Hur är du att vara tillsammans med? Hur blir du som person när stressfyllda situationer slår på? Kan du både vara seriös och lättsam? Är du emotionellt och sexuellt trogen? Hade du kunnat gifta dig med en person med dina egenskaper?
Jag vet en man som är konstant otrogen och rationaliserar det med: ”jag är ju man!” (vilken stenåldersinställning) Kan garantera dig att han inte uppskattat om sambon betedde sig på motsvarande sätt. Intressant hur människor kan göra skenmanövrar i sina psyken. Hur vi försöker förföra det egna jaget till att köpa och tro på berättelsen.
Det krävs sin människa att ha modet och styrkan att se sig själv i spegeln – utan mentalt förskönande kosmetika. Möta skuggsidan utan att peka ut andra, gener, uppväxt, otur…Enbart se sig själv utan gapande bortförklaringar.
Behandlar jag andra såsom jag själv önskar bli behandlad? Stanna vid frågeställningen en liten stund.
Hur är jag att leva med? Vilka sidor i min personlighet har jag blundat för?
Har skrivit om det flera gånger förut: något av det värsta vi kan göra mot kvinnan/mannen i våra liv, är att få dem att känna sig ensamma i vårt sällskap. Att sätta igång krafter som gör att de drar sig in under sitt skal, för att orka existera. Hur hon/han tvingas stänga in sig i badrummet och fälla tårar i sin ensamhet. Emotionell exil samtidigt som det pågår trafik i mobilen som skulle slå undan fötterna, och förånga de känslomässiga banden er emellan.
Se till att leva på ett sätt som gör att du kan vara stolt och lugn gällande vem du är. En människa som gör att andra mår bra och kan le i hjärtat.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hur de är att leva med mig, ja de är väl inte så enkelt kanske! Jag är nog ganska krävande , om man nu tycker de är krävande att vara ÄRLIG & TROGEN… De tycker jag är de viktigaste i ett förhållande. Jag har ett nästan 8 års förhållande bakom mig, detta pratade vi om tidigt & som jag då förstod så tyckte han de också. De du skriver om att stänga in sig & gråta känner jag väl igen, men visste inte då de hände att han var otrogen, men kände att något var fel. Att han tyckte att de var ok att vara otrogen för att han var man vet jag inte men otrogen var han många gånger, tyvärr fick jag inte vetskap om de förrän förhållandet var över… De gjorde inte mindre ont då ska jag säga! De var hans älskarinnor som berättade, för han glömde den detaljen. Telefonen blev väldig viktig för honom de sista månaderna, de visade sig att han chattade med en av älskarinnorna på quiskampen… ( lite komiskt, nya datingsidan) Nu några år efter börjar jag väl hitta mig själv igen, men känner mig fortfarande så kränkt över vad han gjort. Funderar ibland om han någonsin reflekterar över hur mycket han förstört för mig? De får jag nog aldrig veta, de jag vet är att nu är de en ny som utsätts för de jag & många före mig får utstå…..
Vilken otroligt intressant fråga! Och svaret…ja, jag skulle vilja gifta mig med någon som mig, för den jag vet att jag är i grunden. Men jag har sidor som kan och behöver finslipas, definitivt. Mycket kanske handlar om mognad, medvetenhet, självrespekt, självkänsla, impulskontroll. Jag är för känslostyrd ibland, tar inte fullt ut ansvar för förändringar jag behöver göra, hittar på ursäkter för att göra det som känns bra just i stunden. Men i grunden är jag en sådan människa som jag också vill möta. Jag litar på mitt goda hjärta, min vilja till att förstå och lära om mig själv och andra, min själs energi och livsglädje, min humor, mitt djup…det som mina vänner trivs att vara nära.
Sen vill jag gifta mig med en man som kan matcha mig, njuta av livet tillsammans med mig, men också utmana mig att gå ännu längre än jag kan på egen hand. Jag vill lära mig mer om hur man praktiserar kärlek i en nära relation. Det är nog först då jag kommer kunna svara på om jag är någon jag verkligen vill gifta mig med 😀
just så känner jag också!! min partner ska ju utmana mig där jag är så jag växer och får nya färdigheter liksom jag utmanar och lyfter honom…. ja så ska det vara…
Ja jag skulle absolut kunna gifta med med någon som jag. Kanske är det så att jag letar efter en sådan som jag. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Utvecklas ständigt och har lärt mig möta mina rädslor, vara ärligt mot andra och framförallt mot mig själv.
Nej verkligen inte.
Jag är inte mycket att älska
Ja,jag skulle absolut vilja gifta mig med mig själv. Dock inte såsom jag blivit i detta förhållandet. Efter 6 år tillsammans försöker jag separera men min sambo tar mig inte riktigt på allvar. Eller han tror nog inte jag menar allvar. Jag är kärleksfull,väldigt fysisk och väldigt omtänksam men många dumma handlingar och elaka ord från hans sida har gjort att jag stängt av. Även om han är okej och bra nu så förmår jag mig inte till att ”börja tycka om honom igen ” Vill bara bryta och börja om med någon annan längre fram. Frågan är om det går att hitta någon kärlek i detta förhållandet igen?? Har sagt till honom att jag tycker inte om hur jag är själv nu. Att jag inte känner mig trevlig,go och snäll med honom. Vill aldrig ta på honom eller att han tar på mig. Och det känns inte som kärlek för mig varjefall.
Mina ögon blir tårfyllda av ditt inlägg eftersom det är, för mig så träffande. Ord som hamnar rakt i hjärtat.
I det här fallet handlade det inte om otrohet, men ett, som man i vanliga fall tar ett gemensamt beslut om när man lever i tvåsamhet. Men det behövdes inte, tyckte han. Det kunde han besluta själv. -Han var ju man!
Ja, så är det. ’Att förföra det egna jaget och köpa och tro på sin berättelse’ , för att sedan berättiga honom till sitt handlande och beteende och dessutom lägga skuld på partnern när hon inte medtycker.
Tårarna kom när jag läste, att sätta igång krafter som gör att de drar sig in under sitt skal för att orka existera….’
Även så var det…..
Tack, Michael för dina ord.
Svar; nej, jag skulle inte vilja gifta mig med den jag är idag. Anledningen är att jag inte är kapabel att ha en kärleksrelation. Jag har oläkta sår och djupa rädslor som ”tar över” och gör mig kall och t o m elak. Det beror på överlevnadsstrategier jag dragit på mig för länge sen, och som jag inte förstått innebörden av.
Jag är dålig på att verkligen lyssna.
Jag är oärlig och kompromissar bort mig själv för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Och/eller bli omhändertagen.
Jag stänger av känslomässigt när jag blir rädd och/eller känner mig hotad på något sätt.
Jag är urdålig på att ta kritik.
Jag är rädd för närhet och vågar sällan ta intiativ till fysisk samvaro.