som skulle kunna möjliggöra för mig och mitt ex att leva tillsammans; att inte bara jag jobbar med mitt inre, utan att också han gör det. Då skulle vi kunna mötas. Då skulle allt det där som ändå fanns mellan oss kunna blomma.
Men han är INTE DÄR. Han kan inte. Och han vill inte göra något åt att han inte kan, han vill inte lära sig.
För mig har det varit en nyckel, jag måste, hur ont det än gör, acceptera andra människor PRECIS som de är. Inte som jag vill att de ska vara. Inte som jag ser att de skulle kunna vara om de vågade titta inåt. Utan exakt precis som de är just NU. Det kanske ändras med tiden. Eller så gör det inte det. Men jag har också kommit fram till att mitt liv är alldeles för värdefullt för att läggas på att hoppas på en förändring hos någon annan.
Så idag när jag träffar män är det detta min utgångspunkt; jag accepterar alla som de är, försöker inte förändra någon, försöker allt jag kan att se dem precis som de är, inte som jag skulle vilja att de var eller utifrån den potential jag ser i dem, utan som de är precis just nu. Och utifrån det gör jag bedömningen av om denne man går ihop med mig, mina värderingar och det som är viktigt för mig.
Det har inneburit många träffar och lika många nej. Och det är helt ok, för ingen av oss ska ändra oss, utan vi som funkar ihop ska hitta varandra.
Häromsistens råkade jag ut för en man som försökte lägga skulden på mig när jag tog upp brister i vår kontakt. Och jag kände mig väldigt trygg i att jag inte tänkte ta på mig skulden. Det var inte som han påstod att det var. Och det i sig är en jätteförändring hos mig. Tidigare hade jag accepterat att ”okej, nu gjorde jag fel igen och mannen vill inte vara med mig”. Aldrig mer. Det finns inte fel och rätt. Det finns bara passar ihop eller inte.
Visst har du till stor del helt rätt Marianne. Att tro att jag skulle kunna förändra min exmans inställning till vår relation är antagligen att tro för mycket, och inget jag vill. Han måste själv landa i vad han behöver göra av egen fri vilja. Jag har nog verkligen nått vägs ände där även jag förstår, att trots vår relation som idag är mer än vad man kanske förväntar sig, så kommer inget hända som är tillräckligt för mig.
Åtminstone inte nu. Den frågan jag bär med mig som jag kanske aldrig kommer få svar på är – hur kan man ha full insikt i vad som saknas och behövs och dessutom se sitt eget relationsmönster och ändå välja att göra…ingenting? Antagligen motivation. Att hitta rätt motivation till att vilja förändra.
Jag blir styrkt av att läsa om din resa och hur du verkar ha hittat din ryggrad. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv de senaste åren, och även om det känns skakigt vissa dagar så börjar jag känna att ”Nej, nu vill jag släppa det här och gå vidare. Sluta analysera och leva”. Jag kan bli så förtvivlat trött på att ägna så mycket tid åt en relation som är avslutad, men som jag inte kunnat släppa.
Och du har ju så rätt i att välja att se alla vi möter precis som de är, varken mer eller mindre. Att det vi ser och lär känna är det vi får och utifrån det fatta ett beslut om en fortsättning eller ej. Tack för dina kloka ord:)
Vilket fantastiskt inlägg och klok kvinna du verkar vara. Ville bara säga det och blir inspirerad av dina ord!
Helene! En klok äldre kvinna sa till mig att man förändras inte förrän det är tillräckligt smärtsamt att låta bli. Och jag tror att många hittar strategier som gör att man trots insikten hittar sätt att inte behöva förändras. Man distraherar sig med annat och därmed är livet inte så smärtsamt att man måste förändras.
Det låter betryggande att du ändå verkar ha kommit till bortre delen av processen att släppa honom. Fortsätt på den vägen så kommer du att kunna släppa taget helt vartefter.
Maria; tack så mycket för dina fina ord. Önskar dig en varm fin helg!
Min ena dotter köpte hus på orten där hennes pappa bor. Så nu får mina barnbarn närheten till honom och hans nya. Jag känner mig på sätt och vis sviken. Det var han som lämnade och jag som haft barnen på heltid och betalat det mesta samt avslutningar konfirmationer och student. För mig är han den jag ser ner på och jag känner mig bitter på honom samtidigt skulle jag aldrig vilja ha honom igen. Han är allt jag inte vill ha och jag är numer tillsammans med en jättebra Man som jag är kär i vilket jag aldrig var i mina barns pappa. Men fy sjutton det är som att sticka en kniv i mitt hjärta att min dotter väljer detta. Vill INTE vara bitter eftersom jag känner hur dåligt jag mår. Jag är säkert väldigt egoistisk, men kan inte släppa det jag gav och inte han och nu får han allt….
Nu kände och känner jag inte mycket bitterhet, men däremot mycket skuld och skam. Jag hanterar det så att jag försöker vara mer medveten över mina tankar, både de jobbiga och de mer upplyftande. Igår gick jag hem från jobbet tidigt och slogs av att fåglarna sjöng. Och jag fick en sådan skön känsla i bröstet, tillförsikt och hopp. Då fångade jag den känslan en liten stund.
När jobbiga tankar kryper sig på tänker jag aktivt ”nu tänker jag såhär igen”. För mig gällde det tidigt att verkligen bestämma mig för att jag hade tagit rätt beslut. (Jag förstår självfallet att detta är svårare om man blir lämnad.) Sen försöker jag aktivt ”byta ut” den tanken mot något annat. Jag har känt att tankens kraft är enorm. Jag blir de tankar jag tänker. I början kändes det ganska avigt och konstlat, men nu har det blivit mer av en strategi. Men lätt är det inte…
Ja Eva, det där att vara medveten om det som gör ont och sedan försöka tänka på att göra på ett annat sätt, hjälper väldigt mycket. Precis som du skriver, tankarna påverkar väldigt mycket.
Jag har haft ältat mycket, haft ångest över att jag lämnade relatonen. Men genom att känna det som gör ont och sedan tänka ”men jag vill inte leva i den destruktiva relationen, jag vill inte åka berg och dalbana längre”, gör att det känns mycket bättre dag för dag. Jag blir mer och mer säker på mitt beslut. Vill inte leva i en relation där det var bråk med hårda ord eller kärleksfullt, berg och dalbana. Vill inte råka ut för att få en örfil till. Men jag måste aktivt påminna mig så fort jag börjar känna mig rädd, när jag börjar känna saknad: Inte kontakta honom, du vill inte ha det livet. Det är jobbigt men som sagt det går!
Tack alla…
Jag tar till mig allt ni skriver och har aktivt arbetat med bitterheten på olika sätt.
Jag är inte bitter över beslutet att skiljas, hur chockande det än var. Han ville tillbaka efter tre månader men jag sade att då måste du leva själv ett tag. För att ta reda på vad du vill. Han valde efter fyra dagar att gå tillbaka.
Jag klandrar inte honom för något som hände efter skilsmässan, hur hårda slag det än var mot min självkänsla, jag vet inte hur jag hade betett mig om jag var i hans situation.
Det som skapat eventuell bitterhet är hur han bemött barnen. Men ibland är det svårt att veta om det är bitterhet/frustration/enorm trötthet. Men en sak är säker vi måste få till en bättre kommunikation. Och min strategi är nu att låta barnen som är unga vuxna inte dämpa över sin frustration om sin far på mig.
Jag borde kanske gjort detta tidigare men inget att gräma sig över nu.
Varma kramar
Anna K; nej, det är inget att gräma sig över nu. Huvudsaken är att du tar tag i det.
Jag förstår precis vad du menar. Man vill inte att ens barn ska fara illa och så är man en del i den process som har fått dem att fara illa. Och så tycker man att den andra föräldern inte ger dem det hen borde, så då försöker man själv täcka upp. Men resultatet att man bränner ut sig själv.
Detta har jag diskuterat mycket med min terapeut. Mitt barn är i förskoleåldern. Och det är hemskt att bara tvingas lyssna på när hen berättar hur pappa inte finns där känslomässigt, och allt jag vill är att ta bort hens smärta. Men jag har behövt dra gränsen här, för jag kan inte ta ansvar för vad hens pappa gör. Jag kan säga att jag finns här, och att jag förstår att det är jobbigt och ledsamt att inte pappa finns där, men jag kan inte göra något mer än så. Självklart skulle jag göra mer om mitt barn for illa, men när det är på nivån att hen har det ok, men inte får allt känslomässigt som jag skulle önska, då måste jag släppa. Jag kan bara ta ansvar över det jag kan påverka. Ibland är det saken så viktig att jag tar av min energi och försöker påverka det jag troligen inte kan påverka, men jag måste ändå försöka, och det tar mycket energi, så det får bara vara undantagsfall.
Så; jag tror att du hög helt rätt i att inte låta dina barn dämpa sin frustration över sin pappa på dig. Den måste de ta med honom. Tufft såklart, men nödvändigt för din sinnesfrid, och därmed för din förmåga att ge till dina barn.
Tack Marianne och attans vad stark du blivit…kommer ihåg för kanske ett år sedan eller är det redan två, då du berättade att du klev in i ditt ex nya hem bara för att faca vem det var han träffat….och nu berörs du inte av när du ser dem kramas och pussas.
Samtidigt tycker jag det är svagt att inte kunna hejda sig för sådant inför sina ex..det var just det mitt ex och hans nya gjorde inför vårt vuxna barn, 19 år… ena veckan är han en familjefar 2 månader senare kysser de varandra inför hen…. den stress och djupa sorg det orsakade vårt barn och den inåtvända destruktivitet jag sedan fick brottas med så gott jag kunde för att läka vårt barn har varit tungt. Men jag skulle göra om det idag igen…men aldrig igen försöka få honom, fadern, till att förstå vad hans sätt orsakar vårt ena barn. Istället hade jag bara, som du säger Marianne, ägnat mig åt mig själv…hur jag kan bli stark så jag räcker till för barnen.
Allt är förlåtet och jag vill sprida blommor där jag går…
Hur stressade ni än är som nyligen fått besked om otrohet eller blivit lämnade för en annan, så överlever man. Man är mycket, mycket starkare än vad man anar. Och allt får ta sin tid för att läka den enorma själsliga käftsmäll detta är. Det är dock viktigt utifrån min erfarenhet att man har en till ett par mycket fina människor man kan kontakta när smärtan blir för tung.
Varma kramar
Tack Anna K! Jo, har blivit stark. Men det har varit ett hårt jobb kan komma hit. Jag håller för övrigt verkligen med dig; man är långt starkare än man någonsin kunnat ana.
Jag ska faktiskt också försvara min exman. De pussades inte när jag var där, utan jag såg dem genom fönstret när jag hade gått. Håller helt med dig att hänsyn bör tas speciellt till barn och även till ex när det gäller det.