Jag vet hur ofrivillig ensamhet känns! Klumpen i bröstet, tårarna, känslan av förtvivlan som blockerat sig i halsen, frågetecken som står på kö och det återkommande: ”varför?!” Jag kände mig inte bara misslyckad – själva min existens var ett misslyckande!
Kanske känner vi en avdomnad tomhet av trött likgiltighet när vi inte orkar ta tag i högarna av nödvändigheter. Skuldkänslor av allt det som vi ”borde” och kunde ha gjort annorlunda. Det plågade mig att barnen skulle behöva bo på två adresser, att de skulle skapa nya minnen som jag inte var en del av, och att min livstid med dem genom ett enda beslut halverades. En annan persons val som fick mina drömmar att gå upp i rök. En enda mening som ändrade min riktning i grunden.
Jag avskydde att vakna en helgmorgon och inte veta vad jag skulle göra med dagen. Förut var det mesta planerat, men nu var det bara en massa tid som på ett eller annat sätt måste avverkas. ”Livet är ju kort och jag borde ju ta för mig och skapa lycka…” Den där inre stressen av man borde känna sig tacksam och vara i nuet.
Vara i nuet när det kändes outhärdligt!? Förhoppningarna om att framtiden en dag skulle kunna kännas bättre var min enda livboj. Dåtiden gjorde för ont att tänka på: en familj som inte längre fanns. Det kliade intensivt i både kropp och själ.
Men sakta, sakta anpassar vi oss till de nya omständigheterna. Vi stretar först emot, men nya människor kliver in på vår livsscen. Vi skapar nya vanor och traditioner kring helgdagar, även om det i början känns haltande. Vi börjar röra oss från ingenting till någonting. Vi kommer på oss själva med att le, ja, t.o.m. skratta avslappnat. Ett ansikte som känns mjukare. Självanklagelser som minskat i intensitet, och ett tillstånd där vi inte längre bryr oss särskilt mycket om vad vår f.d. gör eller inte gör.
Jag tänker på dig som är ensam och önskar att det ska börja kännas bättre för dig att kliva upp om morgonen. Att tiden inte ska kännas som en fiende, och att människor som är bra för dig ska komma nära. Att du ska hitta orden och meningarna som skänker dig lite hopp, så att du orkar ett par steg till. Och ett par till.
Michael Larsen – relationscoach
Tack för dessa ord! Behövde dem idag!! Så träffande i din beskrivning… skönt att höra att jag inte är ensam i mina tankar och känslor. Nu orkar jag lite till…
Vilken värme och medkänsla det finns i dina ord.
Tack!
❤
Du beskriver precis hur jag känner i dag…
Tack För Orden ❤️En påminnelse ❤️det blir bättre ❤️
Jag ska lyssna på ditt webinar i kväll och hoppas att det blir ungefär som det här inlägget för vartenda ord stämmer på pricken in på hur jag känner. Varje dag just nu. Jag hoppas att jag kan komma vidare. Snart…
Att läsa sådant här gör en rädd för att våga ta steget ur en relation man egentligen inte trivs i…. kanske är det bättre att fortsätta i ett ”halvdant” förhållande än att inte ha nåt alls…?
Inget illa menat mot någon, bara jag som blir fundersam och tvivlande…
Jag har varit singel i 11 år och ÄLSKAR det, så det är ju väldigt individuellt. Enligt mig finns det inget värre än att stanna kvar i en halvdan relation, det är livet alldeles för kort för. Så gör det som du innerst inne vill göra, även om det är läskigt och jobbigt först, det är ju så vi växer och utvecklas. Lycka till!
Åh tack snälla Tina, vad det värmde att du tagit dig tid till att ge lite respons på mina funderingar! 🙂 Precis vad jag behövde höra just nu (även om det ger mig lite känslosamma tårar i ögonen…)! Härligt att du trivs med ditt liv! 🙂
Tack för din lyckönskning! Hoppas att jag en dag vågar ta steget, att jag vågar ta mig själv på allvar och lita på mina egna känslor.
Varm kram
Jag är också där du är A, grubblar över vad som är bäst för mej. Är inte lycklig i vårt förhållande, men det är nog inget som syns utåt. Vi är väldigt sällan ovänner och vardagen rullar på.
Jag tänker och funderar mycket, tror att med tiden kommer det ett svar till mej, om jag ska stanna eller gå. Men jag börjar tvivla på om jag får någon klarhet…Blir bara trött och tappar energi av att grubbla. Förhållandet blir ju inte bättre av det precis.
Jag är inte rädd för att vara ensam, jag kan till och med längta efter det. Det som skrämmer mej om jag lämnar, är att jag kommer att ångra mej sen när det är försent.
Åh Fia, det kunde varit jag som skrev det där! Fy vad jobbigt detta är, eller hur! Allt grubbleri utan att komma någonstans, detta känslomässiga limbot, alla tankar som aldrig klarnar… Jag hoppas som du på att tiden kommer att ge svar, nu bara famlar man… hade varit skönt att ha någon att dela allt med, om vi vågar ta steget, och vägen fram till det… hoppas vi hörs mer här! 🙂
Ja A det känns bra att ha någon som förstår, som går igenom samma sak.
Vi får försöka att stötta varandra
Det finns igenkänning i Michaels texter också, han skriver så bra.
Vi får läsa här och se om vi blir något klokare för att kunna fatta ett beslut
Ta hand om dej så länge.
A, jag svarade dej här för ett tag sedan, men det inlägget kom inte upp tydligen. Så jag gör ett nytt försök.
Det känns bra när någon annan förstår hur man känner och hur svårt detta är med allt grubbleri. Någon som går igenom samma sak.
När man är osäker så känns det fel att prata med vänner, det blir så utlämnande.
Jag hoppas också på att vi hörs mer här. Vi får stötta varandra 🙂
Ta hand om dej.
Ja Fia det hoppas jag med! Hur går det för dig med ditt beslut? Tänk om vi bara skulle ta varann i hand och hoppa? Likt Thelma & Louise 🙂 (Fast inte med samma utgång hoppas jag, haha… ) Intressant att leka med tanken…
Skämt åsido. När man har barn då blir ju allt så himla annorlunda, det binder ihop en så. Om jag inte haft dem hade jag lämnat för länge sen… Om man bara hade haft sig själv att tänka på.
Ta hand om dig också! Kram
Vilken smärta du beskriver att du haft Michael! Det är så modigt att du delar med dig av dina erfarenheter. Det inger hopp för dem som är mitt upp i smärtan just nu. Har själv gått igenom exakt samma resa.
Min älskade mor har gått bort och min far är nu ensam efter 61 års lyckligt liv med sin hustru. Deras kärlek var helt fantastisk.
Han lider något fruktansvärt och är trött efter flera års omsorg av sin hustru som var mycket sjuk de sista 10 åren (men lycklig och glad).
Jag tänker på hur viktigt det är med givande och tagande i en relation. Så att man tillsammans skapar ett harmoniskt Vi.
När man blir gammal och ens älskade dör och man själv bara har några år kvar att leva så är det fint om minnena (ord och handlingar) är kärleksfulla. Det blir lättare att komma över sorgen då och skapa sig meningsfulla sista år i livet.
Jag blev precis lämnad av mamman till mina barn. Idag den 1maj -18. Känlan av ensamhet är nästan värst. Men även om det kommer ta tid så kommer det att bli bättre så småningom. just nu e det riktigt jobbigt dock. Man vill krypa ur sitt eget skinn på något sätt. Det var lite stärkande att läsa orden ovanför och kommentarerna. Livet är sannerligen utmanande ibland. Det finns en viss lättlnad i att man inte är ensam om att bli lämnad.
❤️ Häng kvar här med oss Mikael så ska vi stötta dig!
Beklagar verkligen Mikael❤️
Många har gått igenom det du nu ska påbörja här inne på denna bloggen och vi har klarat av det även om det som dy säger tar tid.
Var rädd om dig och tveka inte på att ta professionell hjälp och sömntabletter ifall du får problem med sömnen under en period.
Försök att kommunicera tryggt och lugnt med din före detta kvinna. Om du blir bitter och förbannaf på hur hon väljer att leva sitt liv efter separationen så skriv hellre av dig i ett anteckningsblock än att säja saker man senare ångrar, och agera aldrig inför barnen.
Bestäm dig redan nu för att du ska ta dig igenom detta rakryggat, med respekten för dig själv som person och ge dig själv många kramar varje dag.
”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”
Alla styrka till dig