Varje dag blir ett oändligt antal personer lämnade (klen tröst för dig som är mitt uppe i kaoset), vilket rör upp känslor som kan vara så svårsmälta att vi inte tror vi skall orka.
Du har med stor sannolikhet fått varningssignalerna tidigare men tänkt att ”vi får kämpa oss igenom detta.” Eller så har tydliga uttalanden gjorts om hur illa ställt det är mellan er, men den så mänskligt förrädiska tanken tog vid: ”det ordnar sig säkert.” Uppvaknandets örfil.
När den som varit din närmaste nu är beslutsam och utåt sett iskall i att lämna, blir resan minst sagt svår. Hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda? Känslomässiga nervtrådar kapas och det gör ont. Hemskt ont! Flera års vanor bryts mitt itu.
Minns hur jag under mitt eget uppbrott gick runt i ett töcken av overklighetskänslor: ”detta händer inte!” Systemet kan behöva ta in chocken gradvis för att kunna bearbeta.
Det är nu jag serverar det som jag själv en gång upplevde som historiens största klyscha: det blir lättare! Insikter och kraft kommer att ta utrymme. Jag vet! Det hjälper dig inte i ett eländigt nu. Ledsen att säga det: genvägarna finns inte.
Var uppmärksam så att inte de primitivare delarna i hjärnan får dig börja reagera ut gentemot ditt ex. Känn vad du vill (finns inte så mycket val), men spela inte ut det tunga mörka mot en annan. Att markera integritet i stunder av djup orättvisa är en sak men att köra med manipulation och maktspel någoting helt annat. Lev upprätt oavsett vad.
Jävligheterna som jag själv gick igenom tvingade mig att se inåt och inte ständigt söka värdet utanför: ”snälla bekräfta mig så att jag kan vara någon.”
Diamanter skapades under högt tryck i mörkret.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känner du att du behöver prata med någon? Kontakta michael@separation.se
Du skriver om lämnares perspektiv och mående, men är nog minst lika vanligt att lämnaren blir den ”elaka” som inte vill se sitt eget agerande utan letar fel på den dom lämnar och blir kylig och egoistisk.. En sorts försvar att man tagit rätt beslut att lämna relationen.. Spegling/Projicering som lämnaren till större delen är oskyldig till..
Precis det hände mig…
Jag fick höra att han inte hade något val-att han inte orkade-att separationen berodde på mig och mina barn
Hans egen roll och handlande blev egoistiskt och kyligt minst sagt…
Jag måste prova något annat sa han och bytte kvinna inom en vecka…
Hon flyttade in i vårt hus en månad efter jag och mina barn flyttat ut…
Respektlöst och fruktansvärt smärtsamt
Underbar kommentar: Diamanter skapades under högt tryck i mörkret. (Genom oerhörda svårigheter lär man sig massor)
Jomenvisst är det så……..Ljuset och glädjen återvänder men det kan ta lång tid. Jag gick i familjerådgivning och läste denna blogg. Jag blev lämnad men ganska kort efteråt kände jag att det var ett riktigt beslut, för oss. Jag längtar oerhört efter att hitta min själsfrände. Jag har gått på två små nitar men lärt mig oerhört mycket om mig själv och andra under dessa snart två år. Jag känner mig oftast glad trots att det absolut finns svårigheter att bära. Min bästa lärdom:Jag kommer aldrig någonsin att acceptera ensamhet och avståndstagande i en relation någonsin igen, jag är värd så mycket mer!!
Det har nu gått 17 månader sen jag blev lämnad av den jag älskar mest av allt och det är fortfarande väldigt tufft att tänka på honom och allt vi gjorde. Jag såg inga varningssignaler, jag hade ingen aning om att han gick i tankarna att han skulle lämna mig. Tar fortfarande en dag i taget. Mår fortfarande dåligt och känner mig fortfarande fruktansvärt ensam utan honom.
Saker känns fortfarande inte roliga att göra, har inte fått tillbaka glädjen, om den nu ens kommer tillbaka.
Har sett dina tidigare inlägg Anette81, och jag får en känsla av att du har fastnat i ett ältande – att du (fortfarande) efter 17 månader hänger upp dig på det du HADE.
Jag tycker själv att jag har fått massor med hjälp av inläggen och diskussionerna här på separation.se – hjälp att tänka om, inse, tänka rätt och komma vidare.
Hoppas att du också får styrkan att komma vidare. Våga släppa det som var! Livet är föränderligt…och förunderligt.
Ja jag hänger upp mig på det jag hade. För det är något som jag gärna hade haft kvar.
Jag har nog börjat släppa det lite grann men långt ifrån allt.
Bra att du har börjat släppa på det! Våga släppa mera!
Vi har nog alla varit med om att ha mist något vi hade viljat ha kvar. Sånt är livet, tyvärr. …men som Michael skriver ”Diamanter skapades under högt tryck i mörkret.”
förstår inte riktigt vad han menar med det
Typ som Elisabet skrev – Genom oerhörda svårigheter lär man sig massor.
Kloka ord, skriv gärna mer om ” att markera din integritet i stunder av djup orättvisa är en sak”…
Man behöver få markera för sin egen självkänsla men ack så svårt att inte få det tunga mörkret att lysa igenom. Kräver mycket självinsikt om hur man är och hur man uppfattas.
Den personen jag fick möta i separationen vill jag aldrig mer se. Att bli trampad på när man redan ligger ner var det mest fruktansvärda förnedringen och brist på respekten jag någonsin upplevt. Jag trodde aldrig att han skulle agera som han gjorde. Om sanningen ska fram, så blev jag livrädd för personen jag då fick möta. Vad kan han mer göra? Nu, eller längre fram om jag står upp för mig själv? En person som man litar minst på i hela världen, men måste ha kontakt med i många år till. Det ger mig ont i magen.
Jag tror tyvärr vissa människor har något slags förakt, istället för medkänsla, som triggas igång när partnern är försvagad och de känner sig trängda. Min man lämnade mig under verbal misshandel, när jag var svag och beroende. Den vuxna person som jag trodde älskade och stöttade mig mest, som valt mig i nöd och lust, visade bara hatiskhet. Och någonstans tror jag att jag väckte någon slags desperation hos honom, som egentligen inte har med mig att göra. Jag tror inte de där härskarna mår särskilt bra innerst inne, men att de helt enkelt har behov av en yttre syndabock…
Tack för dina fina ord, det hjälper mig att läka. Det är inte lätt att se ”inåt” utan mycket lättare att bli bekräftad av någon annan! Det har nu gått nio månader sedan separationen och äntligen har jag slutat tänka på morgonen när jag vaknar ” va, bara en dag..önskar det vore flera år”. Jag har bestämt mig för att vi skall vara vänner, ser min del i ”skådespelet” och börjar äntligen ha små stunder av ”tycka om mig själv”. Ser glimtar av en bra och frisk relation med mig själv.
Precis vad jag genomgår nu. Personen som jag veckorna innan satt och planerade framtiden med lämnade mig en morgon helt utan förvarning. Visst vi hade våra ”problem” som alla andra. Men vi pratade om dem och jobbade på dem. Dagarna innan hon försvann så tyckte hon att vi var på rätt köl gällande våran akilleshäl. Sedan hette det att hon inte för igång den rätta känslan, att vi har det för tryggt och är för lika. Hon saknar dynamiken. Förstår att vi är olika gällande vad som är viktiga parametrar i ett förhållande, men detta var en bomb för mig.
Hon sa att hon ville vara själv och komma på rätsida med sina personliga problem utan att känna press av någon annan.
7 veckor senare dejtar hon en annan på basis. Känner mig så totalt sviken och noll respekterad. Först ljuger hon för mig, sen krossar hon mitt hjärta, därefter så pissar hon på mig och allt vi hade och drömde om. Jag blir fan mörkrädd, vem är människan, jag känner henne inte. Var något i våran relation sant, eller var jag bara en trygg famn som var skön att komma hem till? Klart som fan man känner ilska, sorg, hämndlust.
Detta är inte hela våran historia, men ett utdrag om vad som skedde sista tiden. Jag älskade henne så nära villkorslöst som man kan. Men vad fan hade man för det, inte ett skit. Frågan är om någon nånsin klarar av att leva upp till alla hennes standards?
Jag vet var du är Mats. Jag och min exman hade också våra problem, men i min värld så skulle vi lösa dem. Han tyckte annorlunda. Och tre veckor senare var han på dejtingsidor och sökte en ny kärlek, som han skrev.
Jag förstår precis din ilska, sorg, hämndlystnad, besvikelse etc. Och dina frågetecken kring vad som egentligen var sant. Jag har under det år som gått förundrats över vad min exman egentligen har för grundläggande värderingar, och kommit fram till att jag trodde att vi var på mer samma våglängd än vad vi är.
Mina råd är att ta det lugnt där du är just nu. Inte fatta några stora beslut. Inte börja dejta bara för att lindra ångesten. Blicka inte över för mycket, utan ta en dag i taget. Försöka allt du kan att flytta fokus från henne till dig. Om någon klarar av att leva upp till hennes standards är egentligen inte en viktig fråga för dig längre. Det viktiga är vad som är viktigt för dig och vad du behöver i ditt liv och i en relation för att må bra.
Och det blir verkligen lättare. Det tar tid och mitt i det är det för jävligt, men det blir bättre. Jag var ett vrak för ett år sedan. Det var så där att det kändes som ett hån när folk sa att jag skulle göra något bra för mig själv, för jag visste ju inte hur jag skulle orka dagen. Idag är jag hyfsat stark singel mitt i mitt eget liv. Jag har haft stor nytta bland annat av att läsa den här bloggen och alla kommenterar. Vi är många med dig.
Tack för orden. Förstår att jag inte borde tänka på vem som passar henne. Men kan inte släppa att jag kunde ha vart en bättre partner till och från, utan att inte vara mig själv. Skulden jag lägger på mig själv känns så stor och tung. Hon sa att mig dig får jag uppleva en annan kärlek som jag aldrig stött på, en trygg kärlek. Men hon kunde inte släppa att denna trygghet fick passionen att stå tillbaka. Hon var attraherad men det räckte inte. Bästa vänner som är attraherade av varandra är enligt mig en väldigt bra grund. Som sagt, känner jag mig lurad. Trodde vi skulle förverkliga våra gemensamma drömmar. Men hon ville tydligen söka efter nått mer. Själv sitter man på den djupaste botten och undrar om man någonsin skall få en familj, medans hon dansar vidare som om att jag aldrig funnits. Att förhållanden kan ta slut är jag fullt förstående för. Men denna gång skedde det på ett sätt som jag inte trodde att man utsatte sin partner för.
Jag har förlorat min bästa vän, smärtan och saknaden är obeskrivlig. Jag har gått i genom detta förut, men då var det mer väntat och man var så pass yngre.
Kommer alltid leva med tanken hur livet skulle sett ut med henne. Om jag bara hade och tyck och varit si eller så…
Undrar vad du gör ikväll, önskar så att få komma hem!
För ett tag sedan läste jag ett av Mikaels klarsynta inlägg som handlade om just den där frågan man kan ställa sig när man blir som du Mats säger: Mörkrädd och undran över vem är människan egentligen.
Mikaels svar var då kort och koncist: Vissa människor gör så. Bara så…och det är sant.
Den människan som gjorde så emot mig fick min reaktion att likna din. Först kommer nån sorts chock, och när den sedan lagt sig något känner man sig fruktansvärt provocerad, förbannad och ledsen. Känslan över att ha blivit lurad.
Och den ständigt återkommande frågan: HUR är det möjligt? Hur kan någon göra så här emot någon som påstår sig älska mig?
Nu är det här för längesedan förbi, och jag vet också hur det är att stå mitt i det. Det får ta sin tid att läka. Det kommer massor av olika känslor som man ibland inte tror att man har. Det är helt naturligt, och konsten är som jag ser det, att inte låta dessa känslor ta över för mycket och för länge så de bildar fortsättningar i tankar som inte fyller någon som helst funktion.
När jag insåg att det här förhållandet var överspelat och med alla frågetecken och smärtor i kropp och själ,bestämde jag mig för en enda sak, att INTE bli bitter.
Det löftet jag gav mig själv har hjälpt mig att inte fastna för länge i alla dessa återblickar med de känslor som det gav.
Jag säger inte att det var lätt, men det hjälpte mig att fokusera på betydligt viktigare saker än sånt jag inte kunde ändra på.
Låta framrutan vara större än backspegeln har en poäng.
Jag behöver också berätta att denna resa har också gjort mig oändligt mycket mer klarsynt, medveten och insiktsfull.
Därför behöver jag också säga idag, att all skit då, har faktiskt fört med sig en del goda saker för mitt eget växande och insikt i vad som är mitt ansvar.
Den sista raden du skriver är också en sån mening jag tänkte många gånger i min egen sårbarhet, tills jag släppte den när jag förstod att det inte var mitt ansvar med vem eller var han tar vägen med sitt liv. Mitt ansvar och min uppgift är att få mitt liv att fungera under omständigheterna.
Det var en befriande känsla att inte behöva ägna mer tid åt sådana funderingar, för det kan verkligen suga musten ur en.
Den musten behöver vi ge oss själva, särskilt när vi är på obekväma platser i livet.
Det har kommit många och mycket bättre dagar sedan dess och idag kan jag mest känna lite ledsamhet för hans egen skull och sen är det punkt.
Mats, känner med dig. Blev själv lämnad, inte på samma brutala sätt som dig men mina reaktioner var väldigt lika dina. Har verkligen kravlat runt i dyn , hade ett extremt behov av att få veta vad som hände runt mitt ex. Vad tänker hon, var är hon, vad gör hon, hur ska jag taktiskt hantera…..analyserna och tron att kunna styra katastrofen rätt upptog all energi som fanns tillgänglig. Jag la all skuld på mig själv. Jag var den skyldige till det totala haveriet. Om jag hade gjort…om jag hade sagt så…
Nu med perspektiv och reflektion, en egen sjuhelvetes resa som gett djupa insikter så kan jag konstatera att man vänder även ett kraschat mångårigt äktenskap till något nytt. Livet blir annorlunda, men det behöver inte bli sämre. Något som gav mig lugn inombords var insikten att man är alltid två i en relation som ansvarar för hur kommunikation, närhet och tillit utvecklas. Du ska inte skuldbelägga dig själv. Du har gjort allt du kan med den insikt och kunskap du hade i er relation. Visa extremt mycket medkänsla mot dig själv!
En annan insikt som gav lugn var när man faktiskt kunde släppa sin partner som tydligt visat att hon inte ville fortsätta längre. Varför lägga energi, kärlek, kraft på någon som vänt mig ryggen?
Tänk på dig själv. Ta hand om dig själv. Gör det som ligger dig närmast hjärtat och ger kraft.
Min man utövade verbal misshandel och materiellt våld under de 13 år vi var tillsammans. En dag fick jag nog. Det kom som en ”bomb” och ”chock” för honom. Vi som hade det så bra. Han som älskade mig som ingen annan kunde. Men min verklighet såg annorlunda ut. Där kan vi aldrig mötas, men jag är inte skyldig honom något.
…..tack Michael….nu vet jag att jag är en mycket fint slipad diamant….det ska jag bära med mig kring mitt hjärta resten av mitt liv! Glöm inte bort att du sannerligen är det också!
Väldigt fint skrivet Michael och jag är en av de absolut finaste diamanterna idag! Det är en härlig känsla av att ha kommit hit!
Kram på er alla som är kvar i det svarta hålet med stora känslomässiga tryck, jag har varit där….gör som Håkan säger…ta vara på er själva så mycket ni bara kan. Och börja fokusera på något som har med din egen framtid att göra. Gå en utbildning, gå med i cykelreparationskurs, anmäl er till en fysisk utmaning, ex Vasaloppet, då går tiden och när man ser vad man lyckats åstadkomma i sin värsta stress kommer känslan av att man klarar att stå på egna ben, vad gäller alla känslor. Känslorna lägger sig efter hand och tillslut suddas de ut helt, även om man inte tror att det ska ske.
Jag säger er tjejer och killar, kunde jag, som var så förminskad i min relation, som hamnade i en otrolig ekonomiskt svår situation med ett stort hus och 4000 kr kvar på kontot när det var som värst…med en av döttrarna som kom i en enorm depression pga av skilsmässa som ville ta livet av sig…kunde jag vända allt detta….så kan även ni!!!!
Lycka till!