Kvinnan har lyckats övertyga sig själv för att orka:
”Han älskar mig på sitt sätt!”
Gör han? Kanske.
Han eller hon pratar med dig om enbart det rent praktiska. Eller kritiserar dig för att du inte gjorde på ”det rätta sättet.”
Kanske älskar mannen eller kvinnan dig utifrån sin förmåga – är snäll, men rör aldrig vid dig. Eller har förmågan att beröra ditt hjärta. Noll intresse för djup och connection, samtidigt som du kommit en bra bit på din inre resa.
Det tunga där inuti i dig och konstant kompromissande med jaget om att: ”du faktiskt har det bra och att han är snäll.” Ett annat scenario: mannen eller kvinnan som härskar, förnedrar dig hemma eller offentligt, som subtilt eller fullständigt trycker ner dig och rånar dig på allt vad självkänsla heter. Orden som kommer ur dig:
”Han hade inte lätt som barn.”
”Hon har blivit sårad så många gånger och därför är bäst att jag visar förståelse.”
”Det är fruktansvärt, men jag vågar inte riskera barnens trygghet.” (Barnens trygghet eller din separationsångest?)
Är det halvljummet kaffe du vill dricka? Är det någorlunda uppskattad, respekterad, sedd och trygg du vill vara? Ständigt cyklande i uppförsbacke med blåst och regn mot ansiktet? Kärlekstiggeri år efter år. Hur länge har du försökt avsluta?
Var har du satt nivån? Vilka relationsbudskap lät du dig nöja dig med längs med vägen? Vad var det du en gång såg och hörde som fick dig att tro att det är så här det är? En ”relation.”
Du skall inte behöva leva med ett kroniskt ifrågasättande av dig själv och varför du känner som du gör. Tvivel, osund anpassning, magont, otillräcklighet…
Vems hand är det som håller i pennan och skriver på relationsmanuset? Spöken från förr, en partner med emotionell analfabetism, ett kidnappat självförtroende och ursäkter som hypnotiserat dig? Eller ser du din egen hand röra sig över pappret?
Jag vet hur ångestladdat och förlamande det kan kännas. Jag vet att det inte är lätt! En fruktansvärd kamp på insidan. En känsla som vethur fel detta är och en annan som är rädd. Rädd för ovissheten. Det är enorma känslomässiga naturkrafter. Men återigen:
Vem är det som skall skriva de sista kapitlen på dina dagar?
Kärleken och tiden är det absolut dyrbaraste som finns.
Michael Larsen – relationscoach
Wow, mitt i prick! Barnens trygghet eller min separationsångest?!
På det känslomässiga planet har jag bestämt mig. Men jag är rädd för att han ska flexa med sina ekonomiska muskler o försöka förstöra för mig. Han har en skilsmässa bakom sig där han kände sig lurad ekonomiskt. Därför har han aldrig velat gifta sig med mig. Han tänker inte bli lurad på varken pengar el barn igen… vågar jag ändå lämna?
Alltså, helt galet klockrent….! Satte exakt ord på hur mina tankar går. Tack Michael för dina kloka tankar. Är så lätt att bli ”hemmablind” och tänka att det är väl så här det ska vara, kan nog inte förvänta mig mer efter X antal år…
Madeleine, känner precis igen det här med att man är känslomässigt ”klar”. Men resten?! Kommer man någonsin ändå fram?
Tack för att du delar med dig A. Det är just personer som du som inspirerar mig i mitt skrivande. Önskar dig en skön kväll 🙂
Alltså, helt galet klockrent….! Satte exakt ord på hur mina tankar går. Tack Michael för dina kloka tankar. Är så lätt att bli ”hemmablind” och tänka att det är väl så här det ska vara, kan nog inte förvänta mig mer efter X antal år…
Madeleine, känner precis igen det här med att man är känslomässigt ”klar”. Men resten?! Kommer man någonsin ända fram?
Så du känner också igen dig?
Om man nånsin kommer ända fram vet jsg inte? Just nu slits jag mellan mina egna behov o skuldkänslor över att såra honom o framför allt barnen. Hade det inte varit för bsrnen så hade jag gått för länge sen. Svårare nu…
Men vi är värda mer än småsmulor.. Så klockrent m Michaels kommentar: han älskar ju mig på sitt sätt… problemet är när hans sätt inte funkar/duger för mig.
Lycka till A. Hoppas du når ända fram o att du finner lyckan.
All styrka till dig Madeleine! Du kommer att stärkas längs med vägen. Jag lovar!
Jag tyckte hon hade fel första gången hon kallade mig medberoende. Jag gillade inte alls det ordet …. så knäppt tänker jag nu, att jag hakade upp mig på att jag inte gillade det för det är klart inser jag nu att jag inte gillar att vara medberoende.
Men det var ju inte terapeutens fel.
Så skönt tänker jag nu, att hon inte bara sa sånt till mig som jag skulle gilla. Hur ska jag annars kunna utvecklas.
Bloggar som din får mig att våga se mig själv och erkänna för mig själv att jag fastnar i destruktiva tankemönster ibland.
Jag ser ju nu hur jag fortfarande saknar en man som varit otrogen, ljugit, bedragit, haft en fasad, aldrig sagt förlåt, aldrig frågat hur jag mår osv. Jag undrar ibland vad det är jag saknar och kommer fram till att det är potentialen av vad jag tänker mig att vi kunde ha tillsammans om bara …..
Det du skriver Michael är essensen min uppgivenhet. Min sorg i acceptansen av att det är så här kärlek kan sluta. I en öronbedövande tystnad. Ett svart hål som slukar all energi. Då är det bra att läsa det du skriver och det som andra skriver här. Så att man inte tror att det svarta hålet man befinner sig i representerar hela universum för då kan man ju missa alla fina stjärnor, upptäcker inga nya planeter och ser inga solar.