Mannen ser kvinnan som han levde tillsammans med i fem år, nu i sällskap med en annan. Det var tre veckor sedan hon lämnade honom (i alla fall rent fysiskt) och hans värld rasar samman ännu en gång. Först det han upplevde som det plötsliga uppbrottet, och nu i armarna på en annan man.
”Tre veckor!? Betydde inte våra år ett dugg!?”
Han är förtvivlad och försöker samla ihop sig mitt där ute på stan bland alla människor. Frågorna haglar över honom:
”För två månader sedan sa hon att jag var mannen i hennes liv. Att hon älskade mig!”
”Hur har hon kunnat gå vidare så snabbt? Fanns han med i bilden redan när vi var ett par?”
Av alla dem som jag pratar med och som genomgår/genomgått en separation, är det upplevelsen av att känna sig bortvald och utbytbar som slår hårdast mot självförtroendet. En ny man eller kvinna som”bara” tagit vid. Många beskriver det som en rent kroppslig smärta när den känslomässiga tsunamin slår till. Ett hopp som kanske fortfarande var vid liv, men som nu brutalt avlivats.
Vi vill känna oss unika och oersättliga i partnerns emotionella system. Det är inte ett gapande ego, som vissa riktningar menar, utan någonting väldigt mänskligt.
Vi kan inte älska utan att samtidigt göra oss sårbara.
Och så har vi alla dessa självanklagelser:
”Om jag hade jobbat mindre!”
”Om jag hade tagit bättre hand om min kropp!”
”Om jag inte hade tjatat och försökt styra henne.”
”Om jag…”
Så hur hanterar vi traumat?
Det finns inga quick fix! Vi sörjer igenom: gråter, skriker, känner ilska, frustration, invaderade av frågor, avdomnade, pratar av oss, blickar inåt, försöker äta och sova…
Efter ett tag höjer vi blicken en aning. Och lite till. Vi reser oss igen. Andas och kanske förundras ännu en gång. Hitta ett handtag i en vana och/eller förtrolig person som gör det uthärdligt.
Skiljas utan att förlora sig själv – webinar torsdag 22/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Fantastiskt bra skrivet! Det som inte dödar, härdar!!!
Jag har kommit fram till att mitt ex inte vet vad är älska är, precis som du beskriver så sa han att han älskade mig & några veckor senare älskade han någon annan! Att bli bortvald är inte lätt men det var jag som valde bort honom sist , för jag gick tillbaka när han ångrade sig efter ett tag! Han är en person som inte kan leva själv & då tar han första bästa & lever så tills han träffar någon bättre Lägg till att han också var/är notoriskt otrogen så det där med att älska vet han inte vad det är! Han sårar människor på löpande band men det får han leva med, karma tar han till sist, så måste det vara!
Fantastiskt bra skrivet! ❤️
För tio år sen beslöt jag mig för att aldrig mer involvera mig med en kvinna. Less på lögner och humörsvängningar. Jag ångrar inte det beslutet. Livet är mycket behagligt.
Hasse – jag har levt i en berg – och dalbana men jag tror att det finns män därute som är annorlunda,
precis som det finns kvinnor som är på ett annat sätt än det du upplevt. Du kan t.ex bara läsa på denna bloggen!
Njut av livet och ha det behagligt – men glöm inte bort att kika runt ibland – det finns godhet och kärlek!
Är och röjer ur vårt gemensamma 20-åriga liv ihop för huset ska säljas. Han bor där sedan separationen och hade en kvinna på gång när vi tog beslut.
Det som gör så ont i mig är att jag tar bort vårt liv och han köper in nya saker till sitt och hennes gemensamma liv och ställer i huset fullt synligt och inreder med nya saker, ljuslyktor och kuddar i vårt sovrum.
Han som alltid tyckte mina förslag till inköp och förbättringar var ”för dyrt”, ”onödigt”. Ville aldrig vara med i affärer och förnya.
Det sårar att se vad de väljer för saker – gemensam shopping och allt ska vara nytt! Han behåller inget av det vi haft. Varför gör han så här? Känns som om han vill visa mig att han har gått vidare och har påbörjat en ny framtid. Kan det vara så grymt?
Om två månader säljer vi huset. Kan han inte vänta tills han flyttat till nytt boende? Eller är jag orättvis?
(Vill gärna få respons om jag är det eller tankar om detta beteende).
Känner mig verkligen utbytbar och gammal. Har aldrig känt mig gammal förr. Ser ändå att mitt liv kommer att bli bra och är bättre redan på olika sätt. Jag har hittat mitt skratt och mina leenden igen. Fått en lugnare tillvaro men är också besviken, ledsen och avundsjuk.
Hur kunde allt bara flyta på för honom? En dejtad person och framtiden är här!
Jag behöver jobba med min avundsjuka…
Din situation låter väldigt smärtsam. Jag skulle önska att du fick mer omtanke av de inblandade under separation och bodelning.
Min man ville inte heller ha några möbler eller saker med sig. Jag tror han valde ut sina kläder, bil och golfklubbor…Sedan samlade jag ihop personliga saker och saker jag visste att han fått i present och lämnade över.
Först efter kanske 5 år bad han att få låna alla barnens fotoalbum, så att han kunde välja ut och kopiera bilder.
Jag önskar dig all styrka. Kommer ihåg det som om att det var en lättnad när bodelningen och det ekonomiska var klart. Beroende på situation så kan ju det ta litet tid.
Jojjo – våra liv ser så lika ut… Kände du också det som att han ville radera ut livet med dig? Så tänker jag.
Jag får mycket omtanke och hjälp av vänner och syskon och det är jag så tacksam för. Trillar ner i brunnen emellanåt men att komma upp går allt lättare känner jag. När känslorna griper tag och jag faller inombords försöker jag gå in i känslan och känna var den sitter och se den riktiga bilden av mitt liv med honom – inte drömmen. Då brukar jag komma igenom.
I höst när ekonomin och husförsäljning är klart kommer jag att vara en gladare och nöjdare kvinna med en lugnare tillvaro och ljusare framtid i sikte!
Till alla er fina människor som kämpar – det finns ett gott liv framöver!
Ja, det kändes ju som om han inte ville ha några minnen från vårt gemensamma liv.
Bra att du har familj och vänner runt om!
Essie. Jag förstår dig och man har, enligt mitt tycke, rätt att vara ”avundsjuk”. Man har rätt att känna det man känner. Du rår inte över dina känslor och ska inte behöva ha ångest över det också. Du har nog jobbigt ändå. Önskar att det ljusnar för dig framöver.
Tack Ulla! <3
Det är nog frustrationen som är värst. Att först ha blivit överröst med kärleksförklaringar och sedan plötsligt bli bortvald. Det känns så frustrerande att behöva leva utan den person som jag ville leva med. Det känns frustrerande att jag inte fick min vilja igenom. Det känns frustrerande att jag skall behöva leva som singel bara för att någon annan valde det åt mig. Det var inte mitt val att leva ensam, och skulle därför gärna träffa någon ny. Men det är inte jättelätt och det kan ta sin tid, vilket också är frustrerande!
Ja. Precis så. Som tur är tar man sig ur det också.
Jag var ena dagen den han älskade mest av allt, den han inte ville mista, den han ville skaffa fler barn med osv.
Och sen när han berättat att han varit otrogen i ett par månader och jag sa att jag tänker inte påbörja jobbet med att förlåta honom om han inte funderade på varför han kunde ljuga, hålla fasad, älska med två personer samtidigt, prata framtid med mig o ändå gå bakom ryggen och ha sex på lunchrasterna med någon annan…. då gick han.
Terapeuten säger att han kan inte leva med skammen.
Att hans nya relation är en flykt, en exit där han slipper ta tag i sig själv för han har för dålig självkänsla för att reparera när han gjort fel.
Hans yta av att alltid vara ofelbar har knäckts så nu har han inte kontakt med någon av våra vänner.
När jag saknar vår relation påminner jag mig om den tysta o frånvända personen som inte gick att ha konflikt med. Personen som aldrig hade fel, som skuldbelade mig och som krävde bekräftelse hela tiden. Det är ju den personen hon har fått nu även om jag får för mig att han ändras med henne och blir en empatisk partner.
Anneli – jag tar också fram bilder av hur jag blev bemött och behandlad när jag faller i känslogropen. Det är ett bra sätt att komma igenom.
Jag funderar också på om han nu blir förändrad med sin nya kvinna och inte blir arg eller frustrerad om han blir ombedd att göra något, blir omtänksam och kärleksfull, som blir ödmjuk, empatisk och erkänner att han har fel, kan mötas i en dialog och inte bara föra en monolog…
Hon är ju inte jag – så visst blir det annorlunda. Hon har en annan bakgrund – kanske är hans beteende mer ok för henne. Det kan ju göra skillnad i hur deras relation blir jämfört med vår.
En person kan förändra sig genom att skaffa sig självinsikt om sina brister och fel och se sig själv utifrån andras perspektiv – reflektion över sig själv.
För en person som lever med bilden ”Jag har aldrig fel – alla andra är idioter ” så kan inte någon förbättring ske för det finns ju inga fel att åtgärda enligt den personen.
Jag har svårt att tro att min f.d kommer att förändras och bli en empatisk person. Nu är de ff i förälskelsestadiet men det kommer ju en vardag och med det påfrestningar och ansvar. Det blir på ett annat sätt för dem men jag har svårt att tro att han kommer att kunna förändra sin personlighet och sina beteenden tillsammans med någon annan.
Visst gnager tanken att det var bara med mig som han blev sådan och att hon nu får en man som jag skulle vilja ha. Men jag måste inse att jag hade aldrig fått det annorlunda i vår relation.
Anneli, Ulla och Essie, jag har precis samma funderingar… Hur fungerar min exman i sin nya relation…?
Det ni skriver, Essie och Anneli trodde jag bara var jag som undrade och kände sån frustration över. Det gäller det om den nya får en förändrad och empatisk man. Kan man göra om sig så? Det nya förhållandet har nämligen varat i 32 år! För inte kan väl någon leva så många år i förtryck? Skulle så gärna vilja veta om den nya får allt det fina man önskat sig eller om hon får det likadant som man själv haft det. Det verkar vara en fråga flera ställer sig.
Ulla – det är jobbiga funderingar där man tyvärr nog aldrig riktigt får reda på svaret.
Jag vill också gärna ha reda på hur de har det tillsammans men än så länge är deras relation ff ny – de bor inte ihop och ses varannan helg så vardagen har inte kommit för dem än.
Jag tänker att hon helt säkert så småningom får möta ”den andre” mannen som han också består av, en man med ilska, gap, härskartekniker och svordomar. Men hon är en annan person än jag, någon som kanske möter det på ett annat sätt än jag och som gör deras relation hållbar iallafall.
Vi var tillsammans i 20 år och upplevelserna genomsyrade större delen av den tiden.
Jag vet bara att jag och han inte fungerar tillsammans och hoppas att vi båda kan finna kärlek i någon som passar oss bättre.
Det finns inga relationer som är konfliktfria. Det kan finnas relationer där konflikterna inte syns mem då blir det interna konflikter istället.
Det är ju det faktum att de inte vill ha konflikter och skuldbelägger sin partner för de konflikter som uppstår som blir problem.
Jag tror att om en person ändras när de träffar en annan, att de rannsakar sig och får insikt om sitt eget beteende då kommer de spegla sig i andra relationer också.
Då bemöter du ditt ex och säger ”vet du jag har tänkt och ….”
Det blir ett behov tror jag, att vilja göra rätt för sig för sin egen självkänslas skull.
Som ett 12-stegs program ungefär.
Innan dess skulle jag säga att de nya relationerna håller för att en kuvar sig, blir medberoende eller för att de inbillar sig att detta är det bästa de kan få, att de inte har rätt att ställa högre krav
Annelie, Essie och Jojjo. Nu vet jag i alla fall att jag inte är ensam om funderingarna hur exet är i det nya förhållandet. Har inte velat ta upp det med någon för det kan uppfattas som svartsjuka, vilket det inte är för mig. Tack för era svar.
Ulla jag tror det är väldigt lätt att skuldbelägga sig själv för sina tankar och känslor. Man analyserar dem och kan nästan inte stå för de tankar och känslor som kommer upp för de känns pinsamma som t.ex.
”vad skulle det betyda om jag var svartsjuk”,
”kan jag med att ens tänka att jag tycker att hon är en jävla idiot som har sex med min man när hon vet att han har sambo och barn”
”är jag en kärlekskrank, svag och naiv person som önskar att vi levde tillsammans” osv.
Man skäms över tankar eller känslor som man inte behöver skämmas över. Ingen gillar att bli utbytt tänker jag. I princip alla som blivit det undrar ”var det mig det var fel på” och ”blir då allting annorlunda nu när personen är med en annan”.
Jag har lagt enormt stort ansvar på mig själv och tänkt att det är nog när jag sagt si eller gjort så som orsakat problemen så att om hans nya då inte säger eller gör det så kommer de leva happily ever after.
Men ser jag det med lite distans så inser jag att det går igen i hans relationer i stort. Han håller fasad och ljuger och öppnar inte upp sig för någon och han tar inte hänsyn till andras känslor för han är för upptagen av sin egen smärta därför kan han ta med sig sitt femåriga barn att träffa hans nya tre månader efter att han lämnat mig, som att hon skulle ha behov av att träffa den nya när hon just försöker få ihop att hennes föräldrar inte ska bo ihop.
Det finns mycket man inte förstår med de här människorna och just därför är det inte konstigt att man undrar om allt blir annorlunda när de byter partner.
Men som sagt, terapeuten jag pratat med säger att chansen för att de ska ändra sig är liten och den kommer i så fall från ett behov hos dem själva efter rannsakan och självinsikt … och i ärlighetens namn ….. det är få av de här personerna som jag tror vill rannsaka sig själva …. jag upplevde inte att den jag levde med var en speciellt självkritisk person.
Anneli. Vad fint du skriver. Har också lagt skulden på mig själv och tänkt om jag sagt så och om jag gjort så. Hade det funkat då? Stämmer så väl när du skriver pinsamma känslor. Man skäms över dem, tyvärr. Det var alltid mitt ex som hade jobbigt, inte någon annan. Verkar som att vi har samma problem med att barnen skulle behöva presenteras för den nya alldeles för tidigt. Kontakten upphörde strax därefter för det var nog viktigare med hennes 2 barn. Nu låter jag bitter och tyvärr är jag det. Arbetar med det. Jag uppskattar starkt vad du skrivit. Hoppas du får en fin vecka.
Ulla, det är just som du säger, man kan känna sig bitter för man är ju arg på en person som inte vill sätta sig ner och ta ens ilska och sen säga ”vet du jag förstår dina känslor och tankar och utifrån hur jag har agerat så är det klart att du är arg på mig …….. osv.”
Så man får ju inte ur sig något. Får ingen konfrontation. Och man kan också uppleva att andra runt omkring som deras vänner eller anhöriga slätar över det hela.
Det är svårt att verkligen stå upp för sig själv och säga vad den andra personen utsatt en för.
Titta på me-too kampanjen. Många som inte vågat länge.
Skulle man möta dem och vara arg på dem så blir ofta reaktionen att de ser skamsna, ledsna ut eller att de ursäktar det de gjort eller lägger över skulden för allt och säger typ ”ja ha är det bara jag som är dum då och gör allting fel” eller nåt i den stilen.
Det är bra att du är arg för det säger bara att du har en gräns. Att ingen har rätt att behandla dig så.
Anneli. Vet du, du skriver saker som precis är vad jag tänker trots att jag inte berättat det. Att man inte kan få prata ut med människan och att man skämts för vad man utsatts för och därför inte berättat för anhöriga. Du har gjort min dag tack vare det du skrivit. Hoppas det kan stärka dig också att vi är fler med våra tankar.
Tack snälla du Ulla. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hjälpa någon för det har inte känts som att jag kunnat hjälpa mig själv. Men när jag läste om vad alla andra vågade skriva här så vågade jag också till slut efter samtal hos terapeut, meditation och många tårar så ja visst stärker det mig att vi är flera. Ensam är stark är inget jag lever efter längre, det försökte eller tvingades jag vara så många gånger ändå i förhållandet.
Ta hand om dig! Finns här för dig.
Jag håller helt med er föregående skribenter! Jag funderar mycket över hur mitt ex är nu. Vet ej om hon träffat någon ny än men föreställer mig att hon säkert har det och lever livets glada dagar, medan jag sitter här och försöker lappa ihop min nedtryckta värdighet. Det känns lite förbjudet att tänka att jag tycker att det är orättvist! Och jag undrar precis som ni om det är så att hon plötsligt har blivit den ”perfekta” partnern nu. Att det kanske var mig det var fel på. Om jag bara hade varit lite mer si eller så så kanske hon inte hade gjort slut…?
So many questions och inga svar….
Men känns skönt att inte va ensam om dessa funderingar! Tack för att ni delar med er!
Tack Anneli. Får nog också tänka om att ensam inte alltid är stark. Det måste vara ännu jobbigare att känna sig ensam i tvåsamhet. Det känns bra att jag hittade den här bloggen för nu vet jag att jag inte är ensam om mina funderingar. Önskar dig en Glad Påsk.