Det är inget ämne där vi kan lägga till fantastiska semesterbilder med inbjudande maträtter, leende selfies med en bakgrund som får de flesta att häpna: narcissism! Jag har valt att ha fokus på ämnet i några dagar, eftersom jag ser hur många offer denna sjukdom skördar. Det är ett tungt område, men jag ser också alla er som lyckas befria er från manipulation, härskarmetoder, kärleksbombning, emotionell svältkost etc.
Det som gör narcissism så förrädisk, är att n-personen utåt sett kan verka vara den idealiska partnern: omtänksam, kärleksfull, intelligent, tilltalande yttre, koll på läget och förstående. Till en början!
För vem faller inte för orden och gesterna som gör att vi känner oss speciella och utvalda? Vem faller inte för meningar som: ”Märker du också att kemin vi har mellan oss är en på miljonen? Det känns som att vi är ämnade för varandra. Jag har aldrig mött någon som du!”
Jag lyssnar till berättelserna som skapas lite längre fram under resans gång: där kvinnan eller mannen känner att det är något som inte stämmer. Det känns för bra för att vara sant och något i energin ger olustkänslor. Det går inte riktigt att ta på, men vi börjar känna oss otillräckliga p.g.a. en kommentar som under ytan kräver perfektion. En känsla av att vi inte lever upp till en viss standard!
Vi kämpar för att göra och vara rätt så att vi slipper blicken som säger: ”Det där kunde du väl listat ut själv.” Vi strävar ytterligare för att bevisa vår kompetens och omtänksamhet. Men vi når aldrig fram: förväntningarna och kraven blir hela tiden allt svårare att leva upp till.
Jag vet att människor omkring dig uttrycker ett par olika saker: ”Du måste vara världens lyckligaste som träffat någon som honom/henne!”
Eller: ”Varför lämnar du inte bara efter allt som han/hon utsatt dig för?”
Men de vet hur det känns när självförtroendet har lämnat oss och vi tvivlar på vår egen verklighetsuppfattning: ”Jag kanske bara inbillar mig! Det är mig det är fel på?”
De små portionerna av efterlängtad och positiv uppmärksamhet: komplimanger och återföreningssex är som en gourmetmåltid för den känslomässigt utsvultne!
En narcissist är ofta mycket skicklig på att känna av stämningar, fånga upp energin i en individ eller ett socialt sammanhang och använda detta för sina själviska syften. Han eller hon kan framstå som fantastiskt balanserad och saklig i pressade lägen, eftersom de läser av men inte känner. N-personer låter alltså inte känslor komma i vägen så att de tappar ansiktet. I alla fall inte inför andra än partnern!
Han eller hon bär sin mask strategiskt och effektivt! Men framför dig faller den! Du ser det fula bakom fåfängans fasad.
Jag säger inte att du ska gå din väg (även om det är min önskan), utan lär dig genomskåda schackdragen som n-personen använder sig utav. Ett litet steg framåt varje dag som ökar ditt självvärde och din beslutsamhet. Hitta en utsikt som är din! Bara din!
Michael Larsen – relationscoach
I huvudet på en narcissist – webinar söndagen den 16 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jag känner då väl igen mig och hur man plockas ner bit för bit, och ändå då sitter jag här efter 9 månader och ångrar att jag lämnade han.
Hej Erica, känner igen mig i det du skriver . . .såå svårt att släppa känslomässigt!
Men ändå tror jag att innerst inne vet man med sig att det var det enda rätta att göra. . . Alternativ et att stanna kvar . . .har jag förstått nu är att man blir en våt fläck på golvet
Kämpar fortfarande efter 2 och ett halvt år med att komma igen ,få tillbaka självförtroende,självkänsla livsglädje mm . . .men det går framåt även om det är myrstegsfart och emellanåt lite berg o dalbana
Kram o Lycka Till!!!
Min före detta lämnade mig i sept. 2015, efter över 26 år. Helt plötsligt älskade han mig inte längre, fast han gjorde det under hela sommaren. Nu tror jag iofs inte att han har gjort det någonsin. I början av dec.-15 blev han ihop men en av mina allra närmaste vänner. De förlovade sig på vår förlovningsdag. Hon är också väldigt avvisande och otrevlig känner jag, vet inte om jag inbillar mig. Han har alla de typiska röda flaggorna för narcissism, varenda en. Otaliga kvinnoaffärer, skulle bestämma allt, växlade mellan omtanke och total iskyla, och så mycket mer som jag inte orkar skriva ens. Det är för svårt, men inget någon borde stå ut med. Cirkeln snurrade om och om. Var ofta nerstämd och utarbetad. Ändå inte kul att bli så totaldumpad. Jag har träffat en underbar man, som gör mig lycklig, men jag är fortfarande svårt tilltufsad och blir ofta nerstämd. Hoppas jag inte valde fel nick nu, länge sedan jag skrev kommentarer här. Jag ville bara kommentera för att berätta att man kan bli kvaddad i åratal efteråt av sådana män. Hur kommer man över de sorgsna känslorna? Jag har fått en samtalskontakt nu iaf, känns välbehövligt. Skönt att barnen är utflugna också. Kram till alla andra ledsna.
För mig var utsikten jag fick att börja i ett nytt sammanhang. Började läsa på högskolan. Det gav mig kraft att äntligen lämna. Ett förhållande där jag hade haft en dålig magkänsla sen andra månaden tillsammans. Blev inte starkare och fick mer självkänsla eftersom jag under så många år brutits ned. Saker som till slut hjälpte mig var medicinsk yoga och att börja sjunga igen. Jag var tvungen att hitta tillbaka in i djupet av mig själv. Tvungen att ta den svåra vägen. Han tog den lätta och hade en ny efter 6 veckor. Tre barn inom två år osv. Idag är de också separerade och han har barn med ännu en ny. Kvittot på att de värsta såren var läkta kom när jag såg att jag sörjde att hans andra förhållande tog slut. Hade aldrig önskat det för barnen de skaffat. Att jag kunde känna sån empati trots det jag utsatts för fick mig att inse att ”jag” var tillbaka.
Åh jag blir helt förvirrad. Jag har en obehaglig känsla ibland när han säger vissa saker. Det liksom kryper in lite där o där. En löjlig sak som stt ”hans kvinna ska inte ha så många vänner på sociala medier. Kan du rensa bort? Om du vill vara med mig får du rensa bort”.
Jag har gjort slut 1000 ggr o kommit tillbaka varenda gång. Men jag vill egentligen inte. Å jag får alltid höra hur bra o tålig han är som tar tillbaka mig.
Vi pratar om gemensamt boende. Jag vill egentligen inte. Men när han pratar om det faller jag med. Varför? Men så säger han att det e kanon för vår ekonomi. Vi kommer att få ett bra liv ihop… Han trivs inte i sin lägenhet osv . Jag känner mig lite kvävd. Känns som det är jag som ska göra hans lycka…
Å alla bråk!
Förvirrad; lita ABSOLUT på vad Du känner!
Herregud vilken härskare.. att ha vänner på sociala medier
-Passa Dig noga- den där karln är Inte frisk.
Det slutar med att han dumpar dig efter en tid av samboskap, kontroll o härskarmetoder.
Sluta genast upp med att vara förvirrad.
Ta tag i rodret på Din livsbåt o håll ett Rwjält tag om rodret, även i storm o styr till landet Klarhet.
Emilienne, tack! Det är nog där problematiken ligger, att jag inte litar på min känsla. Fan rent ut sagt att jag har tillåtit mig att ta kontakt om o om igen efter att jag lämnat honom. Hans ord klingar i mitt huvud…å jag messar o allt e så underbart!
Men inte min känsla. Det jag har gjort nu är att vi ses på mina villkor. Men ibland får han utbrott ballar liksom ur. För om vi ses mer kommer våra bråk att sluta. Enligt honom… Nä ska ta tag i detta nu. Magkänslan e stark! Tack för dina ord.
Lämnade denne sjuke man för snart 7 år sen..rädslan var så stor. Barnen är för små..o.s.v
Men oavsett så är det det enda rätta att lämna. Dom är farliga. Höll totalt på att gå under..
Idag fortsätter terrorn genom barnen…han vänder barnen mot mig o har gjort sen dag 1 . Idag bor stora dottern hos mig..endast. Den lille bor hos han, o allt han ger henne är exakt det enda han ha..misstänksamhet, avundsjuka, missunnsamhet o dåligt självförtroende.
Vet ej hur jag ska nå fram till henne längre…hon glider längre o längre bort från mig
Till Förvirrad!
Stora varningstrianglar när jag läser ditt inlägg!! Läs igenom vad du skrivit med ögon från någon av dina närmaste vänner. Vad ser du då för val för den personen som skrivit om sin situation och om vad hon egentligen vill?
Bryt relationen nu. Det blir bara värre! Styrkekram till dig.
Essie…hade det varit ngn av mina vänner som hade skrivit det hade jag lätt sagt, lämna! Å det nu!
Jag har till o med fått en örfil på offentlig plats. Ja han var ju onykter o jag provocerade honom…Han e faktiskt inte sådan, säger han Själv.
Nä det e bara det att jag känner att jag tagit kontakt om o om igen. Men det är väl ngt som hänt med mig som gjort att jag gjort det. Känner mig lite dum som lämnar igen. Han gör ju så gott han kan… Men det räcker inte. Inte för mig!
Tack för dina ord
Dessa meningar stämmer in bebehagligt mycket på mitt X!!! ….och på mig, den utsvultne..
”De små portionerna av efterlängtad och positiv uppmärksamhet: komplimanger och återföreningssex är som en gourmetmåltid för den känslomässigt utsvultne!
En narcissist är ofta mycket skicklig på att känna av stämningar, fånga upp energin i en individ eller ett socialt sammanhang och använda detta för sina själviska syften. Han eller hon kan framstå som fantastiskt balanserad och saklig i pressade lägen, eftersom de läser av men inte känner. N-personer låter alltså inte känslor komma i vägen så att de tappar ansiktet. I alla fall inte inför andra än partnern!”
Varför saknar man en partner som behandlat en illa under lång tid? Är det någon slags process man hamnat i som gör att man vill försöka bara en gång till… förnuft kontra känsla. Ett beroende?
Mår så där hemskt som många andra i liknande situationer… Jag har haft en relation med en man i 3 år, där jag blivit utsatt för hans både narcistiska och psykopatiska drag och där jag helt tappat bort mig själv, mina värderingar och alltid fått anpassa mig till vad han vill eller hur han känner sig.
Han har psykiska besvär i form av ångest och som det inte var nog så var han tvungen att dricka sig full varje helg (både fredag o lördag). Så varje helg var han ”värd” att må bra, han behövde bedöva sig så han ”kan vara sig själv” som han uttryckte det. Mitt fel är och var att jag alltid tog hand om honom, anpassade mig så till den grad att jag inser att jag drogs in i detta destruktiva leverne som medberoende.
Jag hade precis som andra en magkänsla som sa mig att detta är fel, det känns inte bra. Ändå valde jag att fortsätta, tills han dumpade mig. Och vilken kris och kaos jag nu lever med, försöker varje dag att samla styrka och kraft att orka. Hjärnan och känslorna är inte alls överens inom mig, ändå vet jag att detta var det enda riktiga som detta destruktiva förhållande skulle sluta med… Till vilket pris höll jag fast? Förlorade mig själv i detta och nu försöker jag samla in de bitar som ev. finns kvar, så att jag hittar styrkan att gå vidare med mitt liv.
Tack Michael för alla kloka blogginlägg och bra seminarier!
Hej Michael och alla ni andra! Ser framemot kvällens webbinar och har förväntningar om fler ”verktyg” att mota fan i dörren med. Har en oidentifierbar ångest i mitt eget hem som jag en gång älskat så mycket, men innerst inne vet jag varför och vill bara få bort mitt orosmoln och börja på ny kula med nya friska o sunda idéer i mitt liv, ny styrka energi o livslust. Tack o lov bor jag inte ihop med n men ack så svårt att få ett avslut(5år), bor på bottenplan och det gör det ju inte lättare…men någongång, någongång ska jag gå hel ur det här som LeMarc sjunger…styrka till alla er som vill ta steget ifrån n eller redan har gjort det… ❤
Att bryta med en narcissist är som att ta sig ur ett heroinmissbruk. Det tar tid för giftet att lämna kroppen, och risken för återfall är skyhög. Denna insikt har iallafall hjälpt mig att inse vilken fruktansvärd utmaning det är, men gör det inte mindre jävligt..
Det var en bra jämförelse! Varför är det ett sånt starkt beroende? Hur fungerar detta beroende? Varför saknar man n så mycket och vill ha honom tillbaka trots att man vet att det var dåligt, skadligt. Förakt, kyla, nedvärdering fanns och ändå vill man ha tillbaka partnern. Tar det längre tid att komma över ett narcissistiskt förhållande än ett sunt förhållande? Har man hunnit bli påverkad, nedbruten trots att man inte tror det själv?
Jag kämpade i flera år med att försöka få relationen bra, nå honom, ge honom kärlek… Han visade mer och mer kyla, sarkasm, ilska, tystnad, ologiska anklagelser, blandat med motvillig värme och villkorad kärlek. Jag var fel på olika sätt.
Jag försökte vara kärleksfull, omtänksam, säga ja, stoppade undan kränkningar i ett fack för om jag reagerade blev han arg, kanske gjorde slut.. Fast jag visste ändå inuti att jag ÄR bra, detta stämmer inte. Men försökte bara ännu mer…
Sen blev jag plötsligt totaldumpad efter 10 år, utbytt, ny kvinna inom kort tid, helt avvisad.
Och jag undrar nu varför jag mådde så
dåligt, var så ledsen, grät, sörjde, analyserade, försökte nå honom, trots avvisande. Varför är man mer under isen efter ett sådant förhållande? Tar det längre tid att återfå balansen än efter ett sunt förhållande? Vad finns det för hjälp att hitta för att komma vidare i denna sorgeprocess efter ett destruktivt förhållande? Har man krympt, hunnit bli lite nedbruten fast man inte tror det själv? Märker man själv om man krympt?
Hej! Jag kan bara gå till
mig själv, jag gick sönder på något vis. Jag har ett underbart liv på många vis nu, men jag tror liksom inte att jag verkligen är värd att få må bra? Eller rättare sagt, jag är rädd att fucka upp på något vis. Jag har svårt att lita både på kärlek och väninnor efter detta, fast jag håller dessa tankar för mig själv förstås. Inser att det är störda, skadade tankar, men de kommer när jag inte kan sova eller inte mår bra på något vis. Jag är över mitt ex så helt och fullt. Samtidigt är det fortfarande så sjukt smärtsamt att 26 år av alla hemska uppoffringar etc och att bara sluta säga bad man tycker för husfridens skull inte var värt ett skit. Jag har tappat så mkt av mig själv. Stor kram till dig!
Är det idag jag ska gå? Oro. Rastlöshet. Vill få det gjort. Och ändå inte. Känner avståndstagandet och kylan mer och mer. Igår mötte han min blick mestadels under middagen – dagen innan satt han helt tyst och såg sammanbiten ner i tallriken. Han t.om höll ansiktet lutat i händerna en stund. Barnen tysta och stela. Varför så olika sätt? Jo – ena dagen hade ett av barnen en kompis hemma och då kommer perfekta pappan fram! Idag fick de nybakat bröd som han gjort (kompisen sov över och var där) – övriga dagar har de inte fått lunch fast han är ledig och jag jobbar. Lider med barnen som ser det så tydligt och den stora har t.om sagt till sin kompis att så är pappa – närvarande och rolig när andra är med.
Jag som blir överlycklig och tårögd om han någon gång sätter på kaffe eller gör nåt annat för mig. Längesedan nu förstås.
Så – är det idag jag ska gå….
Läser texten och kommentarerna, blir fundersam. Jag är mitt i uppbrottet. Jag har köpt ny lägenhet och flyttar i september. Just nu har jag hittat en slags ro efter 18 månader av kaos och krälande på botten. Hon, min kvinna i 27 år, bedrog mig med en bekant. När vi skulle försöka hitta tillbaka gjorde jag allt jag kunde för att förlåta och hitta tillbaka medan hon fortsatte i smyg med mannen, men låtsades att hon försökte. Nu har jag med hjälpt av denna sidan, samtal med Michael, samtal med andra psykologer och med antideprisva lyckats gå från helt utslagen till en man med lite ljusare utsikter och tankar.
Jag har ett bra jobb, väldigt bra ekonomisk ställning, är attraktiv, och i vanliga fall väldigt postiv och glad. Attlså har jag attirbuten, på ytan, för att på sikt kunna träffa någon och må bra. Kommentarerna här tyder på att min resa kommer bli extremt tuff efter 27 år med en kvinna som har alla tecken på narcissism. Jag har i så manga år alltid försökt ändra mitt beteende för att allt skall passa henne, för att hon inte skall bli arg. Jag har varit svårt medboerende och är väldigt rädd för eventuell återfall, speciellt med två gemensamma barn. Jag gör allt jag kan men är livrädd för att saknaden skall ta mig tillbaka till härskaren. När jag nu tagit mod till mig och gjort slag i saken är hon mjuk och lockande. Den sidan fanns inte när jag var som mest rädd för att mista henne.
Jag jobbar med mig själv varje dag, jag försöker tänka på allt positivt. Jag använder mig av mina KBT- verktyg och stålsätter mig. Det är till stor hjälp att se att jag inte är själv.
Till Inte_Vilsen_Man. Det är svårt när deras beteende ändras och man känner ett hopp – kanske det finns möjlighet till förändring? Är det verkligen omöjligt? Tydligen JA!
Fick upp ett sms jag skickade för 4 år sen till en vän. Då var min situation precis som nu. Och det var inte första gången.. Mina vänner säger att jag ska gå och att jag kommer att hitta någon annan som uppskattar min vänlighet och min person – det finns så många som tycker om dig.
Var glad att du kommit så långt! Starkt gjort! Jag är snart där efter 20 år och två fina barn ihop. Början kan vara svår – men det goda livet finns tror jag! Ska bara våga.
Vilsen man… vad roligt att höra att du blivit så otroligt stark….gudars vad bra jobbat.
Vissa delar av kommentarerna känner jag igen i min egen historia.
Varför tar det sådan tid att komma tillbaka till sitt riktigt starka jag igen?
jag tror det tar tid att hitta tillbaka till sig själv igen pga att man tidigt i förhållandet har tillåtit partnern att kliva in och trampa ned på ens personliga integritet. Jag skulle tex aldrig tillåtit han komma tillbaka de två första gångerna jag gjorde slut. Då hade han skadat tilliten till honom. Med facit nu i efterhand så släppte jag då och då på mina egna grundvärderingar…det tror jag gjorde att jag blev liten i mig själv och tappade bort mina värderingar över livet. Istället blev livet ett evigt kämpande, fast man förstod inte då under resans gång hur illa det var.
Tidsperspektivet minskades och det fanns ingen bana eller väg för mig. Samtidigt fann man mycket glädje i barnen och skapandet av hemmet/huset ….men han var inte tillfreds med familjelivet….det förstår man i efterhand.
Man vände liksom ut och in på sig själv utan att fatta det…då är det nog inte så konstigt att man står där ’naken’ utlämnad när partnern sticker.
Man kommer in i en existentiell livskris och ska igenom alla faserna…
Det är värre att sörja levande än döda och det är som om partnern har dött fast värre för man måste lära sig att förhålla sig till partnern.
Lägg där till ringarna på vattnet som en skilsmässa ofta innebär…ekonomiska förändringar, bidelningen ( dör partnern kan du stanna upp och minnas för att ta dig igenom sorgen, nu ska allt splittras), vänner och släktingar får du andra nya förhållningssätt till, barnen varannan vecka, singel igen vilket kan upplevas som en enorm förlust. Otrohet.. kan vara som hårda slag i magen som får sig dubbelvikt.
Summarum, en skilsmässa kan vara som att såga av grenen du sitter på och du faller handlöst och hårt i marken och det kan ta lång tid innan alla blåmärken är borta och grenen växt ut igen.
…men så en dag så börjar livet se ljusare ut. Den stora muren har fått en dörr…och sakta närmar man sig dörren, vrider handtaget..öppnar lite…lite till…och tillslut så är dörren till livet helt öppen igen och framför dig har du en blomstrande äng med underbara dofter och färger.
Min dörr är helt öppen nu men behöver lite hjälp för att ta klivet ut.
Kram till er alla
Anna K – du beskriver exakt hur det blivit och varför! Jag ska nu i det skälvande uppbrottet – vi ska prata idag och imorgon är det inte ”vi” längre. Är skakig och rädd. Ledsen. Sett på mina foton. Det är barnen o jag på utflykter och hemma o med släkten. Han har valt att inte vara med. Arg och irriterad. Är med på bild då vi är bortbjudna/födelsedagar. Glad och rolig. Ett tydligt facit över större delen av vårt liv.
Essie…det är ett framtidskliv du tar.
Har man kommit så långt i sina försök att nå fram till sin partner så men ändå inte gör det. Så måste man tänka på att ens egna dagar i livet ska försökas fyllas med glädje, lycka, skratt, värme, socialt berikande liv mm. Ingen person, oavsett om det är dina barn (vuxna), föräldrar, partner, arbetskamrater eller grannar ska få hindra dig att leva det liv du skulle vilja leva.
Ingen ska få krypa dig in under skinnet och orsaka att du inte kan sova, måste anpassa dig till mönster du inte trivs med, att du blir deprimerad, att du måste ta hand om någon som ständigt har ångest, att tar emot verbalt och/eller verbalt våld, att du inte hinner/mentalt orkar med din egna hälsa (psykiska, fysiska, sociala, existentiella).
Istället ska du stärka ditt KASAM och genom den smärtsamma livskrisen man kan hamna i efter en skillsmässa så stärks ens KASAM. Vilket gör att man står ännu mer rustad inför framtida utmaningar. Det är sant!
Kram på er
Anna K – mycket du skriver stämmer med mina egna tankar om det här. Succesivt har jag get avkall för månag av mina värderingar för husfriden, och för varje tillfälle har jag gått längre och längre från den person jag egentligen är. En N-person med kraftig PMS är bland det värsta jag varit med om. Med tanke på att PMS är ca 1 vecka i månaden har jag gått runt ca 6,75 år (1/4 av 27 år) och knappt våga prata eller göra något i vårt gemensamma hem. Jag har fått örfilar i ansiktet framför våra barn och det var alltid ”mitt fel” som provocerade henne till det.
Trots allt ovan dras jag frotfarande till hennes postiva sidor,, det är så fruktansvärt svårt. Kan även hålla med om att det är värre att sörja levande än döda. Hade vi varit lyckligt gifta och hon hade dött hade jag saknat henne fruktansvärt men ändå kännt mig älskad. Nu förlorar jag henne och vårt liv, med allt vad det innebär, men jag måste ändå förhålla mig till henne samtidigt som jag undrar om jag någonsin blivit älskad av henne, på riktgt.
För ett år sedan var allt nattsvart, jag trodde aldrig på glädje eller på livet. Nu är jag på väg tillbaka. Jag har accepterat mitt öde, det blir aldrig vi två igen och vår tid tillsammans är bara att lägga bakom sig. Det finns människor där ute som har det mycket värre än jag. Jag försöker se på möjligheterna och jag är säker på att det här kommer ge mig mycket mer av ett bra liv än det jag levt. Jag kommer gå sträkt ur det här och jag kommer ha utvecklast väldigt mycket som männsika. Omöjliga tankar för bara 12 månader sen.
Anna K – vad är KASAM?
Dagen går fort – är nervös inför pratet i e.m. Ser på min ring … sista dagen med den.. Sista dagen vi ff är ett par utåt… Å vad det känns! Gör ont..
Vad synd att jag missade webinaret förra söndagen!
Jag är mitt i uppbrottet som har pågått i snart 2 år. Sjukdom och dödsfall inom familjen skulle också tas om hand om, vilket dragit ut på förloppet.
Det var nog det som utlöste krisen, plötsligt fick jag upp ögonen för vilken oerhört kall, osympatisk och självupptagen man jag levde , hade levt med i drygt 10 år!
Jag har varit igenom ett helvete, varit så långt ner som jag någonsin har varit och här fått upp ögonen för att det finns något som heter narcissism, psykopati, patologiskt ljugande, manipulation…
Detta är inte mitt första förhållande, jag var äldre när vi träffades, HUR kunde jag bli så duperas?
Jag hade redan gått både i egen terapi och familjerådgivning med mannen då jag som en skänk från ovan fick all information om den senaste i raden av de förhållanden han har haft vid sidan om. En väv av lögner och tokiggörande..men jag är mycket starkare än vad jag någonsin visste om att jag är.
BARNEN..barnen var och är min achilleshäl…de oskyldiga barnen.
Det smärtsamma som jag har kommit fram till är att jag, mitt hjärta, min kropp, min intuition sa mig tidigt att något var fel och att jag stängde av allt som inte hade med barnen att göra. Kärleken till barnen var/är stor och äkta och fantastisk och jag ville att de skulle ha en hel familj…kände ett sådant ansvar, la all kraft och tid på att vara där för dem och skapa ett tryggt hem.
Vi visades också fram som trofeer emellan åt..
Men nu är det slut, när jag var försvagad av sorg, då visade han sitt rätta ja, då passade han på att kränka mig med sina oändliga lögner…
Allt är förlorat och jag vet inte vem jag är längre…
Detta är mitt liv, det har hänt och händer på riktigt..
Var är den kvinnan som jag var innan allt detta?
Hur kommer barnen att klara av att vara själva med en ytterst manipulativ narcissist?
Essie….hur har det gått?
KASAM betyder känsla av sammanhang. Googla detta. Människor som har högt KASAM har en förmåga att klara av svåra kriser än de med lägre. Det handlar om graden av hur man kan känna meningsfullhet i livet även om ens livssituation kraftigt förändras. Ofta hänger högt KASAM samman med ens uppväxt.
Men denna styrka kan man även stärka genom att gå igenom en livskris.
Ta till professionell hjälp om du behöver för att lämna. All lycka till dig!
Inte_vilsen man…..det känns skönt att få veta att du stärker dig mer och mer. Det är sant att tiden läker alla sår. Och det är tufft att vända det nattsvarta till morgonljus igen. Men det blir ljusare ju längre tiden går. Vad bra att du tagit hjälp. Det är kanske något jag skulle gjort tidigare också men jag har arbetat så mycket för att klara av att behålla huset vi byggde. Det är min framtida pensionsförsäkring så det har varit viktigt för mig. Men denna höst ges möjlighet till lite tid över så jag kan börja med terapi så jag kan få klarhet i frågor om mig själv och mitt egna beteende.
Man hör folk prata om att man ska igenom ett sorgeår…för mig har det varit 4 sorgeår. Det tar tid att bygga upp sin självkänsla och att rätta till självbilden.
Allt har inte varit nattsvart hela tiden och sorgen/stressen/bitterheten/ilskan/sveket/tomheten mm var svårast i början….därefter har allt mattats av.
Olika känslor har kommit och gått i perioder. De känslor som försvann fortast var bitterheten den dök upp efter ca 3 veckor och försvann på några dagar. Jag bestämde mig stenhårt för att inte fånga i bitterhetsfällan och skrev av mig allt hemskt jag tänkte och sedan slängde jag den boken och bitterheten samtidigt. Så det går att arbeta sig till ett bättre inre med olika metoder. Stressen i kroppen har varit jobbigast…ibland har jag tänkt att nu får jag en hjärtinfarkt…var tvungen att börja träna och arbeta fysiskt för att få ned stressen. Simning blev bra för då fick jag så långa fina djupa andetag, crawl. Träningen resulterade i en biathlon (simning och löpning)…vid olika tillfällen kunde jag känna stor lycka men samtidigt så var jag själsligt fortsatt ute på djupt vatten. Studier gjorde att jag var tvungen att koncentrera mig på något…men nu har det gått 5.5 år och till hösten är det psykoterapi som gäller….det går inte att fly från det som gör ont med träning, studier eller hårt arbete för då kollapsar kroppen. Till slut måste man se sina egna misstag, dels de som man orsakat i relationen, dels att jag inte stampat ifrån för barnens skull och framförallt varför ska det vara så svårt att lyssna på sig själv och ens egna önskningar? Att kräva respekt: …..
Kärlek är ett givande och ett tagande. Många av oss tänker väl att jag har gett mycket kärlek! Men hur är det med
tagandet? För mig innebär tagandet att få möjligheten till att ta emot kärlek. Rätten till att någon älskar mig för precis
den jag är. Som två människor i en relation kan vi inte alltid ge eller alltid ta. Utan ibland är den ene svag och då ger
den andre mer och vs.
Så till slut…den gamla klyschan stämmer..inget ont som inte har något gott med sig. Vi ska bära huvudet högt för vem är mest beroende av oss, den som söker bekräftelse genom att vara otrogen eller vi som stannat kvar och stängt av våra känslor för att försöka hålla ihop familjen. Ingen människa är mer värd än den andra. Vi är alla lika mycket värda och alla har sina bakomliggande orsaker till sina beteenden, både genetiska och sociala. Så Inte_vilsen man…ditt ex kanske egentligen mår mycket sämre än du. Men har inte insikten i att börja arbeta med sig själv. Eller så blev ni sådan som ni blev då just ni två var tillsammans. Huvudsaken är nu att du fortsätter att göra vad som är rätt för Dig och dina barn. Du kommer att lyckas och det kanske blir ett jättekliv i rätt riktning när du till hösten kan få rå om dig själv i ditt nya boende. Även om det kan kännas som en sorg att lämna det gamla boendet kan detta bli en möjlighet att forma ditt nya färggranna liv med mycket lycka.
Varma kramar
Sophie 5…det smärtar att läsa din berättelse!
Hur mår du? Behöver du ta hjälp av någon?
Det är fruktansvärt att få reda på att man varit utsatt för lögner av den man ger sitt hjärta och kropp till! Det slår så hårt mot självkänslan och självbilden. Men du kommer att hitta tillbaka till dig själv framöver. Försökt nu att ordna allt praktiskt så att det blir så bra som möjligt för dig och barnen och var rädd om dig så du inte utsätter dig för risker. Var smart och lugn.
Du är värdefull
Tack Anna K för dina ord.
Du beskriver så väl allt det jag känner och bävar för. Jag har egentligen inte känt mig trygg eller kunnat andas ut sedan våren 2015….
Har ibland känt att snart kollapsar jag, kroppen klarar inte mer..
Det är så mycket självförebråelser..när ilskan har lagt sig, varför händer det här, vad har jag gjort för fel, förtjänar jag inte att vara älskad…jag satsade verkligen hela mig i vårt gemensamma liv, familj.
Det ändå sättet jag känner till för att undvika att bli bitter är att försöka förstå varför? Varför har han ljugit så mycket för mig? Fast jag bönat och bett om att han skulle vara uppriktig mot mig oavsett vad. Varför har han kränkt mig på ett sätt som fullständigt krossat mig?
Genom samtal med terapeut har jag förstått att han inte kommer att ge mig den upprättelse som jag så väl behöver.
Det är väldigt svårt att ta in och acceptera..
Lögnerna har varit så många, utstuderade och grymma och därför säger alla att det handlar om att gå utan att vända sig om så snabbt som möjligt. Rent intellektuellt förstår jag det.
Men jag sörjer allt som går förlorat, han är tiisynes helt oberörd.
Måste orka för barnens skull, men vet inte hur det ska gå till. Deras förlust är den största. För deras skull har jag varit beredd att göra vad som helst för att det skulle fungera.
Att han varit så grym då jag dessutom har befunnit mig i sorg känns nästan omöjligt att ta in. Han var min livskamrat, tro De jag…
Sophie….du låter stark och det är nog bara en tidsfråga tills du har en livssituation med lycka, färger och glädje.
All styrka till dig
Tack, jag hoppas verkligen det..
Beslutet är taget och ringen är av. Den som jag alltid tyckt om att känna och se började skava under de senaste månaderna. Har burit den varje dag i 18 år – ett svagt vitt streck är allt som syns på fingret. Inuti min kropp är det blandade färger. Från svart och grått till ljusare toner fyllda av hopp. Det kommer att bli bra. Vi kommer att kunna vara vänner och ha en bättre relation – jag tror det. Dessa dagar efter att vi äntligen pratade och tog beslutet har han varit som den mannen jag hade velat leva med men inte haft på nästan alla 20 åren. En man som ser på mig, pratar närvarande, ordnar saker, både av sig själv och sånt jag ber honom om, bakar !!!! – vilket ena barnet reagerade på och tyckte var väldigt konstigt… Han har t om lagat mat flera gånger – han som inte ens brytt sig veckorna innan vårt samtal om att barnen skulle ha mat under dagen då han varit ledig och jag jobbat eller överhuvudtaget under vårt liv tillsammans. Ibland känns det som en lättnad att inte behöva leva det livet med iskall tystnad, avståndstagande, ignorerande och total brist på ansvar och delaktighet. Ibland tänker jag; Är det verkligen inte möjligt att vi kan klara detta iallafall? Vi kommer inte att försöka igen – har gjort det några gånger under åren men inte mer. Det börjar kännas jobbigt att bo tillsammans nu. I huset bor en man jag inte känner igen och som jag upplever har en dold agenda inför kommande beslut om delning av våra ägodelar. Det har varit och är som en schackomgång där man avvaktar och försöker genomskåda nästa drag. Det kommer att bli bra…
Strongt gjort Essie. Har följt dig och dina våndor. Bloggen har varit en livlina sen jag upptäckte den i februari. Lever i ett äktenskap som inte är som det ska…..och äntligen fick jag läsa förstå att jag inte är ensam om det här. Känns så skämmigt att inte ha det som man borde. Har en man som jag verkligen var överlycklig över att träffa, när vi båda var fria och världen låg öppen. Så kom barnen och det blev små tecken då och då på irritation, lättstördhet svårigheter med relationer till hans familj och synpunkter på än den ena än den andra. Men åren har rullat på och jag har vägt mellan att vara med barnen jämt, eller oron/vanmakt över att mista halva tiden med dem. Ekonomin har också varit en spärr då jag länge haft en mycket lägre inkomst. Har nu kommit till en punkt där jag vet att jag måste, men är så rädd att sätta igång processen. Har haft teapikontakt själv till och från under mer än tio år (ni hör….). Har förstås föreslagit att vi två ska gå, men då kontrar han med att vi ska gå till advokat. Vi har inget äktenskapsförord, men han tror vi ska upprätta ett, men det kommer inte hända.. Efter att han sa detta tog jag själv kontakt och träffade en familjerättsadvokat, som gav mig skilsmässoblanketter och gick igenom det som gäller. Måste bara få styrkan att orka…….Även barnen som alla tagit studenten säger att detta måste ske. Att de med vuxna ögon och insikt förstår hur de påverkats av deras pappas beteende, gör ont i mig. Ge mig styrka att göra det jag måste!
Essie…jag önskar dig all lycka och att du inte bryr dig om schackspelet och inser att självkänslan eller självbilden inte blir bättre om man vinner ekonomiska drag i det spelet. Det viktigaste du har är dig själv och din egen lycka.Man kan leva lyckligare även om man startar från noll igen vad gäller ekonomi, jobb och vänner. Huvudsaken är att man är snäll mot andra. Jag försöker leva genom att ge dubbel kärlek tillbaka när jag möter människor som är stressade, lättirriterade och arga. Det gör att jag noga väljer mina strider.
Det vita strecket kommer att blekna så även saker som du kanske tyckte var jobbiga med din make vilket kanske gör att du kommer att tveka i det beslut du tog…försök inte begrunda vad han gör och inte gör nu. Istället ska du försöka fånga upp vad du vill med livet och utföra de saker du drömt om att göra.
Ibland är det så att den som lämnar kan uppleva att före detta partnern blir lyckligare och kanske finner en ny kvinna ganska snart. Försök inte lägga någon värdering i det genom att tro att du är sämre utan ibland råkar ett Vi bara inte vara bra för båda parter. Det fina är att man inte längre orsakar varandra dagar i livet som bara ska härdas ut utan att man kan fylla dagarna med saker som är roliga.
Du stark, att lämna är svårt, men du verkar vara en mjuk och varmhjärtad kvinna och det kommer att speglas tillbaka på dig. Du kommer att få uppleva mycket fint i ditt liv.
Varma hälsningar
Brunkulla…du är inte ensam i din situation, flera andra män och kvinnor har levt som du. Du ska inte skämmas över dig och de val du gjort tidigare i livet.
Orken du saknar att ta klivet kommer du förmodligen inte att få. Känslan av att du en dag ska vakna upp och känna dig väldigt mentalt stark, superfokuserad, orädd och handlingskraftig kommer inte att ske…försen kanske ett år efter du lämnar och levt själv.
Så var det för mig….åtminstone i ca 22 år av vårt 26 åriga förhållande fanns inte kraften…dagen han berättade att han varit kär i en kvinna i ett år och ville skiljas kom som en chock…men samtidigt gick hjärnan igång och jag blev väldigt handlingskraftig, för mycket naturligvis på grund av stressen jag hamnade i. Men så här långt i efterhand, fem år, så vill jag aldrig byta ut den orkeslöshet jag hade i förhållandet mot livskrisen och nu efter livskrisen den kraft jag fått.
Jag önskar så att jag hade haft Essies förmåga att se hur illa det var med vårt Vi så att jag hade tagit mig ur förhållandet mycket tidigare.
Kan lova dig att orken kommer att komma om du lämnar.
All lycka till dig
Tack för de orden! Jag har till och med önskat han skulle träffa en annan!!! Hur galet låter inte det. Men han sitter här hemma, medan jag har ett aktivt liv med många vänner. Han har tappat alla….Så den dag jag lämnar blir han så ensam. Barnen kommer inte att vilja träffa honom. Jag befinner mig i ”känslomässig karantän”, som Michael skrivit om. Så sorgligt när vi egentligen skulle kunna ha det fantastiskt. En nära klok väninna säger till mig att X är inte den han var när ni träffades.Han har blivit tung i sinnet, maler på om allt elände som händer i och utanför vårt land, med mera. Det dränerar mig på min energi och livsglädje. Jag vill bara leva, njuta av livet och orka, ha enkla relationer och en öppen dörr. Min man begränsar min livsgnista, och det måste ta ett slut, jag vet!
Anna K – du ger mig verkligen stöd och styrka! Tack!! Jag har haft känslan av att jag och min man tillbringat dagarna med varandra för att härda ut. Inget levande liv! Det finns två val – att fylla relationen med kvantitet eller kvalitet och vi har tyvärr lyckats med det första. Träffade en bekant igår som jag inte träffat på länge. Då kom ett minne upp från 2007. Hon var hos mig och vi gick i trädgården och jag berättade hur dåligt jag mådde och hur min man betedde sig hemma. Det är 10 år sedan… Nu är det dags och jag håller en bild av en dålig situation i vår relation redo att ta fram då jag faller tillbaka och tänker att det kanske går att lösa iallafall. Jag vet ju! Efter helgen kommer jag att flytta. Längtar och våndas om vartannat. Har märkt att han är lättsammare och tillfreds redan och är säker på att han kommer att hitta någon ny ganska snart. Jag längtar bara efter ro. Det kommer att bli bra. Tack alla ni där ute som delar med er och ger hopp och tilltro till ett gott liv. Det finns! Kram från mig!
Brunkulla – det är en process som tar tid och du vet egentligen innerst inne vad som blir bra för dig. Dina barn har fått din kärlek och närvaro under uppväxten och kunnat lita på dig. Nu är det dags att du lyssnar och litar på dem! De har ju bilden av ert gemensamma liv och ser att du kommer att få det bättre om du lämnar. Dessutom har du många vänner och det är guld värt! Livet är nu.
Styrkekram från mig.
Anna K! Du bidrar så mycket till oss andra med din omtanke och stödjande ord! Hösten närmar sig och du skrev tidigare att du kommer att få mer tid till egen terapi och bearbetning. Hur går det för dig? Har det lättat för dig? Jag beundrar din beslutsamhet att kämpa för att ha kvar huset. Jag lämnar vårt ställe nu för att prova att bo mer centralt. Mycket för barnens skull och för att jag inte har någon kraft att kämpa för det. Tanken på mer jobb, både med huset och för att få in pengarna som krävs känns så motigt. Vi har dock inte bestämt hur vi gör med det framöver. Jag hoppas du kan få praktisk hjälp av vänner och tid att hela dig själv – du är en fantastisk person med värme, omtanke och insikt över livet! Allt gott önskar jag dig, Anna K!
Tack Essie, ni bidrar också genom att man inte känner sig ensam.Mitt mål med terapin är att stärka min självbild. Jag behöver få lite verktyg att ta till hands då jag dömer mig själv för hårt. Jag är fortfarande också lite ledsen över alla förlorade år…jag vill så gärna kunna se något fint under de åren som var. Detta tror jag i och för sig kan lugna sig om jag bara fick lov att vara lite själv ett tag. Har haft inneboende i huset och två unga vuxna barn som då och då inte mått så bra de första åren efter skilsmässan. Samt att ena barnet är en mycket kreativ person med svängigt humör från ilska till ångest. Och det andra barnet har riktat separationens ångest på mig genom att alltid rätta mig i allt vad jag säger under flera år. Fast hen inte jobbat och inte orkar hjälpa till i hemmet.Detta har tagit på krafterna.
Men denna höst som kommer ska jag få bo själv i mitt hus och det ska bli så skönt. Samtidigt har allt till slut rett upp sig. Båda barnen studerar nu på universitet och sommarjobbar och försörjer sig själva. Och de äger ju rätten till att få hitta sina nya roller i en splittrad familj på sitt sätt. Allt har sin tid har jag lärt mig. Samt att vi synkar inte i att bli färdiga med den stora förändringen en separation innebär. Det äldsta barnet är sist ut med att ha funnit den nya rollen och accepterat att hens far blev tillsammans med klasskompisens morsa.
Jag hade kunnat få praktisk hjälp av vänner båda gamla och nya vänner men jag har behövt grovarbeta och se resultat för läkningens skull. Kan varmt rekommendera att bygga eller Riva något (det var särskilt skönt) det stärker genom att man måste fokusera.
Allt gott du med Essie! Lev nu livet utifrån dina intressen och hur du tycker man ska vara mot varandra.
Varma hälsningar
Anna K, läser din text och känner alla känslor du förmedlar…
Det är så komplext.
Det märks att du månar mycket om barnen och det är fantastiskt fint och stort, men nu måste du få tänka på dig själv, det är absolut viktigt.
Jag hoppas snart vara fri, men är smärtsamt medveten om att jag i någon mån aldrig kommer att bli helt fri på grund av barnen vi har gemensamt.
Det kändes hemskt till en början, som att jag höll på att kvävas.
Känner igen mig i det tunga i att vara den som får ta emot barnens alla känslor av sorg, ilska, frustration och rädsla inför allt det som har varit och det som händer nu.
Det känns emellanåt helt omänskligt hårt.
Någon skrev förut att det är som att ta sig ur ett heroinmissbruk, att bli fri från en relation med en N person. Den bilden kan jag förstå och identifiera mig med även om jag tack och lov aldrig har provat heroin.
Han har tagit det utrymmet som fanns och blomstrat så länge allt flöt på och han kände för det. Att ingå i ett familjesammanhang som kunde väcka beundran var viktigt utåt sett.
Fast jag någon stans vet att det är destruktivt, anklagar jag mig själv för att vara för tråkig och oattraktiv, att det någonstans är mitt fel…
Inte så konstigt då han verkligen bestämt hävdar att det ÄR mitt fel…
Vet ju att dessa tankebanor är meningslösa. Är så tagen på sängen över att det finns personer mitt bland oss som t.o.m. kan njuta av att manipulera och dupera.
Så är det bara, detta har hänt, detta är mitt liv..
Ensam och övergiven känner jag mig.
Efter många år av ilska, ignorerande, utbrott, dålig stämning, motvilja till att göra något alls med huset eller i hemmet går det fort nu… Mannen är plötsligt aktiv och röjer, sätter upp gardiner och har planer. Han lagar mat till barnen och gör mysiga aktiviteter med dem. Allt går bra nu när inte jag är där. Jag flyttade för 1 vecka sedan och hemmet jag haft i 16 år håller redan på att ha suddat ut min närvaro där. Ett av barnen som känt sig och blivit kärlekslöst behandlad under hela uppväxten håller nu pappa högt och försvarar honom. Jag som stått barnet nära och alltid fått trösta och reda ut känslorna efter pappans utbrott har fått reda på att jag bara är irriterande nu… Livet är hårt just nu.
Essie.
Förstår att det måste kännas fruktansvärt hårt. Livet är inte rättvist.
Men när du har fått hämta kraft och fått tid till att bygga upp din nya tillvaro är jag övertygad om att det kommer att kännas mycket bättre.
Barnen kommer du aldrig att förlora, men kanske får du inte den förståelse och det erkännande för allt du har gjort för dem just nu, när du verkligen behöver det. Tror dock att du snart kommer att få uppleva att de är där för dig, att de förstår.
Det som har med barnen att göra är det som är svårast att hantera i allt det här…
Styrka och värme till dig.
Tack för dina ord, Sofie 5! De ger mig hopp! Jag vet att det behövs tid för barnen att landa i detta. Vi vuxna har ju burit med oss separationen i tanken under många år.För våra barn är det nytt även om de varit med om att pappa gett sig av i ilska flera gånger. Vi väntade kanske för länge med att dela på oss. Många upplevelser hade barnen sluppit. Mitt enda försvar är att jag aldrig ville lämna mina barn. Jag bara hoppas att de ska ha fått med sig tillräckligt av goda upplevelser för egna framtida relationer! Just nu hör jag yngsta barnet som precis är tonåring fnissa i sitt rum i nya boendet åt nåt på datorn. Hen är gärna hos mig. Äldsta barnet har svårare att acceptera nya hemmet och det får ta sin tid. De är båda ungdomar och är väldigt olika till sättet. Jag finns här när de vill!
Tacksam för responsen, Sofie 5!
Essie….det är hårda prövningar du nu ska igenom…det kan ta några år innan man kommer i harmoni.
Det är väldigt viktigt hur man är mot varandra även efter separationen…dör barnens skull…ju äldre de desto viktigare. Försök inte smutskasta ditt ex inför barnen. Nu minsann byter han gardiner etc.
När mitt ex lämnade mig kom jag in i en stress som orsakade att jag blev överaktiv, tränade och gick ned i vikt! Exet sade till mig de sista kvällarna vi var tillsammans – jag har tänkt i ett år…legat vaken på nätterna. Önskat att vi ska gräla så det skulle bli lättare att lämna. Han sade också att han var rädd för att kag skulle gå ned i vikt och bli snygg om han lämnade …mm
Barnen var 20/21 år…de vägrade prata med honom pga att han hade en ny kvinna…äldsta barnet sade…jag ska prata med pappa igen när hans hjärna landat på jorden igen.
Jag som blev lämnad pendlade mellan överlevnadskänslor…ordna allt praktiskt, överaktiv, känslan av att inte fixa allt praktiskt mm.
Mitt ex upplevde säkert som du att nu visar hon minsann att hon kan. Men det handlande inte om tävlan gentemot han…det handlande om att börja leva sitt nya liv utan den som lämnade…
Många säger att det i långa loppet är värre att lämna än att bli lämnad.
Jag har inte den erfarenheten men jag stöttade exet i hans process att vara den som lämnade. Jag sade flera ggr du är förlåten och du kan inte hjälpa att ditt hjärta tickade för en annan. Jag bad honom koncentrera sig på hans liv.
Samtidigt fanns det många tankar om att jag skulle vilja få ärliga förlåt för förbannat klantiga saker han gjort mot mig….
Men jag kände så starkt att nu är det inte vi två längre hur ont det än gjorde.
Han, som lämnade pratade i ca 4 år om alla minnen som han inte kunde dela med någon…jag kämpade med att försöka minnas något överhuvudtaget…sorgen efter honom blev så stor att det kändes som om att han dött. Därför blev det väldigt jobbigt att prata med honom…
Men jag visste ju att kag var tvungen att förhålla mig till honom.
Vad kan jag råda dig till Essie? Kanske att du ska ge ditt ex tid…kanske 4-5 så han kan få komma in i sin nya roll i sitt liv.
Själv upprepade jag för mina barn att det spelar ingen roll hur arga ni är på pappa nu…för Jag kommer att se till att ni kommer att älska honom lika mycket igen som då vi var en familj.
Jag sade så här till barnen.,,,vi är en familj och kommer alltid att vara en familj….fast på ett annat sätt praktiskt. Vi är alla fyra vardera känslomässigt starka individer som går våra egna vägar…ibland krockar vi men vi släpper aldrig kärleken till varandra. Vi är alla fyra väldigt kreativa, målinriktade och tre av oss konstnärliga….ja ni förstår vilken dynamik ibland när alla ska ha sin vilja igenom. Men det innebär också att vi alla är lika känsliga…
Man ska vara rädda om varandra även efter en skilsmässa. Man ska visa enorm respekt för sitt ex…det kan bli enorma utmaningar….men man växer i detta och har stor nytta av det i andra situationer i livet.
För att klara av relationen till barnen när man själv är i känslomässigt kaosläge….kan det vara bra att man ska vara nyfiken på deras liv och att man tyst inom sig lär sig av sina barn.
Genom det har jag och mina barn fått en härlig vuxen vuxen relation mitt i allt snurr efte skillsmässan.
Detta innebär inte att jag lever genom mina barn. Tvärtom….så inspirerar de mig likt vilka andra ungdomar som helst.
min mor sade alltid till mig att det viktiga är att få sina barn till vuxna självständiga människor.
Idag har de en god relation till sin far.
Dock sade exet i somras till ett av våra barns partner att han kanske hade kunnat gjort annorlunda istället för skillsmässa, för fem PR sedan. Men det handlar nog om att när våra barn träffar sin livspartner väcker det minnen från när vi var så unga och träffades. Kanske det handlar om medelålderskris…och den kommer man i oavsett om man är skild eller inte.
Ibland kanske vi ska tänka …vi ska vara stolta att det höll så länge….att vi gjorde så gott vi kunde då.
När längtan blir som störst så kan man också tänka….skulle man stå ut i 26 år till?
Vilktigt är bara att vara snälla mot varandra även efter skilsmässan.
Alla lyckönskningar