separation.se

När jag läser era kommentarer känns det ofta som om det är vänner som skriver. Öppenheten, behoven av att få uttrycka sig, få och ge feedback, känna igen sig i en annan (kraftfullt), se att vi inte är ensamma i vår verklighet…

Just nu vaknar någon med en klump i halsen och undrar: ”hur skall jag orka?” En ensamstående mamma/pappa går in och väcker barnen (efter att själv ha legat sömnlös). Någon sitter i en bil med känslan och vetskapen om att relationen är död. Samtidigt en förlamning av att inte orka och våga. Någon som på egen hand utkämpar striden: ”om jag bara gör så här, kommer han (ibland en hon) se och förstå.”

Tänker inte strö positiva förhoppningar över er och säga att ”allt ordnar sig” (även om jag vet att det en dag blir oändligt mycket lättare).

För tio år sedan vaknade jag mitt i natten med näsblod över stressen att inte fixa det. Mina sjuåriga tvillingtjejer sovande bredvid och gissa om jag kände mig otillräcklig och panikslagen över att inte räcka till. Känslan över att livet tvingat mig ned på knä. Jag var hopplös och fylld av skuld över att ha misslyckats.

Till dig min bloggvän: min ena dotter och jag sitter på ett kafé och myser. Stryker den snart 18 åriga unga kvinnan över kinden. Ett litet streck av mjölkchoklad på överläppen, men hon har det bra. Jag är lycklig!

Det blir mer uthärdligt. Sikten blir bättre och hjärtslagen lugnare. En dag i taget – nya horisonter kommer att gnistra för dig.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare