En påminnelse:
Jag ser hur många som lider under fanan av förälskelse och ”jag älskar ju henne/honom!”
Påståendet som nu kommer kanske inte är så lätt att ta till sig, särskilt om du är mitt uppe i upplevelsen av att blivit sårad, övergiven och sviken av den du för alltid trodde skulle stå vid din sida:
Förälskelse och romantisk kärlek är alltid beroende av två personer – det är en delad upplevelse. Nu kommer det kanske kontroversiella:
Det går inte att vara förälskad i någon som inte känner detsamma för oss. Vi kan tro att vi är det eftersom känslor kan vara hypnotiskt förförande. Kemin och de elektriska impulserna i hjärnan kan verkligen göra saker med oss.
Det är helt ok om du inte håller med, men låna gärna dessa rader tankarna för en kort stund:
I samma ögonblick som någon blir dumpad och lämnad är förälskelselänken bruten. Kanske inte omedelbart i våra hjärtan och minnen – men flödet, energin har kopplats bort. Ja, det gör ont – fruktansvärt ont, men försök att se det så här: vill du verkligen vara tillsammans med någon som inte är förälskad eller älskar dig fullt ut? Vill du innerst inne bygga något på distanserat hopp, orimlig och obesvarad längtan?
Tänker du lägga det mest sårbara inom dig i händerna på någon som tittar åt ett annat håll?
Minnen, drömmar, längtan och sexuell drift gör något med oss – dessa krafter kan skapa illusioner av förälskelse och romantisk kärlek där vi ”är säkra” på att vi älskar personen. (Googla på begreppet ”fantomsmärtor”och se likheterna).
Är romantisk kärlek och förälskelse något som kräver TVÅ hjärtan?
Ställ frågan till djupet av ditt Jag: vill jag lägga mina känslor, tid och kraft i händerna på en person som inte vill ha förbindelsen till mitt hjärta öppen? Vad gör det med mig att leva i ett ingenmansland?
Kärlek och förälskelse är säkerheten om att inte vilja vara ifrån varandra, blickar som håller kvar, händer som håller om, vilande på ett bröst och lyssnande till hjärtslag, viljan till att ge allt för en annan, förståelse för brister och ett klart och tydligt VI tänkande.
När en person inte vill dela detta är hon eller han inte förälskad i dig – kärleken finns inte där. Inledningsvis gör det ont att höra, men så småningom väcks styrka genom insikten att inte nöja sig med känslomässig fattigdom.
Hitta den ömsesidiga länken till någon som längtar efter en person och själ som din.
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag förstår ju vad du menar med ditt inlägg och kan hålla med om att man inte ska hålla fast vid sina förälskelsekänslor och kärlekskänslor när det inte är besvarat. MEN,
jag tycker det är ren bullshit att det inte går att vara förälskad eller att älska någon som inte känner likadant tillbaka. Om partnern dör, är inte kärleken till den personen sann då?
Nej, bara för att man slutar älskas betyder det inte att man slutar älska den personen. Däremot bör man så fort som möjligt ta till sig fakta att man har slutat älskas och bör jobba på att försöka sluta känna de känslorna mot den personen. Men de tar inte bara slut sådär för att de inte är besvarade.
Håller helt med dig.
Jag med! 😀
Håller med.
Blev lämnad för 5 månader sen och mina känslor finns kvar.
Jag ställer mig hos er tjejer, för jag tänker likadant. Det är ju därifrån som uttrycket ”olyckligt kär” kommer, när bara den ene är kär och förälskad.
Tänk på alla tonårshjärtan som står i smärtsam brand över musik- eller filmidoler, visst är det en äkta förälskelse, visst är känslorna på riktigt och visst är smärtan över avståndet och omöjligheten så sann den bara kan bli. Det är ju under de förutsättningarna de flesta av oss stiftar bekantskap med de känslorna första gången och lär oss utforska dem.
Men för sitt eget välbefinnandes skulle så är det naturligtvis viktigt att inte lägga för mycket energi på något som aldrig kommer att hända, så även om hjärtat tidvis kan sväva bland molnen är det klokt att ha fötterna kvar på jorden.
Charlotta
Kloka ord Charlotta!
Du har helt rätt. Känslor går inte bara att stänga av.
Åååhhh…va du berör Michael!!! Vilken ocean av känslor jag simmar i just nu!!! Tänk, den där ömsesidiga, trygga, härliga kärleken har jag inte ens haft förmågan att föreställa mig! Men ååå va jag hoppas på att få landa i den en dag…❤️ TACK
😉
Simma lugnt! Glöm inte flytvästen! 😉
Kram till dig ❤️
Hahaha…tokfia 😀 😀 😀
Ååå kraaaaam ❤️
Aj, aj, aj…dagens inlägg träffade rätt…å det känns. Både sorgligt, frustrerande och sant. Så många gånger som jag gett upp självrespekten genom min starka längtan efter den där ömsesidiga kärleken. Å jag har bara förlorat mig själv, utan att hitta det jag egentligen söker och alltid har sökt. Det hade varit bättre att åtminstone behållit självrespekten.
Jag har ju inte ens förstått vad jag egentligen har hållit på med.
Oj, denna gjorde ont…. Läser din blogg varje dag sedan länge och den gör verkligen skillnad, hjälper att sortera tankar enormt mycket! Dagens inlägg gick rakt in i mitt hjärta och hjärna, berörde så det gör ont. Så grym, rak sanning som jag ska ta till mig.
Tack Michael för alla kloka ord. Tack för all hjälp i en fruktansvärt svår tid. Du gör skillnad….
Är så intressant läsning och så mycket aha! Mitt problem är inte en partnerrelation utan mor-dotter-relation. Men ändå är igenkännandet stort!
Även min är en sådan fast son, å det gör ont.
Tack för de orden. Precis så är det. Nu går jag vidare mot en ljusnande framtid.
Jag tror visst man kan vara förälskad i någon som inte besvarar känslorna men håller med om att ömsesidig kärlek är något som kräver två parter.
Intressant om fantomsmärtor/känslor. Tror man lättare blir förälskad i en annan människa om man blivit singel nyligen och de skulle jag nog vilja påstå kan vara fantomsmärtor/känslor. Är man ensam och förtvivlat sökande efter kärleken blir man lättare intresserad av andra. Har själv upplevt detta efter min separation, har trott själv att intresset funnits men sedan insett att det varit min hjärna som spökat pga saknaden av närhet och det som man en gång hade med en annan.
Har själv kommit till insikt nu, att jaga kärleken finns ingen mening med. Träffar man ngn så gör man. Men på vägen dit gör man det så roligt som man vill göra det.
bra sagt! 😀
Håller med dig ensamståendemamman! Jag tror inte heller på att jaga kärleken – utan den kommer komma till oss när vi är redo! Under tiden lever man sitt liv på bästa sätt – med spänd förväntan om framtiden ☺
Känner igen mig i det du skriver och tror verkligen det stämmer, iallafall på mig.
japp känner nog såhär också……känslomässig fattigdom……det var beskrivande för hur jag känner att mitt förhållande är, men det betyder ju inte att det inte finns ngt ? och det som finns kanske är tillräckligt? kanske jag kan vara den som lyfter och speglar? den som bidrar till att helheten blir mer än delarna, det som jag vill ha? jag vet att det är bättre än tomheten utan en relation? jag vet också att det finns andra som fått mig att vakna på ett annat sätt, som gör att det jag har känns fattigt och som gör att jag vill utvecklas mer och känna mer än jag gör just nu, då är frågan kan jag få det med den jag har eller måste jag byta till den som visat mig annat??? måste prova dethär….. spännande med nya insikter!! kram på er
Dina ord träffar mitt hjärta som en pil… Jag ställer frågan till djupet av mitt Jag och en tår faller…jag vill inte ha det såhär…
Han säger att han älskar mig, men det känns som om något saknas…
Jag har alltså inte blivit lämnad, men kanske jag borde lämna när det du skriver om saknas till stor del…
Tack för dina tänkvärda inlägg!
Jag är i samma sits som du är, Mia. Vad ska man göra??? Känner att det jag har idag inte är helt rätt, men inte heller helt fel. Men det finns en tomhet…
Vet precis hur det känns att känna så där. Inte helt rätt, men inte helt fel heller…
Det vore enklare om det kändes helt fel. Då finns det bara en sak att göra.
Men den där tomheten gör inte gott. Den leder nog oftast till avslut.
Lycka till med livet!
Ja, du har nog rätt Josefina. Tomheten leder nog oftast till avslut… Jag och min man har varit tillsammans sedan vi var 19, idag är vi 35. Jag har inget att jämföra med. Kanske är det så här det ska kännas? Kanske har man för stora förväntningar på vad kärlek är. Man vill ju inte lämna nåt som på sitt sätt är bra, MEN inte JÄTTEbra, för att sen upptäcka att det är så här kärlek är. Kanske kan man styra om sina egna tankar så att allt blir hur bra som helst? ”Det sitter i huvudet”…
En fråga, ni som känner så, ”jobbar” ni på er relation? Ger ni det ni suktar efter till er partner? Har ni diskuterat dessa ”känslor” eller avsaknad av känslor med er partner?
Tänker, om man inte jobbar på att underhålla romantiken hur ska den då stanna kvar?
försöka att jobba på att fylla tomheten? jag vet inget annat sätt?? hur är frågan? 😉
Ja…men hur? Jag vill försöka, men på samma gång tar det emot. Varför gör det det? Varför är det så svårt att vara gullig, mysig, säga fina saker till honom? Vi har nog aldrig varit så mot varandra…tyvärr. Och det är något som jag saknar. Nån som kan ge en (och jag tillbaka!) en uppskattande blick, nån som någon gång kan säga att man är fin, att få känna man betyder nåt för honom. Eller att man är en bra mamma. Vad som helst! Men jag är som sagt inte heller bra på det…
kanske kan börja? jag har provat på att ha ’hemma’dejter, med egenhändigt gjord middag och ljus och fin musik…….det gick bra, problemet är bara att fortsätta…. 😉
Känns som problemet för många av oss bottnar i att vi tar varandra för givet. Men min starka övertygelse är att alla relationer är värda att göra ett sista försök. En gång valde man varandra. Varit där eller befinner mig där nu, vi kämpar för oss och de vi har byggt upp under 25 år. I mitt fall så fanns jag där för min man – alltid. Det som är extra jobbigt är att han har tagit mig för givet men inte jag honom. Han hade dragit på sig alldeles för mycket uppdrag. Och jag ställde upp ännu mer för honom. Han kände sig otillräcklig av min förmåga att vara familjens fantastiska sambandscentral, hushållerska , mamma mm. Så när han var nära gränsen för att totalt falla samman av utmattning av alla krav från omvärlden så kunde han inte stå emot den nya kollegan som lade in charmoffensiven och använde knepet att få honom känna sig behövd.
Nu går vi igenom ett helvete , han med sin stora ånger och jag med att bearbeta det stora svek han utsatt mig för. Men tar mig för givet det gör han inte längre.
Jag tror att du har rätt i detta, även om det gör ont att ta till sig.
Men det finns en sak som jag skulle vilja lägga till, som handlar om rätten att sörja klart. Jag har märkt att personer vars partner dör tillåts, och förväntas vara, ledsna under lång tid, och att omgivningen accepterar att de pratar om sin döde partner.
När jag blev lämnad kände jag att det fanns en stark press från omgivningen (och mig själv) att jag skulle ”vara stolt och stark”, sluta sörja och älta, och raskt gå vidare och leta efter någon ny. Jag har också försökt att göra det, men det har bara skadat mig mer. Jag behöver få sörja det som faktiskt fanns, innan det tog slut, och inte minst sörja mina förhoppningar och mina lyckokänslor som var knutna till en specifik person.
Människor är inte utbytbara. Även om jag förstår att jag behöver träffa någon som vill samma sak som jag, så är det än så länge en specifik person som jag saknar, trots att han lämnade mig. Det handlar ju om att jag var redo när jag mötte honom, och då släppte jag verkligen in honom. Han gjorde inte samma sak, men det tog ju ett bra tag att inse, eftersom han var ambivalent.
När jag möter vänner känner jag kravet från dem på att ”ha gått vidare”. Jag låter bli att prata om mitt ex med dem, för de blir så besvärade. Men jag har bestämt mig för att själv tillåta mig att låta det ta den tid som behövs för att komma över honom.
Helt rätt…det är ju bara bra att ta sig tid att sörja, läka och lära av det som hänt innan man hastar vidare! 😀
Maria: Jag känner precis som dig.
Alla tjatar på mig att jag ska släppa och gå vidare bara. så är det än så länge en specifik person som jag saknar, trots att han lämnade mig.
Så är det för mig med.
Bra skrivet Maria, håller med dig fullkomligt. Ibland känner jag mig som den enda i världen att sörja så lång tid (nu 20 mån). Men har förstått att exet ”förstörde” vårt förhållande då han inte sörjt klart sitt gamla. Detta vill inte jag utsätta någon annan för så det får ta den tid det tar… Barbro Leenner Axelsson har forskat mycket och skrivit om bla skilsmässor och menar att så många som 25% fortfarande sörjer efter 2 år.
Så klokt skrivet Maria. Jag tänker och känner likadant även om jag har några vänner som verkligen lyssnar när jag behöver.
Det är svårt att gå vidare när man inte sörjt färdigt… Tänker att vi alla fungerar olika och tror som du att man måste tillåta sig, även om andra tycker något annat.
Kram
Så sant.
Åh vad jag känner igen mig. Har några fina vänner som förstår, (dom har också gått igenom samma sak) många runt omkring, även mina närmaste i familjen tycker att nu får du väl ge dig, gå vidare, gläm den där skitstöveln. Har man som jag gett allt i 8 år och trodde på ett livslångt förhållande så är de inte så lätt att bara glömma och gå vidare. Allra helst när jag blivit utsatt för så mycket skit som lögner, otrohet och kränkningar. Som jag inte fick veta förrän efteråt!! Alla är vi olika de tar olika tid för alla, jag vill naturligtvis inte må så här ett år efteråt, men tyvärr kan jag inte bestämma bara att jag ska må bra. Jag tror också att när jag bearbetat detta färdigt så kommer jag må bra, de tror jag däremot inte att exet gör för han bara stoppar undan och går in i nya relationer…
Samma här.. det har gått 16 månader och jag sörjer fortfarande det som förlorades. Jag har ingen knapp att trycka på för att ”sluta sörja”. Det bara finns där och jag hoppas tiden så småningom kommer att läka. Just nu känns det som det kommer att ta många år. Tyvärr…
Få av oss har en on/off knapp Anette – det är tid och rätt vänner omkring som är delar av receptet. Varma tankar till dig.
Håller helt med dej!
Jag blev lämnad för ett år sen, har oxå försökt hitta nån ny, men d känns inte bra så har nu bestämt mej för att släppa allt & leva i nuet!
Möter jag honom m stort H så för jag det, mennjag ska inte stressa!
Kram till dej;)
Klokt skrivet, mycket sant!
Nu efter mycket lång tid har jag insett vad jag sörjde mest ~ jag förlorade min allra bästa vän. Det gjorde mer ont än att han slutat älska mig som kvinna. Såren har läkt men ärren finns där. Kram till alla er
Åh vad ont att läsa detta inlägg, har tänkt på detta men inte satt ord på de! Jag har nog tänkt så här, efter förälskelsen så är de väl en djupare kärlek som kommer, håller med andra som skriver att den försvinner inte bara så där. Jag blev lämnad för ett år sen & mår fortfarande dåligt över de, även om jag försöker tänka på allt ont han gjort (lögner, otroheter mm) så kan jag inte släppa allt de fina vi hade…blir så irriterad på mig själv för självklart vill jag inte må så här, & självklart vill jag inte ha tillbaka honom efter vad han gjort emot mig. Har gått hos psykolog som sa något som jag tror på, ”att jag inte saknar honom utan drömmen som sprack”, ligger nog mycket i de, eftersom vi pratade om att vi skulle leva resten av vårt liv tillsammans & hade många drömmar tillsammans.Han är i nytt förhållande & är såå ”lycklig”, jag kan inte förstå att han bara kan stoppa undan allt han gjort & gå in i nytt, men vi är olika. De jag lever för nu är att han får nog sitt till slut också, KARMA….
jo man sörjer det som kunde ha blivit fint, men inte blev av…..
Det var just detta som fick mig att snabbt acceptera att min man ville skiljas. Våra nära och kära undrade om det inte fanns något vi kunde göra. Men jag visste, även om jag inte ville veta, att det var över. Jag vill inte leva med någon som inte älskar mig. Även om kärleken till mig själv inte var så stark så fanns det ändå tillräckligt av självrespekt hos mig för att inse fakta och inte klänga mig fast. Det har gått några månader och sorgen avtar undan för undan. Men den finns där och den väcktes igen av detta inlägg. Men det är ok. Det är som det ska vara.
låter som du är stark och klar med förhållandet! kram
Riktigt bra formulerat! Tack för dina fantastiska inlägg! Jag blir så stärkt av dem. Inspirerades en gång av Tomas Enhager som b la. Skrivit en bok om kärlek med romantiska överraskningstips att göra med sin livskärlek! Tack för att du med dina inlägg ger mig bättre insikt och sunda värderingar samt hjälp till bättre insikt!
Tack själv Jeanette och för att du delar med dig:-)
Mycket bra skrivet men det gjorde ont i mig. Jag lever sedan 1 år i ett förhållande där min särbo inte vill åka till mig på vardagarna , jag bor 5 mil bort, och vissa helger behöver han egen tid. Han har aldrig sagt att han älskar mig , och han säger att han kanske inte kan älska någon.
Han vill aldrig mer leva som sambo och jag drömmer om ett samboliv med ev hus och giftermål… Inför varje helg så får jag inre panik över att ev få höra Han säga Jag behöver egen tid , det har blivit en del fredagkvällar gråtandes ensam i soffan ..
Jag är värd mera…
Du behöver vara med någon som vill göra samma ”resa” som du Tina. Den biten går det inte att kompromissa med. Varma tankar till dig.
Ja det var ju ett märkligt beteende. Har han barn varannan vecka? För hur mycket egentid kan han behöva då om han är barnfri varannan vecka? Om han inte är förälskad varför vill han då träffas? Jag tror inte att jag hade orkat eller velat inleda ngt med en man som han.
Han har vuxna barn , men en 24 årig som bor hemma .
Nej det Är riktigt jobbigt , han behöver mycket egen tid , vilket han har varje vardagkväll… Jag säger till honom att jag saknar honom på vardagarna och då får jag till svar att Han pendlade i en tidigare relation och han vet att han inte orkar det igen .. Som sagt de är 5 mil vi pratar om , och han tycker inte om att jag kommer en vardag för då upplever han sig kvävs
Är du säker på att du är den enda kvinnan i hans liv.. har hört den variant du beskriver och i det fallet var det så att det fanns fler visade det sig..
Har varit i liknande Tina. Du/vi är värda så mycket mer.
Det finns massor av män som vill mer, som vill det vi vill.
Jag lämnade, trots att jag älskade, för att jag insåg att han aldrig skulle ändra sig. Det var ju hans personlighet.
Jag tröttnade på att gråta och höra att jag hade ett sjukt bekräftelsebehov som ville mer. Mår bättre nu, det kan du också göra! Kram
Det är ju inte alltid så att en relation tar slut då en har slutat att älska den andra. I mitt fall så älskar vi båda varandra men yttre faktorer gjort att det inte kan bli vi. Jag kan inte sluta älska honom och bara gå vidare till nästa. Jag inser att jag får lägga mycket tid på att sörja vår relation. Inget jag medvetet valt eller vill men jag inser att eftersom ingen annan man intresserar mig det minsta och jag inte heller har lust att söka någon ny så är jag helt enkelt inte redo för det heller. Jag tror det tar år för mig…men jag har ingen brådska heller att rusa in i en relation som jag kunde ha tidigare. Nu vill jag ge mig tid att lära känna en ny man och se hur allt fungerar tillsammans innan jag väljer att inleda en relation. Jag vet att det är många män som inte vill det och har redan nu märkt att när jag berättat det så har de inte längre någon lust att lägga tid på mig. Sex verkar vara något man bör dela med sig av direkt, annars är det inget intressant. Jag är stolt och glad över att detta inte alls lockar mig – mer än med den rätta mannen som jag vet jag kommer att träffa när rätt tid är inne.
Önskar att du snart skall kunna känna tillit och kärlek som är går att dela i en vardag. Varma hälsningar till dig Mikaela.
Tack! 🙂 Jo jag har hoppet om en kärlek även för mig en dag. Jag inser att denna man inte älskade mig, inte på det viset jag vill dela kärlek i en relation. Och det känns bra att nu värdesätta mig så mycket att jag inte ger mig till fel män, att uppskatta mig själv och inse att det är något värdefullt att ge sig själv, både fysiskt och psykiskt åt en annan person. Det går inte heller att uppleva det när jag känner att det inte är besvarat på det viset jag önskar. Hoppet och viljan är större än den kärlek man får tillbaka.
Va fint uttryckt av dig ❤️ Jag känner som du 😀
Jag blev lämnad för 5 månader sen men jag känner att jag älskar mitt ex, har så svårt att acceptera att hans känslor inte finns där för mig längre. 🙁
Att han gått vidare medans jag inte klarar av att släppa honom. Han känns nästan som en drog för mig, känner ett beroende av honom. :'(
Tror att han har träffat en ny tjej och det klarar jag inte av. 🙁
Mår verkligen skit av det, vill inte att någon annan ska vara på det sättet med honom som jag var.
Jag vet att flera stycken före mig (bl a Michael) skrivit detta till dig och jag säger detsamma: du behöver prata med någon!
Du behöver hjälp att komma vidare – för du sitter fast..
Lycka till kram
Hur kan en psykolog få mina känslor att försvinna??
Inte att försvinna Anette81, men att stärka din självkänsla/förtroende. Värme!
Man bygger upp en hel framtid med en person och sen väljer den att bara avsluta allt helt plötsligt, det känns väldigt tungt.
Förtroende för vaddå??
Han har träffat en annan och verkar kär. Han hade då bråttom att träffa någon efter mig det bevisar bara hur lite jag betydde, inte ett skit 🙁
Känner så med dig Anette, så kände jag också när det gått 5 månader, hade sådan ångest att jag åkte in till psykakuten flera gånger. Nu har det gått 20 månader, jag mår bättre, de senaste två månaderna har jag haft mindre ångest och sovit bättre (utan ständiga mardrömmar). Men det har tagit tid! Ta hand om dig, lev ett regelbundet liv, ät nyttigt, promenera och träna och gå på massage för närhet. Fundera på vad du vill ha ut av livet. Vill också säga att jag tror aldrig jag kommer sluta älska honom och det har jag accepterat. Det betyder inte att jag inte kan älska någon annan. Kram
Det som är jobbigast är att han har träffat en ny.
Dock har dem inget förhållande än.
Jag försöker leva men han finns ständigt i mina tankar.
Känner att jag orkar inte tänka på framtiden.
Jag vet att jag aldrig kommer sluta älska mitt ex.
Jobbigt att veta att jag inte betyder något för honom längre.
Jo känner samma, att han var mitt livs kärlek och jag förstår inte heller hur han inte kan känna samma sak. Men…man mår bättre med tiden iaf. Ta hand om dig! Kram
Ska försöka
Märkligt att läsa detta. För ca ett halvår sedan, berättade jag att jag inte orkade längre och tänkte lämna, pga att det inte fanns något ”vi” från hans sida. Ingen romantiskt kärlek, ingen vilja till att spontant visa uppskattning osv. Sedan dess har jag försökt hitta tillbaka känslomässigt för att försöka förstå om det finns någon väg framåt tillsammans ändå. Det enda jag har tänkt är att ”jag älskar ju honom, klart att vi hör i hop”. Detta alltså trots att det inte finns några känslor kvar från min sida. Jag har till slut blivit det han har varit för mig. Jag har blivit den som säger ”jag” och inte ”vi” längre, när detta var en av anledningarna till att jag inte ville fortsätta… Jag orkar inte ett steg till i den här relationen, där allt är mitt ansvar att driva. Ingenmansland är över för mig, för där finns ingen energi. Mycket tack till den här sidan, som hjälpt till att få struktur på känslorna och tankarna.
Sedan tror jag att man kanske ska prata om ”idoliserande”, när man har blivit lämnad och fortfarande säger sig älska den som man blivit lämnad av. Det är ju trots allt en tunn linje mellan egot och sårade känslor.
Så sant Charlotte: ”idoliserande” – den luriga nostalgifällan – tack för att du delar med dig:-)
Klockrent, Michael! Tack! Jag kan känna hur min kraft och styrka sakta men säkert kommer tillbaka! Jag är snart igenom. Jag klarar mig fint utan någon som inte älskar mig fullt ut! Jag är värd så mycket mer.
Din blogg är så viktig och bra. Kudos!
Intressanta tankar. Jag har upplevelsen av att inte vara ett vi och det sårade mig djupt varje gång han sa Jag har gjort och att han alltid lyfte fram det som han bidragit med. Jag inser nu att det gjorde mycket skada att han aldrig sa vi och inte lyfte fram mina förmågor och bekräftade mig då jag alltid var med barnen . Jag älskar mina barn och har tillbringat mycket tid med dem hela deras uppväxt. Jag har blivit sårad så många gånger av att han aldrig såg dem lika viktiga som jag. Att jag stannade i det förhållandet så många år fast jag visste att det var fel.
Min självkänsla har tagit tid att bygga upp. Vi separerade för ett år sedan och först ni känner jag att han inte ”trampar på mig”.
Jag har fått jobba mycket med att återfå min sons respekt och tillit. Han har blivit färgad av mitt ex sätt att behandla mig. Han brottas med att se sin pappa som förebild som inte tar sig tid att se honom.
Jag får lite mer tillbaka..men det är en tuff tid i tonåren och som mamma är det lätt att alltid veta hur man ska bemöta barnen.
Jag försöker sätta mina gränser, vilket ofta är lite hårdare när det gäller datatid, att hjälpa till etc.
Har ni varit med om ngt likande?
TAck för era inlägg
klart att alla möjligheter utnyttjas, både av exet och barnen…….håll fast vid dina regler, det mår barnen bra av och de fattar nog om inte förr så senare!! kram
Jag lämnade ett dåligt förhållande med svartsjuka & kontrollbehov för snart 1 årsedan. Hade önskat att han hade kunnat acceptera, sörja & gå vidare …. Istället lägger han all tid på psykisk terror , jag undrar hur länge man ska orka med …. och mår han bättre av detta …. ? Detta är ingen människa värd, ingen kan hjälpa att känslor försvinner.
Fy så jobbigt Emma!!! 🙁 bra av dig att orka lämna ett destruktivt förhållande!!! Han mår bevisligen skitdåligt, å saknar förmågan att hantera sina känslor! Du måste skydda dig! Sätt gränser! Polisanmäl om det krävs!
Du träffar så rätt med ditt inlägg, så där så det riktigt svider…
Jag hade jättesvårt att ta till mig att min man (numera exman) inte älskade mig längre. Hur kunde det ha skett utan att jag sett/märkt något?
Bara för att jag älskade honom betydde det inte att han älskade mig…jag kunde inte riktigt ta in att det var så utan letade andra förklaringar och gör ibland det än
”Han är förvriden av den nya kvinnan”
”Han blev lurad”
”Hon lockade honom att bedra mig” osv osv
Men faktum var att han slutade älska mig och blev kär i en annan kvinna.
Det var riktigt smärtsamt att få den insikten.
Han älskar inte mig längre
Han älskar någon annan
Min kärlek är inte besvarad
Han vill inte dela sitt liv med mig längre
Jag kände mig slängd på soptippen och förbrukad och värdelös
Det tog mig ett bra tag att inse att bara för att HAN inte älskade mig och uppskattade mig längre så betyder det inte att jag ÄR värdelös.
Mitt värde sitter inte i om just han älskar mig eller ej.
Min nya kille som jag dejtar nu sa en sak som fastnade hos mig:
Vilken tur att han som var före mig inte förstod vilken toppentjej du är för då hade jag aldrig fått chansen och det är ju jag som ska vara med dig ❤️
Han uppskattar och älskar mig för att jag är just precis jag och ingen annan.
Jag trodde aldrig när jag blev lämnad att jag skulle kunna känna mig trygg med någon igen men det gör jag nu.
Jag hade aldrig tagit mig dit jag är i dag om jag inte gråtit de tårar jag behövt gråta, ältat de saker jag behövt älta, sörjt det jag behöver sörja
”En skilsmässa är att dö en smula men utan en begravning…”
Tack Mimmi! 😀
men du är inte förbrukad eller värdelös, och inte heller slängd, bara frigjord för ngn som kan älska dig som du är!! kram
Han har träffat en annan och verkar kär. Han hade då bråttom att träffa någon efter mig det bevisar bara hur lite jag betydde, inte ett skit 🙁
Gjorde slut med mig i december och verkar ha träffat henne i januari eller februari tydligen
det har inget med dig att göra!!!! kram
Tack Mikael. Du skrev det jag vetat, men inte kunnat uttala. Min man har inte älskat mig ”på rätt sätt” på många år. Där har jag gått och på alla sätt försökt att nå fram. Tack gode gud för att jag tog mig styrkan att resa mig upp och gå. För han hade aldrig gjort det. Det tog inte många veckor innan han träffade en ny. Jag är värd så mycket mer än det. Han kommer aldrig att förändras. Jag får börja med att lära mig älska mig själv igen, för det är noga utsuddat efter 18 år med en man som på inget sätt kunde bejaka min kvinnlighet. Åhh förstå mig rätt. Vi har varit goda vänner och han har varit en bra partner i vardagen. Men det räcker inte. Jag är kvinna än.