När jag läser era kommentarer känns det ofta som om det är vänner som skriver. Öppenheten, behoven av att få uttrycka sig, få och ge feedback, känna igen sig i en annan (kraftfullt), se att vi inte är ensamma i vår verklighet…
Just nu vaknar någon med en klump i halsen och undrar: ”hur skall jag orka?” En ensamstående mamma/pappa går in och väcker barnen (efter att själv ha legat sömnlös). Någon sitter i en bil med känslan och vetskapen om att relationen är död. Samtidigt en förlamning av att inte orka och våga. Någon som på egen hand utkämpar striden: ”om jag bara gör så här, kommer han (ibland en hon) se och förstå.”
Tänker inte strö positiva förhoppningar över er och säga att ”allt ordnar sig” (även om jag vet att det en dag blir oändligt mycket lättare).
För tio år sedan vaknade jag mitt i natten med näsblod över stressen att inte fixa det. Mina sjuåriga tvillingtjejer sovande bredvid och gissa om jag kände mig otillräcklig och panikslagen över att inte räcka till. Känslan över att livet tvingat mig ned på knä. Jag var hopplös och fylld av skuld över att ha misslyckats.
Till dig min bloggvän: min ena dotter och jag sitter på ett kafé och myser. Stryker den snart 18 åriga unga kvinnan över kinden. Ett litet streck av mjölkchoklad på överläppen, men hon har det bra. Jag är lycklig!
Det blir mer uthärdligt. Sikten blir bättre och hjärtslagen lugnare. En dag i taget – nya horisonter kommer att gnistra för dig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis så. Dina ord fick mig att lätta en stund. Spänningarna släpper när man tar sig tid att reflektera. Jag gråter men är full av hopp, trots allt. Barnen har just gått till skolan. Jag är viktig för de. Jag ska visa mina flickor att allt är möjligt. Ha en fin dag.
Ja, det är möjligt! Önskar även dig en fin dag maja:-)
Jo jag kämpar , till synes ensam .
Det är tungt att ro en eka i motvind speciellt när man är ensam om det.
Vill veta vad jag betyder i vårt förhållande , fick till svar att jag betyder mycket ……och om jag bara skulle vara lite gladare så skulle allt bli så mycket bättre ……
Varför kan jag inte nöja mig med det ? Varför kan jag bara inte svälja och låta det vara ?
Varför måste jag vara som jag är ?
…..tack för en underbar blogg , min nya bibel !
Gladare på beställning fungerar aldrig. Det finns en anledning till att du inte ler. Oj, vilka starka uppmuntrande ord annhelen. Du inspirerar mig!
Vi är många som kämpar med olika saker och på olika sätt. De flesta av oss kämpar i det tysta. Det syns inte på oss, vi visar ingenting men inom oss är det kaos. Men på något sätt känns det mindre outhärdligt när man inser att man inte är ensam om att ha det jobbigt. Man känner sig ofta så ensam för ofta har man kanske ingen som man kan dela sina innersta tankar med.
Du hjälper mig och många andra med dina tänkvärda ord, Michael.
Tack!
Du hjälper också genom att dela med dig cj. Tack.
Ensamheten i ett parförhållande är värre än att vara ensam. .. Uppvaknande att märka att jag är fortfarande i samma bås….Läser alla dina ord. Några prickade du in i det liv jag lever nu och världen rasade för mig av en eller några anledningar. Bara grät grät grät.och visste inte varför… Vart rädd !!@
Känner med dig Eva lis – rädsla kan vara oerhört förlamande. Men kom ihåg att den psykologiska rädslan ofta starkare än verkligheten.
Tack❤️
Precis så är det! Jag vet att jag är en av de två viktigaste personerna i mina barns liv. Det gör mig starkare. Jag vet också att det blir bättre längre fram och någonstans, snart eller kanske en bit bort, kommer jag få uppleva riktig lycka igen. Men det där med misslyckande… För mig kommer aldrig sorgen över en splittrad familj försvinna. Den kommer finnas där men det går att göra något av den. Sorgen över att inte sett eller förstått signalerna från min partner och tappat henne ur händerna finns också där. Hur hon, som var den jag älskade så och som var min allra bästa vän, så snabbt förvandlades till en främling som nu tar avstånd från den hon delade halva sitt liv med är så svårt att förstå. Men jag kanske inte ska försöka förstå. Jag vet att jag aldrig gjort henne illa, aldrig varit elak, alltid funnits där och alltid känt kärlek, men hon växte ifrån mig. Istället för att förstå eller att försöka hitta henne igen ska jag lägga all min kraft och energi på att ta hand om det jag faktiskt har: mina barn och en ny kärlek. Att se till att vardagen och ekonomin går ihop. Och respektera mitt tidigare liv för det var bra och är numera ett fint minne. Och hon var min fru men nu är hon våra barns mamma. Inget är väl finare än det? Och den kärleken kommer jag alltid känna för henne. Tillsammans skapade vi det bästa som finns.
Ärligt och klokt du tänker Bo!
Tack Arwen! Vi kämpar vidare i livet. Allt kan bara bli bättre…
Så kloka ord Bo! Jag var den som lämnade, den som växte i från. Jag lämnade en relation efter att ha försökt att säga samma sak på hundra olika sätt. Jag känner att den frustrationen har gjort att jag glömmer att det finns en annan sida. Den som jag llämnade. Den som jag måste lära mig att se som ett fint minne och inte bara ett misslyckande.
Det du skrev fick mig att börja tänka lite och det tackar jag för!
Tack Marie! Härligt att jag kan bidra. Ja, inte är det de bästa sidorna man visar varandra vid en separation och det är så lätt att glömma att det fanns en stor kärlek länge. Det har inte varit lätt att nå dit jag har nått nu. Det har varit en kamp och jag kämpar än, varje dag fast på ett annat vis. Allt är fortfarande nytt, skrämmande men också spännande. Men vi har fortfarande våra barn tillsammans. De måste få det bästa vi kan ge i det här olyckliga ”misslyckandet”. Men att få tre barn tillsammans och ett långt härligt förhållande som på slutet fick för mycket emot sig, är kanske inget misslyckande. Även om det kändes så när det brast. Barnen finns alltid där som en påminnelse om en lycklig tid. Och det är fantastiskt ändå.
Två minuters paus på jobbet, läser ditt inlägg och tårar trillar….Tack Michael för att du sätter ord på känslan och hjälper till att ta ännu ett litet kliv närmare det oundvikliga genom att berätta.
/Em
Ärligheten gentemot dig själv nr 1. Tack själv och för att du delar med dig Em.
Att vi kämpar på i våra liv på olika sätt. Ibland utan att visa det.. Hoppet är det sista som lämnar.
Jag har varit skild i några år. Jag växte ifrån honom, jag utvecklades och han var nöjd med livet.. Det var inte jag.
Mina döttrar bor hos mig och är hos sin pappa varann helg.Ibland känner jag hur jobbigt det är att inte dela vardagen kring våra barn (skola, fritid och andra möten) med honom. Men har lärt mig att leva utan det. Hoppet om att vi skall få en bra relation finns inte längre. Han får vara arg på mig och vill han inte ha en bra relation till sina barn är det hans problem, inte mitt.
Att inse och förstå det du skriver Bo, att vi har skapat något fint tillsammans och kommer att ha en relation till varandra resten av våra liv önskar jag att han ville och kunde förstå. Att det är dom som är viktigast, inte våra känslor för varann. Att bortse från alla tankar om varann och visa varandra respekt för våra barns skull. Och sorgen att det inte blev som vi tänkt, det får vi leva med och acceptera.
Jag tänker fortsätta att helt enkelt göra det bästa jag kan för våra döttrar och alltid finnas där för dom. För jag är en fantastiskt bra mamma!
Kanske kommer han dit en dag, vi får hoppas det för era barns skull och för deras pappas skull, och din. Tänk så mycket han missar. Så mycket i separationer handlar om stolthet men det får inte gå ut över barnen. Man måste bevara det fina och vårda minnena. Barnen kommer behöva dem senare i livet. De har rätt till sin historia. Det är vi skyldiga dem. Vi måste kämpa, med våra egna känslor, stolthet, rätten till att ha rätt. I slutändan kanske de sakerna inte är de viktigaste i en separation där det finns barn med i bilden.
Tack för dina kloka och fina kommentarer Bo. Du ger dynamik och värme till bloggen.
Ja Bo det hoppas jag också! Tack för ditt svar det värmer.
Jag vet inte hur länge till jag orkar att kämpa? Jag har kämpat i snart två år och sitter fortfarande till och från jobbet i bilen och gråter, på jobbet så fort jag blir ensam, hemma , nätterna är värst… Glömmer massa viktiga eller det vanliga rutiner… Och värst av allt att jag måste vara trevlig mot alla med en leende som är 100% falskt och ändå får jag höra : dig ser man aldrig ledsen du är alltid glad.!!!!! Och jag börjar gråta inombords att jag kämpar som tusan för att inte ge upp mitt liv för min dotters skull!!!!!!!!!!
Ja Mikael att lämpa gör jag hela tiden vad ska jag göra att inte ge upp, för det är inte jag som håller på ge upp, jag vill fortsätta att kämpa men orkar inte snart……
Din Dotter mår mycket bättre av en glad och harmonisk mamma. Det skall du kämpa för. Hur du löser det för att det blir bäst för dig, vet bara du.
Maja! Det finns hjälp att få. Hitta en samtalskontakt. Ett förslag är att vända sig till din vårdcentral och få en remiss. Det är helt nödvändigt för dig. All värme till dig.
Hej Maja,
Att bära en falsk fasad hjälper inte. Snarare tar det en enorm energi. I alla fall för mig var det tröttande att låtsas. Fast det inser jag först nu. Att våga vara öppen och prata om svårigheter har hjälpt mig, dels att bearbeta allt men framförallt givit mig nya vänner. Man blir förvånad över hur mycket stöd och hjälp som finns att få om man vågar vara sig själv. Förvånansvärt många – som man inte trodde det om – har varit med om liknande saker.
Kram
Fint av dig att uppmuntra Maria. Tack!
Tack Mikael!!
Du hjälper en att känna att en dag kanske…..
Tack Anna! En dag så…
Tack Michael att du delar dina kloka tankar, de träffar i alla fall mig rätt i hjärtat. Alla lever vi med våra olikheter och det är inte helt lätt att få ihop allt, fast jag tror ändå att alla gör så gott man kan. Kram till alla som kämpar
Tack Ulla och kram till dig med. Värme.
Jag förstår inte hur jag ska orka? Det blev lättare under ett par månader, men nu hör exet av sig bara för att ”kolla läget”? Hur bra känns det? Oro i kroppen, ångest, sorg, Gud vet vad:-/ Vill inte känna så mer?
Jag är gift sen 14 år o har 5 barn (med samma man ) o vet inte hur längre orkar jag kämpa själv.Jag vet att jag älskar min man, ….det känns som att det är bara jag själv som kämpar för oss….hur längre till orkar man? Gråter på kvällarna,men sen tänker jag att jag är dum som gråter,har mina barn jag lever för dom! Mina barn vet att jag är en fantastiskt mamma o som alltid är där för dom….Ibland frågar jag mig själv,kommer jag att klara allt själv?
Vet din man vilka känslor du bär på jeny? Du skall inte behöva ha det så här. Varma tankar till dig.
Jag börjar tro att det är något fel med mig..gift, har 4barn vi är nog lyckliga pratar om det mesta hjälper varandra och älskar varandra… Jag har av en slump stött på en annan man som gör mig väldigt förvirrad i det här..som har fått mig att tvivla på det jag har…vill jag leva det livet…vill jag kanske vara fri…det har fått mig lite nedstämd..skulle jag klara mig själv rent ekonomiskt…det snurrar i mitt huvud….kan inte riktigt sortera.
Sofia, exakt samma sak händer mig i mitt liv. Har varit nöjd innan men har träffat en man som vänt upp och ner på allt. Jag tror jag förstår hur du känner, man vet varken ut eller in. Jag försöker säga till mig själv att med tiden kommer jag förstå vad är rätt.
Känner mig glad men ändå väldigt sorgsen… Får försöka tänka så det var fint!