Det är en farlig dag för dig som man: det har just slagit henne att du egentligen inte känner henne på riktigt. Ni har levt sida vid sida, kanske i flera år och nu har hon vaknat ur en lång vardagsbedövning. Nu hänger du löst. Det låter kanske dramatiskt, men jag ser det om och om igen – missarna vi män gör och som är direkta hot mot förhållandets överlevnad.
Det är saker vi säger, kommentarer, näringsgivande gester vi inte gör, blickar som flackar, avsaknaden av genuint intresse och oförmågan att vara närvarande. Jag vet: vardagen kan vara enormt stressig.
En av de stora kärleksdödarna är bristen på vilja och ansträngning för att försöka förstå hennes värld. Om du kör med den här: ”kvinnor är komplicerade och det är inte lönt att försöka förstå…” har du just landat på magen i poolen – från tio meters!
Här är några säkra ”killers”:
- Avbryt henne då hon lättar sitt hjärta och servera blixtsnabba lösningar.
- Älska din smartphone.
- Håll inte hennes hand ute bland andra.
- Bryr dig inte om barn.
- Ha dålig impulskontroll och drick för mycket. Var förnekelsen bästa vän.
- Bli otålig och gå i försvarsställning. Var en besserwisser.
- Behandla andra människor nonchalant.
- Ekonomiskt översitteri genom att kommunicera: ”du klarar dig inte utan mig!”
- Lägg inte märke till ”små” saker hos henne: en ny frisyr, klädesplagg etc. Se sådant som ytligt.
- Nå inte djupet i hennes intellekt och hjärta. Förstå inte ens vad detta betyder.
- Ha en pessimistisk grundinställning till livet. Gnäll!
- Var känslomässigt snål och använd sex som ångestdämpande.
Nu har jag just gjort en generalisering bara för att förtydliga det som är ett problem i en hel del förhållanden. Det finns män som kan ”koden” och det finns kvinnor som kör med ovanstående.
Det är bevis på styrka att orka se sina egna blinda fläckar och ha viljan till att bli relationsinkännande.
Hur vill du att personen vid din sida skall känna sig i ditt sällskap? Hela hemligheten ligger just där.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Du är så bra på att nå ut, få oss att tänka till och efter. Du är fantastisk!
Ha en underbar dag.
Har suttit fast i en kärlekslös relation, ett äktenskap där vi inte lyfte varandra, utan ist drog ner varandra, ingen närhet, ingen intimitet, INGENTING.. jag kände att jag var fast med en ”kompis”som jag inte ens längre hade något gemensamt med, en kompis som bara hängde efter, en kompis jag inte ens ville umgås med längre…
Ensam i tvåsamheten är en fruktansvärd känsla.. En känsla av att vara singel och ändå behöva ta hänsyn till en annan människa.. En relation där du inte är nöjd, men har ändå nöjt dej med att ha det så…
Han kände mej inte, hörde inte vad jag sa, (då han allt som oftast inte svarade)…Han brydde sig heller inte om att försöka lära känna mej, 21 år tillsammans och ändå fick jag höra, *jag visste inte att du’… *Du har väl aldrig sagt att du’….
Du är fast, trött, uttråkad, irriterad… Men framförallt ledsen…
Men jag drog mej ur… Känner mej lugnare, lyckligare och får nästan dåligt samvete för just det!!
Jag har en ny man som är helt och hållet motsatsen, som kan säga till MEJ att jag är lite kall i mina svar, eller lite kall i att jag inte visar kärlek..
Jag får då smått panik och tänker att *Herregud, har jag tagit skada av mitt äktenskap, tagit skada av mina 21år i detta kärlekslösa förhållandet, där man fick kalla handen om man visade kärlek, eller om jag uttryckte mig kärleksfullt”…
I mitt nuvarande, kärleksfulla, upprymda, rofyllda förhållande är jag lyckligare än jag någonsin varit, han ser mig, lyssnar på mig, ger mig ro, vi lyfter varandra…men framförallt..’Vi pratar’.. Vi kan sitta kvar vid middagsbordet tills det är dags att gå och lägga sig… Vi har alltid något att säga varandra, vi rör vid varandra, vi kramas mycket.
Jag kan idag tycka synd om mitt ex som inte velat lära känna MEJ, som inte någonsin tog chansen att känna min kärlek, Som nu såhär i efterhand, ångrat sitt agerande, eller rättare sagt, ”Sin brist på agerande”.
Jag hoppas för hans egen skull, att han VET hur han INTE skall vara i sitt nästa förhållande..
Precis så som du beskriver ditt nya förhållande ska det kännas,Millsan! Härligt!
Va underbart att du får uppleva motsatsen till det du upplevt tidigare ❤️ DET E DU VÄRD ❤️
Millsan, tack för du delar med dig! Så likt det är min historia, så många vi verkar vara som har/haft en sådan historia. Var går det fel? Jag drog mig ur, efter 23 år, samma som du ungefär, men lever ensam sedan några år och tänker att det ändå är bättre än ensam i en relation med massor med irritation. Vad underbart att du hittat en ny fin man som du kan få feedback ifrån!
Vad fint att läsa att du tog dig ur och är lycklig idag – all lycka till dig Millsan!
Det där kunde jag ha skrivet! Stämmer alltför väl in på mitt liv… små små kilar som skapade större o större gap mellan oss och tillslut fanns ingen bor o världen som kunde överbrygga det… Man ska aldrig somna osams… det är första kilen…
Otroligt bra beskrivet!
I första delen har du satt ord på det jag känner!
Tack! <3
Härligt att läsa att du hittat kärleken igen!
”When a woman isn’t happy and yells at you,she still cares.
When she stays silent,you already lost her”
”Gräset är grönt där det vattnas”
Så sant!
Det behövs vatten, mkt vatten!!!
SÅ sant Susan!
Jag tystnade när jag helt enkelt gav upp; orkade inte ta ännu en fajt mot oviljan att se ur andra perspektiv än det egna ”enda rätta”, o eskalerande verbal aggressivitet. Under flera veckors tystnad(då han agerade som att allt var lugnt o back to normal o planerade framtiden…) laddade jag inför ett uppbrott som blev det värsta jag nånsin upplevt.
Det är mycket tänkvärda ord och otroligt bra berättelser. Jag känner igen mig i så mycket och ser tydligare min egen roll i de relationer jag haft. Oftast har det funnits brister i dialogen redan från början och jag har tänkt att det löser sig. Men så småningom har jag en relation med en främling och har stannat kvar av bekvämlighet och rädsla för att bryta upp och vara ”ensam” igen. När jag nu läser dina texter får jag chans att reflektera och bearbeta och förhoppningsvis kunna gå in i nästa relation med bättre förutsättningar – tack för din hjälp med mitt eget arbete!
Superbra skrivet.. Vi killar har i många fall svårt med empatin och är känslomässigt handicapade…
Tack robert!
kan hålla med dig om att det kan vara så i ett förhållande. Samtidigt kan ett förhållande vara hur bra som helst för att sedan hamna i det du beskriver pga olika saker händelser. Förhoppningsvis så har det en gång varit ett lyckligt förhållande så det kan finnas något att jobba på med hjälp av någon som tex. du Michael för att hitta tillbaka till varandra.
Därför den kärleksfulla uppmärksamheten är så avgörande – att inte tar varandra för givet. Låter enkelt, men så lätt att glömma. Tack för dina tankar Mattias!
Så väldigt sant.
Synd bara att de män som behöver förstå det här kanske inte hittar in på en sån här blogg! Eller iaf kanske lite för sent…men å andra sidan…tror ju att man hittar det man behöver när man är redo för det 😀
och i en del fall kvinnor också.
I de flesta fall hittar man en sida som den här när det inte bara är lite försent……
För mig och säkert många andra var man så inbunden att det inte spelade någon roll vad som sas eller gjordes för att man skulle hitta till en sida som den här.
Fanns inte på kartan. Var ju inte mig det var fel på. Jag är väl perfekt….
Och nu är man här. 🙂
Det är en mycket intressant reflektion du gör där Peter, och samtidigt en aning oroande tänker jag. Vad skulle du själv säga hade krävts för att få dig börja tänka annorlunda medan relationen fortfarande gick att rädda? Vem hade kunnat nå fram till dig med den nödvändiga informationen och vad skulle den personen sagt för att få din uppmärksamhet?
Charlotta
Hej Charlotta.
Det är det som är det skrämmande. Har inte en aning om vad som skulle fungerat.
Ett antal personer i min omgivning har på olika sätt försökt. Tyvärr helt utan resultat.
Jag var inte mottaglig helt enkelt. Gick på som en bulldozer.
Ville inte direkt umgås (med någon). Kvällar tillbringades med jobb. Och hon satt faktiskt ensam medan en annan jobbade med en TV påslagen.
Det troliga slutet hade i annat fall varit en total kollaps skulle jag tro.
Kanske jag hade begripit om hon inte, som jag tyckte , hotat med att flytta.
Jag tog det som att vi bråkade. Och att detta som jag hört förut bara var fraser man använde.
Är ganska säker på att det som gjorde det var en djup, djup sorg över att jag blev berövad min dotter av mitt x.
Och att jag i samband med det sökte hjälp. Bara för att få höra av en psykolog att ”du verkar ju ha insett vad som är ditt problem så vi behöver inte träffas mer”
Efter den händelsen gick jag in i min bubbla och blev som mitt x.
Lite positivt i allt elände är att flera närstående vänner har märkt en otrolig förändring i min personlighet de senaste 3 månaderna.
TACK för att du delar din historia Peter
Tack Peter för ditt svar. Det mänskliga psyket är ett finstämt instrument och i vissa sammanhang extremt känsligt för vilken input det får. Det du berättar om hur blev berövad din dotter och hur det påverkade dig är en väldigt viktig insikt och något som jag tror många kan lära sig av. Vad har vi med oss i bagaget som påverkar oss negativt utan att vi är medvetna om det? Och hur kan vi göra oss fria från de begränsningarna? Mycket lärorikt, tack igen! 🙂
Charlotta
Jag menade skriva att VI är många som kan lära OSS av det, jag inkluderar absolut mig själv i den gruppen. 😉
Charlotta
Kärleken omsluter alla – fick tips om en ny bok som ger ett andligt perspektiv på det här med upplevelsen av separation…haha…varför inte göra det hela ännu mer komplext tänkte jag 😀 Det e ju liks så krångligt ändå ;-D ❤️
Haha Petra!
Kanske nåt för mig oxå???
Krångligt är ju ändå nyckelordet i mitt liv.
Soliga kramar till dig ☀️
😀 KRAAAAAM
Räkna gärna in mig i den klubben om ni gillar det ni läser. Andlighet är en naturlig del av mitt liv, fast jag brukar avsiktligt ligga lite lågt med de tankarna eftersom de inte hittar hem hos alla. 🙂
Charlotta
Jag hade det lite på känn att någon här var nyfiken å intresserad av andlighet
Jag kan också vara med i den klubben! ;0)
Bra att du påpekar att kejsaren är naken. Ibland glöms det bort, ibland är det ”normalt” att män är svin och kvinnor ”offer”.
Som du skriver ”det finns kvinnor som kör med ovanstående.” ”säkra ”killers””. Det är en insikt som ibland försvinner när man pratar om hur folk beter sig.
Om jag får vara lite pk så är det ganska farligt att prata om hur män beter sig och hur kvinnor beter sig, det handlar väl om hur olika individer beter sig? Min erfarenhet är att kvinnor är lika duktiga/dåliga på att använda dessa ”säkra ”killers””.
Men tyvärr. En man som avbryter en kvinna är dålig och ojämställd, en kvinna som avbryter en man är stark, oberoende och jämställd.
Något för er kvinnor att tänka på. ;P
Fasen va bra att du tog upp detta!!! Lätt att det blir tokigt när man generaliserar!!! :-S Hmm…även om det nog går att se vissa mönster…
När jag läser vad som skrivs här idag blir jag lite fundersam på om vi inte tillsammans har ett ansvar för att ett förhållande skall fungera. Blir det inte lite för enkelt att bara ge den ena parten skulden, och sedan sätta sig ner och tycka synd om sig själv?!
Jag tror inte att lösningen på alla dåliga förhållanden eller separationer är att skicka mannen/kvinnan på charmkurs, jag tror att lösningen finns i en bättre kommunikation, tala om vad du tycker och känner, då kommer vi att lyckas hålla kärleken vid liv.
Du har helt rätt MJ. Kloka ord!
Mmm…det e förstås helt sant!!! Tack!
Så rätt kommunication är A och O och att kunna lyssna på varandra.
Bra inlägg..
Ja! Kommunikation är alltid viktig! Det märkliga är att det pajar så läskigt lätt. Med en kombination att båda har självinsikt OCH kan kommunicera den. Hm Vi har alla mkt att lära här… 😉
Många tänkvärda inlägg på denna blogg. Detta inlägget fick mig att fundera, jag har dragits till män (flera stycken) som varit långt ifrån denna beskrivning, tvärt om men med fruktansvärd svartsjuka och kontrollbehov men överöst med blommor och presenter som man tillslut inte uppskattade , överöst med kärlekskommentarer m.m. Men med ett ständigt bevakande och misstankar över att jag inte skulle vara trogen …. med åren drogs snaran åt hårdare och hårdare och man kände sig som en kvävd fågel med skadade vingar som inte orkade lyfta. Har tillslut tagit mig ur dessa förhållanden men börjar tvivla på att jag drars till denna sortens män ….nu har jag träffat en ny som vet vad jag har gått igenom .. jag har inte upplevt svartsjuka eller kontrollbehov från honom men tror jag blivit lite ”skadad” av all uppvaktning & uppskattning från dessa svartsjuka män jag haft tidigare så nu känner jag mig inte riktigt uppskattad på samma sätt och blir osäker i hela relationen … Men det är absolut inte en svartsjuk/kontrollerande och uppvaktande man jag vill ha men heller ingen ytlig … men med tiden kanske jag inser att han är normal 🙂 Skulle oxå uppskatta ett blogginlägg om just den sortens beteende med kontrollbehov och svartsjuka. Tack för alla dina kloka ord !
Tack för att du delar med dig emma! Kontroll och uppvaktning i kombination visar på villkorad ”kärlek” – ”jag ger dig för att du skall vara lojal.” Kärleken förhandlar inte. Givande av presenter KAN vara ett sätt att nära egot.
Nu snackar vi 50 shades of Grey…
1 av 12 är väl inte så dåligt 🙂
Bryr mig nämligen inte det minsta om min smartfån, om det inte gäller att streama musik.
Gör (gjorde) hon däremot. I princip oavbrutet. Även när man skulle sova så måste man bara ha på ljudet för att höra om det dyker upp något. Kan ju vara något viktigt som sker vid 2-3 tiden på natten.
För………. kan ju inte varit så att hennes avsaknad av övriga 11 punkter fick den effekten.
Hennes sätt att få det som hon i det fallet så mycket förtjänade. Till delar en uppfyllelse av de 11 punkter som en annan inte hade förmågan att se
Har en liten önskan om ett inlägg om att lägga skulden på sig själv när relationer inte är/blir det man vill. Hur jag än vänder, vrider och analyserar så landar mina tankar och känslor nästan alltid i att det mesta beror på mig.
Tack för en väldigt fin och behövlig blogg! Kram
Finner du någon logik i ditt resonemang med dig själv ?
Nu är jag väl på ett sätt lite part i målet om att göra den man älskar illa genom att få henne tro att felet alltid låg där.
Men när man nu sitter och själv analyserar allt som händer hamnar jag i en logisk och en emotionell process.
Tyvärr kan jag inte riktigt fokusera på logiken. Känslorna tar hela tiden överhanden och så blir jag toknojjig
Kan det vara så för dig med ? – Att om du tänker ur ett logiskt perspektiv så inser du att det inte är dig det är fel på. Medan känslorna brottar ner logiken och ger dig dåligt samvete som någon annan borde ha
Så bra beskrivet Peter förstår precis vad du menar. I ena stunden är allt ok och jag ser min separation och vad som ledde till det logiskt och förstår att vi båda har en del i att det blev som det blev, för i nästa stund kommer känslorna och spär logiken helt borta och skuldkänslor och en känsla av misslyckande kommer över mig..
Tack för ditt svar!
Tror du har väldigt sant i det du skriver. Mitt logiska tänkande och mina känslor går inte alls ihop… Ibland kan jag nog se lite mer klart på olika situationer, men betydligt oftare tänker och känner jag att det är jag som borde gjort/varit/sagt på ett annat sätt…
Vill verkligen inte lägga skuld på någon annan. Förstår ju att man är två i en relation. Önskar bara att jag kunde se det hela lite mer objektivt, vilket såklart är omöjligt när jag själv är en del i det.
Skit detta när känslorna tar överhanden. Man blir så maktlös. Allt blir till ett grumligt töcken.
Ibland är det väl så också att det inte är ens fel att två träter. Även jag har fått ursäkter från min särbo om att hon skäms en hel del för saker som varit och som hon gjort. Tung svartsjuka till exempel.
Gjorde väl sitt till att jag blev som jag blev. Hade jag varit 100:a hade jag nog inte brytt mig på det sättet.
Men, kommer inte ifrån att den stora skulden ligger på mig själv.
Försöker intala mig att ”when you walk through a storm hold your head up high and don’t be afraid of the dark……..”
Du har ju kommit långt som iaf är medveten om att du lägger för mycket skuld å ansvar på dig själv och det e ju jättebra 😀
Menar såklart tack till både dig Peter och Kerstin
Ramlade av en slump in på ett program på 5:an som sänds ca 14-15 varje vardag, heter ”The little couple”. Letar man efter något som fattas i ens egen relation, lär man hitta vägledning efter vad man söker. Hoppas jag. Eller iaf få sig en inre styrning. Värd att ses!
Jag säger så här:man är 2 i relationen,2 som har ansvar för utvecklingen,motgångarna,kriserna,för dom kommer förr eller senare,med eller utan barn.Sen utvecklas man oftast åt olika håll om man varit ett par länge…Men när ska man ge upp? När man vill gå i terapi för bådas skull,när hemmiljön börjar bli osund för samtliga,man stänger sakta av sina känslor för att orka med vardagen,dvs vara en bra förälder.Hur dubbelt är inte det att vara en bra förälder när man inte längre känner orken och viljan att vara en bra partner..När man varje dag ska vara en spyhink åt sin partner,så dör kärleken,båda jobbar heltid,orken tryter,jag är väl den som försöker hitta någonstans att ladda mina batterier,men när man blir bemött med öknamn,att jag ska söka hjälp för ”mina” problem,då tycker jag inte han tar ansvar för sin del av relationen.När ska man ge upp? Jo,innan båda är helt nere.Varför ska det vara så svårt att kommunicera? Jag uttrycker mig inte helt perfekt,blir arg och irriterad,MEN,jag hävdar att man måste lösa vissa problem ändå,om man ska separera.Karlar,ja nu generaliserar jag,verkar ha svårt att ta att vi kvinnor behöver älta,prata,prata,älta,för att kanske känna att,inte nödvändigtvis att lösa problemen,men dock att vi pratat om dom.En som är trött…..