Kvinnan har lyckats övertyga sig själv för att orka:
”Han älskar mig på sitt sätt!”
Gör han? Kanske.
Han eller hon pratar med dig om enbart det rent praktiska. Eller kritiserar dig för att du inte gjorde på ”det rätta sättet.”
Kanske älskar mannen eller kvinnan dig utifrån sin förmåga – är snäll, men rör aldrig vid dig. Eller har förmågan att beröra ditt hjärta. Noll intresse för djup och connection, samtidigt som du kommit en bra bit på din inre resa.
Det tunga där inuti i dig och konstant kompromissande med jaget om att: ”du faktiskt har det bra och att han är snäll.” Ett annat scenario: mannen eller kvinnan som härskar, förnedrar dig hemma eller offentligt, som subtilt eller fullständigt trycker ner dig och rånar dig på allt vad självkänsla heter. Orden som kommer ur dig:
”Han hade inte lätt som barn.”
”Hon har blivit sårad så många gånger och därför är bäst att jag visar förståelse.”
”Det är fruktansvärt, men jag vågar inte riskera barnens trygghet.” (Barnens trygghet eller din separationsångest?)
Är det halvljummet kaffe du vill dricka? Är det någorlunda uppskattad, respekterad, sedd och trygg du vill vara? Ständigt cyklande i uppförsbacke med blåst och regn mot ansiktet? Kärlekstiggeri år efter år. Hur länge har du försökt avsluta?
Var har du satt nivån? Vilka relationsbudskap lät du dig nöja dig med längs med vägen? Vad var det du en gång såg och hörde som fick dig att tro att det är så här det är? En ”relation.”
Du skall inte behöva leva med ett kroniskt ifrågasättande av dig själv och varför du känner som du gör. Tvivel, osund anpassning, magont, otillräcklighet…
Vems hand är det som håller i pennan och skriver på relationsmanuset? Spöken från förr, en partner med emotionell analfabetism, ett kidnappat självförtroende och ursäkter som hypnotiserat dig? Eller ser du din egen hand röra sig över pappret?
Jag vet hur ångestladdat och förlamande det kan kännas. Jag vet att det inte är lätt! En fruktansvärd kamp på insidan. En känsla som vet hur fel detta är och en annan som är rädd. Rädd för ovissheten. Det är enorma känslomässiga naturkrafter. Men återigen:
Vem är det som skall skriva de sista kapitlen på dina dagar?
Kärleken och tiden är det absolut dyrbaraste som finns.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Rakt in i hjärtat! ❤
Tack Tea, det är från hjärtat som vi kan förändra, därför att det motiverar till handling.
Mitt i prick! Där levde jag, med en man som älskade mig efter sin förmåga, och som kombinerade det med härskartekniker för att slippa se sina egna sår.
Åh, tänk om jag hade förstått hur bra livet kan bli på egen hand! Jag var något fruktansvärt rädd för ovissheten. Men idag är det min egen hand som skriver på pappret.
Så du som är rädd – visst mår jag dåligt vissa dagar numera också, visst är det ensamt och ångestfyllt, men aldrig i den omfattningen som det var tidigare. Aldrig så.
Du är stark som tog steget mot ett större liv Marianne!
Tack för att du påminner mig!
Finns det NÅGOT annat sätt än att lämna relationen?
Likadant här men jag blir så trött på mig själv..fast jag vet att han inte älskade mig och inte var nöjd så kan jag förbaskat inte få honom ur mig i mina tankar !!!
Vanans makt tar tid att bryta Molly. Det börjar med att acceptera dina tankar och känslor, och att den rätt använda tiden kommer att jobba för dig. Se upp så att du inte skönmålar honom och det ni hade.
Ett steg fram, tio tillbaka…
Taktpinnen håller alla andra runt mig i..alla utom jag själv..
När barnen väl står på egna ben intalar jag mig nu…den yngsta är nio….
Tron på att jag fixar att stå kvar mitt i stormen är obefintlig nu…
Att ännu en gång krossa barnens värld och stå där och se på…
Jag klar det inte…
/Em
Samma här, så fruktansvårt att släppa taget, trots att han aldrig älskade mig eller engagerade sig tillräckligt i oss. Kan det ha att göra med att jag är uppväxt i en emotionellt dysfunktionell familj kanske.. Tycker jag kommit en bra bit på väg i mitt inre arbete med mig själv, men just idag känns det väldigt tungt och svårt. Han upptar alltför mycket av mina tankar ännu..
Det tar tid! Jag hamnar fortfarande lätt i att mina tankar upptas av exet, trots att separationen är över ett år bort. Egentligen så fort vi har någon kontakt börjar tankarna snurra, och det har vi ju då och då eftersom vi har barn ihop. Men jag tänker att det blir bättre med tiden, och att det gäller att acceptera sig själv så länge.
Tack Micael det var många huvud på spiken från gårdagens inlägg från min sida. Vill bara att kvicksanden ska släppa.
Kvicksanden släpper då du gör dig så stor som möjligt och slutar kämpa. Ju mer vi kämpar emot desto längre ned i kvicksanden kommer vi. När vi bestämmer oss slutgiltigt att vi är värda så mycket mer än bara nöja oss och vänta lite till så blir det bra m.m så kan vi lägga oss platt i kvicksanden och flyta med.
Mitt i prick. Att leva på smulor. Det tar tid att frigöra sig från den man fortfarande älskar.
Attans så bra skrivet Michael.
Du skapar tankesnurror i mitt huvud ur olika perspektiv när jag läser dina inlägg, vilket är utvecklande för mig som person.
Det är sant att tiden läker alla sår.
Man kanske inte alltid kan förstå allt men lär sig att livet består då och då av kraftiga förändringar. Nu har jag snart landat helt, även om det nu snart är fem år sedan vi skildes. och upptäcker sakteliga att jag har förändrats som person till det bättre för både mig och min omgivning.
Idag kopplar jag av när jag tar bussen eller cyklar till och från jobbet, njuter av livet och är nyfiken på vad som väntar härnäst.
Jag tar det lite som det kommer. Jag håller i pennan själv, dricker kaffet precis så som jag vill ha det och med de personer som berikar mitt liv.
Livet har tidigare varit tufft mot mig med mycket cyklande i uppförsbacke med piskande regn och blåst i ansiktet. Och jag vet varför jag hamnat där. Det beror delvis på det sociala arvet från uppväxten, olika händelser i tonårstiden och delvis på min förra relation. …Men nu är allt över, axlarna är sänkta, kroppen värker inte längre, främmande människor ler tillbaka mot mig. Föräldrar gör så gott de kan och är inte mer än människor utifrån deras tidsperiod och förutsättningar, lärare i skolan som sabbade min skolgång har haft sina problem, och före detta maken som hackade på mig hade sin uppväxt och inre demoner och han har gjort så gott han har kunnat utifrån sina förutsättningar.
Min strävan blir att låta självkänslan och självförtroendet komma i ett vackert symbios med varandra och jag kommer ständigt arbeta för att i min vardag få ha lycka. Lyckan att få vakna tidigt en morgon, ta på mig promenadskorna och gå ut i den värsta blåsten och känna håret svaja i vinden för att sedan gå hem och pyssla med mitt hus och trädgård….underbart. Min före detta make behöver inte längre reta sig på mig, hur jag klär mig, hur jag är, att han inte fick morgonsex, vad jag gör …och jag behöver inte längre påverkas av stressen i hans ögon, röst och kroppsspråk…. Vi mår båda bättre idag tror jag, i vart fall jag.
Trevlig helg på er alla kloka underbara människor …ni är värdefulla
Rubriken är exakt mina känslor som jag burit en tid, mina känslor jag försökt ignorera. Jag har varit tillsammans med en man i två år och jag har känt att jag fått nöja mig med lite när det gäller kärlek, närhet och intimitet. Jag har sagt upprepade gånger att jag inte känner mig älskad, och frågat gång på gång vad det är som är fel. Inget, allt är bra, jag vet inte eller en iskall tystnad har jag fått till svar. Jag har nöjt mig med de kalla kaffet, men inuti längtat efter kärleken så jag håller på bli tokig, Jag har känt att jag inte nått honom, att han döljer nåt, att han inte vill vara det vi jag skulle vilja. Varför vill han inte vara nära mig? Öppna sig och prata med mig? Så fort jag tar upp en diskussion om vårt förhållande har han tystnat, stött bort mig och tycker jag gnäller och är omöjlig, det samma gamla tramset säger han. Han har stött bort mig genom tystnad, jag blir mera osäker och tvivlar på honom och på mig själv, klandrat mig själv för att jag inte kan hålla tyst och bara jamsar. Jag har betett mig som ett barn som tigger om kärlek, när han gett mig lillfingret har jag tagit hela handen. Det har varit en kamp, oro, tvivel och mycket tårar, älskar han mig? Varför visar han det inte i ord och handling? Har han någon annan? Min självkänsla har raserat. Det är mitt fel, hur skall han kunna älska mig som jag går an om att inte känna mig älskad m.m. Jag blev svartsjuk, otroligt svartsjuk, så fort han log och prata med andra kvinnor blev jag svartsjuk, så fort han visa andra kvinnor ett intresse, han visar de mera intresse än vad han visar mot mig tycker jag. Han säger att jag stöter bort honom när jag jamsar, jag känner att han stöter bort mig när han är tyst och inte öppnar sig, en ond spiral. Han vill inte prata, när vi bråkat kan han va tyst en vecka, och jag plågas som i helvetet under veckan av tystnaden, han vill inte prata om det som varit,han vill att jag skall va glad och låtsas som inget. Jag försöker spela,men jag kan inte min roll, jag blir sårad gång på gång, jag måste säga upp mig från min roll. Separationsångest, varför måste jag lämna den jag älskar? Men kan det va så att det är mitt ego som älskar honom, inte mitt hjärta?
Ikväll, använde jag min intuition och litade på mina känslor, som jag ignorerat en tid och inte litat på. Jag kände oro och att något inte stämmer. Hoppade i bilen och körde 10 mil till honom, ingen hemma, jag körde 2 mil till, bingo! Han var vid vad han påstått vara en vän som han nästan inte alls har någon kontakt med, dessutom en fd flickvän. Där satt dom i soffan och drack vin och hade mysigt. Jag har misstänkt länge att det är nåt mer, men han har nekat. Lugn och behärskad for jag därifrån. Nu vet jag, jag behöver inte oroa mig mer, det är bättre att veta än att gå runt och inte veta vad som är fel och känna sig oälskad.
Smärtsamt Chantal! Men din intuition och respekt för dig själv, gjorde att du agerade. Allt det bästa till dig!
Jag är på en underbar plats just nu. Har så goda förutsättningar för att under ett år framåt kunna må så bra som det bara går. Får lära mig jätteintressanta saker om kroppen och om människor. Äta god och bra mat. Röra på mig mycket varje dag. Min favoritplats e på bryggan vid sjön. En perfekt plats för samtal, yoga och vila. Jag längtar inte någon annanstans. Naturen omkring är så vacker. Jag upplever en stark känsla av sammanhang. Kan vara ensam när jag vill och umgås med goa människor när jag vill. Som sagt. Jag känner sån stor tacksamhet över att få vara här. Hjärtat och min längtan ledde mig hit. Jag följde bara min känsla. Glad att jag lyssnade och agerade. Det blev lugnt på insidan så fort jag kom hit. Men jag ska erkänna att jag oroar mig för att behöva komma ut i verkligheten igen. Vill inte tillbaka till Skellefteå, till det gamla och redan kända. Vill vidare till något nytt. Saknar förstås släkt och vänner, men vi har kvar varandra på lite större geografiskt avstånd bara. Men jag vill och ska göra nåt nytt efter det här året. Vet bara inte riktigt vad och vars…men ska försöka att inte oroa mig, utan lita på att det kommer visa sig. Det är något jag behöver öva på. Tillit till att jag blir visad vägen, att jag bara ska ha tålamod och lyssna inåt. Men jo, jag är rädd för att det här ska ta slut…kramar till Er alla…
Njuuut, och var ”här och nu” 😀 Jag vet. Ser det tydligt när jag läser min egen text 😀
Och en stor kram till dig Petra35! Härligt att du har det så bra just nu! Jag kan förstå din rädsla för att leva i en tillfällig bubbla och oron för att falla tillbaks i det gamla när året på folkhögskolan är över. Men det har ju bara precis börjat!
Tänk på att det var med egen kraft som du tog dig till den här underbara platsen där du mår bra just nu. Tänk på allt som kommer hända under det kommande året och som du alltid kommer bära med dig. Det kommer förändra din syn på dig själv, livet, dina val och dina handlingar i framtiden. Se det som en språngbräda till ditt nya liv och njut i fulla drag….du är på väg!!
Ååh, TACK Manna ❤️ såå fint skrivet av dig. Jo, det är ju lite en flykt från mitt ”gamla” liv det här. Från att känna mig ensam, från att fundera på om jag kommer träffa någon att höra ihop med, från att ”sitta fast”…det är en tid just nu då det finns så många otrampade stigar alldeles runt knuten. Tidigare såg jag inga möjligheter att komma vidare på det personliga planet. Den här relationsbiten…där jag kört fast…jag kan lämna det nu och bara må bra. Men jag vet att jag vill uppleva det oxå sen…den längtan blir jag nog aldrig av med…och den är jobbigare när jag är i min vanliga vardag.
Du kommer att få svar vännen, på vad du ska göra sedan. Var bara nuet, tids nog kommer du att veta.
❤️ tack…det är så skönt att ha er kvar…kloka, förstående och livserfarna människor som jag kan söka stöd hos när jag behöver…glad vi har varandra…❤️
Det är precis så…
Han älskar mig nog på sitt sätt har jag övertalat mig i många år.
Han hade det inte lätt som barn har jag ursäktat mig med ett flertal ggr.
För barnens skull….
Kärlekstiggeri….
Har tagit mig ur efter mååånga år efter att levt under en härskare, mår mkt bättre periodsvis men dras ner igen med jämna mellanrum pga av gemensamma barn. Han försöker dra ner mig på olika sätt, hot, ekonomiskt, lögner å förtal.
Vissa dagar är jag stark å andra väldigt väldigt svag.
Man kan undra ibland hur det hela ska sluta, flera ggr känner man bara för att ge upp.
Hälsan, orken å viljan hinner inte alltid repa sig mellan gångerna.
Petronella din berättelse berör… får du sova ordentligt och har du egen tid för fullständig avkoppling utan tv eller sociala medier? Kanske sådana stunder kan stärka dig! All styrka till dig!