Igår frågade jag er läsare om förslag på rubriker till bloggen. Två av er föreslog temat SORG. Blev väldigt berörd av en läsares livsberättelse och orsaken till mitt skrivande tydliggjordes ännu mer för mig!
Sorg är så klart inte det lättaste att skriva och läsa om, men samtidigt är det något som vi alla förr eller senare möter om än i olika skepnader.
Sorg är big business! Kan inte ens föreställa mig hur många människor som gick till sängs igår och vaknade på morgonen med tyngd, oro och stress i bröstet. En hel del av våra medmänniskor för i denna stund ett glas vatten till munnen och sväljer ner tabletten för att kunna sova och/eller hålla smärtan i någorlunda schack.
Det går inte förneka att många själar fått akuthjälp och räddats till livet av dessa substanser. Det frustrerande är att så många är beroende. Många är ensamma med sitt glas och tabletterna i olika färg och form.
När jag tänker på sorg är det ett par saker som kommer upp i tankarna: förlust av en älskad, när det sker saker som gör att vi inte kan leva det liv vi önskar och drömt om. Sorg kan också komma från att vi känner avsaknad av livsmening.
Vårt psyke kan vara oerhört finurligt när det gäller att komma undan sorg. En sorts smärta kan ersättas med en annan för att slippa känna på den riktiga ”avgrunden.” Tvångsmässiga beteenden, ilska, panikångest, psykosomatiska sjukdomar KAN vara sätt att distrahera.
VI LEVER I EN VÄRLD DÄR VI STÄNDIGT SYSSLAR MED ATT DISTRAHERA OSS FRÅN EXISTENSIELL SORG. VI VILL HA SNABBA ENKLA LÖSNINGAR FÖR ATT INTE BEHÖVA KÄNNA TOMHETEN.
Paradoxen är att när vi ger utrymmer till att VERKLIGEN KÄNNA, kan vi också börja röra oss på vägen mot läkande. Den kan vara lång och fylld med gropar av tvivel, ensamhet, frustration etc. men även insikter och kärlek.
Vad är sorg för dig och hur möter du den? Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – livscoach
Så sitter jag nu här på fm. Lugnet. En kopp te. Julskivan rullar för första gången. Flickorna åker skridskor med sin pappa. Jag kände sorgen imorse så fort julsångerna spelades. Min största sorg. Saknaden av min bror som döden tog för tre år sen. Drygt ett år äldre än mig. Nu är jag äldre än honom. Hur blev det så? Sorgen så mycket starkare när julen kommer. När familjen ska samlas. Och han saknas. Han som var så familjekär. Gudfar till flickorna. Men i sorgen bor också alla fina minnen. De jag vårdar som det dyrbaraste jag har.
Det finns fler sorger. Sorgen att inte få leva ett friskt liv. Inte förverkliga de drömmar jag hade. Men i den sorgen bor vetskapen att jag formats delvis till det bättre också av sjukdomen.
34år gammal. Bagage som OCD, panikångest, ångest, depression. Men samtidigt försöker jag dra lärdom av det livet ger mig. Svårt. Ibland omöjligt. Men sen ser jag en liten ljusglimt och klättrar mot den. Alltid. Alltid mot ljuset.
Jag har insett att alla bär vi våra sorger. Olika till utseende. Av olika orsaker. Större eller mindre. Men alla bär vi vårt eget liv. Svårigheten är nog att inte låta svårigheterna styra.
Ha en fin lördag! Klyschorna säger att din dag blir vad du gör den till. Och klyscha eller inte så tror jag att vi har makt att försöka göra den så bra som möjligt.
Du är fantastiskt generös med dig själv och det smittar av sig positivt, liksom din blogg. Din bror var sannerligen för ung för att dö och årsdagar och högtider är smärtsamma tiggers. Tror att många sk klyschor faktiskt kan bli väl förankrade och äkta – handlar som jag ser det hur vi använder dem. Hoppas att din lördag skall bli ok trots allt du går igenom. Värme till dig!
Jag känner sorg över att jag aldrig haft en ”vanlig” pappa. Min pappa var alkoholist i hela mitt liv och dog för ganska exakt ett år sedan. Jag har dock haft tur som har en helt underbar presentpappa. Tyvärr har han nyligen drabbats av cancer och jag hoppas av hela mitt hjärta att han ska bli frisk. En annan sorg jag kan känna är sorgen över att jag förmodligen aldrig kommer att få gifta mig. Min sambo vill inte gifta sig. Han förstår inte vitsen med det trots att jag påtalat att det är viktigt för mig. Vi har snart levt ihop i 10 år och vi är inte förlovade heller. Han är bra på många saker men han är urusel på att bekräfta mig. Han har aldrig sagt nåt positivt om mitt utseende och när jag frågade honom en gång hur han skulle beskriva mig inför någon som inte träffat mig så sa han: snäll och duktig. Han kom inte på nåt annat. Det känns lite trist men jag kan inte ändra på honom. Jag kan bara ändra mig själv och min inställning. Tyvärr är detta ngt som tynger mitt sinne och det känns som ett sorgearbete.
Jag försöker ändå se positivt på det vi har men tvivlar ibland på ifall han är den rätta för mig.
Jag har så mycket att vara tacksam över i mitt liv så jag borde vara nöjd. Ändå gnager det här i mig….
Kräver jag för mycket?
Trevlig helg Michael och övriga bloggvänner 🙂
/Anna
Först av allt Anna: det gör ont i mig att läsa om din Pappa och ”presentpappa” (hoppas att han kommer bli frisk). Kan förstå vilken tung sorg det måste vara.
Till din fråga om du ”kräver för mycket.” Nej! Nej! Nej! Du är inte ens i närheten av att kräva för mycket. Vet du vad varje kvinna/man vill höra från sin partner? Att vi är den mest fantastiska person som går på jorden. Du har tidiga livssår som påverkar ditt självförtroende och det är det som gör att du ställer frågan om för höga krav. Anna! Kräv mer! Mycket mer! Varför skall du nöja dig med att inte känna dig bekräftad och att vara ”snäll och duktig?
Hur vill du leva ditt liv? Hur vill du att det skall se ut 5 år från nu?
Vad säger ni bloggvänner?
Michael
Tack Michael!
När det kommer till krav så är det kraven på mig själv som är störst. Jag har alltid varit och är en person som måste prestera för att känna att jag duger.
Att höra min sambo säga att jag är fantastisk, det kommer aldrig att hända. Men jag kanske ska testa att säga så till min sambo och se vilken respons jag får?
Ja, vad vill jag om fem år? Vad jag vill i framtiden är faktiskt en fråga jag nyligen börjat fundera över, när det gäller min relation. Det jag vet är att jag vill känna mig älskad av min sambo. Tyvärr har jag inte känt det under de tio år vi varit tillsammans. Återigen kanske pga mina krav, jag vet inte? Jag ska kanske försöka ge min sambo mer komplimanger och uppmuntran och se vad jag får tillbaka?
Återigen, tack för dina ord på bloggen Michael.
Varma hälsningar Anna
Tvivla inte på dig själv Anna. Lita på rösten djupt där inne – svaren finns hos dig. En relation handlar om att både ge och ta emot kärlek. Det måste finnas en balans annars känner vi oss olyckliga. Har egen erfarenhet av och vet hur det skaver i ens inre när man ger och ger och bara får brödsmulor tillbaka. Nöj dig inte med lite – utan det bästa. Det är du sannerligen värd.