En ung kvinna känner sig fullständigt värdelös därför att hon inte har möjlighet att köpa den exklusiva väskan som hon har sett på en blogg.
En man i fyrtioårs åldern har just fått beskedet att hans fru vill skiljas: om ett par timmar är han på väg till psykakuten. ”Hoppas ingen ser mig!” Tänker den omtyckta läkaren.
En kvinna firar sin femtionde födelsedag på ett femstjärnigt hotell med ett sjuttiotal inbjudna gäster. Hon står på toaletten och ser sig själv i spegeln: ”vad hände med tiden? De flesta där ute ser mig som framgångsrik, men de skulle bara veta hur jag känner mig inombords.”
En pojke går över skolgården den första dagen på terminen med en stor klump i halsen. Han vill inte vara här! Han vill inte vistas i det hårda klimatet med alla kränkande ord och armbågs-jargong. Sommarlovet var hans fristad! Han vet ännu inte om att han är HSP med fantastiska gåvor.
En äldre kvinna sitter och väntar på dagens enda besök. Det är en vänlig och omtänksam man från hemtjänsten som skänker hennes dag mening. Hon har gjort sig fin för att känna sig vacker inför sig själv.
En gång var jag en fullständigt värdelös och misslyckad man. I alla fall i mina egna ögon! På väg att skiljas från kvinnan jag har barn tillsammans med. Jag saknar all energi för at kunna ta emot klienter. ”Snälla, inte jag också!” Skammen över att inte ha koll och sakna resurserna att ta för sig av livet är påtaglig
Vi ser bilder på Instagram och Facebook och allting verkar vara så perfekt. Alla andra lever sina drömmar! Eller?
Är den enastående vackert målade tavlan en garanti för att konstnären har ett hjärta fyllt av glädje och lycka? Vi tolkar verkligheten och tar den för sanning! Mannen eller kvinnan skapade kanske konstverket utifrån ångest, i tappra försök att balansera kaos inombords.
Det ligger i vår natur att idealisera bilderna som vi scrollar förbi. Vi ser skräddarsydda kostymer, smycken, klänningar, skor och ansikten som har potentialen att höja vårt ”marknadsvärde.” Om vi bara anstränger oss tillräckligt! Om vi tänker och känner ”rätt” så är världen öppen för oss. Eller handlar framgångsfilosofierna egentligen om spirituell narcissism?
Och alla dessa skuldkänslor när vi inte når målet! I alla fall det vi uppfattar som målet.
Jag hade inte skrivit dessa rader om det inte var för resan genom de mörka dalgångarna. Hade troligen inte föreläst om det inte var för upplevelserna längs med vägen.
Till dig som vrider dig på småtimmarna av oro:
Ett eländigt nu är inte ristat i sten! Nya människomöten kommer att ske och blicken kommer att höjas mot en bättre horisont. Inre resurser kommer att upptäckas. Av dig! Bitar kommer att falla på plats och du kommer att hitta styrkan till att fatta rätt beslut. Och få energin till att genomföra!
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken
Michael Larsen – relationscoach
Michael, du lyfter ju viktiga saker igen. Spirituell narcissism, vill du utveckla hur du tänker kring detta. Du rör vid den här Attraktionslagen, att vi kan manifestera det vi vill skapa i våra liv. Men vad händer med människor när man inte lyckas, när det inte fungerar. Även om man tror på Attraktionslagen så är det ju inte så enkelt som att skriva en önskelista. Jag vet inte vad jag tror på riktigt. Men även om det stämmer att Universum fungerar så, så styrs nog vad vi skapar mycket av omedvetna bilder av vad vi är värda. Så många människor skapar sånt de inte vill ha. Och det kan ju verkligen kännas som ett misslyckande och väcka skuld. Eller så är det här med Attraktionslagen bara trams. Jag har inte riktigt kommit överens med vad jag själv tror på. Sen har jag också hört att det bara är sånt som ligger i linje med själen och det högsta bästa som vi kan manifestera på ett sätt som leder till något gott och rätt. Om vi manifesterar med egot leder det till destruktiva saker som faller sönder av sig självt. Fast ja, hur det egentligen fungerar det vet inte jag heller.
Sen tänker jag på kombon Empater och Narcissister. Skulle empatiska människor inte känna sig värda äkta kärlek då? Eller är det helt andra krafter som inverkar. Mycket att fundera på.
Uppskattar att du problematiserar! Det behövs! Nån som vågar ställa de ”jobbiga” frågorna! 🙂
Berätta gärna mer om hur du tänker kring spiritualitet!
Ja du, ångest, ensamhet och en stor känsla av att vara värdelös river och sliter i mig 24-7 och det är svårt att se ljuset någonstans.
Min f.d man sedan 1,5 månad har bett våra manliga kompisar att verka vara förvånade, ledsna och inte veta något om den nya kvinna som han träffar (som han då redan träffat innan vi skilt oss) inför sina fruar/sambos och detta innan han sorgligt nog berättat det för mig. Jag har inte flyttat än så vi bor slitsamt nog ihop fortfarande. Jag själv är en usel typ då jag letade igenom hans dator för att få min känsla bekräftad – jag vill ha ärlighet även om den gör ont – men visst dåligt gjort!
Det är så förnedrande att blanda in våra vänner på detta vis och be dem ljuga! Så den där känslan av att trampa runt i den där djupa avgrunden är just nu katastrofal. Vet inte riktigt var jag ska hämta någon styrka ifrån – livet – ja vilket liv – ter sig rätt så mediokert för tillfället. Vänner är det vänner som inget berättar för en?
Ja, ja ni som vet säger att det blir bättre men just nu känns det som en stor utopi. Dock är jag oerhört tacksam för din blogg och alla ni andra som delar med er – en liten oas att få en känsla av att inte vara helt ensam i allt detta hopplösa och en förhoppning om en bättre framtid längre fram.
Tänker att det är både och…det är samtidigt vackert som på Instagram. ..och allt annat än vackert ibland i det privata… och att vi egentligen vet att det är så för de flesta… tiden kanske är mogen för att vi kan vara lite mer öppna mot varandra?
Jag kan bli så trött på mig själv ibland för att jag inte bara kan släppa den där rastlösa, stressade ångestkänslan.
Det blir som ett nederlag i sig.
Först blir man ratad och sen ska man dessutom behöva gå i känslan av att sakna en person som behandlar en illa och inte vill ha en. Ens eget känsloliv straffar en och sparkar på en när man redan ligger ner.
Många ggr har jag tänkt att nu får det vara slut på ältandet, frågorna i huvudet som maler, försöken till att hitta vilka fel och brister jag har – som att bara för att jag blev utbytt så måste det ju vara något fel på mig, den här jämförelsen där jag tänker mig att det nya förhållandet han har är fantastiskt … fastän när jag ser på det realistiskt så inser jag ju att det måste vara en betydligt svårare och problemfylld situation … och så kommer jag på…
Vi var det där paret som alla tänkte var perfekta ihop, vi var bekräftande, hade familjer som umgicks, gillade samma humor, reste ihop osv. och så här i efterhand så var det nog ett instagramliv han ville leva jämt dvs. en konstant perfektion där allt är en dans på rosor och han hyllas, stöttas, bekräftas, tas omhand om. Vi fick aldrig ha ett enda problem. Fick aldrig bli oense om något och ingen skulle se oss som något annat än perfekta.
Tänker ibland att det var därför han gick.
Inte så mycket att han var kär i henne (det var han säkert också) som att han inte klarade av att stanna kvar i ett förhållande där det aldrig skulle kunna bli instagramperfekt i den meningen igen.
Det finns de som bara stannar vid ytan och om någon ser det som finns under så spelar de ingen roll om de säger att jag älskar dig ändå för det är det faktum att de sett det som är problemet. De gillar inte själva det de blottat.