Samtalet är smått irriterat och paret på tåget verkar vilja övervinna varandra: ”du är alltid… du gör aldrig… Ja, men tidigare sa du…” Så mycket uppdämd frustration! Hon känslomässig och han teknisk. En klassisk kulturkrock!
Tänker för mig själv: ”skulle jag vilja vara tillsammans med en person som jag?”
Jag kan garantera att härskaren inte stått ut med den klara spegelbilden av sig själv. En narcissistisk tvilling som alltid har ”rätt”.
Om vi kunde frysa scenerna som utspelar sig i våra liv – stanna bilden i samtalet, diskussionen, ansiktsuttrycken, kroppsspråket, gesterna… Titta på det som sker utifrån. Kliva in i bilden och se från olika vinklar. Som i en animerad film blickar vi in i den stoppade scenen och iakttar. Se den egna personen utan filter.
Framtidens parterapi kanske går i 3 D. Skärpa tätt inpå oss. Hade vi duckat för jagets bilder eller varit stolta?
Verkligheten förändras när vi ser med nya ögon – utsikter kan skaka om och lyfta uppåt. Tänk om vi är krukmakaren som drejar fram livskärlet i leran?
Frågor till oss själva:
- Hur framför jag mina åsikter? Är det viktigt bevisa min förträfflighet? Lyssnar jag mer än ger smarta råd?
- Vad i min personlighet gör mig attraktiv? Är jag någon som det är behagligt att vara nära?
- Hur uppfattas jag av en annan? Härskande kärleksfull, klängig, inkännande, förstående…?
- Vad händer om jag slutar be, be, be om kärlek och ger en del av den till mig själv? Hur kommer det att påverka omgivningen? Självbilden? Vad kommer jag att attrahera?
- Hur ser min inställning till kärlek ut? Vad har jag att ge?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Nej jag tror inte att jag skulle vilja vara med någon som mig. En som mår Psykiskt dåligt, som har fobi för att åka kollektivt och bil. Som inte älskar sig själv. Förstår varför exet lämnade mig och senare hittade en ny. 🙁 Jag är inget att vara med inser jag nu.
Anette, det gör ont i mig att läsa det du skriver om dig själv. Samtidigt ser jag att jag skulle kunna ha skrivit något liknande om mig själv. Den dåliga självkänslan lyser igenom och vi behöver någon som ser oss, någon som lyssnar när vi mår så dåligt.
Kram!
Ge dig själv kärlek å omtanke så du kan växa. Du har säkert många fina egenskaper när du tänker efter.
Jag är övertygad om att du även har många fina egenskaper!! Men p g a av olika omständigheter har du för tillfället fastnat i en negativ självbild och kan därför inte se dem. Men det finns hjälp!!
Lycka till ♡
Jag är omtänksam, alldeles för snäll, dumsnäll tror jag, har mycket kärlek att ge men den verkade inte duga till den jag älskar.
Kan de inte var lite så att olika människor lockar fram olika sidor hos en som person!? Något som kan vara svårt att upptäcka genom egen självkännedom… Mötet krävs liksom om man vill veta mer om sig själv. Med de vill jag bara ha sagt, att det finns säkert många potensiella partners därute som passar dig perfekt och därmed lockar fram dina bästa sidor. Kram
Jo mitt ex tog fram många bra sidor hos mig. Samtidigt var jag svartsjuka.
vad bra att du vet vad du kan förbättra! jag tror nog att du har sånt som inte behöver så mkt förbättring också…… kram
Vad ska jag förbättra?
sakerna som gör att du inte tycker om dig själv och ser att du har ngt bra och värdefullt att bidra med i en relation????
Det var tydligen exet som tyckte att jag inte hade något.
Jag bidrog med kärleken och att jag visade honom hur mycket han betydde för mig.
bra! 😉
Vad menar du nu
bra att du insåg att det var ditt ex som ansåg saker om dig, inte du, ditt värde ska inte definjeras av ngn annan än du, du vet att du har problem med livet och du kan lösa dem, du är värdefull för att du finns och då behövs du!
Återigen mycket träffande. drar mig till minnes de bråk och gräl jag haft med min fru. De låter nästan precis som du beskriver dem i början på denna bloggpost.
Sandlåda. Mycket ”Men, du gör ju si!” och ”Du gör ju så, varför kan inte jag göra det då?”…
Prestige är min första tanke. Man vill verkligen inte släppa sin egna tanke, idé eller motivering. Sen hinner det hela eskalera lite för långt och plötsligt kan man inte släppa. Prestige.
Ibland har jag tänkt ”Om hon bara lugnat sig två sekunder och inte pratat i mun på mig…” och ibland har jag tänkt ”Varför ska alltid hennes idéer komma före mina?”. Att vara två starka personligheter med mycket vilja kan sätta djupa spår när det kommer till sådana här gräl.
Jag vill ofta avbryta diskussionen för att kyla ner den och återhämta lugnet. Inte alltid lätt eftersom det kan uppfattas som att jag flyr…
Nå, allt detta mellan mig och min fru är på väg att bli en notering i historieböckerna. Men, jag vill kunna lösa sådana situationer med nästa partner på ett mycket bättre sätt. Att lära mig att min person och prestige inte sitter i att ha rätt, utan sitter i att kunna se mitt eget värde i relationen och i diskussionen.
Mvh
Jocke
Oj vad jag känner igen det du beskriver – precis så hade jag och min fd man det! Så mycket negativ energi – så många sårande ord som aldrig går att ta tillbaka.. 🙁
Precis som du hoppas jag att kunna lösa sådant på ett mycket bättre och sundare sätt i nästa relation..
Just dom sårade känslorna efteråt är nog faktiskt värst. Och så onödiga sår att ha känner jag allt som oftast!
Hoppas verkligen att vi lär oss av våra misstag!
Jag funderar på samma saker som du Jocke. Hur jobbar man sig ifrån pristigen? Hur tar man ett steg tillbaka i en diskussion?
Jag brukar vilja ta en paus, låta känslorna få landa då det känns som att det som sägs när vi är uppretade sårar mer än det det handlade om i början. Jag vill undvika detta , vill att vi pratat när vi lugnat ner oss , men då kallas jag för feg och att jag flyr . Det här förhållandet tillhör snart också historieböckerna, vi lärde oss inte att bråka ”bättre”, men det känns viktigt inför eventuellt nästa partner . Jag vill inte hamna i samma dåliga mönster än en gång .
Lycka till Jocke och ni andra!
Ja, jag undrar fortfarande detsamma. Min lösning är fortfarande att ta ett steg tillbaka och låta diskussionen kallna något (om man inte hinner bromsa tidigare). Men, en del människor kan inte släppa. I dom lägena kanske det kan vara bättre att böja sig? Skitsvårt tycker jag personligen. Men, hellre det än att det går till personangrepp och ännu hårdare ord?
Jag vet inte. Men ni får gärna komma med lite input! Jag kämpar med detta på nästan daglig basis…
Kram!
Jag har läst mycket psykologi och jobbat mycket med människor och tycker att jag är bra på detta med att lyfta diskussionen ut ur sandlådan. Ett sätt när man hamnat i motstånd mot motstånd för att bryta detta är att ge den andra rätt tex säga att du har rätt jag är dålig på att hjälpa till hemma, hur skulle du vilja att vi ska ha det? Den andra slutar nästan genast att vara arg och man kan föra en konstruktiv diskussion som inte handlar om vem som har rätt utan vad som är bäst för båda. Ett annat sätt är att inte gå i försvarsställning utan tänka på vad är det i min partners förflutna som gör att hen blir så arg….och om man inte förstår säga, hur tänker du då?
Tack för konkreta tips! Uppskattas!
Att själv ha kontroll på känslorna när man redan är uppenbart frustrerad över att man inte når fram till sin partner och då få en liten personlig pik från forntiden är nog en bra tändare på min brasa.
Då krävs det en del självkontroll för att komma ihåg sådana där tips. Där har jag väl blivit bättre. Handlar mycket om att förutse var diskussionen är på väg. Men, det är klart att jag missar emellanåt!
Var så säkra! Jag jobbar på det!
Tack alla!
man kan ju alltid säga att jag vill gärna diskutera vidare en annan gång…
man kan ju även försöka säga exakt vad du skriver här…..vara så ärlig och rak man kan, personligen tycker jag om den attityden, men har svårt att vara så rak och ärlig att allt som behöver sägas blir sagt…..men övning ger färdighet sägs det ju…
oj vad jag känner igen mig! jag blir ivrig och avbryter gärna då andra…uch….och nej det är inte för att min åsikt är viktigare än andras eller mer rätt än andras…..men jag har dålig hörsel och pratar högt och jag vill gärna säga det nu innan jag glömmer vad det var jag skulle säga….. :/
att säga i jagform har jag tränat mycket på…..jag känner….jag vill….jag tycker såhär……och sen fråga om den andres åsikt är ju trevligt……
har försökt att alltid ha fokus på intentionen, dvs vad vill jag och hur kommer vi fram till bästa lösningen för båda? och om den andre inte vill vara med att då försöka få med denne med frågor, hur vill du? vad har du för lösning på problemet?
Ja, det är precis så. Man blir ivrig och rädd att glömma bort sig i argumentationen. Jättesvårt att både lyssna och hålla en ytterligare, eventuell, diskussionlinje i huvudet. Går nästan inte.
Att avbryta när det börjar ”osa katt” är bra. Förutsatt att bägge är införstådda med att det är en kortare paus och inte flera dagar eller veckor…
Jag skulle vilja vara med någon som mig, någon som kör med raka rör, är ärlig o kan o vågar kommunicera, vågar visa känslor, vågar erkänna när man har fel osv. Den kärleken o respekten som jag ger till mig själv ger jag oxå till andra o vill gärna ha det tillbaka.
Kärlek är något fint att ge och väldigt fint när man får tillbaka den, kärlek finns överallt, det är bara att öppna ögonen så ser man kärlek överallt.
Att vara rak och ärlig är bra. Men, kan det inte skapa problem i sådana situationer? Den raka kommunikationen kan uppfattas av motparten som ett angrepp och man slår ifrån sig.
Kärlek i ett sådant läge är att inse att vi nu tappar ledarskapet över oss själva och kunna backa bort ifrån avgrunden istället.
Jag skulle inte få ihop mitt liv om jag levde med nån som var som jag. Jag behöver nån som kompletterar mig, som täcker upp där jag brister. Nån med bättre minne tex.
Jag täcker gärna upp min partners brister, mer än gärna till och med. Tillsammans kan vi klara allt.
Men jag förstår ändå din poäng. Det finns fler sätt att se detta på. Jag är inte fördömande mot andras brister och skulle inte kunna leva med någon som fördömde mina. Så på just den punkten, att visa kärlek, omsorg och förståelse, på den punkten behöver min partner vara som jag!
Jag skulle vilja ha en relation med någon som är delvis som jag men inte helt och hållet. Vissa goda sidor har jag men jag har också mycket att jobba med. Jag har blivit ”besvärlig” och ifrågasättande och det uppskattas inte. Troligtvis gör jag helt fel för personen som jag vill tala med och dela med mig av mina tankar till, han vill inte lyssna. Han har en förutfattad mening om att jag bara ska gnälla och tjata. Han tystar mig innan jag ens sagt två ord. Det gör ont. Men vi kan ju aldrig nå varandra helt och hållet om bara jag ska lyssna på honom men han aldrig vill lyssna på mig.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Precis så är/var det med mitt ex också.
Jag fick inte chansen att nå fram med det jag ville säga för han avbröt direkt, eftersom han inte ville ha ”en sån där lång diskussion igen”.
Vilket triggade mig och så fick han precis vad han inte ville…
Jag skulle inte vilja vara med en sån som mig när det gäller vissa delar.. Jag kan ha ett jäkla humör, tillitsproblem och ett hyffsat stort kontrollbehov.. men samtidigt vet jag vad jag vill, jag visar gärna min kärlek och jag bryr mig. Jag vet att det är gamla förhållande som har satt sina spår. Det är synd att min nuvarande sambo ska behöva ta skit från sånt som andra har gjort. Försöker att tänka på det men ibland är det inte så lätt..
Jag skulle faktiskt vilja vara tillsammans med någon som mig, men som också kan balansera upp mig. Någon som står stadigt på jorden. Som kan lugna ner/kyla ner mig när jag drar iväg i tankar och känslor. Men jag vet att jag kommer kunna ge väldigt mycket värme å uppskattning, närhet å närvaro till den jag älskar. Och jag vet att jag kommer att kommunicera, öppet och ärligt. Och jag kommer att försöka se och ta ansvar för min del i relationen. Ibland fylls jag av känslor av otillräcklighet, så därför känns det väldigt skönt och bra att våga svara såhär på den här viktiga frågan. Men sen är det väl så med kärlek, att den är man värd även i stunder när man kanske förtjänar den som minst. Eller i stunder då man verkligen inte har något att ge tillbaka.
Du är en fin människa, Petra.❤️
Hoppas att du hittar någon som kan uppskatta allt du har att ge och att du får tillbaka allt det fina som du förtjänar.
Kram
Tack min vän ❤️ Hur har du det?
Helt ok! 🙂
😀
Jag är gift med min motsats. Vi är gifta med varandras motsats. Vi delar några värderingar, självklart. Annars hade relationen inte varit så hållbar som den är. Men vi har många, många diskussioner kring våra olikheter. Det är givet för att hitta en platå där båda kan stå. Svåraste delen är vår uppfostringstekniker gällande våra gemensamma döttrar. Härligaste delen är när man ser sin partner utifrån (tagit bort sina egna reflektioner) och inser vad intressanta vinklar han kan tillföra. Jag är introvert, han extrovert. Jag kör mycket hushållet, han tar utsidan och det praktiska.
Och vi båda ser det nog oftast som vi kompletterar varandra. Och vi båda vet att vill vi ha förändring så börjar det med en själv. Man ändrar sin egen inställning, attityd, sina mål eller sin framförhållning. Vi inser båda att man har ett egenansvar i relationen. Känner jag att han inte lyssnar så kanske jag inte förmedlar det jag vill ha sagt på ett sätt som ger gehör. Känner han att jag inte tillgodoser hans behov så inser han att han kanske behöver fundera på hur han förmedlar det.
Men, i det stora hela har vi ett klassiskt berg-och-dalbana äktenskap. Men med djup kärlek förankrad och en hyfsad insikt i varandras olikheter.
Jag hade inte velat vara med någon som mig, för det är jag ju redan med mig själv. Jag lär mig allt mer att älska och uppskatta mig själv och mina bra egenskaper, medan jag samtidigt lär mig att hantera och förbättra mina sämre. Och jag hade inte haft samma chans om jag hade varit med min like. Utmaningarna hade varit färre och jag tror inte jag hade utvecklats på samma sätt.
Jag tänker inte så alls. Men det som är intressant är att ju mer jag fokuserar på hur jag förhåller mig till partnern alltså att jag håller i min egen energi ju mer lyssnar min partner. Om jag börjar anklaga och känner mig ignorerad inom mig har jag inte bara svikit mig själv utan även tappat all kraft och energi. Det är fantastiskt hur livet själv på något vis visar vägen. Inget fördömande, utan du känner själv att när du är orädd, dvs stödjer dig själv och genom det även din partner så kan ingen ta din energi……detta är tillit! Men det måste komma inifrån av en känsla av att du är värd det bästa, ingen vinner, ingen förlorar, du är i dig själv, full av din kärlek och nyfikenhet på livet, av dig själv och omvärlden. Ingen kan då ta din energi, för du är i dig själv, och din partner behöver inte känna sig pressad på något, eftersom du fyller dig själv, utan ego, bara genom din medvetenhet. Det blir alltså ingen kamp om energin i relationen, om du litar på och följer dig själv. Det handlar om att så länge du vill att din partner ska göra dig lycklig på ditt sätt, finns en obalans. Så länge du kräver/ förväntar dig att partnern ska ”rädda dig” från ditt snsvar i livet- att följa dig själv-däri finns oangenäma beslut ibland-men också självklara, så är du fast i relationen. Mycket svårt att ta sig ur relationer när du inte kan känna ditt värde-att vara fri-från destruktiva relationer. Men många lever så………
Väl formulerat Cissi. Det är som skillnaden mellan att behöva någon och att vilja ha någon. Relationer blir sällan bra om de bygger på en känsla av behov men desto bättre om de bygger på en genuin vilja för varandra.
Charlotta
Intressanta inlägg. Jag reagerar över uttrycket ”sandlåda”.
Har någon suttit i en sandlåda på en förskola och kan uttala sig om hur det verkligen förhåller sig?
Det har jag gjort många gånger.
Många av barnen samarbetar med hinkar, spadar och finner lösningar tillsammans på ett imponerande sätt!
En del barn utan att tala med varandra utan genom
mimik, närvaro. Det är fantastiskt att se vilka kreativa barn vi är i början. Det är ett fåtal som löser konflikter genom att ta till knytnävarna.
Vad händer sedan?
Det låt att tänkas på kära bloggare…
Många teorier och tolkningar finns.
Jag kan hålla med om att vi mår bra av att läsa och lära av både teori och praktik. Älskar ju själv att läsa, analysera, reflektera och även argumentera.
Men att hitta någon som är som jag?
Hm alla är vi unika och det vore ju hemskt om vi var kopior…
Du fick igång en bra diskussion idag Michael!
Hoppas ni får en bra vecka!
Kram
Har suttit i många sandlådor på förskolor
Kan bara bekräfta det du skriver Maritina,
Det är jätte sällan det är konflikter just i sandlådan, utan där är oftast en fantastisk kreativ aktivitet där samspel och dialoger och samarbete är fokus tillsammans med sandslott, kakor, bilar och traktorer… Och en och annan nergrävd fot, hand…:)
Att svara på frågan i rubriken är inte så enkelt som det kan tyckas. Tror det kan bero lite på vem man isf skulle vara själv som person. Om två människor möts där allt klaffar så skulle jag självklart svara ja på frågan för med den rätte så är jag ett kap. Men om jag ska se på min gamla relation med mitt ex så skulle jag svara ja, han och jag passar inte längre ihop och så är det från båda håll. Om jag skulle vara som han så skulle jag inte dejta ngn som jag. Jag skulle inte heller välja att dejta han om jag är jag. Men hade vi varit mer på samma våglängd, förmodligen hade vi inte heller gått isär då.
Jag känner i nuläget att jag inte vill ha ngn relation alls men jag kan inte säga absolut nej heller för träffar jag en person där alt känns rätt från båda håll ja då hade vi säkert arbetat på att fungera ihop.
skulle jag vilja vara ihop med ngn som är som jag? ja och nej….jag skulle älska vissa saker och vara skogstokig på andra…. 😀 det skulle vara spännande och utvecklande, men även tröttsamt och kyligt ensamt ibland,,,,,låter ju bra det här som många verkar tycka att man ska komplettera varandra…men alla gör ju litet olika, så det blir ju aldrig samma ändå?
”If you are still looking for that person who will change yor life,look in the mirror”
”You can’t change a person that doesn’t see an issue in their actions”