Först av allt:
Jag vill att du skall veta en sak. Det aldrig barnets fel att föräldrarna skiljer sig. Det är inte ditt fel! De är vuxna och har sitt eget ansvar. De får ta hand om sina saker. Ok!?
Jag har aldrig varit med om det du går igenom, men jag kan föreställa mig att det gör ont. Eller ibland kanske också en lättnad över att slippa mer bråk. Vad tänker du?
Jag vet att det är jättemånga barn och ungdomar som har föräldrar som separerar och skiljer sig. Det betyder att du inte är ensam. Vet inte om det är en tröst för dig, men att tänka på det kan ibland göra det lite lättare.
Det är antagligen många frågor som kommer upp: ”var skall jag/vi bo? Hur kan jag trösta min mamma eller pappa när de är ledsna? Hur blir det på sommarlovet? Finns det någon jag kan prata med om det som händer? Vad känner jag(ibland vet man inte)?
Vet du vad? Vi människor klarar mycket mer än vad vi tror. Särskilt när vi har andra människor nära – de vi tycker mycket om och som lyssnar på oss. Jag vill att du skall ha fina människor i din närhet.
Ibland vill man inte prata alls. Bara stänga in sig på rummet och strunta i allt där utanför. Och det är ok!
Emellanåt kan det göra ont i bröstkorgen eller att man får huvudvärk. Det kan blir så när det är många tankar och känslor som far hit och dit. Det är helt normalt! Det finns andra barn och ungdomar har det på liknande sätt.
Jag vill att du skall veta en sak:
Din mamma och pappa älskar dig. Även om de ibland höjer rösten, är ledsna och verkar upptagna med sina egna problem. De älskar dig – därför att du är deras barn. Så har naturen byggt upp det. Det finns föräldrar som har jättesvårt att visa sin kärlek, därför att de har sina sår i själen. Men jag vet att de tänker på dig och vill att du skall ha det bra. Din mamma och pappa älskar dig. Liksom andra i familjen!
Jag önskar att du skall tycka om och respektera dig själv som person. Självrespekt är en stor gåva! Den gör att vi kan fatta rätt beslut i livet. Det betyder bl.a. att se till att vi har bra människor nära. Att göra sådant som är bra för oss själva. Att ta hand om sin kropp och skriva ned eller prata med någon om sina tankar. Jag vet att det kan kännas jättetufft ibland. Men skriv ned orden i din mobil eller på en lapp:
Jag tänker respektera mig själv, oavsett vad! Självrespekt är något av det bästa som finns!
Det är ok att få vara ledsen och arg, när man känner att det inte går att bestämma över det som händer i familjen. Saker som inte blir som det var tänkt. Drömmar som inte slog in. Ibland kan man till och med känna att allting är hopplöst.
Men tänk så här:
Det går att bygga upp nya drömmar igen. Det kan ta tid och ibland kännas jättesvårt, men det går. Det kommer en dag då du kan skratta igen. Jag vet: du kanske inte tror på det just nu. Men en dag blir du överraskad över att få höra ljudet från ditt eget skratt. En dag så!
Jag skall avsluta med några ord:
Du är ok oavsett om någon annan person säger någonting annat. Du är mycket mer än ok som den människa du är! Du är faktiskt fantastisk(även om du inte själv tror på det). Jag vet att det är så! Jag vill att du skall få vara lycklig. Du är enastående för att du är du! Det finns de som älskar dig!
Allt det bästa till dig – vem du än är och var du än är! Du är inte ensam!
Michael
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilken bra text den ska jag skriva ut och ge till min dotter..
Kopierade texten och skickade som sms till min dotter, för en stund sedan ringde hon och hon hade läst texten med gråt i halsen så började hon: jag älskar dig mamma, det här behövde jag läsa( så tusen tack Michael för texten för den öppnade upp till ett jätte bra samtal)
Nu känner jag mig mindre ensam och vet du mamma visst är min högsta önskan att pappa och du skulle bo ihop men jag har fått två mycket mera glada föräldrar och du mamma är mycket lugnare och din ork har kommit tillbaka….
Nu rinner mina tårar för jag har haft såna skuldkänslor att jag splittrade vår familj.. Men i allt kaos och sorg så har barnen sett skillnad och det är det viktigaste sv allt..
Så en än gång tack för denna kloka blogg…
Ååå nu rinner tårarna igen, när jag läser vad du skriver Kerstin..
Så skönt att få höra sitt barn ha kommit till den insikten!
❤️
Mina tårar med Em
Har brutit ihop flera gånger ikväll både av lättnad att vi kommit så långt och för en oro har släpt litegrann för hur barnen egentligen har tagit skilsmässan..
Och för att jag saknar barnen så mycket när de inte är här första kvällen är alltid jobbig..
Och att det var en jobbig överlämning idag med min yngsta…
Men TACK Kerstin, för att du berättar en sån glädjande sak ❤️
Tack Michael. Du skriver inte bara till dagens barn och ungdomar, utan också till tioåringen inom mig.
Tack. Och varmaste kramarna.
Tårarna känns befriande att släppa ut när jag läser texten.
Sedan tänker jag, f-n, vuxna människor som inte vill lyssna på varandra, vara ego. Jag blir besviken!
❤️
Michael…tänk om alla unga människor kunde få ha någon som dig att prata med under uppväxten. Tänk att få ha din kärleksfulla, förstående röst i öronen när livet utmanar. Så att de tillslut kunde prata så med sig själva. Jag önskar att jag haft tillgång till någon som ser och förstår som du gör. Du är mer än fantastisk. På så många sätt ❤️
Tack Michael!
Fick läsa texten i omgångar, det går ju inte att sitta på jobbet med tårarna trillandes..
Önskar mina tre barn hade möjlighet att prata med en person som du..som kan förmedla all denna klokskap så att de kan ta till sig den.
Tänk att det ska vara så svårt med sina egna barn…
Jag jobbar ju själv med ganska trasiga barn/ungdomar och med dem är det så mycket lättare att prata på detta sättet..
Hur kommer det sig? Att det är så mycket svårare med sina egna, trots att man älskar dem till vanvett?
/Em
Mycket bra! Har skickat till mina barn och ex vill prata om detta när vi träffas i helgen.
Åååå tack min mamma och pappa bor ej i hop och jag är bara 10år men gode Gud vad du var snäll och bryr dig om oss oxå och inte bara flyktingarna men dom ska man ju ocxå hjälpa
Men tack så hämst mycket
Du är så bäst som tar hänsyn till andra som inte mår bra tack
Du skriver… Din mamma & pappa älskar dig!
Så min fråga är…
Är en pappa som är narcissistisk kapabel att älska sina barn på ett normalt sätt?
Du skrev till mig för ca 1 år sedan att jag va tvungen att ta mig ur min relation efter att jag nämnt hur mina barns far betett sig mot mig, att bli utslängd mitt i vintern utan kläder i minusgrader tills fötterna domnar osv….
Jag var redan på väg då, hade tagit mitt beslut å börjat leta efter lägenhet å i juli flyttade jag, det bästa jag gjort.
Men barnen då?!
Växelvis boende, dagliga bråk när barnen varit hos honom.
Fick hämta den älsta för 6 veckor sedan hos honom då dom hade ett av sina 3:e värlskrig å nu vägrar det barnet att åka tillbaka till sin far.
Jag förstår henne, det går inte att leva med deras far å må bra. Hon får naturligtvis va hos mig där hon mår bra.
Men den yngre då??? Han som fortfarande tycker synd om sin far å inte vill svika honom?! Fast han vet att pappa inte gör rätt så älskar han ju sin far.
Han bråkar också ofta med sin far men ger sig alltid å ”förlorar” vartenda kamp med pappa å känner sig värdelös.
Samtidigt hjälper han mig som tex. den gången jag skulle hämta dottern i huset när det va bråk för 6 veckor sedan… Barnens pappa låste mig å dottern inne i huset å vägrade släppa ut oss, när vi försökte ta oss förbi å ut så puttade han oss bort från dörren….
Sonen ringde då mina föräldrar för att vi skulle få hjälp…
Han vet att pappa gör fel men älskar honom ändå, hur hanterar man det???
Hur skyddar jag mitt barn när han säger att han vill åka till pappa, jag kan ju inte tvinga honom att stanna hos mig men jag är orolig för honom p hans hälsa. Han har inte varit en hel vecka i skolan sen det senaste bråket, pga av huvudvärk…
Har också fått rådet att anmäla mitt ex. till polisen…
Vad tycker barn om det, tar dom skada eller vänder sig imot mig om jag anmäler deras far???
Så många funderingar men inga svar…
Barnen är 14 å 11 förresten
Petronella! Har du vänt dig till Bup el motsvarande i din hemkommun?
Jag tycker defintivt det låter som att barnen skulle må bra av att samtala med någon person där. Känns det som ett stort steg att ta, så börja med att vända dig till kuratorn på barnens skola. Hon/han kan slussa vidare till Bup om det skulle behövas, och det kan dessutom vara bra för dig att samtala kring barnens situation med någon professionell.
Stor varm kram
/Em
Hej Em
BUP har vi haft kontakt med i många år men pga att ett av barnen har en diagnos. Jag har aldrig under dessa åren ”vågat” nämna nått om hur det är hemma utan enbart bara diskuterat diagnosen.
Jag har inte vågat pga att exet alltid har ett trevligt utåt å börjar jag ”klaga” så tror jag att dom tror att det är mig det är fel på.
Jag har oxå varit osäker på mina upplevelser å anklagat mig själv till viss del å jag var rädd för att exet som då va min sambo skulle bli väldigt arg när vi körde därifrån.
Men nu sista gången vi va där så började jag lite smått att nämna å ”dra i nystanet” fast exet va med. Jag hävdade bestämt att vi, hela familjen behövde hjälp med kommunikationen å att det älsta barnet å exet inte kommer överens.
Tror inte att dom förstod vidden av det hela eftersom jag la fram det lite lugnt för att inte reta gallfeber på exet men det är en början i allafall.
Jag har även nämnt för den yngre av barnen att han kanske skulle må bra av att gå till en kurator på skolan, men han kan inte riktigt bestämma sig.
Jag förstår ditt dilemma Petronella, att du brottas med oron för hur barnens pappa ska reagera.
Jag jobbar själv sedan tio år i en liten grupp för högstadieelever både med och utan diagnos som har en psykosocial problematik, och om en förälder kom till mig och pratade kring liknande situation som du och dina barn befinner er i, skulle jag nog råda denne att ringa upp den person som är kopplad till barnet på Bup och prata enskilt, utan faderns vetskap. Lägg korten på bordet, och berätta även om rädslan du har över vad som händer om han får veta. De ser till barnets bästa, och de erfarenheter jag har av Bup i min kommun är att de hanterar detta så det gagnar barnet och dess välmående,
Nu vet jag inte vilken diagnos ditt barn har, men oavsett vilken, så påverkar ju situationen med fadern garanterat barnet så att det gör det tuffare för barnet, och det är ju ytterligare en pusselbit som Bup behöver för att kunna jobba med och hjälpa barnet på bästa sätt.
Önskar dig styrka och lycka till!
Kram
/Em