Jag använde alla möjliga strategier för att hon inte skulle gå. Ett av trumfkorten som jag var övertygad skulle fungera var: ”men våra döttrar!? Ska du halvera deras och min tid tillsammans? Splittra familjen…?”
I backspegeln förstår jag mina reaktioner och hur smärtan fick mig att enbart se verkligheten ur mitt eget perspektiv. Vad jag inte kunde se då, men som jag tror mig kunna förstå idag, är hennes emotionella horisont – den att hennes kärlek till mig inte längre var närvarande.
Kan vi verkligen förvänta oss att kvinnan eller mannen som vi älskar ska stanna kvar, trots att de rätta känslorna är borta? Är det rätt att begära att någon ska ”offra” sig för barnens skull?
Om vi verkligen stannar upp och rannsakar oss själva, tror jag att de allra flesta av oss inte vill vara i ett förhållande där kärleken gjort sorti. Vem är beredd att leva med distans, ensamhet i tvåsamheten, emotionell frost och tryckt stämning, för att till varje pris hålla ihop familjen?
En kärnfamilj är bara en familj så länge som det existerar respekt och kärlek! Allt annat är konstruktioner!
Tänk vad våra egon är beredda att göra för sin egen skull!
Våra barn har rätten att få vistas under ett tak där det finns skratt, närvaro, lyhördhet, välvilja…summan av kärlek helt enkelt!
Idealet för barnen är naturligtvis att få växa tillsammans med två föräldrar som älskar varandra. Men verkligheten är att också att de tar skada av tystnad och en kroniskt tryckt stämning – en emotionell istid hämmar barnens utveckling!
En av anledningarna till att många förhållanden tar slut, är att vi som föräldrar alltför ofta sätter barnen i centrum. På första platsen! Och partnern några nivåer längre ned. Det är förödande! Ditt barn och den du har valt att leva tillsammans med, måste få ha delad förstaplats, annars tar den kärlekserosionen över.
Behandla varandra på ett sätt så att kärleken hålls levande och får utrymme till att utvecklas. Ta aldrig någonsin den andre och förhållandet för givet! Något av det bästa som du kan göra för din dotter och/eller son, är att se till att hon/han får vistas in en miljö som lär dem vad det innebär att älska en annan människa.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Samma kort har dragits här hemma, nu när flytten dessutom är nära dyker det upp som joker när man minst anar. Men om syftet är ge skuld, ångest för barnet och en insikt att den personlighet som alltför ofta visar sej inte är någon jag vill dela mitt liv med.
Hur kan man bli så blind att det enda som uppnås är mer sorg,dåligt mående och en större beslutsamhet att HAN inte kan älska mej på riktigt. Tack för alla dina kloka ord som hjälper mej vidare mot en bättre tid i livet.