En del av bloggvännerna har kommenterat att män snabbt går vidare med förhållanden, flyttar ihop och bildar nya familjer. Vet inte riktigt hur det är med det och därför frågar jag dig: vilka är dina erfarenheter?
En sak vet jag eftersom det finns statistik: ca 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ. Skall försöka ge några funderingar kring hur vi män tänker i sådana situationer. Många män jag mött i arbetet, liksom jag själv, kände att vi gav allt (inte det samma som illusionen av att vara perfekt – långt ifrån).
Våra naturliga instinkter signalerar bl.a. att se på oss själva som familjens beskyddare och ankare. Vissa kan avfärda det som föråldrat och politiskt icke korrekt, men för en del av oss är det en inre verklighet. Vi vill att kvinnan vid vår sida skall känna sig lycklig, trygg och bekräftad. Liksom barnen. Ett misslyckande är ett fruktansvärt slag mot självbilden.
Ibland går det för fort och vi glömmer bort att kommunicera. Vi visste inte bättre. Om vi kände oss oroliga och råkade på motgångar, ville vi ta hand om det på egen hand för att inte oroa och belasta er med bekymmer (inte sagt att det är rätt väg att gå, men så kan det se ut i våra tankevärldar). Du kände dig troligen sviken och förminskad.
När ni en dag fick nog och lämnade (vilket inte sällan är förståeligt) blev några fullständigt desillusionerade, började missbruka och festa i hopp om att glömma. Andra bestämde sig för att ta revansch genom att ge sig in i någonting nytt: ”jag kan, är inte värdelös och vill ge av min kraft.” Driften att vara behövd är stark, liksom avskyn inför maktlöshet. Kombinationen blir inte alltid den bästa.
Hur ser du på detta kära bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Intressant att läsa din syn på hur män tänker och fungerar. Har också läst statistik att 70 % är kvinnor som lämnar. Och statistik som säger att det tar i snitt 6-7 månader för en man att träffa någon ny och 6-7 år för en kvinna att träffa någon.
Om jag ska försöka förklara ur en kvinnas synvinkel hur det är att vara gift med en man som man har barn tillsammans med i dagens samhälle. Grundproblemet tror jag är att kvinnan tagit gigantiska kliv inom arbetslivet, kvinnor är ambitiösa, förväntas och vill ha en egen karriär. I hemmet har mannen inte tagit för sig nästan alls. Det är som om det skall räcka att arbeta heltid och klippa gräset så har han uppfyllt sina plikter gentemot familjen. Det är oerhört svårt att få karriär och fullt ansvar för barn och hem att gå ihop och då känner vi kvinnor att det är överväldigande och när vi ber mannen om hjälp vill han ha uppgifter (ungefär som barnen) och då känner vi att hela ansvaret oavsett om du hjälper till eller inte ligger på oss. Vi har liksom huvudansvaret över huvudansvaret. När ni inte förstår så känns det som om enda sättet att orka är att separera. Visste du tex att risken att få utmattningssyndrom ökar med 70% om du är kvinna över 30 år med minst 2 barn….man kör slut på kvinnor idag.
Håller med dig linda – tempot är högt och belastningarna tunga. Det gäller att vara uppmärksam på varningssignalerna kring utmattningssyndrom och bli bättre på att förebygga. Vilket råd har du till andra när det gäller att få ihop det s.k. livspusslet?
Tack Michael, jag tycker du ger väldigt bra råd här på bloggen, nyckeln är ju kommunikation. Jag tror det kan vara bra för män att veta att vi kvinnor är väldigt ambitiösa och sätter i regel höga krav på oss själva. När män gör saker fast vi inte ber dem så uppskattar vi det väldigt mycket. Hellre färdig middag än blommor tycker jag:)
Tänk då BÅDE middag och blommor:-)
Bra skrivet. Olika anledningar att bryta upp naturligtvis. Tristess o ingen uppskattning är en men det är mycket som spelar in. Allrahelst när man har barn ihop. Men alla beslut är viktiga för den enskilda personen!
Tack Sandra! Ja, när barn är med i bilden blir det väldigt komplext.
Intressant statistik, Linda! Betyder det att mannen känner att han har allt att vinna medan kvinnan känner att hon har allt att förlora om hon går in i nytt äktenskap? Jag har absolut ingen aning. Männen borde lägga sig i den här tråden och ge sin syn på saken!
Kvinnan behöver ingen man som försörjer henne, och känner hon att mannen varken bidrar emotionellt eller sexuellt så finns det ingen anledning för henne att stanna kvar i äktenskapet. Dagens kvinna söker en jämlike på alla plan, tror jag. Om hon känner sig som den stora projektledaren, precis som du skriver Linda, kan hon lika gärna avskaffa sin äkta hälft och styra sin familj själv, skaffa sig en älskare vid sidan om och ha det gott. Och det syns kanske inte i statistiken;). Jag är kanske ute och cyklar nu, men det var min tanke idag:)
Jag är ju absolut inte någon expert på detta, Michael kan säkert mer än mig men jag är väldigt intresserad av människor och relationer. Min analys är att det nog är så att kvinnan inte är så beroende av mannen längre men jag tänker att det behöver man nog inte vara. Dock tror jag att kvinnan saknar det känslomässiga stödet av mannen och känner sig ofta ensam i relationen. Livspusslet är svårt att ratta runt och kvinnan tar/får ofta ansvaret för detta.
Känslomässig ensamhet är absolut ett jättestort hot mot alla relationer.
Som jag ser det Sanna, efter att ha pratat med ganska många kvinnor – finns det en stark oro att inte klara sig ekonomiskt. Den direkta överlevnaden är inte hotad i vårt samhälle, men rädslan för att barnen skall ha det torftigt.
Jag tänker precis som du gör, Linda och jag tror att det är det ”känslomässiga planet” som står i fokus i dagens samhälle. Det är det vi behöver av varandra idag, allt annat klarar vi själva. Du skriver att kvinnan ”tar/får” ansvaret att ratta runt livspusslet. Nu i efterhand har jag insett att jag ”tog” den rollen. Mitt ex klarar sina veckor alldeles utmärkt utan hjälp från mig. Jag har insett att det finns olika sätt att ratta ett livspussel. Jag har mitt sätt, mitt ex sitt och båda fungerar:).
Inga sätt är fel så länge målet är detsamma tycker jag. Jag tror dock inte att det är så enkelt som att du tog ansvaret. Det finns något i kulturen/samhället som gör att ansvaret för det mesta hamnar hos kvinnan vare sig hon vill eller inte. Och det är först efter separationen som mannen börjar ta mer ansvar för hem och barn. Det finns undersökningar som visar att pappans relation med barnen blir bättre efter skilsmässan. Självklart är detta generaliseringar och gäller inte för alla.
De män jag känner som har separerat, har alla gått in i nya förhållanden enormt snabbt. Jag har varit nyfiken och frågat varför och bl a fått till svar: ”ville kolla mitt värde på marknaden” vilket gav snabbt resultat. Ett annat svar jag fick var ”såg det som min sista chans att hitta en kvinna att leva tillsammans med”. (Hans barn anser dock att det handlar om en medelålderskris, då kvinnan är tio år yngre).
Intressanta kommentarer från de här männen cj.
Man kan nästan tro att du pratat med mitt ex cj när jag läser svar nr 2 du fått… 🙂
Jag fick verkligen en fet ekonomisk smäll när jag skilde mej. Jag lär väl inte svälta ihjäl. Men man får inte hjälp med alla kostnader man har, tex studielån. Och om myndigheterna strular till det med utbetalningar så förfaller räkning på räkning utan hjälp i sikte. Så jag förstår kvinnorna som tvekar inför en skilsmässa.
Vilken är din största styrka som person maja? Vad behöver du för att komma vidare?
Min största styrka är att jag trots allt gnäll som kommer ut ur min mun faktiskt är en överlevare och inte ett offer. Jag är urstark. Även om jag har mina svaga stunder. Jag behöver hjälp ibland. För hur stark jag än är så klarar man sej inte alltid på egen hand. Fast jag har ju så svårt för att be om hjälp. Ibland får jag hjälp fast jag inte bett om det. Fast jag har svårt att ta emot.Kan själv! vill jag säga. Börjar bli bättre på detta och kan nu både be om och ta emot hjälp.
Tycker ju själv om att hjälpa andra så varför är det så svårt att ta emot?
Vi separerade för ettag sedan och rätt snabbt träffade han någon några ggr. Blev inget av det. Då tog han en liten resa…det hör till saken att vi är gifta ännu och det ca 5 mån till. Hoppas att han ska komma tillbaka. Hur jag nu kan göra det…..vi har två vuxna barn som mår dåligt av detta……
Har precis separerat från ett kort men intensivt förhållande på drygt två år. Dessa två år har jag hjälpt honom att få ordning på en eknomi som han kört i botten. Mina vuxna barn har hjälpt med att renovera hans hus så den ska gå att sälja. Jag är själv husägare och gör karriär. Jag har en son på 14 år som bor permanent hos mig. Han kan inte laga mat och tvätta gör han inte. Dammsugaren står där den står. Han blir arg och tvär för att han måste hänga tvätten men att jag suttit och budgeterat och lagt ner ett jätte jobb för hans räkning är inget han vill kännas vid som något tungt arbete. I hans värld är allt jag gör bara något som faller sig naturligt och bör inte vara något betungande. Han sitter gärna och knappar på sin mobil i timmar och sitter för sig själv och till sist kom den stora överraskningen för mig. Han började dricka i flera dagar i sträck så jag lämnade honom. Det har gått drygt två veckor och när jag såg hans mobilräkning så har han börjat ha kontakt med Filipinskor. Det är väl det som är nackdelen med oss karriärskvinnor. Vi har inte ork att passa upp på våra män men är det verkligen så att vi ska göra det? Trodde kärlek var ett givande och tagande.
Vilken tråkig historia du har bakom dig Saga. Vad behöver du mitt i allt det här? Värme Michael
Jag separerade från mina barns far för drygt ett år sedan. Jag hade haft funderingar i flera år på att separera, de största orsakerna var att han krävde att jag tog hushållsansvaret OCH gjorde hälften av jobb med bilar och annat mm. Dessutom styrder han familjen genom det outsagda hotet om att han kunde bli arg (och blev ofta). Men det som kanske ändå kändes viktigast för mig var att jag inte längre kände att vi hade några gemensamma livsdrömmar.
Efter att vi hade sagt att nu skulle vi separera gick jag ganska omedelbart in på dejtingsajter. Inte för att kolla värde utan för att hitta en man som jag fungerade ihop med och som hade gemsamma livsdrömmar med. Det tog 1,5 månader innan jag faktiskt träffade en sådan. Vi hade en passionerad förälskelsetid, och gick sedan in i särboskap då vi bodde i olika kommuner och bl.a.barnen gjorde det svårt.
Men när det gått ett år efter vi träffades, så hade han kommit på att han bara hade kompiskänslor kvar. Jag tror det berodde på att HAN gick för tidigt in i ett nytt förhållande. Han var nämligen änkling sedan bara 6 månader när vi träffades, han och hans fru hade haft ett mycket bra äktenskap innan hon dog efter 1,5 års kamp mot cancer. Trots cancerna så var ändå hennes utsikter ganska goda och döden kom oväntat.
Jag tror helt enkelt att han inte var redo för ny kärlek, medan jag var det pga att jag hade bearbetat min separation i lång tid i förväg.