Jag ser hur många som lider under fanan av förälskelse och ”jag älskar ju henne/honom!”
Påståendet som nu kommer kanske inte är så lätt att ta till sig, särskilt om du är mitt uppe i upplevelsen av att blivit sårad, övergiven och sviken av den du för alltid trodde skulle stå vid din sida:
Förälskelse och romantisk kärlek är alltid beroende av två personer – det är en delad upplevelse. Nu kommer det kanske kontroversiella:
Det går inte att vara förälskad i någon som inte känner detsamma för oss. Vi kan tro att vi är det eftersom känslor kan vara hypnotiskt förförande. Kemin och de elektriska impulserna i hjärnan kan verkligen göra saker med oss.
Det är helt ok om du inte håller med, men ge gärna detta en tanke:
I samma ögonblick som någon blir dumpad och lämnad är förälskelselänken bruten. Kanske inte omedelbart i våra hjärtan och minnen – men flödet, energin har kopplats bort. Ja, det gör ont – fruktansvärt ont, men försök att se det så här: vill du verkligen vara tillsammans med någon som inte är förälskad eller älskar dig fullt ut? Vill du innerst inne bygga något på distanserat hopp, orimlig och obesvarad längtan?
Tänker du lägga det mest sårbara inom dig i händerna på någon som tittar åt ett annat håll?
Minnen, drömmar, längtan och sexuell drift gör något med oss – dessa krafter kan skapa illusioner av förälskelse och romantisk kärlek där vi ”är säkra” på att vi älskar personen. (Googla på begreppet ”fantomsmärtor”och se likheterna).
Är romantisk kärlek och förälskelse något som kräver två hjärtan?
Ställ frågan till djupet av ditt Jag: vill jag lägga mina känslor, tid och kraft i händerna på en person som inte vill ha förbindelsen till mitt hjärta öppen? Vad gör det med mig att leva i ett ingenmansland?
Kärlek och förälskelse är säkerheten om att inte vilja vara ifrån varandra, blickar som håller kvar, händer som håller om, vilande på ett bröst och lyssnande till hjärtslag, viljan till att ge allt för en annan, förståelse för brister och ett klart och tydligt VI tänkande.
När en person inte vill dela detta är hon eller han inte förälskad i dig – kärleken finns inte där. Inledningsvis gör det ont att höra, men så småningom väcks styrka genom insikten att inte nöja sig med känslomässig fattigdom.
Hitta den ömsesidiga länken till någon som längtar efter en person och själ som din.
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach
Mina tankar om ditt kloka inlägg ovan är att du har helt rätt i att romatisk kärlek behöver två hjärtan. Säkert en jobbig insikt för många men så är det.
Älskar du någon så släpp taget om en person inte älskar dig tillbaka.
Om jag får vara hård så tycker jag att hålla kvar någon som inte vill vara med dig är en form av egoism och barnslighet och leder inte till något bra för någon av er.
Vi har alla gåvor och brister, livet kan vara jäkligt orättvist men det blir inte bättre av att man inte accepterar verkligheten.
Möt verkligheten med sanningen, sörj utan att göra dig till ett offer, fastna inte i sörjandet och börja bygga det nya livet genom att älska dig själv.
När du lärt dig att älska dig själv med en inre trygghet och acceptans så utstrålar du en energi som är väldigt attraktiv för en person som attraheras av just den personen du är när du är dig själv och mår bra.
Mycket kloka ord! Detta borde alla läsa!
Det där var verkligen kloka ord. Så sant. Tack för påminnelsen.
Tack! Ikväll var det just det här jag behövde läsa. Har varit så otroligt kär i en man, som till en början även var kär i mig. Efter några månader ersattes de flesta av hans kärleksförklaringar istället av kritik och klagomål. När jag kände att han inte längre kunde visa kärlek gjorde jag slut. Men det har varit en lång process, med många ”återfall” och förhoppningar om att ”den här gången ska allt bli annorlunda”. Jag vet att han inte är rätt för mig. Jag vet att man inte agerar som han gör om man älskar någon. Ändå är det så svårt att släppa och stänga dörren helt. Det är den där magiska kemin som sätter hjärnan ur spel emellanåt. Men nu ska jag ta mig vidare. Göra saker som får mig att må bra. Och tro på att det går att hitta någon som älskar mig som jag är. Även om det mest känns som om jag aldrig mer kommer träffa någon….
Ååhhh Maria!!! Du låter stark!!! Så fantastiskt härligt det är att höra att du står kvar vid din egen sida och vet vad du är värd. Jag blir glad när jag läser din text. Inte över att du haft och har det kämpigt, men över att du klarat av att göra slut trots att det kostat så mycket. Men du går ut ur det som vinnare…för du har klarat utmaningen att inte överge dig själv och låta någon trampa på ditt värde. Inget annat än den riktiga kärleken får stanna med dig. ❤️
Det där med den magiska kemin är så himla svårt att få bort från hjärnan så det är helt sjukt! Jag kan inte fatta att det fortfarande sätter sprätt på ens tillvaro och är så himla svårt att få bort! Finns så mycket annat som t.ex dåligt mående i förhållandet som borde satt sig på hjärnan istället, men nä, är den satans magiska kemin som uppstod när man såg varandra som lever kvar i hjärnan.
Michael! – Kan du förklara en sak för mig? Vad är det för gift i hjärnan som får en att känna och må så här? När man trots alla intalningar till sig själv om att förhållandet funkar inte, det går inte det är kört! Lägg ovan på det att personen dessutom verkligen inte vill! Trots alla möjligheter att kunna ta kontakt så vill personen inte! Hur svårt är det att förstå det? Men så av en slump så kör man förbi en viss persons bil ett par gånger på kort tid, så slår kroppen bakut och man måste stanna för att hålla ihop sig själv ifrån att bryta ihop? Ha känslan att jag måste köra till psykakuten för jag fixar inte det här! Man tar sig med nöd och näppe till jobbet och sitter och skakar framför sin dator och hela kroppen är i upplösningstillstånd! Vad är det för gift som får en och må så här? Är det att man är sjukt förälskad i sin soulmate och att det är fantomsmärtor som uppstår för att din andra bättre hälft är borta? Den hälft som fick dig att vilja leva, som fick dig att leva, som fick dig att känna i varje minsta cell i kroppen att du var sedd, älskad och hörd! Är det att saknaden av denna underbara hälft för alltid är borta som får en att känna så här, känna att man vill lägga in sig på psykakuten för man orkar inte vara utan sin bättre hälft? Nu är man bara del av en grå massa som varken är sedd, hörd eller älskad!
Blev dumpad i måndags. Och ja.. Jag känner mig verkligen dumpad. Vet inte varför jag skriver här egentligen, har en psykologtid på måndag och kanske bara vill skriva av mig innan dess.
Jag har en jobbig bakgrund från tonåren: två pojkvänner som utåt var trevliga människor men som våldtog mig. Den första gjorde det grovt, flera tillfällen, innan jag hade mod nog att fly. Han talade om mig mitt 16åriga jag att jag inte var värd att älskas och att jag inte hade varken kropp eller personlighet till att kunna älskas.
Den andra sa bara snälla saker men det kom fram när vi gjorde slut att han haft ett förhållande vid sidan av under tiden vi var ihop.
Min tredje pojkvän (efter singellivet i två år) var snäll men bara som en kompis egentligen. Vi gick skilda vägar efter 4.5 år ihop – som vänner.
Sen träffade jag mannen med stort M. Vi klickade så fint från första möte. Tyvärr blev jag rädd några månader in i förhållandet. Livrädd. Att han skulle bedra mig. Att jag inte skulle duga. Trots att jag inte hade några skäl. Han sa att jag behövde prata med någon för min egen skull. Jag började gå varje vecka. Det här blivit så sjukt mycket bättre. Men ibland blir det lite återfall. Inte jätteofta och jag kommer på mig själv.
Tyvärr kunde inte mitt ex (nu då..) släppa att jag misstrott honom och han började istället misstro mina ord. Anledningen till att han gjorde slut var för att han inte orkade misstro någon han älskar så mycket.
Jag har hittat mitt egenvärde och vet att jag är värd att älskas.
Detta året har vart ett krisår. Min hund gick bort, jag fick en blodpropp, sen gick kaninen bort, jag fick ligga på sjukhus, bilen har gått sönder otaliga gånger och min buffert är nere på jobbiga nivåer. Ändå har jag inte gått in i nån offerroll. Visst att vissa stunder har jag känt lite uppgivenhet när det inte blir nån återhämtning mellan grejerna men tagit nya tag.
Och nu har han kommit fram till att han älskar mig sjukt mycket men att han inte orkar vara kvar.
Jag känner mest att ”hur kan han ge upp nu när allt faktiskt börjar lugna sig?”. Älskar han mig på riktigt då? Varför kunde vi inte bara bromsat och lärt känna varandra lite på nytt. Sen två veckor tillbaka känner jag ju seriöst att det här kommer att funka. Jag märker det i mitt sätt att tänka. Och så är det bara slut.
Jag vet att jag kommer bli lycklig både utan och med honom.
Men jag saknar ju HONOM. Inte tvåsamheten. Har inte hört av mig till honom alls. Det hade vart lättare om han bara slutat älska mig. Men jag vet att han älskar mig så mycket. Det sa han också själv.