Hur många meddelanden har du skickat? Hur många övertalningsförsök har gjorts? Hur många timmar har du lagt på att försöka förstå varför hon eller han är som de är? Hur många tillfällen till att möta den som skulle kunna vara fantastisk för dig, har du försummat p.g.a. personen som du idealiserar. Kvinna eller mannen som du inte låter segla bort i horisonten? Den som du är säker på att du älskar. Men vad är kärlek egentligen? Hur får den oss att må? Växer eller krymper ditt självförtroende?
En sak är säker: förhållandet som är ”hemma” gör oss inte självutplånande, oroliga, frustrerade och i ständig förklarande/bevisandeposition.
Jag har varit i sörjan! Och så gjorde jag för att bryta mig loss: stod där framför spegeln i badrummet – med en svart tuschpenna skrev jag på spegeln: självrespekt och värdighet. Varje morgon under ett par månader utförde jag samma ritual. Såg mig själv i spegeln, tog ett par djupa andetag och uttalande orden med tydlig röst. Raderade. Nästa morgon samma moment. Till slut började jag tro på orden som syntes vid mitt ansikte. De kändes sanna och inte bara en stärkande affirmation.
Behandla dig själv som någon du älskar! Var den pålitliga vännen till din egen person. Lyssna till orden som andra säger, men än viktigare: handling!
Michael Larsen – relationscoach
Tack för att du öppnar mina ögon – gång efter gång. – snart klarar jag det själv!
Ja de orden kom lägligt kan jag säga…
Trevlig helg till alla som sliter med detta
Hej Michael. Har funderat länge på detta nu och vill ställa frågan. Varför tror du (eller ni andra) att det till 95% är kvinnor som läser, lyssnar, svarar, kommenterar dig?
Nyfiken.
Tack för påminnelsen av det jag redan vet, men så lätt glömmer och förtränger..
JA !
Och Tack Michael.
Tack igen, Du sätter Exakt Orden i rätt följd.
Tack.
❤
Tack för detta inlägg Michael.
Har denna kamp med mig själv att inte idealisera en kort relation under ett års tid som det nu är två år sedan hon tackade och gick. Varför har jag en önskan att få något som inte finns och låta den personen som skickar signaler emellanåt om att hon saknar ”det” som vi hade. De är fyra gånger som vi har åter träffats och de slutar alltid lika dant… tack och hej. Dock så känns det bättre efter ett nytt avslut för några månader sedan. Inte lika sårbart och längtan blir mindre närvarande efter denna gång.
Min fundering är varför kan jag inte bara stänga av ? Varför vill jag ha ett hopp till något som inte finns ?
Blir inte klok på mig själv som låter mig dras in i känsla att det kanske ändå kan bli vi, fast det inte finns.
Önskar jag hade något verktyg i min själ att bara låta det vara och inte tänka och längta efter henne…
Skönt att inse att jag inte är själv i denna tanke låsning utan andra som har fri gjort sig. Jobbar vidare med mig själv
Jag kan villigt erkänna att jag tyckt att det varit svårt att släppa taget och tanken, idén, drömmen.
Situationen har känts overklig, jag har både medvetet och omedvetet sträckt ut min hand och visat omtanke för att jag hoppats någonstans på att det kanske kunde leda till ett samtal som kanske kunde leda till att vi kunde …..
Jag har gjort det trots att jag vetat att en person som inte velat förstå från början, som inte tagit egna initiativ, som inte lyssnat på terapeuten osv. den personen ska inte jag försöka få tillbaka.
Att han gick till en annan är inget jag ska önska annorlunda.
Så intellektet har vetat men hjärtat önskat annat och jag har både varit ledsen, sårad, svartsjuk, trött, arg, analyserat, tagit på mig skuld, undrat varför jag inte var bra nog osv. som så många andra.
Det är ett kämpande att få tillbaka sitt egenvärde, sin självkänsla när någon man älskat och gett sitt allt till kastar bort en som något de enkelt kan vara utan.
Att förlåta och gå vidare är det jag försöker landa i.
Idag läste jag detta: https://utforskasinnet.se/total-forlatelse-forflutna-inte-gor-ont/
Önskar er alla en fin första advent och hoppas kunna vara med imorgon
Må väl
Tack Anneli för länken. Ger styrka i en tid av borttappad tillvaro. Fascineras också av att vi verkar hitta hjälp på ungefär samma platser. Har tidigare läst många insiktsfulla texter på din bif sida.
Tack. Utforska sinnet tycker jag är ett bra komplement till Michaels och Evas texter. Man behöver andras kloka ord för att sortera i kaoset känner jag så jag försöker välja de forum där det finns en mognad och välvilja i texterna eller i podavsnitten.
Bra att jag kan bidra med det lilla. Vi får vara där för varandra.