Lägger upp en repris på ett tidigare inlägg. Inte för att jag är bekväm och tar den lätta vägen, utan för att jag alltför ofta ser det här förekomma och vill se en förändring i attityd hos vissa män:
Har läst sorgliga, starka, uppgivna och ”kan det verkligen vara så här vidrigt?” mail och kommentarer. Men verkligheten är tyvärr emellanåt sjukare än det som går att föreställa. Det väckte följande i mig:
Om du är man och vet med dig någonstans, djupt där inne att du inte behandlar ditt barns Mamma korrekt (det är ett sant tecken på styrka att kunna erkänna det för sig själv), ber jag dig läsa och tänka på nedanstående rader:
Det här fysiska livet är ändligt och det som kommer att finnas kvar efter dig och mig, är minnen. Du kommer att leva kvar i ditt barns inre värld. Din dotter/son kommer att tänka på dig, antingen med stolthet, beundran och kärlek. Eller med likgiltighet, obehag, sorg (över det fina ni aldrig fick dela),en förebild för hur man INTE skall vara som man, Pappa och människa.
En dag kommer någon att prata om en Morfar eller Farfar, kanske blir det en kärleksfull berättelse som uttalas med glädje.
Hur det skall se ut är ett beslut du kan styra över och det börjar idag. I dag.
Det är aldrig för sent att göra det rätta: behandla din kvinna, f.d. partner och Mamman till era barn med respekt – oavsett vad.
Jag vet hur det kan vara: vi kan känna oss lurade och behandlade på sämsta tänkbara sätt, men det finns ett gigantiskt MEN här: det kan förklara ett ilsket, manipulativt, kontrollerande och dominerande beteende, MEN ursäktar inte.
Oavsett vad, så behandla ditt ex korrekt. Jag vet: de tuffaste och mest smärtsamma matcherna sker inuti oss. Det kan kännas så förtvivlat att det bara ”måste ut.”
Maktlöshet kan leda oss till de mest förvridna beteenden och handlingar. Du har inte kontrollen över henne, vilket vi aldrig heller skall ha. Det finns en person som du kan lära dig att kontrollera – DU. Uppdatera dig till den bästa versionen av den du kan vara.
Bortförklaringar och beskyllningar är inte oss värdigt – vi tar ansvar och jobbar med trasiga bitar på insidan.
DET ÄR OK ATT FÅ VARA FÖRBANNAD, FRUSTRERAD OCH TOM, MEN DET ÄR ALDRIG OK ATT AGERA UT DESSA KÄNSLOR MOT EN ANNAN. INTE ENS VIA FINA OMSKRIVNINGAR.
En dag kommer förhoppningsvis någon att på din begravning, hålla tal och berätta minnen om hur du levde. Vad vill du att de skall säga? Vilka berättelser vill du att historien skall viska om din person?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack Michael!! Som alltid får du fram det som är så viktigt men så få verkligen tänker på. Bra inlägg o jag hoppas många läser o tar till sig detta.
Tack GJ – Ser det här alltför ofta:-(
Mycket bra o tänkvärt skrivet Michael!
Nu fick ”jag” mig en rejäl tankeställare, i mitt förhållningssätt till mitt bittra ex!
Tack, tar till mig dina kloka ord!
Micke (snickare)
Men, vad jag reagerar mot är när du skriver att man ska behandla sitt ex korrekt!
Hur gör man då? Om man ställer upp ekonomiskt fullt ut i en separationen, samt att man alltid haft som policy att ALDRIG prata illa om barnens mamma (inför barnen) utan tvärtom, bara pratat positivt (med fingrarna i kors)
Jag har (som människa) avreagerat mig på mitt ex via sms, då hon inte svarar i telefon när jag ringer, då visar hon våra barn mina sms??? Jag skulle inte ens komma på tanken om det vore omvänt…!? /Micke
Det kan vara lätt att tappa behärskningen och slänga iväg arga sms. Det är mänskligt Micke. Men för varje gång vi gör det, händer det någonting med oss. Har själv gjort misstag under min egen skilsmässa, men vi kan lära av dem. När du orkar stå emot destruktiva känsloutryck gentemot din f.d. blir du starkare och vinner integritet (något vi alla behöver). Du visar på styrka i din roll som Pappa som inte pratar illa om deras Mamma inför barnen. Det är naturligtvis INTE ok att hon visar dina sms till barnen. Skicka bara sms som barnen hade kunnat läsa utan att ta illa vid sig. Vet hur svårt det kan vara när man känner sig orättvist behandlad. Otroligt svårt, men tänk långsiktigt. Du är en person som kämpar för dina barn. Finns inget större.
anser de är fel att du enbart riktar dig mot män då de är lika många kvinnor som beter sig lika jävligt rent ut sagt och de säger jag av erfarenhet!!!
Håller helt med dig om att det finns kvinnor som beter sig fruktansvärt illa mot sina ex. Det råder det ingen tvekan om. Bra att du tar upp det Jocke. Kommer att skriva om det i senare inlägg.
Hej. Blir ledsen när jag läser sånt här. Jag har, som man, blivit under sex år inträngd i ett hörn, jag har blivit hotad varje gång jag försökt stå på mig med att anmälas till både soc o polis, jag har även blivit anmäld tre ggr, jag har fått otaliga ultimatum att om jag inte gör si eller så så får jag aldrig mera se mina barn, jag har vridit ut o in på mig själv för att försöka hantera och undkomma alla salvor från mitt ex. Mina barn har fått höra vilken hemsk förälder jag är, de har blivit kvarhållna av sin mor då jag blivit förbjuden att hämta dom efter umgänge och då har de fått höra att jag inte ville ha hem dom. Jag kan fortsätta hur länge som helst men du kanske förstår. Såna här texter gör att männen återigen utmålas som de elaka o varje gång en man hamnar i rätten eller fam rätten så får han jobba dubbelt så hårt o dubbelt så länge bara för att komma upp o ens bli jämställd sitt ex.
Jag har nu till slut fått tingsrätt och socialtjänst att lyssna och jag har nu enskild vårdnad.., hade det varit omvänt så hade en kvinna inte behövt sex år för att få det, men så länge var jag tvungen att kämpa!
Bra skrivet är själv i denna situation
Stefan – jag blir nedstämd när jag läser om det helvete du behövt gå igenom. Tro mig när jag säger att jag vet hur du känner det. Mitt inlägg vänder sig till de män som går över värdighetens gränser. Självklart finns det kvinnor som beter sig ovärdigt gentemot sina ex och det jag att ta upp i ett senare inlägg. Handlar inte om att hänga ut någon, utan om vikten att stanna upp, reflektera, se sig själv i spegeln och handla på ett sätt som stärker barnens självkänsla. Båda föräldrarna behöver få må bra och inte gräva ner sig i skyttegravskrig där barnen hamnar i ingenmansland. All styrka till dig.
Ja jag vet.., men ibland när man läser texter som denna så rusar känslorna iväg okontrollerbart. Vet mycket väl vad din tanke med texten var, en dag ska jag skriva en bok om mina år för att verkligen belysa och informera hur det kan se ut från en mans sida…
Bra idé att skriva en bok Stefan. Även befriande klä känslor i ord och sätta fokus på ett problem som det är väldigt tyst kring. Du vänder motgångar till något stärkande.
+1
Jag är ytterligare en man som fått mina närmaste vänner, bror, pappa, släktingar utmålade som monster av min fru.
När jag är bortrest på jobb får jag ofta höra min fru klaga över att jag struntar i vår son. När jag väl är hemma får jag inte träffa vår son, om hon inte är med själv och övervakar varje steg vi tar.
Går jag ut och tar en öl med kollegor, vilket jag gör kanske en gång varannan månad, får jag höra att jag struntar i min familj, dvs. min fru och vår son.
Jag får ofta höra sarkastiska uttalanden från min fru framför vår son och även framför andra, det är så illa att sjukhuspersonalen reagerade med en orosanmälan angående hennes aggressiva uppträdande under vårt senaste gemensamma läkarbesök för vår son.
Om vi tjafsar händer det att hon ljuger om att jag skulle slå henne och skriker ”slå mej inte” så högt att hennes mosters man som bor grannar med oss, kommer springande och tar hennes parti. Om hon är våldsam mot mej, vänder hon på det till att det är jag som är våldsam mot henne, och folk tror på hennes version!!
Jag kände mej tvingad av min fru och hennes pappa att betala insatsen för lägenheten vi bor i när den omvandlades till bostadsrätt, hon har alltid stått som ägare och att jag skulle bli delägare har hela tiden skjutits på framtiden.
Min fru slutade jobba för sju år sedan och jag har stått för försörjningen. Hon beklagar sig ofta inför andra att jag skulle vara snål, trots att jag betalat allt, till och med hennes CSN och skulder till hennes far.
Får hon inte som hon vill blir det ett helvete där hemma, så det slutar alltid med att jag ger med mej för husfridens skull.
För ett par år sedan konstaterades det att min fru har ADHD, ända sedan vi träffades för 15 år sedan har jag känt att någonting inte står rätt till med henne och jag har alltid försökt att hjälpa till så att hon mår bättre, men vad jag än gör så duger det inte för henne. Det har bara blivit värre och värre mellan oss och under de senaste åren säger hon att jag bara vill djävlas med henne, trots att jag hela tiden går på äggskal för att hon ska må bra.
Jag är rädd för vad det kommer bli av vår son på fyra år om vi går skilda vägar och sonen stannar med mamman.
Jag är rädd för att vara själv med vår son, då min fru insinuerar och sprider falska och elaka rykten om att jag är våldsam mot honom.
Tacksam för råd att göra i min situation!
Fruktansvärd situation du är i Ulf! Sorglig läsning. Det är verkligen en av skuggsidorna av separationer du beskriver. Hoppas innerligt att det löser sig. Michael
Om mamman utövar egenmäktighet med barn så ska man tänka på detta sätt då?
Det betyder att mamman tar barnen mot faderns vilja och försvinner (gemensam vårdnad) någonstans och inte berättar vart dem befinner sig eller svarar i telefonen, det är ok alltså?
Själv klart är det så att man skall vara schysst mot varandra och ses till att barnen tar minst skada men!!!!!!!!!!!!
En frågeställning bara????
Det är inte ok överhuvud taget – vare sig det är Mamman eller Pappan som beter sig såsom du beskriver. Olösta föräldrarkonflikter skadar barnen.
Gud så bra och fint! Sätter verkligen fingret på det hela.
För precis som du säger… hur arg, manipulerad, ledsen eller orättvist behandlad man än känner sig eller känt sig i relationen – alla är ju människor och har vi våra inre ”sorger och aggressioner” – så är det ytterligare en individ inblandad.
Och alla människor har rätt att bli behandlade med respekt. Det är inte en jättestor uppoffring.
Det behöver vi nog alla påminna oss, dagligen.
Tack för att du kommenterar så fint Tovis. Konsten att stanna upp.
Måste bara få säga att sådant här ser jag ske bland mina vänner dagligen. Fäderna kan inte hantera att inte finnas med i bilden och för andra anledningar
Jag och mitt x kommer bra överens och gör allt för vårat gemensamma barn.
Vi umgås, är vänner och pratar om allt som har med vårt barn att göra.
Menar det är trots allt ett barn vi skapat och skall ta hand, uppfostra och finnas med i livets vägar.
Många frågor mig hur vi kan vara vänner och det ända jag kan säga är att när man kommit till det stadiet och inser att allt i livet kan skada en om man inte vårdar det får en att vilja bli bättre som person och förälder.
Kände bara att jag ville dela med mig en erfarenhet.
Tack för att du delar. Oftast är det betydligt mycket lättare om man är känslomässigt färdiga med varandra. Fint att ni kan ha en sådan relation.
När kommer avsnittet ”till dig som är kvinna – relationen till ditt ex”?
Jag skulle också uppskatta att få din syn på kvinnor som använder sina barn som vapen mot sina ex, är det så vanligt som jag tror? Detta inlägg behöver motvikt, jag anser att det är för banalt att generalisera mannen som det svarta fåret.
Det kommer inom de närmaste dagarna. Förstår dina tankegångar och att en del kvinnor b.la använder barnen som ett maktmedel.
Kan fortfarande inte hitta nåt som borde belysas mycket mer än detta uttjatade ämne – tvärtemot, som Stefan skrev tidigare. En pappa får kämpa o försvara sig i alla situationer medan alla alltid tror på mamman. Även om hon misshandlar!