Skriver detta för att jag ser hur många som lider under fanan av förälskelse och ”jag älskar ju henne/honom!”
Påståendet som nu kommer kanske inte är så lätt att ta till sig, särskilt om du är mitt uppe i upplevelsen av att blivit sårad, övergiven och sviken av den du för alltid trodde skulle stå vid din sida:
Förälskelse och romantisk kärlek är alltid beroende av två personer – det är en delad upplevelse. Nu kommer det kontroversiella:
Det går inte att vara förälskad i någon som inte känner detsamma för oss. Vi kan tro att vi är det eftersom känslor kan vara hypnotiskt förförande. Kemin och de elektriska impulserna i hjärnan kan verkligen göra saker med oss.
Det är helt ok om du inte håller med, men låna gärna dessa rader tankarna för en kort stund:
I samma ögonblick som någon blir dumpad och lämnad är förälskelselänken bruten. Kanske inte omedelbart i våra hjärtan och minnen – men flödet, energin har kopplats bort. Ja, det gör ont – fruktansvärt ont, men försök att se det så här: vill du verkligen vara tillsammans med någon som inte är förälskad eller älskar dig fullt ut? Vill du innerst inne bygga något på distanserat hopp, orimlig och obesvarad längtan?
Tänker du lägga det mest sårbara inom dig i händerna på någon som tittar åt ett annat håll?
Minnen, drömmar, längtan och sexuell drift gör något med oss – dessa krafter kan skapa illusioner av förälskelse och romantisk kärlek där vi ”är säkra” på att vi älskar personen. (Googla på begreppet ”fantomsmärtor”och se likheterna).
Är romantisk kärlek och förälskelse något som kräver TVÅ hjärtan?
Ställ frågan till djupet av ditt Jag: vill jag lägga mina känslor, tid och kraft i händerna på en person som inte vill ha förbindelsen till mitt hjärta öppen? Vad gör det med mig att leva i ett ingenmansland?
Kärlek och förälskelse är säkerheten om att inte vilja vara ifrån varandra, blickar som håller kvar, händer som håller om, vilande på ett bröst och lyssnande till hjärtslag, viljan till att ge allt för en annan, förståelse för brister och ett klart och tydligt VI tänkande.
När en person inte vill dela detta är hon eller han inte förälskad i dig – kärleken finns inte där. Inledningsvis gör det ont att höra, men så småningom väcks styrka genom insikten att inte nöja sig med känslomässig fattigdom.
Hitta den ömsesidiga länken till någon som längtar efter en person och själ som din.
Hur går dina tankar kring detta kära bloggvän?
P.S. Önskar dig fina Påskdagar.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Det gör så ont att läsa detta, som ett slag i ansiktet! Jag befinner mig just i detta tillstånd. Längtar och älskar någon som inte vill ha mig. Känner att all den kärlek jag har inom mig räcker till honom också. Han kanske kan tycka om mig lite igen…
Tror du att det är möjligt att hitta tillbaka tll kärleken i ett trasigt förhållande där han valt att lämna. Eller är det bara att ”gilla läget” och ge upp… Det är det som är så svårt. Att bara släppa när jag har så mycket känslor kvar!
Ett trasigt förhållande är möjligt att reparera. Det finns det många exempel på, men om den andres känslor är döda finns det inte mycket att göra. ”Han kanske kan tycka om mig lite igen…” skriver du. Du vill inte bara vara ”lite omtyckt” eller? Att släppa taget direkt är inte något vanliga människor bara gör så där, utan det är en lång process där tiden får ges utrymme till att läka. Svårt för mig säga, hur han känner det inom sig – om det är förhållandet han avslutar p.g.a en önskan om förändring eller om kärleken tagit slut. Styrka och varma tankar till dig.
Jag blev lämnad utan förvarning efter 21år på dagen efter våran bröllopsdag. Det har gått 7 månader och det jobbiga är att han helt kallt gått vidare. Inte in i ett nytt förhållande utan köpt ett nytt hus och själv fick hag lämna vårat och tvingad till att sälja det eftersom jag inte hade pengar att lösa ut honom. Han hade varit otrogen ca 2 månader förre innan han lämnade mig och jag tror att han såg till att vara det för att ha en ordentlig anledning att göra slut. Det som hör så ont är att jag saknar våran familj och tvåsamheten och att ha någon att planera med och inte behöva känna sig så misslyckad. Jag vill bara gå vidare, men vet inte hur.
Tack för dina tankar och du har ju naturligtvis helt rätt, man kan ju inte vara med någon som man älskar som inte känner så tillbaka. Man skulle ju få väldigt låg självkänsla och kanske bli deprimerad. Men något jag ändå inte förstår är hur känslor bara kan dö. Hur man kan gråta av glädje på vårt bröllop och 3 år senare inte känna någonting. Kanske är detta för att jag är hsp. Skulle väldigt gärna vilja höra dina åsikter om detta…
Vet inte om jag varit otrevlig på något sätt och kanske uttryckt mig illa i så fall vill jag be om ursäkt. Detta är min tredje kommentar på din blogg utan svar och det blir ju väldigt uppenbart att jag inte kommer få något som helst stöd eller goda råd i min stora sorg. Och jag vill att du ska veta att jag tar illa vid mig. Kommer dock inte kommentera fler gånger så du behöver inte oroa dig. Ta gärna bort det jag delat med mig av tidigare, tack.
Ursäkta Linda. Verkligen inte min mening. En bloggvän till här med nästan identiskt namn som du, så därför missförstånd från min sida. Skall gå igenom inläggen och ge dig svar på tidigare inlägg. Kram
Tack!
:-)))
Hej Linda! har skrivit om HSP för ca ett år sedan (4 april 2013). Viktigt för dig vara tillsammans med någon som förstår dig och din emotionella känslighet (som faktiskt är en gåva). Värme till dig. Skriv i sök rutan (drunkna inte i dina känslor).
Tack! Har beställt boken också. Kram
För ett år sedan upptäckte jag att min sambo varit otrogen mot mig i princip under hela vårt förhållande (ca 2,5 år). Det krossade mig fullkomligt! Allt vi haft blev an bluff, jag insåg att han inte var den jag trott, jag försod inte hur jag kunnat vara så blind, hur han kunnat göra så mot mig, mot oss.. Han bedyrade dock sin kärlek till mig, sa sig inse hur fel han gjort osv osv. Vi valde till slut att fortsätta tillsammans. Eller jag valde att ge honom en andra chans.. Hur dumt det än låter så såg jag ju att han mådde dåligt och jag ville helt enkelt inte avsluta det vi faktiskt hade.
Dock har det fortfarande inte gått en enda dag under detta år då jag inte grubblat på det han gjort mot mig. Min tillit till honom är förstörd (för alltid?), jag är livrädd att lita på honom igen, livrädd att bli sviken igen, livrädd att kanske behöva inse att jag valde fel när jag valde att fortsätta med honom…
Jag tar till mig och förstår precis vad dina ord här betyder.. Och samtidigt vill jag inte påstå att det är så jag har det idag, men det är så jag är rädd att jag har det utan att jag vet om det. Jag menar, jag blev ju lurad förut, vad har jag för garantier att jag inte blir det fortfarande…?
Tack för att du delar med dig. Vet att du sätter ord på något som en hel del människor går runt med. Frågan är: finns det någonsin några garantier för någonting? En del människor förändras, lär sig av misstagen och blir till bättre människor – andra inte. Vi satsar och ger av oss själva i hopp om att det räcker hela vägen. Om rädslan du bär på är för stark, är jag inte säker på att det här är rätt för dig. En fråga till dig: har ni verkligen, på djupet pratat igenom det som hände? På vilket sätt har han jobbat med sig själv för att förändra beteende? Har ni pratat gemensamt med någon?
Det är just där våra olikheter blir synliga.. Jag ville prata, älta, skälla, ifrågasätta, få svar, hata, känna, planera, fixa strategier osv osv… Han ville lämna allt bakom oss. Visst, vi har gråtit tillsammans och nog har han lyssnat på mig och sagt sig förstå. Hans skam har varit enorm när det gått upp för honom hur djupt han sårat mig. Han har inte jobbat med sig själv på något professionellt plan och vi har inte pratat med någon tillsammans. Jag har inte sagt något om det som hänt till någon och det har gjort att jag ofta känt mig ensam. Det har varit väldigt jobbigt att bära alla de här känslorna inom mig och samtidigt upprätthålla en normal fasad utåt.
Det händer än idag att vi hamnar i diskussion kring det som varit och jag anklagar honom då för att inte göra något för att jag ska kunna känna mig trygg. han ifrågasätter så vad han ska göra, hävdar sin kärlek till mig, uttalar framtidsplaner, säger att han aldrig skulle riskera mig igen, att han vill att det ska vara vi, bara vi osv. Problemet för mig är väl just det att han skötte sin otrohet ”så snyggt” att jag därför inte ser någon större förändring i hans beteende idag. Han säger ju dock andra saker (gällande framtiden osv exempelvis), men i min sårade hjärna är det svårt att ta de orden på allvar, jag kan lätt tolka dem som om han bara försöker lura mig. Och detta trots att mitt förnuft ju förstår att det inte är så..
Det är svårt.. Svårt både att glömma och svårt att fortsätta grubbla och älta, till slut kanske ältandet och mina negativa tankar blir slutet på vår historia i stället, för jag förstår ju även att det inte är lätt för honom att jag aldrig kan släppa det som varit när jag trots allt ”sagt ja” till att gå vidare..
Fråga honom vad han tror kan hända om det hela slätas över och ni inte tillsammans jobbar er igenom det som hänt. Handlar inte om att anklaga,utan bryta negativa mönster. Förr eller senare hinner smärtsamma historier i kapp om det inte görs något åt känslorna kring dem. Förklara för honom att det är viktigt för dig att ni tar tag i detta. Förstår att du behöver älta och skälla… Vad behöver du i allt det här?
Jaa…vad behöver jag..? Jag behöver nog egentligen en liten paus i livet där jag bara tar hand om mig själv och mina tankar och känslor. Där jag tänker på bara mig, ingen annan.. Jag skulle nog även behöva någon som hjälpte mig att bearbeta allt jag bär på… Någon som lär mig tro på mig själv, någon som hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv..
I mitt förhållande behöver jag trygghet, ärlighet och respekt. Och en stabil känsla av att veta att jag verkligen är älskad..
Låter som en klok och sund inställning – ”tro på mig själv” (vilken bra början) på vägen mot att bli helare. Tänk om vi kunde bli bättre på att älska oss själva för de vi är.
Det är väl kanske så att man mentalt inte hinner ställa om sig i det fall någon förklarar att tiden tillsammans bör vara slut , känslorna släpar efter Det är den andra parten som har hunnit fatta sitt beslut och ställa om sig .
Håller helt med dig om det Lin. Man är helt enkelt i två helt olika världar.
Till bedragen ,, Det låter som du skriver om mitt liv , Ett tag trodde jag att det är nog fel på mig som inte kan släppa tankar och känslor .. Ett stort tack till dig för att du skriver precis som jag tänker . L
Det är inget fel på dig för att det tar tid att släppa känslorna – du är människa! En process som behöver TID. Lovar dig att det kommer bli bättre så småningom. Tack för din uppmuntran. Värme.
Tack för fina ord.. Ja visst är det konstigt, att man hamnar i känslan av att det är nåt fel på en.. Att man till och med skuldbelägger sig själv för att nån annan behandlat en illa. Galet. Och hur många gånger har jag inte önskat att bara slippa minnas?! Tänk så enkelt det vore då.. Kram till dig!
Värme till dig i det tunga du uppenbarligen går igenom. Kom ihåg att du är mycket MER ÄN din situation och ärren.
Hej. Vill bara skriva till ”bedragen” och till ” Linda”….
Att här finns en till…en som kämpar..tar en dag i taget. Försöker hitta någon framtidstro. Det som oroar mig mest är att det nu gått ett halvår sen han gick..och jag står här och stampar. Han lever vidare..lycklig och kär….på mitt sidospår kippar jag mest efter luft.
När vänder det?? Kram Linda K
Jag vet inte när det vänder Linda K, men jag vet att det vänder. Även för dig. Vet hur det känns. Styrka och värme till dig.
Michael,
Återigen, tack för Din blogg!
Läser Dina ord, om och om igen, tar till mig allt Du skriver och försöker verkligen leva efter dem – men, ibland är det svårt…
Påsk = långledigt för min del. Skönt på sätt och vis och helgen ”gick bra”, men igår kväll föll jag; dumpad, ratad, övergiven, ensam, sargad, mitt hjärta blöder…
Min själ är en krigshärd, jag är mentalt utbränd…
Jag läste i en blogg för ett tag sedan att det tog ”45 dagar” innan bloggskrivaren hade kommit över tjejen som dumpade honom. Nu antar jag att han var ”ung” för sättet han kom över henne på var att festa mycket och dejta (läs låg med) tjej efter tjej…
Nu är ju jag varken ung, kille eller festar och det där med att ligga runt ligger (!) inte så mycket för mig, så jag vet inte hur jag ska kunna ”komma över” den som dumpade mig, hur jag ska kunna gå vidare…
Den 28 april är det ”45 dagar” för min del; att jag ens fastnar vid det datumet gör mig galen! Dels för att jag i min enfald tror att det, på den dagen, ska säga ”kabooom” och jag är ”fri” igen. Fri ifrån min sorg, fri från känslan att vara mindre värd, ”jag är ingen”, fri från rädslan att aldrig mer bli älskad…
Jag försöker verkligen göra allt för att stärka mig själv;
Sträcker på mig med blicken fäst framåt när jag är ute och går/handlar (fungerar ganska bra)
Tänker att jag inte ska tänka så mycket (fungerar inte alls…)
Samlar mod för att genomföra åtminstone en sak som jag föresatt mig att göra varje dag – OCH genomför det jag föresatt mig (fungerar ganska bra)
osv, osv…
Men, ändå står jag mentalt och stampar på samma ställe; jag har fastnat i min egen ”sorg” (eller martyrskap kanske jag ska kalla det för) över det ”fina” som var, det ”underbara” vi hade, det som kunde ha varit, det som kunde ha blivit…
Men, med handen på hjärtat så vet jag ju att jag ”glorifierar” honom och vårt förhållande.
Med handen på hjärtat så kom det inget gott ur det vi hade och skulle så aldrig göra heller…
Problemet är väl själva känslan;
JAG hade NÅGON, JAG var EN DEL av samhället, JAG var NÅGON…
Idag har jag ingen, det känns som jag är ”paria” i samhället, idag är jag ingen…
(och idag har jag en sämre dag, märks det…?).
Så, timme för timme, dag för dag – så blir det snart den 28 april… Även om det inte säger ”kaboom” den dagen så har det i alla fall gått mina 45 dagar sedan jag blev dumpad och jag kan åtminstone lämna det datumet bakom mig, alltid något. Steg för steg…
”En dag kommer en ljummen vind och smeker min kind…”
Tack Michael!
Du blev inte dumpad Christin – du blev befriad från ett förhållande som inte gjorde dig lycklig och hade en hämmande inverkan. Jag ser din smärta och frustration där du tror att du fastnat. Du sitter inte fast även om det känns så i perioder. Fyrtiofem dagar får vi räkna som färskt – var tror du själv att du befinner dig om 100 dagar? Du är modig och stark som delar med dig här på bloggen – många känner igen sig i dina ord – var så säker. En dag kommer du känna som att haspen lagts på – då känslan av inre styrka infinner sig. Vi har alla olika sätt att sörja på, så respektera därför din väg. Vilka känslor vill du så småningom bli uppfylld utav?
Christin. Jag är just nu i liknande situation. Nyseparerade från en relation som inte ledde någon annanstans än nedåt. Jag har under lång tid tänkt att nu flyttar jag, jag orkar inte mer. Men har hållit fast vid min partner för just det du beskriver i inlägget ovan
”Problemet är väl själva känslan;
JAG hade NÅGON, JAG var EN DEL av samhället, JAG var NÅGON…
Idag har jag ingen, det känns som jag är ”paria” i samhället, idag är jag ingen… ”
Jag mådde skit där jag var men alternativet var så skrämmande att jag stannade. Nu är jag glad att hon tog steget och avslutade relationen men det bränner dock till rejält, inte minst när det hinner gå ett par veckor innan hon har en ny. Då blir det som jag citerade dig ovan så otroligt påtagligt och man plågar sig själv med dessa tankar.
Jag har det otroligt tufft just nu i Juletid och allt. Jag kämpar på och vet att med tiden så blir det bra. Har gått igenom betydyligt tuffare sparation där jag blev bedragen så det sjöng om det. Då trodde man ju att man aldrig skulle bli människa igen men tid och distans läker såren även om det blir ärr. Hur som helst så var det skönt att läsa ditt inlägg då det kändes som jag skulle ha kunnat skrivit det själ. Det är skönt att veta att man inte är unik i sitt destruktiva tänkande i dessa situationer.
God Jul på er !
/Martin
Tack för dina ord Martin – vi behöver fråga oss själva: VAD är det jag har och är en del av? Vad är jag medskapare i? Ett av ljusen är för dig.
Michael,
Tack för Ditt svar!
100 dagar…
100 dagar från idag blir den 31 juli, 2014…
Nytt datum att ta fasta på…
Någon sa till mig att bli dumpad/övergiven/lämnad/ratad är som att någon har dött och att man behöver ett ”sorgeår” för att komma över det… Bara tanken skrämmer mig!
Kanske stämmer det, kanske inte…
Kanske måste man/jag passera alla dagar som är förknippade med händelser, platser, födelsedagar, högtidsdagar etc för att kunna gå vidare…
När jag tänker på det så knyter det sig i bröstet, magen och framförallt i själen! Jag vill inte gå igenom alla dessa dagar, bara för att komma över honom… Han är inte värd alla dessa dagar som kommer att gå till spillo på grund av detta ”sorgeår”. Jag vill verkligen inte det!
Jag vet att det tar tid och tid är allt jag har, men samtidigt blir jag stressad av den. Jag VILL leva här och nu!
Maj är min absoluta favoritmånad; när knopparna brister, liljekonvaljerna doftar ljuvligt, himlen är blåare än blåast, solens strålar värmer min frusna själ – och ändå kan jag inte njuta fullt ut… Tanken när jag tar en promenad, vänder ansiktet mot solen, lagar mat, sitter i soffan och ser på TV, hör en låt på radion – alla tankar går åt ”fel håll”; tänk om han vore här och sorgen och saknaden efter ”honom” är ett faktum… Jag antar, hoppas och tror att det egentligen inte är ”honom” jag saknar, utan mer NÅGON…
Det var sättet han dumpade mig på, sveket och lögnerna, som förminskade mig som person. Han fick mig att känna mig värdelös när han gick – jag blev ingen…
Jag har tänkt mycket på hur jag ”vill” att det ska se ut framöver. Kanske inte om 100 dagar, men fram i augusti/september. Min största skräck är, ärligt talat, att jag inte har kommit något framåt, att jag fortfarande sitter fast i min ”sorg” och ”martyrskap”… Den skräcken gnager inom mig och gör att jag inte törs ”tro” något överhuvudtaget på framtiden.
Men, om jag får ÖNSKA så önskar jag inget hellre än att en känsla av frihet, en känsla av att jag kan vara stolt över mig själv, en känsla av ro, en känsla av att jag ”är någon” kan infinna sig i mig. Kan jag nå dit? Jag vet inte… Jag försöker verkligen, dag för dag, men jag vet inte…
Du skriver så öppet och ärligt: det finns ingen datum då du skall ha läkt färdigt. Gå inte i fällan av att prestera dig genom sorgen. Det finns inget mål du skall rusa in i. Minnesdagarna kommer att klinga av i sin dramatik.
Christin, jag är i samma sits. Tack för att du skriver så bra, jag förstår att andra sitter med samma grubblerier och sorger. Min första kärlek som jag haft i tio år och älskar djupt har gått vidare och jag står snopen och övergiven kvar och känner mig lurad och besviken. Det har gått 4,5 månader. Jag vet fortfarande inte var jag ska göra av smärtan och göra för att skapa mening igen. Mitt hjärta är fortfarande som ett öppet sår.
Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver.. det hände även mig… min första stora kärlek, det var ju vi som skulle ha en framtid ihop, vi hade ju byggt alla broar för att det skulle bli så – sen nu.. jag fick ingen chans att ens gå över bron med honom.. han var klar och hade inget över för mig.. nu har vi åldern inne för att skaffa familj osv och vi väntade bara egentligen på NÄR. Nu kommer han göra det med någon annan, själv står jag och ser mitt liv förflyttas till deras gemensamma liv så som jag önskade mitt liv tillsammans med honom skulle vara… !
Det känns att läsa dina ord Sorgebandet – har själv varit där och vet hur det känns. Kram
Tack för ett jättebra inlägg.
Jag håller med dig.
Jag var i en relation i 3,5 år där jag investerade allt. All kärlek o längtan jag hade. Min pojkvän var inte lika kär men vi fortsatte relationen. Jag stannade trots att han var avvisande och inte respekterade mig. Efter 3,5 år när han lämnade mig igen efter ett här. Bestämde jag mig för att jag vägrar bleva så känslomässigt fattigt. Jag gick inte tillbaka- vilket föranledde hätska mail om hur jag är som person från mitt ex.
Det har gått snart två månader och jag har börjat dejta en ny man. Jag har sagt att jag behöver tid pga att jag nyligen haft en relation som inte var bra och jag behöver tid innan jag kan inledda någon sexuell relation. Att höra mig själv sätta gränser – äntligen. Är ett stort steg för mig som varit medberoende i relationer sedan barn.
Den man jag dejtar, sade enkelt att han finns där den dag jag vill ta ett steg till och tills dess umgås vi och gör vardagliga saker. Att bli bemött med en sådan respekt och samtidigt skratta ihop- det trodde jag inte väntade mig…
Jag vill sända hopp och styrka till alla er där ute. Våga försöka igen! Våga gå om ni mår dåligt.
Det behövs två öppna hjärtan och detta inlägg var ett av de bästa jag läst.
Tack!
Stort att få dela din resa Cecilia – dina ord är oerhört uppmuntrande och värmande. Tack! Du är en stark person:-)
Jag och min sambo har en liten dotter tillsammans hon har varit otrogen mot mig men säger att det inte finns några känslor kvar hos henne för mig samtidigt som hon inte har några känslor för personen hon var otrogen med. Vi har bråkat i över en månad om det här fram och tillbaka. Känns som jag skulle kunna ta livet av mig för jag älskar henne så mycket låtet sjukt jag vet. Men hon säger också att hon inte klarar av att se vår dotter varannan vecka så hon får stå sitt kast. Vad ska jag göra? Känns som jag vill vara med henne och leva på hoppet att hon ska få känslor för mig igen. Just nu mår vi båda jättedåligt av det här. Och jag har också sagt till henne att jag inte kan leva utan henne att det inte finns i min värld. Och att även jag inte skulle fixa att se vår dotter enbart varannan vecka.
Förstår att det är en fruktansvärd situation Lasse. Det gäller att försöka hitta ett läge i dig själv där du kan se vad som behöver förändras. Inte hela ditt fokus på försöka vinna tillbaka henne, vilket bara skapar ytterligare desperation inom dig. Om du känner att det finns risk för självskada måste du kontakta vårdcentral – där finns samtalskontakter som går under högkostnadsskyddet. Varma tankar till dig.
Tack för svaret. Du har helt rätt att det blir en desperation inom mig det enda jag tänker på och det enda jag vill är att det ska bli vi igen. Älskar henne verkligen.
Hur länge ska jag gå o vänta då och hoppas att hon ska komma till insikt med att familjen är viktigast? Man måste ju verkligen kämpa för att hålla ihop så tänker alla fall jag. Dom här två tjejerna betyder allt för mig och ju mer jag försöker desto längre bort kommer hon. Är det så att om jag slutar försöka slutar att prata o tjata på henne om det här att det är det enda som kan få henne att tänka om?
Hur ska man tänka omkring förälskelsen när man tror att personen som lämnat gjort det för att han inte såg någon annan utväg? När man fortfarande tror att känslorna kan finnas? Och hur kan jag ta mig vidare från det när jag förmodligen aldrig får svar för att situationen är så komplicerad?!
Hej!
En 8 år lång relation har tagit slut. Vi var båda upptagna när det började. Jag separerade och han skulle men gjorde det inte. Efter några år då jag tyckte att nu avslutar vi detta då du inte skiljer dig. Då sa han att han skulle fixa det. Han sa att nu var det ok, han hade lämnat in papprena. Sen sa han att skilsmässan var klar och frun flyttat. Men hans dotter mådde dåligt och ville inte att någon ny skulle komma in i deras liv. Så jag väntade. Jag var väll blåögd, men jag trodde på det. Men han ljög om allt. Han hade inte alls skilt sig. Frun bodde kvar. Upptäckte det när jag helt enkelt åkte dit. Jag trodde att det var min srora kärlek i livet. Och jag känner fortfarande lika mycket, trots att han ljög så mycket. Jag trodde på precis allt och jag ville så mycket att det skulle bli vi.
Nu vet frun om mig, och dom fortsätter ihop. Han älskar sin fru, säger han och vill inte skiljas. Han har älskat mig säger han. Och han har slutat ljuga för alla, enligt honom. Nu till saken. Han vill fortsätta träffa mig och har gärna sex med mig. Jag förstår inte hur han fungerar. Om han älskar sin fru. Varför vill han ens titta efter någon annan???
Ljugit har han gjort utan att blinka. Lögnerna har runnit ur honom. Jag trodde inte att man kunde bete síg så.
Och jag har låtit mitt liv stått still. Hur kunde jag låta det här pågå i 8 år? Vad tycker du Michael Larsen?
Hej
Hittade detta forum nu på morgonen och känner att jag måste säga TACK!
Tack till alla som finns här. Jag är inte ensam.
Jag känner starkt för er allihop men lite starkare känner jag för dig Lasse. Din situation är så lik min, men jag har tre tjejer jag älskar (två döttrar). För fem veckor sedan berättade min fru att hon varit otrogen (efter elva år tillsammans). Vi lever fortfarande under samma tak. Jag har bett henne att inte ta förhastade beslut. Igår fick jag dock reda på att hon söker efter lägenhet.
Jag har levt i chock och i ett vakuum tills nu, då jag känner att jag kan i alla fall ”krypa” och funderar faktiskt på att försöka ”resa på mig”.
Era inlägg och dina kloka ord Michael ger mig hopp.
Lasse, jag undrar hur du har det nu? Ditt senaste inlägg var i februari
Kram till er alla!
Du är varmt välkommen Daniel! Du har rätt: du är inte ensam! Varma hälsningar/Michael
Jag är efter 15 år fortfarande olycklig över första kärleken och hur den som jag ser det aldrig fick en chans. För åtta år sedan möttes vi igen och inledde ett kort förhållande. Då hade vi båda förhållande som vi ville avsluta vilket vi gjorde. Dock blev det aldrig vi då heller. Jag ville men inte han och jag fick faktiskt aldrig svar på varför. Annat än att hans känslor för mig svalnat. Lever med man och barn idag men lyckas liksom aldrig få bort smärtan från denna relation utan smärtan återkommer då och då och tankar om varför och varför han aldrig gav oss en ärlig chans återkommer för ofta och för mycket. Jag är liksom fast i att vilja ha svar. Hur ska jag kunna gå vidare när jag till och med ibland önskar att det blev oss. Det var hur han fick mig att känna… Och det känns som om han tog en bit av mig och glömde att lämna tillbaka den när han lämnade mig. Har du några bra tankar om hur jag skulle kunna tänka?
Hej, tänkte bara berätta min historia
Jag kan fortfarande se mig stå där med alla matkassar det är idag fem månader sedan…
Mag känslan sög sig fast och min man pratade ihärdigt om sitt nya träningspass.Jag greppade datorn gick ut till partytälet där alla våra gäster skulle samlas till vår gemensamma 50 årsfest.Det fanns inget träningspass….
Jag hade några månader tidigare varit ute med gemensamma vännor då jag hittade min man och henne i baren,Jag inbillade mig bara sa min man.
Det gjorde jag inte , det var inte min man som erkände utan hennes man. Jag ringde hennes man och mycket riktigt hon hade varit otrogen innan och vid lunch erkände hon.
Det blev ingen fest . Det blev skilsmässa, Efter två dagar började jag intala mig att allt var ett misstag och att jag nog inbillat mig eller förstorat upp,Då släppte han bomben. Han ville skiljas men hade inte varit otrogen…
Allt försvann och ett stort svart hål föll jag ner i..Jag grät .skrek slog bad om att få vara kvar och grät igen.
Min annars vad jag vet trogna man gick på krogen.Jag låg och grät men han bara försvann.Vår tolvåriga dotter var på sommar läger dessa dagar.
Följande veckor skulle kvinnan på semester med sin familj och dom skulle berätta för barnen efter semestern.
Min man hade inte ens erkänt fullt ut då utan när han var hemma satt bara och sms:a till. henne.
TORTYR var det efter två månader gick jag in på min mans Fb. och upptäckte då att han bearbetade kvinna nr två samtidigt som han var i Köpenhamn med kvinna nr 1,
Kan inte beskriva min känsla..
Jag bad honom försvinna. men han kom ochgick som han ville.Var han inte på krogen så tog han vår dotter och åkte iväg.
Vår dotter tyckte mest att det jobbigt att se mig ock kände sig såklart tryggare med sin pappa. Sommaren gick och jag hade två val; att stanna i huset och gå under helt Eller att flytta ut.jag lämnade mitt älskade hus och det är nu sålt.
Jag bor i en andra hand lägenhet.Vår dotter är mest med pappa eftersom hon vill vara I huset tills dom nya ägarna tar över.
Fem månader idag ,,Jag är fullständigt förintad jag går till psykolog jag simmar jag har vår hund och går långa rundor..Varje dag är en kamp av längtan tillbaka, hat, förtvivlan, hämndkänslor och sorg..
Min ”man” väntar på kvinna nr 2 och har förnekar fortfarande kvinna nr 1,
.Jag är sjukskriven vilket var ok i början.
Nu ska företaget omorganisera och passar på att inte ha någon plats till mig.
Jag vet inte hur livet kan vända på ett par dagar. jag vet inte om jag reder detta men jag försöker varje dag att ta nya tag.
Varje dag kraschar jag . varje dag börjar jag om.
Min dotter är här ibland men föredrar sin pappa,, han är glad han shoppar med henne och jag är ju inte så kul..
Alla säger att det ska ljusna men julen är framför mig , och nyår..
Sedan ska alla möbler delas och den 28 februari.är vi riktigt skilda,
Utan ett förlåt inget medgivande eller någon sanning-
Jag tror det är det värsta att inte VARA VÄRD sanningen efter att att gifta i femton år.
//
Marie
Hej! Jag hittade bloggen när jag googlade i min stora sorg efter att ha blivit dumpad. All sorg, den är så enormt djup. Jag tror bara att vi som älskar så djupt, men blir lämnade ändå kan förstå detta. Efter nästan 27 år som sambo, med två vuxna utflugna barn och under den bästa tiden av livet, när vi rådde om varandra och var lyckliga (iaf jag), kom dråpslaget nu i september. Jag har svårt att sätta någon annan etikett på detta än en djup djup och innerlig sorg. Jag vet att livet går vidare. Jag tror att man är så stark som man måste vara, för man har ju inget annat val egentligen. Vi hade det så fantastiskt på alla sätt, jag kan iaf inte ångra något på så vis. Det gör ont och man får en svår chock när det kommer som en blixt från klar himmel och snabbt som bara den skulle det gå dessutom. Jag kommer nog klara detta. Vill bara uttrycka min djupa sympati till alla som skriver här, med krossade hjärtan och krossade drömmar. Det är svårt tycker jag att vissa som inte varit med om denna resan inte förstår att det är en sorg och måste få vara det. Ibland känner jag som om en del förväntar sig att man bara ska ruska på sig lite och gå vidare, när hela ens framtid som man tänkte sig den har blivit sönderslagen. Ens karta och kompass i livet är ju försvinna. Man famlar i blindo. Kram till er alla! Med hopp om att tiden läker alla sår, och att nästa år blir bättre!
Åh Marie Sandblom, vilken omogen man! Så fruktansvärt barnsligt beteende. Som kronan på verket så klart din dotter väljer honom som är glad, hon är för liten för att förstå vidden av hans svek. Synd hon inte är 18, då hade han nog fått höra annat. Usch, män i femtioårskris säger jag bara, eller vilken ålderskris som helst iofs. Snacka om förvuxna bebisar! Han har förlorat dig, sin drottning, för att ragga hej vilt. Bekräftelsebehov någon?! Stå på dig! Att han kan stå ut med sig själv begriper jag inte alls! Men han kommer att få skörda det han sår nu, det brukar man alltid få, förr eller senare. Styrkekramar!
Varför syns inte min kommentar?
googlade fram denna blogg, och befinner mig just i denna situation. träffade en person som bjöd in mig och min son in i hans liv. Hans bekanta, grannar, allt. Han gjorde allt för mig och min son intensivt i sex månader. Efter tråkiga erfarenheter bakom mig, så kom han in som hjälten i mitt liv. Jag och min son skulle flytta till hans hus på landet. Allt var bra och framtiden var vår. Jag blev gravid och fick missfall. dagen efter lämnade han mig. har inte hört sen dess mer än ett kallt samtal om att vi inte funkade ihop. att jag var förändrad och inte samma människa som förr. under graviditeten var jag i humörsvängningar och mycket ledsen över missfallet. han förvandlades plötsligt till en kall inte-älskande människa mot mig. det var bara tack och hej och vi fick åka hem till vår lägenhet som om detta aldrig hänt. Han byggde upp en relation med min son och han litade på honom. hur kan man göra så? min sons pappa dog förra våren.,vi levde inte tillsammans. separation efter separation. kommer jag någonsin kunna finna kärleken?
Min sambo sedan 9år tillbaka berättade för 6 dagar sedan att hon inte har den kärlek till mig som det krävs att leva med mig. Är i chock. Vi har pratat om att skaffa ett barn till och gifta oss. För två veckor sedan var hon ledsen att hon inte var gravid. Vi har inte bråkat eller något. Jag har accepterat hennes beslut och kan inte styra över hennes känslor. Vi bor fortfarande under samma tak. Vi bråkar inte utan försöker att prata med varandra. Känner sådan oerhört saknad och sorg. Framförallt att jag känner mig så misslyckad genom att jag inte kunde ge henne den kärleken hon inte har för mig. Men även att vi inte kan vara en familj längre. Jag älskar verkligen henne och vår familj. Nu sitter jag med alla minnen och det är oerhört smärtsamt. Vetskapen om att allt är slut och förlorat. Vet inte vad jag ska göra? Det är lätt att säga att det blir bättre längre fram. Rent logiskt vet jag det men just nu är det en klen tröst. Försöker skriva till henne men känner att mest skriver för mig själv. Är det ens värt att skriva till henne?
De svar jag önskar kommer inte och det vet jag nog innerst inne. Känner att det är jobbigt att komma hem efter arbetet. Känns som jag är en främling i vårt hem. Känner mig totalt ensam med mina känslor och tankar.
ADAM va jobbigt det måste vara för dig. Man bygger upp förväntningar som skapar stor besvikelse och tomhet. Nånstans är jag tvungen att tro att allting har en mening.. att något bättre väntar..men det är så svårt och smärtsamt att se det mitt i chocken över att bli bortvald… att inte räcka till.. Är i samma situation fastän vi inte ens hann leva ihop än. Men tror inte det är tiden som avgör utan banden man hade emellan som man trodde va starka. Det värsta är att man tror att man inte kan leva utan denne personen. Men som sagts på denna sida har jag insett att är kärleken inte ömsesidig så är det inte den rätta kärleken. Tiden får läka såren helt enkel och man får förlita sig till att slumpen vill en väl.
Har skrivit två stycken ingående inlägg på denna blogg angående mina problem, men de visas aldrig… Nåja jag ser i alla fall att jag inte är ensam längre.
Tack Anna. Tror som du skriver att allt har sin mening. Idag är det svårt att se meningen men i framtiden hoppas jag att den uppenbarar sig. Vi arbetar nu på att ta med oss det goda i vår relation. Och hoppas på så sätt att våra minnen lever vidare tillsammans. Att våra hjärtan hittar varandra utifrån en kärlek som grundar sig i en vänskap, minnen och insikten om betydelsen av att kunna finns för varandra i svåra tider. Små steg, en dag i taget så tror jag att jag att det kommer att bli bra. Vi är inte ensamma i separationen utan vi har våra barn. Finns för mycket fint att kasta bort bara för att kärleken tog slut.
Jag blev lämnad, väldigt nyligen, och han va mitt allt. Vi hade pratat om att gifta oss och om barn. Och ett liv som vi båda ville ha. Helt plötsligt säger han bara att han inte älskar mig och går. Det gör så fruktansvärt ont, kan inte äta, kan knappt röra på mig. Vill inte gå vidare, han va allt.
Förnuftet förstår att jag inte kan vara med en person som inte älskar mig, men den fysiska smärtan jag känner är förlamande.
Efter en bekantskap som började för 6 år sedan, ett förhållande som startade för 4 år sedan, där vi aldrig bråkat, aldrig höjt rösten mot varann, aldrig försökt övertyga den andra att den hade fel i tanke eller handling, haft framtidsplaner in i det sista, haft oändliga sms där dom författatades och sändes absolut samtidigt nästan telepatiskt, där vi planerade semestrar och framtid, ekonomiska åtaganden och vardagsmatematik kommer jag hem från jobb, hon levererar ett kort meddelande om att hon flyttar från gemensamt hus till inneboende, i kollonihus med sin mamma och denes pojkvän, genast..
Min värld har rasat, min framtid raderad, Kämpar med tomhet och en övermäktig känsla av nakenhet, lurad, förnedrad och hånad..får veta att hon hånar redan dagen efter…hon.inga känslor kvar helt kall, hotar, ljuger om sanningar för att få sympati och rättfärdighet i sina handlingar, skickar sms full av felaktigheter och uppvisar en person som jag överhuvudtaget inte känner igen.
Vad har JAG missat? Vad har jag inte sett? Jag bara gråter..livsluten är borta. Jag tänker på ni andra här som skrivit och delat så fantastiskt av era livshistorier..att känna så här ett helt år..eller 45 dagar..eller..det orkar inte jag..
Ensamheten kan jag klara. Men inte hur hon bara förintade mig med sitt sätt.
Klart att hon gjort upp med sig själv under en längre tid..klart att hon pratat med sin mamma bakom min rygg om sina beslut..och samtidigt visar det sig, låtit sig påverkas då mamman saknar väninnor och se sig ha nytta av sina vuxna döttrar…
Vill ha upprättelse..så att jag börjar skaka och vill spy…och så här ska jag må i en lång tid framöver???
Snälla ni här, alla ni som lever i liknande situation..hur orkar ni? Jag är desperat för råd..
hej.
Vet att detta inlägg skrevs för länge sen men chansar ändå tt kanske kunna få ett svar.
Jag och mitt ex var tillsammans i lite över 4 år, vi bodde ihop och hade börjat prata om barn och förlovning.
för att göra en lång historia kort så har han en bästa tjejkompis som han sto väldigt väldigt nära, jag hade svårt för det men försökte ändå skapa en relation till henne för hans skull i första hand.
jag och hon hade våra pratstunder om hur jag kände kring deras relation och så.
efter nästan precis 4 år så hittar jag bilder på henne (avklädda) och konversationer som dom skrivit till varandra sen 2,5 år tillbaka. jag konfrontera båda och de blev så att dom slutade ha kontakt och jag och exet forsatte tillsammans. Inte lika bra som innan men vi jobbade på det. När jag trodde att de va bra så kom bomben – han vill göra slut.
han vill göra slut pga att han mår dåligt pga vad han gjort mot mig och hur dåligt han ser att jag mår. Han hade ångest att ringa mig och att komma hem varje dag i 2 veckors tid. Han gjorde aldrig slut för att känslorna/kärleken var borta utan för att han mådde så dåligt och jag mådde dåligt.
Detta är nu snart 4 månader sen det tog slut. Idag har vi kontakt (längsta uppehållet vi haft utan kontakt är 3 veckor) och vi känner båda två att det är som att det är slut mellan oss, men ändå som att vi är i en paus. Vi känner samma sak för varandra vi har känslor för varandra och båda saknar varandra och har de jobbigt. Idag när vi prata så kom vi överens om att nästa gång vi ses ska vi prata om vi ska bli tillsammans igen eller avsluta all kontakt för att komma vidare.
Han har gett mig dubbla budskap sen de tog slut och förhoppningar (han är välmedveten om det för jag är inte tyst om det).
Hur kan jag tänka i denna situation? jag vill ju inte hellre än att ha haan tillbaka och eftersom han la fram förslaget att prata om att bli tillsammans/kapa kontakten så känns de som han vill samma.
Hej
Gammal tråd men så många har varit där jag är idag. Lämnat mitt 13 år långa äktenskap efter att ha känt mig mer och mer frustrerad. Mentalt trött och så ont i kroppen som en stor skrikande varning jag borde lyssnat till för länge sedan. För mig fanns och finns inga känslor vare sig sexuella eller emotionella. Träffar en annan under processen och delvis är han delaktig i mitt beslut om att gå skilda vägar. Vackra ord, löften, kändes som en genuin man och jag började ”vakna” igen. Något rädd beslutar jag mig dock för att öppna upp mitt hjärta och ge det en chans. Dock ett långdistans förhållande. Ville inte säga något till mina barn innan skilsmässan är klar och inte heller presentera någon som bara finns ett kort tag. Så vips från ena dagen till den andra så känner han inte likadant längre å vet inte varför… Nu då skilsmässan är klar och jag kan göra det offentligt. Sårad och ledsen är ju bara förnamnet. Jag hade ju sagt tidigt att jag ville med respekt till barn och ex inte göra ngt officiellt innan skilsmässan var klar. Nu försöker jag bara fokusera på mig själv och skall med allt kött på benen från Michael inte kontakta/svara mer än nödvändigt på mess etc. för att inte må dåligt men samtidigt kanske få upp ögonen på denne man om vad denne man missar, men visst är det svårt…. Snacka om att ens självkänsla hamnar i källaren när det från jag älskar dig till vi kan ju va vänner å se vad som händer..vill inte känna press eller skynda. Men när han säger så är han då intresserad eller är det bara en fas ?
Jävligt bra. Hoppingivande.
Har haft en relation med en man sedan i början på januari. I min värld ingår det att en ny relation ibland innebär att man upptäcker vissa områden där man inte tycker lika och behöver diskutera hur man vill ha det fortsättningsvis i liknande situationer. Men min (nu f.d.) partner tycker att ”sådana här diskussioner ska vi inte behöva ha”. Det handlar inte om uppslitande gräl utan mer om att man har olika uppfattningar om vad t.ex. närhet kan vara. Men ett halvår senare har min partner dumpat mig för att diskussioner av olika slag ”inte funkar för honom”. Jag inser att det enda rätta är att vi delar på oss för om vi inte kan prata om de saker där vi tycker olika kommer vi aldrig att lära känna varandra. För mig fungerar det inte heller att ha en relation där man bara delar det goda. Jag måste våga kunna lätta mitt hjärta för min partner. Trots att jag logiskt vet det här är jag jätteledsen och känner stor saknad. Förstår inte heller hur han kan förvänta sig en relation där man alltid är överens. Det känns trots allt väldigt tomt utan honom.
Jag älskar en man som inte älskar mig.
Vi var ihop 2,5 år och det är nu 1,5 år sedan det tog slut. Jag älskar honom fortfarande lika mycket och mår väldigt dåligt av att det inte blev vi. Det är honom jag vill leva med.
Jag har haft sällskap av andra men det har bara varit en lögn och flykt för mig, kände inget för dem så jag lämnade.
Jag känner mig så värdelös. Jag kommer inte över honom. Olycklig kärlek är själslig tortyr.
Men något jag ändå inte förstår är hur känslor bara kan dö. Skrev någon så sant ..Mitt ex som jag left med i 25 år träffade en
29 åring han är 55..Bara gick lämnnat alla sina saker som jag lever med fortfarande efter 2 år,,Han betalar halva hyran så sakerna kan vara kvar som ett förråd..Jag har ingenstans att bo ännu och står i kö sedan 2 år,
Livet suger o ensamheten o saknaden va fn hände….Vad gör jag nu ? Han har inte träffat sina vuxna barn på 10 månader o den andra på 2 år ,,Bara gått vidare hur kan man göra så?
Lätt o skirva gå vidare och kärlek ska komma från 2 håll..jada jada vad gör man av alla frågor och känslor bara sorg o gör ont .
Tiden läker inta alla sår och terapi hjälper inte alltid. Tro mig jag vet.
Hej Eva !
Känner igen mig i det du skriver, min fd sambo sedan 21 år tillbaka har hittat en annan och lämnade direkt.tog sina kläder och flyttade. Saker som är hans är kvar. Vi har 4 barn ihop. Står själv och letar lägenhet. Men det är svårt. Man tar en dag i taget och hoppas att man överlever. Känns ruttet. Har fått veta att han varit otrogen förr. Det har nu gått 4 månader sedan jag ställde han mot väggen. Och sanningen kom fram.
Hej Lotta och Eva !
Jag känner också igen mej i det som ni beskriver. Jag fick klart för mej för några veckor sedan att hennes kärlek var slut och hon ville inte längre. Delar hennes bild att vi haft en jobbig tid främst under hösten, men det var mycket kopplat till år av olika sjukdommar i familjen som vi naturligtvis tvingats att hantera. Att man blir trött om man bara får sova 3-4h varje natt i 4-5år är kanske inte så konstigt…och om man blir tillräckligt trött blir man inte alla gånger så smart. givetvis har det medfört att vi slitit på varandra och även relationen , svårt att hålla isär det där…. Jag trodde att vi gjorde så gott vi kunde , att vi agerade efter bästa förmåga och att vi kunde hålla isär detta från ”relationen”….Men Icke !
Så fort jag försöker/försökte framhålla våra styrkor – så tar hon fram tre brister.
Försöker jag lyfta fram roliga minnen för att ”peppa” – då tar hon fram tre negativa
Hon kan gå tillbaka minst 10år i tiden för att hämta negativa minnen som jag faktiskt lagt bakom mej ( och vi har förlåtit varandra för dessa händelser ).
Hon är färdig – hon är klar – hon älskar mej inte längre.
Jag når inte fram….känns som en vägg. Jag vill att vi ska ta det lugnt och låta ”lugnet återkomma”…hämta kraft och sen ”bena upp” allt i lagom takt.
Hur når man fram till henne ?
Är detta manligt vs Kvinnligt ?
Recept för kärlek: Dejta känslomässigt tillgängliga, trygga, hela och känslomässigt mogna människor som tar ansvar. Frångå den principen och du får problem. För mig har problemet alltid varit att jag inte kan bli kär i ”rätt” typer..
Jag har nu varit ensam i två år efter en relation på 17 år, trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle sluta så. Min man var otrogen mot mig, han lämna mig för en annan tjej som visa sig vara 11 år yngre det höll i 7 månader och har han en ny som oxå är 11 år yngre. Med detta sagt så känns det som jag tappat fotfäste får inte till mitt liv. Har barnen varannan vecka men när jag är utan barnen så står jag inte ut gråter av ensamheten. Känner mig fruktansvärt svinen och besviken på mitt ex hur det kunde blivit såhär för vi hade en bra relation vi hade roligt ihop. Vi har ingen bra kontakt idag så vi undviker varandra. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare fast det gått två år hur går jag vidare? Hur träffar man en ny partner
Eva här han har sagt upp sig på kontraktet o jag ska bo själv i en 4:a med dyr hyra ,tills byte hittas ej panik byta o han vill inte ha något från våra 25 år tillsammans inre ens kort på barnen ,den nya som är 30 vill inte det ,Han 55 ..De ska tydligen köpa något.
Jag var inte värd nåt .Hur man går vidare vet e fn gått 3 år och jag tar en dag i taget gå till nån o prata hjälper inte mig försökt ..skit liv och bra liv då och då.Man lär sig vilka som är en vänner och har mkt ensamtid .
Jag undrar vad alla ensamna människor gör. Kram Eva
P.s Jon finns iget att göra tyvärr….
Men om han säger att han verkligen vill vara tillsammans med mig men att han inte kan för att det är för mycket gräl?
Alla människor jag möter är en spegling av mig själv, var jag befinner mig i min utveckling…. jag har förstått det nu!
Jag har förstått att jag alltid måste gå tillbaka till då jag var barn, hur såg kontakten ut med Mamma och Pappa, då jag gör det ser jag klart vilka val jag gjort i livet.
Ja, jag har valt, jobbigt att se, men det är det sanna jag kommer fram till.
Träffade pappan till mina barn som ung, vi levde ihop i 23 år, stormiga år, år av övergivenhetskänsla, ensamhet, icke värderad, inte värd att älskas.
Intressant då jag tittade på relationen till min pappa, det speglade precis upp min relation till denna man…..
Vi separerade för 13 år sedan och är idag bästa vänner, vi har båda ett behov av att titta på oss själva och de val vi gjort i livet….
Vi båda har testat oss fram i dejting världen och får tydligt syn på om vi lärt av erfarenheter.
Det är ju inte bara att titta på sin anknytning till mamma och pappa, du måste också läka alla sår och processa sorgen, förminskningen, värderingen, rädslan av att inte veta om man är värd att bli älskad….
Jag har precis lämnat en relation jag nu haft i 2 år med en Kärleks och bekräftelse beroende man, här har jag verkligen utmanat mig och fått möjlighet att titta på vilka sår jag fortfarande bär på…. är jag kärleksundvikande? Har jag bara svårt med hans osjälvständighet? Har jag fortfarande svårt med tilliten att vara älskad på riktigt?….
Sånt frågar jag mig och växer i…. Jag ville bara bidra med i alla dessa inlägg en faktisk tröst, att titta på sig själv och hur man växte upp så att man kan förstå varför man gjort de val man gjort i livet…. det är bara då vi kan göra förändringar på riktigt!
Önskar er alla sann Kärlek och Sund Kärlek!
Hej Michael!
Vilken fantastisk bok du skrivit. Så många insikter jag fått vilka redan hjälper mig i separationsprocessen. Börjat skriva ner frågor som börjar med ”Vill du verkligen ha tillbaks någon”. Det har blivit många och jag förstår hur mycket som saknades i vårt förhållande!
Tack!
Hej Michael. Jag har blivit lämnad efter 3 år av min flickvän. Vill inte gå in på detaljer, men vi fungerar bättre som vänner nu och kan göra saker ihop.
Jag befinner mig i stadiet där detta var PRECIS vad jag behövde höra. Går och är nere på jobbet varje gång vi jobbar tillsammans då det är en kollega det gäller. Vi var tillsammans ett tag men personen ifråga ångrade sig och jag har varit skitnere varje dag i säkert två månader.
Hen är en bra människa, vilket är varför jag blev kär till att börja med. Men så bra att hen förtjänar att jag går och saknar samt är ledsen över personen? Knappast.
Tack så mycket för en nyttig artikel!
Just dessa ord, och denna artikel är precis vad jag behövde höra, precis nu. Insikten hjälper mig att bearbeta sorgen och bli starkare.
Tack för att du skrivit denna artikel!
Att kastas mellan hopp och förtvivlan.
Min fru ”flyttade” för 3 veckor sen. ”Jag måste flytta”, ”Jag måste få avstånd till dig”, ”Jag behöver tid”. Det säger hon ofta till mig. Hon säger att hon inte VILL skiljas men att hon måste. Enligt mig kan ”avstånd” vara mer än att hon flyttar, men hon vill inte prata om alternativ. Hon säger att hon älskar mig, vill/kan inte vara utan mig och sånt. Sen säger hon att hon måste bo själv. Hon säger att hon ”måste se mig bli bättre”. Jo, absolut, vi har bråkat fööör mycket de senaste 6 månaderna. Mycket av grälen ligger på mig, att jag har startat dem. Men kanske inte utan anledning?! Vi har olika sorts ”krigsföring”, jag vill prata och hon vill vara tyst. Jag säger alltid förlåt efteråt och erkänner de gånger jag gjort fel. Hon säger nästintill aldrig förlåt och när hon gör det är det via sms, kort och gott: ”Förlåt”. Även under den tiden har hon sagt att jag gör henne lycklig m.fl. fina och kärleksfulla ord och gester.
Även kvinnor kan vara narcissistiska i sitt agerande. Även kvinnor kan köra ”gasljustekniken”, detta ska vi män inte glömma.
Att kastas som jag gör nu, mellan hopp och förtvivlan, det är oerhört påfrestande.
Jag vill att vi tillsammans ”går iväg” och pratar med nån. Men hon vill inte då hon anser att det största problemet är jag. Jag kan till viss del hålla med henne men att vi går iväg ändå. Detta parallellt med att jag även ensam går iväg med mitt eget. Hon väljer annan strategi, hålla sig från mig och ta avstånd.
Jag älskar henne, överallt annat. Jag vill inget hellre än att vi ska hitta tillbaka till varandra och ”oss”. Jag vet att vi kan göra varandra lyckliga.
Jag funderar fortfarande och har liksom stängt av… två separationer, ett i varje..det käraste jag har… så träffar jag mannen i mitt liv,,,, trodde jag,,, tre och ett halvt år i lycka och känslan att ha hittat hem. Så sätter han sig en em och gör slut på en halvtimme med orden, har verkligen försökt, älskar dig men det är för mycket av allt, vi är i olika faser och att jag har ett barn som fortfarande bor hemma är för jobbigt då hans är stora ovh han är i fasen barnbarn…. prioritering av allt innebär att kärleken då väljs bort…
hur ska man ta in det? Vad ska det bli av mig? Har bara mig själv att försöka umgås med…. å det är väl det som är det svåra,,,,, känner mig verkligen helt tom och tappat tron på relationer för mig….